Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fjällig stjälkröksvamp

Organismgrupp Storsvampar, Basidiesvampar Tulostoma calcareum
Fjällig stjälkröksvamp Storsvampar, Basidiesvampar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En marklevande svamp med en rundad skaftad rökboll som är 5–12 mm i diameter. Rökbollens yta (endoperidiet) är hos unga fruktkroppar ganska mörkt ockrabrun till rödbrun men bleknar med åldern till gråvitt eller nästan vitt. I mycket unga stadier täcks rökbollen av ett tunt, vitaktigt, något flockigt hyfskikt (exoperidium) som ganska snabbt vittrar bort och exponerar det underliggande endoperidiet. Ibland kan man på gamla exemplar se rester av exoperidiet i form av små ljusa flockar som är spridda över rökbollens yta eller som en sand- eller jordbemängd krage på rökbollens nedre del. I rökbollens topp finns en tublikt utdragen, rund och distinkt mynningspor. Området närmast mynningen är oftast gråaktigt till gråbrunt. Foten är på unga exemplar orangebrun men övergår efterhand i rödbrunt eller brunt. Den är smal, 2–5 cm hög, och dess yta är slät till längstrådig eller något fjällig. Sporerna är runda till subglobosa, 4–6 µm i diameter, taggiga. I den mogna spormassan finns kapillitietrådar utan vidhängande kristaller och med jämntjocka eller svagt vidgade septa. 

Arten gick i Sverige tidigare under namnet T. squamosum (jmf. Kers 1988. Nitare 1988). Jeppson et al. (2017) visade med morfologiska och molekylära data att det svenska materialet inte var identiskt med den verkliga T. squamosum. De båda är mycket lika till färg och form men skiljer sig tydligast i rökbollens ytstruktur: T. squamosum har ett brunaktigt och knottrigt exoperidium som efterhand bildar ett distinkt nätmönster. Dess fot är också betydligt mera fjällig än den hos T. calcareum. Tulostoma squamosum har en vid utbredning i Europa och övriga världen men når inte upp till de nordiska breddgraderna. Det nordligaste fyndet är gjort i trakten av Berlin (Kreisel 1984). Arten har tidigare rapporterats även från sandstäppsvegetationen i Skåne. Detta material har dock ombestämts till mörk stjälkröksvamp (T. melanocyclum). De båda är ganska lika till utseendet med skiljer sig bland annat i fråga om färger hos foten och mynningszonen.
Utbredning
Länsvis förekomst för fjällig stjälkröksvamp Observationer i  Sverige för fjällig stjälkröksvamp
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten har en sydostlig utbredning i Sverige och är mycket sällsynt. Den är funnen på Öland (ca 20 lokaler) och Gotland (3 lokaler), i Östergötland (1 lokal) och Södermanland (2 lokaler). Arten är i övriga Norden endast känd från ett enstaka fynd i Oppland (Norge). I Europa i övrigt finns några få fynd i Spanien och Ungern. Den är inte rapporterad utanför Europa. Med dagens kunskapsläge verkar Sverige hysa en huvuddel av världspopulationen. Utbredningsuppgifter är dock något osäkra på grund av en tidigare sammanblandning med den närstående T. squamosum.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(iii); C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Nedbrytare som växer i varma lägen på kalkrik sandstäpp och på mosstuvor på kalkhällmark i betesmark, alvarkarst, sandstäpp och kalkhällmark. En väl eftersökt art. Total population liten, med få fynd på varje lokal och fragmenterad. Bedöms ha minskat kraftigt och fortgående att minska, huvudsakligen p.g.a. upphörande hävd av extensiva betesmarker, med åtföljande igenväxning och urlakning av sandiga stäppliknande växtmiljöer. Återstående växtplatser är även kraftigt fragmenterade. "Fjällig stjälkrörsvamp" i Sverige kommer att få nytt latinskt namn eftersom den visat sig inte vara T. squamosum utan ett ännu obeskrivet taxon. Antalet reproduktiva individer skattas till 1000 (240-2000). Antalet har skattats genom att multiplicera tre faktorer: 1) Troliga antalet aktuella lokaler i landet (20). 2) Bedömt antal unika mycel/lokal (5). 3) En schablon för hur många fragmenterade enheter varje unikt mycel bedöms ge upphov till (10). Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (12-40). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10000 (2344-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (68-200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). (B2ab(iii); C2a(i)).
Ekologi
En nedbrytare som är värmeälskande och växer på starkt kalkhaltig mark. I Sverige är den funnen i öppen till halvöppen, sandstäppsliknande vegetation längs Ancylusvallen på (Öland), i alvarvegetation med lågbetad, mullrik grästorv invid enbuskar och i betade kalkgräsmarker anslutning till karstsprickor. Den förekommer i flera fall i människopåverkade habitat som vägkanter, stigar, gräsmattor, utmed stengärdesgårdar, längs gamla banvallar, i övergivna sand- och grustäkter etc. På Gotland har den bland annat påträffats kring kalkhällar samt på och kring avschaktningshögar vid ett övergivet kalkbrott. För fastlandsförekomsterna uppges urkalkberg, både i öppna hällmarker och i anslutning till buskar och örter i solexponerade, sydvända lägen. 
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Agaricomycetes, Ordning Agaricales, Familj Agaricaceae, Släkte Tulostoma (stjälkröksvampar), Art Tulostoma calcareum Jeppson & al. - fjällig stjälkröksvamp Synonymer Tulostoma calcareum Jeppson, Altés, G.Moreno & E.Larss.

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(iii); C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Nedbrytare som växer i varma lägen på kalkrik sandstäpp och på mosstuvor på kalkhällmark i betesmark, alvarkarst, sandstäpp och kalkhällmark. En väl eftersökt art. Total population liten, med få fynd på varje lokal och fragmenterad. Bedöms ha minskat kraftigt och fortgående att minska, huvudsakligen p.g.a. upphörande hävd av extensiva betesmarker, med åtföljande igenväxning och urlakning av sandiga stäppliknande växtmiljöer. Återstående växtplatser är även kraftigt fragmenterade. "Fjällig stjälkrörsvamp" i Sverige kommer att få nytt latinskt namn eftersom den visat sig inte vara T. squamosum utan ett ännu obeskrivet taxon. Antalet reproduktiva individer skattas till 1000 (240-2000). Antalet har skattats genom att multiplicera tre faktorer: 1) Troliga antalet aktuella lokaler i landet (20). 2) Bedömt antal unika mycel/lokal (5). 3) En schablon för hur många fragmenterade enheter varje unikt mycel bedöms ge upphov till (10). Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (12-40). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10000 (2344-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (68-200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). (B2ab(iii); C2a(i)).
En marklevande svamp med en rundad skaftad rökboll som är 5–12 mm i diameter. Rökbollens yta (endoperidiet) är hos unga fruktkroppar ganska mörkt ockrabrun till rödbrun men bleknar med åldern till gråvitt eller nästan vitt. I mycket unga stadier täcks rökbollen av ett tunt, vitaktigt, något flockigt hyfskikt (exoperidium) som ganska snabbt vittrar bort och exponerar det underliggande endoperidiet. Ibland kan man på gamla exemplar se rester av exoperidiet i form av små ljusa flockar som är spridda över rökbollens yta eller som en sand- eller jordbemängd krage på rökbollens nedre del. I rökbollens topp finns en tublikt utdragen, rund och distinkt mynningspor. Området närmast mynningen är oftast gråaktigt till gråbrunt. Foten är på unga exemplar orangebrun men övergår efterhand i rödbrunt eller brunt. Den är smal, 2–5 cm hög, och dess yta är slät till längstrådig eller något fjällig. Sporerna är runda till subglobosa, 4–6 µm i diameter, taggiga. I den mogna spormassan finns kapillitietrådar utan vidhängande kristaller och med jämntjocka eller svagt vidgade septa. 

Arten gick i Sverige tidigare under namnet T. squamosum (jmf. Kers 1988. Nitare 1988). Jeppson et al. (2017) visade med morfologiska och molekylära data att det svenska materialet inte var identiskt med den verkliga T. squamosum. De båda är mycket lika till färg och form men skiljer sig tydligast i rökbollens ytstruktur: T. squamosum har ett brunaktigt och knottrigt exoperidium som efterhand bildar ett distinkt nätmönster. Dess fot är också betydligt mera fjällig än den hos T. calcareum. Tulostoma squamosum har en vid utbredning i Europa och övriga världen men når inte upp till de nordiska breddgraderna. Det nordligaste fyndet är gjort i trakten av Berlin (Kreisel 1984). Arten har tidigare rapporterats även från sandstäppsvegetationen i Skåne. Detta material har dock ombestämts till mörk stjälkröksvamp (T. melanocyclum). De båda är ganska lika till utseendet med skiljer sig bland annat i fråga om färger hos foten och mynningszonen.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fjällig stjälkröksvamp

Länsvis förekomst och status för fjällig stjälkröksvamp baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fjällig stjälkröksvamp

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten har en sydostlig utbredning i Sverige och är mycket sällsynt. Den är funnen på Öland (ca 20 lokaler) och Gotland (3 lokaler), i Östergötland (1 lokal) och Södermanland (2 lokaler). Arten är i övriga Norden endast känd från ett enstaka fynd i Oppland (Norge). I Europa i övrigt finns några få fynd i Spanien och Ungern. Den är inte rapporterad utanför Europa. Med dagens kunskapsläge verkar Sverige hysa en huvuddel av världspopulationen. Utbredningsuppgifter är dock något osäkra på grund av en tidigare sammanblandning med den närstående T. squamosum.
  • Rike
    Fungi - svampar 
  • Stam
    Basidiomycota - basidiesvampar 
  • Understam
    Agaricomycotina  
  • Klass
    Agaricomycetes  
  • Underklass
    Agaricomycetidae  
  • Ordning
    Agaricales  
  • Familj
    Agaricaceae  
  • Släkte
    Tulostoma - stjälkröksvampar 
  • Art
    Tulostoma calcareumJeppson & al. - fjällig stjälkröksvamp
    Synonymer
    Tulostoma calcareum Jeppson, Altés, G.Moreno & E.Larss.

En nedbrytare som är värmeälskande och växer på starkt kalkhaltig mark. I Sverige är den funnen i öppen till halvöppen, sandstäppsliknande vegetation längs Ancylusvallen på (Öland), i alvarvegetation med lågbetad, mullrik grästorv invid enbuskar och i betade kalkgräsmarker anslutning till karstsprickor. Den förekommer i flera fall i människopåverkade habitat som vägkanter, stigar, gräsmattor, utmed stengärdesgårdar, längs gamla banvallar, i övergivna sand- och grustäkter etc. På Gotland har den bland annat påträffats kring kalkhällar samt på och kring avschaktningshögar vid ett övergivet kalkbrott. För fastlandsförekomsterna uppges urkalkberg, både i öppna hällmarker och i anslutning till buskar och örter i solexponerade, sydvända lägen. 

Ekologisk grupp: Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Arten hotas av att sandstäppsartad vegetation på Öland växer igen. Den verkar dock ha en förmåga att kunna etablera sig, eller möjligen hålla sig kvar tämligen länge inom sitt naturliga utbredningsområde, i miljöer som påverkats av människan. Endast ett fåtal av dess förekomster på sandig mark är idag skyddade medan flertalet av dess alvarförekomster är belägna i naturreservat eller omfattas av Natura 2000. 


Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Selektiv röjning av enbuskar på alvarmarker där arten förkommer och som tenderar att växa igen bör ingå i ett långsiktigt bevarandearbete. Förekomsterna på de sandstäppsartade lokalerna på Öland (ofta gamla övergivna grustäkter, längs en övergiven banvall och i sandiga betesmarker) behöver åtnjuta ett långsiktigt skydd. I flera fall rör det sig om små till medelstora lokaler längs den hårt exploaterade Ancylusvallen. Dessa lokaler bör hindras från att växa igen. Detta kan ske med bete, slåtter, trampslitage eller annan försiktig markstörning, vilket på sikt kan skapa goda förutsättningar för arten att hålla sig kvar och etablera nya förekomster. Lokalerna på Gotland och på fastlandet är alla belägna i naturreservat vars skötselplaner bör innehålla åtgärder mot igenväxning. Alla kända lokaler för arten bör inventeras/övervakas med jämna mellanrum för att observera tendenser i status och populationsutveckling.

Jeppson, M., Altés, A., Moreno, G., Nilsson, R.H., Loarce, Y., de Bustos, A, Larsson, E. 2017. Unexpected high species diversity among European stalked puffballs – a contribution to the phylogeny and taxonomy of the genus Tulostoma (Agaricales). Mycokeys 21: 33 – 88. doi: 10.3897/mycokeys.21.12176

Kers, L.E. 1988. En monografi över Tulostoma. De skandinaviska arterna kommenterade. Jordstjärnan 9(1): 7–9.

Kreisel, H. 1984. Die Stielboviste (Gattung Tulostoma) der Deutschen Demokratischen Republik und Westberlins. Hercynia 21: 396–416.

Nitare, J. 1988. Stjälkröksvampen Tulostoma kotlabae i Sverige. Jordstjärnan 9(2): 7–10.

Pouzar, Z. 1958. Tulostoma. I: A. Pilát (red), Flora CSR. B–1. Gasteromycetes. Prag.

Wright, J.E. 1987. The genus Tulostoma (Gasteromycetes). A world monograph. Bibliotheca Mycologica 113.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mikael Jeppson 2018.

Namn och släktskap
  • Rike
    Fungi - svampar 
  • Stam
    Basidiomycota - basidiesvampar 
  • Understam
    Agaricomycotina  
  • Klass
    Agaricomycetes  
  • Underklass
    Agaricomycetidae  
  • Ordning
    Agaricales  
  • Familj
    Agaricaceae  
  • Släkte
    Tulostoma - stjälkröksvampar 
  • Art
    Tulostoma calcareum, Jeppson & al. - fjällig stjälkröksvamp
    Synonymer
    Tulostoma calcareum Jeppson, Altés, G.Moreno & E.Larss.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mikael Jeppson 2018.