Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  luddvicker

Organismgrupp Kärlväxter Vicia villosa
Luddvicker Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Luddvicker är en ettårig, höstgroende, storväxt, ofta meterhög ärtväxt. Groningen är utdragen och oregelbunden. Liksom övriga vickerarter är den vek och klänger i annan vegetation med hjälp av grenade klängen i bladspetsarna. Den liknar den betydligt vanligare kråkvickern Vicia cracca, men stjälken är tätare och mera utspärrat hårig, blommorna är större (upp till 2 cm långa) och sitter i glesare, 10–30-blommiga klasar i bladvecken samt att blomningstiden infaller normalt 2–3 veckor före kråkvickern. Kronseglets skiva är kortare än skaftet (hos kråkvicker lika lång som detta), och vingarna är ljusare violetta än seglet. Foderflikarna är lineära. Baljan är kortare och bredare än hos kråkvicker. Arten blommar i juni och juli och blommorna besöks av humlor och bin. Liksom hos övriga storvuxna vickerarter kan självbefruktning inte ske. Växten sprids genom att de tämligen stora fröna sprätter ut ur baljan när denna torkar och spricker upp. Förr kunde spridning ske med orent utsäde.
Utbredning
Länsvis förekomst för luddvicker Observationer i  Sverige för luddvicker
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Luddvicker förekommer i södra och mellersta Sverige upp till och med Västergötland och södra Dalarna. I senare tid har den gradvis minskat och i de norra delarna av utbredningsområdet är den borta. Idag finns den främst i kustlandskapen samt på Öland och Gotland. I Danmark var luddvicker ett svårt rågogräs vid sekelskiftet, speciellt i de östra delarna. Nu är den sällsynt och betraktas som sårbar. Även i Norge och Finland har arten minskat under senare årtionden. I båda länderna är det främst på kustnära avfallsplatser som arten kan dyka upp tillfälligt. Som åkerogräs försvann luddvicker från Finland redan under 1960-talet. Artens huvudutbredningsområde är Europa utom längst i öster, Västasien och Nordafrika. Den är spridd med odlingen till Nordeuropa, Nordamerika och Japan. I södra Europa är den fortfarande allmän.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(ii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Förekommer från Skåne upp till Värmland och Uppland samt på Öland och Gotland. Luddvicker förekom tidigare som åkerogräs men numera ses den ofast på vägkanter och ruderatplatser. Som åkerogräs kommer minskningen fortsätta, eftersom den uteslutande är höstgroende kan den inte utvecklas i så många grödor. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (750-3000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
Luddvicker förekom tidigare som åkerogräs men numera ses den mest i åkerkanter, på vägkanter och på ruderatplatser. Den typiska biotopen för luddvicker i Östergötland är en torr, mager vägslänt där den inte konkurreras ut av högvuxna gräs och örter. På Gotland förekommer arten fortfarande främst som åkerogräs. Den växer gärna i bryn och snår och över murar och föredrar lätt och torr mulljord, sandjord eller lerblandad jord, som är varm och rik på kalk och näring. Arten förekom i landet redan under 1700-talet men infördes i större omfattning på 1850-talet för att odlas som foderväxt. Den finns nu åter med i frökataloger och kan vara intressant att odla som gröngödslingsväxt, främst i alternativt jordbruk.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Fabales (ärtordningen), Familj Fabaceae (ärtväxter), Släkte Vicia (vickrar), Art Vicia villosa Roth - luddvicker Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(ii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Förekommer från Skåne upp till Värmland och Uppland samt på Öland och Gotland. Luddvicker förekom tidigare som åkerogräs men numera ses den ofast på vägkanter och ruderatplatser. Som åkerogräs kommer minskningen fortsätta, eftersom den uteslutande är höstgroende kan den inte utvecklas i så många grödor. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (750-3000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iv,v)c(iv)).
Luddvicker är en ettårig, höstgroende, storväxt, ofta meterhög ärtväxt. Groningen är utdragen och oregelbunden. Liksom övriga vickerarter är den vek och klänger i annan vegetation med hjälp av grenade klängen i bladspetsarna. Den liknar den betydligt vanligare kråkvickern Vicia cracca, men stjälken är tätare och mera utspärrat hårig, blommorna är större (upp till 2 cm långa) och sitter i glesare, 10–30-blommiga klasar i bladvecken samt att blomningstiden infaller normalt 2–3 veckor före kråkvickern. Kronseglets skiva är kortare än skaftet (hos kråkvicker lika lång som detta), och vingarna är ljusare violetta än seglet. Foderflikarna är lineära. Baljan är kortare och bredare än hos kråkvicker. Arten blommar i juni och juli och blommorna besöks av humlor och bin. Liksom hos övriga storvuxna vickerarter kan självbefruktning inte ske. Växten sprids genom att de tämligen stora fröna sprätter ut ur baljan när denna torkar och spricker upp. Förr kunde spridning ske med orent utsäde.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för luddvicker

Länsvis förekomst och status för luddvicker baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för luddvicker

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Luddvicker förekommer i södra och mellersta Sverige upp till och med Västergötland och södra Dalarna. I senare tid har den gradvis minskat och i de norra delarna av utbredningsområdet är den borta. Idag finns den främst i kustlandskapen samt på Öland och Gotland. I Danmark var luddvicker ett svårt rågogräs vid sekelskiftet, speciellt i de östra delarna. Nu är den sällsynt och betraktas som sårbar. Även i Norge och Finland har arten minskat under senare årtionden. I båda länderna är det främst på kustnära avfallsplatser som arten kan dyka upp tillfälligt. Som åkerogräs försvann luddvicker från Finland redan under 1960-talet. Artens huvudutbredningsområde är Europa utom längst i öster, Västasien och Nordafrika. Den är spridd med odlingen till Nordeuropa, Nordamerika och Japan. I södra Europa är den fortfarande allmän.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Fabales - ärtordningen 
  • Familj
    Fabaceae - ärtväxter 
  • Släkte
    Vicia - vickrar 
  • Art
    Vicia villosaRoth - luddvicker

Luddvicker förekom tidigare som åkerogräs men numera ses den mest i åkerkanter, på vägkanter och på ruderatplatser. Den typiska biotopen för luddvicker i Östergötland är en torr, mager vägslänt där den inte konkurreras ut av högvuxna gräs och örter. På Gotland förekommer arten fortfarande främst som åkerogräs. Den växer gärna i bryn och snår och över murar och föredrar lätt och torr mulljord, sandjord eller lerblandad jord, som är varm och rik på kalk och näring. Arten förekom i landet redan under 1700-talet men infördes i större omfattning på 1850-talet för att odlas som foderväxt. Den finns nu åter med i frökataloger och kan vara intressant att odla som gröngödslingsväxt, främst i alternativt jordbruk.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Har betydelse)
Genom att odlingen av luddvicker upphörde under första hälften av 1900-talet började arten gå tillbaka. Detta accentuerades av att bättre frörensningsmetoder infördes, senare även av att ogräsmedel kom i bruk. Liksom de flesta ärtväxter är den bl a känslig för fenoxisyror. Eftersom den uteslutande är höstgroende kan den inte utvecklas i så många grödor i växtföljden.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
Lokaler med luddvicker bör bevaras, och om vegetationen är sluten kan viss störning vara positivt. Behandling med ogräsmedel bör undvikas i artens närhet. Arten bör även odlas i botaniska trädgårdar, allmogeåkrar etc samt övervakas av floraväktare.
Arten är i Flora europaea uppdelad i fem underarter. I Sverige är ssp. villosa den enda som förekommer som åkerogräs. Utöver ssp. villosa har som sällsynt och tillfällig också kvarnvicker ssp. varia, anträffats, den är ofta helt kal. Frön av luddvicker finns bevarade hos Nordiska genbanken. Utländska namn – NO: Lodnevikke, DK: Sand-Vikke, FI: Ruisvirna, GB: Fodder Vetch.

Anonym 1996. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1995. Lunds Bot. Förenings medlemsblad 1996 (1): 5–52.

Anonym 1997. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1996. Lunds Bot. Förenings medlemsblad 1997 (1).

Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötland flora. Lund.

Bringer, K.-G. 1996. Åkerranunkel Ranunculus arvensis och luddvicker Vicia villosa på Öland 1992–1995. Krutbrännaren 5: 14–16.

Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund.

Jessen, K. 1931. The Distribution within Denmark of the higher plants II. The distribution of the Papilionaceæ within Danmark. Kgl. Dan. Vid. Selsk. Skr. Nat. Math. afd. 9 raekke III.2.

Jessen, K. & Lind, J. 1922–1923. Det Danske Markukrudts Historie. Det kgl. Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter, naturv. og mathem. Afd. 8 Række. VIII. Köbenhavn.

Knutsson, T. m fl 1997. Försvunna, hotade och sårbara kärlväxter på Öland. Krutbrännaren. Suppl. 2.

Korsmo, E., Vidme, T. & Tykse, H. 1981. Korsmos ogräsplanscher. Stockholm.

Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen.

Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Suominen, J. 1979. The grain immigrant flora of Finland. Acta Botanica Fennica 111.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Marita Wigren-Svensson & Roger Svensson 1992. ©ArtDatabanken, SLU 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Fabales - ärtordningen 
  • Familj
    Fabaceae - ärtväxter 
  • Släkte
    Vicia - vickrar 
  • Art
    Vicia villosa, Roth - luddvicker
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Marita Wigren-Svensson & Roger Svensson 1992. ©ArtDatabanken, SLU 2005.