Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ekorrsvingel

Organismgrupp Kärlväxter Vulpia bromoides
Ekorrsvingel Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Ekorrsvingel är ett ettårigt, tuvat, smalbladigt, mattgrönt, 1–3 dm högt gräs. Vippan är 3–7 cm lång, rak, ensidig och relativt gles. Efter blomningen är den hopslagen. Ytteragnarna har långa borst. Småaxen har 4–7 blommor och dessa har endast en ståndare med mycket liten ståndarknapp. Blomningen sker i juni-juli. Ekorrsvingel skiljs från den mer tillfälligt förekommande råttsvingel V. myuros genom att var mer lågvuxen och ha en kortare vippa, samt genom att det övre skärmfjället har tre nerver och är max dubbelt så långt som det nedre skärmfjället (hos råttsvingel har det övre skärmfjället en enkel nerv och är minst tre gånger så långt som det nedre). Arterna i släktet ekorrsvinglar Vulpia är ettåriga, har mycket små ständarknappar och har småaxskaft som blir tjockare uppåt, vilket skiljer dem från arterna i släktet svinglar Festuca. Ytterligare sex arter av ekorrsvinglar har påträffats tillfälligt i Sverige.
Utbredning
Länsvis förekomst för ekorrsvingel Observationer i  Sverige för ekorrsvingel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Ekorrsvingel är bofast i Skåne (10-tal lokaler), Blekinge (ca 40 lokaler på de större öarna, främst Tjurkö och Sturkö, söder om Karlskrona) och på Gotland (1), samt är tillfälligt funnen på ruderatmark, t.ex. i hamnar, upp till Hälsingland. I Norge förekommer den sällsynt i Rogaland. I Danmark växer den sällsynt på öarna och i östra Jylland. I Finland är den endast tillfälligt funnen. Den är mer eller mindre naturligt förekommande i västra, centrala och södra Europa samt angränsande delar av Afrika och Asien. Den har blivit spridd till bl.a. centrala och södra Afrika, Nord- och Sydamerika, Australien och Nya Zeeland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Fåtal lokaler i Skåne och Blekinge samt på Gotland (1 lokal). Ekorrsvingel växer på öppen, torr mager, sandig mark på torrbackar, klipphyllor, vägkanter, banvallar och ruderatmark. Igenväxning är kanske det främsta hotet, arten är liten och konkurrenssvag. Antalet reproduktiva individer skattas till 2500 (100-5000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 26392 km² och förekomstarean (AOO) till 68 (40-100) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv)c(iv)).
Ekologi
Ekorrsvingel växer på öppen, torr, mager, sandig mark, på torrbackar, klipphyllor, vägkanter, banvallar och ruderatmark. Arten är kleistogam, dvs. blommorna självbefruktas och öppnar sig inte vid blomningen.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Poaceae (gräs), Släkte Vulpia (ekorrsvinglar), Art Vulpia bromoides (L.) Gray - ekorrsvingel Synonymer Festuca bromoides, Festuca dertonensis (All.) Asch. & Graebn., Vulpia dertonensis (All.) Gola, Vulpia sciuroides (Roth) C. C. Gmel., Festuca sciuroides Roth

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Fåtal lokaler i Skåne och Blekinge samt på Gotland (1 lokal). Ekorrsvingel växer på öppen, torr mager, sandig mark på torrbackar, klipphyllor, vägkanter, banvallar och ruderatmark. Igenväxning är kanske det främsta hotet, arten är liten och konkurrenssvag. Antalet reproduktiva individer skattas till 2500 (100-5000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 26392 km² och förekomstarean (AOO) till 68 (40-100) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv)c(iv)).
Ekorrsvingel är ett ettårigt, tuvat, smalbladigt, mattgrönt, 1–3 dm högt gräs. Vippan är 3–7 cm lång, rak, ensidig och relativt gles. Efter blomningen är den hopslagen. Ytteragnarna har långa borst. Småaxen har 4–7 blommor och dessa har endast en ståndare med mycket liten ståndarknapp. Blomningen sker i juni-juli. Ekorrsvingel skiljs från den mer tillfälligt förekommande råttsvingel V. myuros genom att var mer lågvuxen och ha en kortare vippa, samt genom att det övre skärmfjället har tre nerver och är max dubbelt så långt som det nedre skärmfjället (hos råttsvingel har det övre skärmfjället en enkel nerv och är minst tre gånger så långt som det nedre). Arterna i släktet ekorrsvinglar Vulpia är ettåriga, har mycket små ständarknappar och har småaxskaft som blir tjockare uppåt, vilket skiljer dem från arterna i släktet svinglar Festuca. Ytterligare sex arter av ekorrsvinglar har påträffats tillfälligt i Sverige.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ekorrsvingel

Länsvis förekomst och status för ekorrsvingel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ekorrsvingel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Ekorrsvingel är bofast i Skåne (10-tal lokaler), Blekinge (ca 40 lokaler på de större öarna, främst Tjurkö och Sturkö, söder om Karlskrona) och på Gotland (1), samt är tillfälligt funnen på ruderatmark, t.ex. i hamnar, upp till Hälsingland. I Norge förekommer den sällsynt i Rogaland. I Danmark växer den sällsynt på öarna och i östra Jylland. I Finland är den endast tillfälligt funnen. Den är mer eller mindre naturligt förekommande i västra, centrala och södra Europa samt angränsande delar av Afrika och Asien. Den har blivit spridd till bl.a. centrala och södra Afrika, Nord- och Sydamerika, Australien och Nya Zeeland.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Vulpia - ekorrsvinglar 
  • Art
    Vulpia bromoides(L.) Gray - ekorrsvingel
    Synonymer
    Festuca bromoides
    Festuca dertonensis (All.) Asch. & Graebn.
    Vulpia dertonensis (All.) Gola
    Vulpia sciuroides (Roth) C. C. Gmel.
    Festuca sciuroides Roth

Ekorrsvingel växer på öppen, torr, mager, sandig mark, på torrbackar, klipphyllor, vägkanter, banvallar och ruderatmark. Arten är kleistogam, dvs. blommorna självbefruktas och öppnar sig inte vid blomningen.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Igenväxning, gödsling samt städning av ruderatmark utgör hot mot arten.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Förekomster av ekorrsvingel bör bevaras genom att marken störs och inte tillåts sluta sig. Artens biologi bör ytterligare studeras. Den övervakas av floraväktare.
Utländska namn – NO: Ekornsvingel, DK: Langstakket Væselhale, FI: Oravanhäntänata, GB: Squirreltail Fescue.

Anonym 1996. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1995. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 1996 (1): 5–52.

Anonym 1997. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1996. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 1997 (1).

Georgson, K., Johansson, B., Johansson, Y., Kuylenstierna, J, Lenfors, I & Nilsson, N.-G. (red.). 1997. Hallands flora. Lund.

Hultén, E. & Fries, M. 1986. Atlas of North European vascular plants north of the Tropic of Cancer. Koeltz Scientific Books, Königstein.

Johansson, L. 1999. Rödlistade kärlväxter i Blekinge. Länsstyrelsen Blekinge län.

Lye, K.A. 1991. Utryddete og akutt truete plantearter i Norge. Årsaker og rådgjerder. Faginfo nr 23 1991: 18–51. Ås.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Olsson, K.-A. & Tyler, T. 2001. Skånes rödlistade kärlväxter i ett historiskt perspektiv II. Botaniska Notiser 134 (3): 1–35.

Pedersen, A. 1974. Gramineernes udbredelse i Danmark. Spontane og naturaliserede arter. Botanisk Tidsskrift 68: 177–343.

Petersson, J. 1996. Nyheter i Gotlands flora 1995. Rindi 16: 14–33.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Roger Svensson & Göran Thor 1994. Rev. Sebastian Sundberg & Åke Widgren 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Vulpia - ekorrsvinglar 
  • Art
    Vulpia bromoides, (L.) Gray - ekorrsvingel
    Synonymer
    Festuca bromoides
    Festuca dertonensis (All.) Asch. & Graebn.
    Vulpia dertonensis (All.) Gola
    Vulpia sciuroides (Roth) C. C. Gmel.
    Festuca sciuroides Roth
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Roger Svensson & Göran Thor 1994. Rev. Sebastian Sundberg & Åke Widgren 2015.