Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  alvargrimmia

Organismgrupp Mossor Grimmia tergestina
Alvargrimmia Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten växer i små - högst 1 cm höga - tuvor som nedtill är svartaktiga och upptill tätt vitludna. Bladen är brett ovala till triangulära och kupade, och de har en lång, färglös, nästan slät och karakteristiskt rak och upprätt hårudd. På de översta bladen kan hårudden vara dubbelt så lång som självabladskivan. I tvärsnitt har bladen en rundad form och bladkanten är plan eller något inböjd. Bladskivan är bitvis två celllager tjock i den övre delen, och bladcellerna är små och mer eller mindre rundade. Bladbasens kantceller är rektangulära med tydligt förtjockade tvärväggar. Arten är skildkönad och kapslar har aldrig påträffats i Sverige. Kapseln är oval och slät, och den sitter på ett mycket kort, rakt skaft, vilket gör att den inte sticker upp över bladspetsarna.
Alvargrimmia skiljer sig från de flesta andra svenska arterna i släktet genom de okölade, kupade bladen och den karakteristiskt rakt upprätta, långa hårudden. Den är mycket lik ullgrimmia G. laevigata, som också växer på solvarma, exponerade block men som däremot främst förekommer på silikatsten. Den senare känns främst igen på att fuktiga blad är upprätta, medan de hos alvargrimmia är tydligt tillbakaböjda. Dessutom har G. laevigata en tvåskiktad bladskiva i större delen av bladet och bladbasens kantceller är kvadratiska med jämntjocka cellväggar. Den på kalksten mycket vanliga arten hårgrimmia G. pulvinata är samkönad och skiljs lätt från alvargrimmia genom de vanligt förekommande kapslarna som sitter på skaft som är tydligt krökta vid väta. Längre söderut i Europa växer alvargrimmia ofta tillsammans med förväxlingsarten G. crinita. Den senare är dock samkönad och har oftast kapslar samt blad som alltid är ett cellager tjocka och kantceller i bladbasen med jämntjocka cellväggar.
Utbredning
Länsvis förekomst för alvargrimmia Observationer i  Sverige för alvargrimmia
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten förekommer sällsynt på alvarmark på Öland och Gotland, men den bör även eftersökas i andra kalktrakter, t.ex. i Västergötland. Den saknas i övriga nordiska länder men förekommer spritt i Syd- och Centraleuropa. Världsutbredningen omfattar även delar av Afrika och Asien.

Arten hittades som ny för Sverige 1993 i Gårdby socken på Öland. Lokalen återbesöktes sommaren 1995 och arten återfanns spridd i området, men i mycket små delpopulationer. Senare har den hittats på fler lokaler både på Öland och Gotland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Sällsynt art på exponerade kalkhällar på Öland och Gotland. En sydlig värmekrävande art som ifall klimatet blir varmare kan tänkas öka. De kända populationerna är idag mycket små. Antalet reproduktiva individer skattas till 600 (180-1000). Antalet lokalområden i landet skattas till 15. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6000 km² och förekomstarean (AOO) till 230 (70-400) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Alvargrimmia är bara känd från öppen alvarmark, där den växer på varma, solexponerade, sydvända block och klippor i odlingslandskapet. Det är en av de varmaste och torraste växtplatser man kan hitta i landet, och förmodligen den enda möjliga i Norden för denna sydliga art. Substratet är uteslutande kalksten, men i Sydeuropa förekommer den även på andra basiska bergarter. Den växer oftast ensam - troligen för att andra arter inte uthärdar lokalklimatet. Ibland kan man ändå på samma block finna andra uttorkningståliga mossor såsom hårgrimmia G. pulvinata, rödskaftad hättemossa Orthotrichum anomalum, sotblommossa Schistidium atrofuscum, alvarblommossa S. brunnescens, murblommossa S. crassipilum och skruvmossor Syntrichia spp. Troligen har alvargrimmia svårt att sprida sig, eftersom kapslar inte är kända från Sverige och eftersom den dessutom saknar specialiserade vegetativa spridningsorgan. I påfallande många av populationerna är den övervuxen av den ytterst sällsynta laven öländsk svavellav Fulgensia schistidii, vilken i stor utsträckning förekommer på just alvargrimmia.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Grimmiales, Familj Grimmiaceae, Släkte Grimmia (grimmior), Art Grimmia tergestina Tomm. ex Bruch & Schimp. - alvargrimmia Synonymer Grimmia tergestinoides Culm., Grimmia tergestina Bruch & Schimp.

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Sällsynt art på exponerade kalkhällar på Öland och Gotland. En sydlig värmekrävande art som ifall klimatet blir varmare kan tänkas öka. De kända populationerna är idag mycket små. Antalet reproduktiva individer skattas till 600 (180-1000). Antalet lokalområden i landet skattas till 15. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6000 km² och förekomstarean (AOO) till 230 (70-400) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Typisk art i 6110 Basiska berghällar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Arten växer i små - högst 1 cm höga - tuvor som nedtill är svartaktiga och upptill tätt vitludna. Bladen är brett ovala till triangulära och kupade, och de har en lång, färglös, nästan slät och karakteristiskt rak och upprätt hårudd. På de översta bladen kan hårudden vara dubbelt så lång som självabladskivan. I tvärsnitt har bladen en rundad form och bladkanten är plan eller något inböjd. Bladskivan är bitvis två celllager tjock i den övre delen, och bladcellerna är små och mer eller mindre rundade. Bladbasens kantceller är rektangulära med tydligt förtjockade tvärväggar. Arten är skildkönad och kapslar har aldrig påträffats i Sverige. Kapseln är oval och slät, och den sitter på ett mycket kort, rakt skaft, vilket gör att den inte sticker upp över bladspetsarna.
Alvargrimmia skiljer sig från de flesta andra svenska arterna i släktet genom de okölade, kupade bladen och den karakteristiskt rakt upprätta, långa hårudden. Den är mycket lik ullgrimmia G. laevigata, som också växer på solvarma, exponerade block men som däremot främst förekommer på silikatsten. Den senare känns främst igen på att fuktiga blad är upprätta, medan de hos alvargrimmia är tydligt tillbakaböjda. Dessutom har G. laevigata en tvåskiktad bladskiva i större delen av bladet och bladbasens kantceller är kvadratiska med jämntjocka cellväggar. Den på kalksten mycket vanliga arten hårgrimmia G. pulvinata är samkönad och skiljs lätt från alvargrimmia genom de vanligt förekommande kapslarna som sitter på skaft som är tydligt krökta vid väta. Längre söderut i Europa växer alvargrimmia ofta tillsammans med förväxlingsarten G. crinita. Den senare är dock samkönad och har oftast kapslar samt blad som alltid är ett cellager tjocka och kantceller i bladbasen med jämntjocka cellväggar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för alvargrimmia

Länsvis förekomst och status för alvargrimmia baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för alvargrimmia

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten förekommer sällsynt på alvarmark på Öland och Gotland, men den bör även eftersökas i andra kalktrakter, t.ex. i Västergötland. Den saknas i övriga nordiska länder men förekommer spritt i Syd- och Centraleuropa. Världsutbredningen omfattar även delar av Afrika och Asien.

Arten hittades som ny för Sverige 1993 i Gårdby socken på Öland. Lokalen återbesöktes sommaren 1995 och arten återfanns spridd i området, men i mycket små delpopulationer. Senare har den hittats på fler lokaler både på Öland och Gotland.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Grimmia - grimmior 
  • Art
    Grimmia tergestinaTomm. ex Bruch & Schimp. - alvargrimmia
    Synonymer
    Grimmia tergestinoides Culm.
    Grimmia tergestina Bruch & Schimp.

Alvargrimmia är bara känd från öppen alvarmark, där den växer på varma, solexponerade, sydvända block och klippor i odlingslandskapet. Det är en av de varmaste och torraste växtplatser man kan hitta i landet, och förmodligen den enda möjliga i Norden för denna sydliga art. Substratet är uteslutande kalksten, men i Sydeuropa förekommer den även på andra basiska bergarter. Den växer oftast ensam - troligen för att andra arter inte uthärdar lokalklimatet. Ibland kan man ändå på samma block finna andra uttorkningståliga mossor såsom hårgrimmia G. pulvinata, rödskaftad hättemossa Orthotrichum anomalum, sotblommossa Schistidium atrofuscum, alvarblommossa S. brunnescens, murblommossa S. crassipilum och skruvmossor Syntrichia spp. Troligen har alvargrimmia svårt att sprida sig, eftersom kapslar inte är kända från Sverige och eftersom den dessutom saknar specialiserade vegetativa spridningsorgan. I påfallande många av populationerna är den övervuxen av den ytterst sällsynta laven öländsk svavellav Fulgensia schistidii, vilken i stor utsträckning förekommer på just alvargrimmia.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Mark/sediment (Har betydelse)
Då arten förekommer i mycket små bestånd utgör slumpfaktorer i sig ett hot. Igenväxning av alvaret utgör ett annat allvarligt hot mot arten, då den troligtvis behöver värmen som den starka solexponeringen bidrar med. Arten tål naturligtvis inte någon form av exploatering som förstör den närmaste omgivningen av lokalen. Dessutom kan även fortsatt hög belastning av luftföroreningar utgöra ett hot mot alvargrimmia.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
De kända lokalerna bör hållas öppna med hjälp av betande djur och all form av exploatering undvikas. Alvargrimmia bör dessutom eftersökas på ytterligare lokaler på Öland, Gotland och kanske även på fastlandet.
Det svenska materialet hör till varieten tergestinoides. Somliga anser att de båda variteterna tergestinoides och tergestina bör betraktas som olika arter där den förra har större celler i bladets övre delar. Dessutom skiljer sig bladformen och även utseendet på tandkransens tänder. Allt svenskt material i artkomplexet består enligt Elsa Nyholm (i brev) av varieteten tergestinoides men behandlas i hennes nyutkomna flora som G. tergestina (Nyholm 1998).

Etymologi: tergestinus (lat.) = från Trieste (stad i Italien nära gränsen till Slovenien). Tergeste (lat.) = Trieste; suffixet inus (lat.).
Uttal: [Grímmia tergestína]

key facts Dapple-mouthed Grimmia. Shoots up to 1 cm high, forming small, dense, blackish tufts with long, white hairs. Tufts blackish below. Leaves triangular, concave and not keeled, partially bistratose. Leaf margin plane or weakly incurved. Moist leaves recurved. Hair point very long, almost smooth and characteristically erect. Capsules never found in Sweden. - Grows on exposed, south-facing calcareous cliffs and boulders in naked limestone pavement areas (alvar). The sites are warm and dry.

Blockeel, T. L. 1996. The distribution of Grimmia tergestina and G. anodon in the British Isles. J. Bryol. 19: 181-183.

Greven, H. 1991. Grimmia tergestina Tomm., in north-west Europe; recent finds in Belgium and The Netherlands. J. Bryol. 16: 383-389.

Greven, H. C. 1995. Grimmia Hedw. (Grimmiaceae, Musci) in Europe. Backhuys Publishers. Leiden. The Netherlands.

Hébrard, J. P. 1984. Remarques sur la répartition géographique et lécologie dAnacolia webbii (Mont.) Schimp., dEntosthodon curvisetus (Schwaegr.) C. Müll. et de Grimmia tergestina Tomm. ex B., S. et G. var. tergestina en Corse. Cryptog. Bryol. et Lichenol. 5: 33-45.

Ludwig, G. m.fl. 1996. Rote Liste der Moose (Anthocerophyta et Bryophyta) Deutschlands. Schr.-R. f. Vegetationskde. 28: 189-306. BfN, Bonn-Bad Godesberg 1996.

Maier, E. & Geissler, P. 1995. Grimmia in Mitteleuropa: Ein Bestimmungsschlüssel. Herzogia 11: 1-80.

Marstaller, R. 1989. Zur Verbreitung einiger licht- und wärmeliebender Moosgesellschaften im Südwesten der DDR (Thüringen und Randgebiete). 41. Beitrag zur Moosvegetation Thüringens. Hercynia 26(3): 281-294.

Marstaller, R. 1994. Zur Verbreitung bemerkenswerter Moose in der Umgebung von Budapest (Ungarn). Feddes Repertorium 105 (7-8) 531-547.

Nowak, H. & Poelt, J. 1979. Zur Systematik, Morphologie und Verbreitung von Grimmia tergestina (Musci, Grimmiaceae). Willdenowia 9: 111-129.

Nyholm, E. 1998. Illustrated flora of Nordic mosses. Fasc. 4. Nordisk Bryologisk Förening, Köpenhamn och Lund.

Porley, R. D. 1997. Grimmia tergestina Tomm. with sporophytes in Britain. Bulletin of the British Bryological Society 69: 54.

Schmidt, C. 1994. Beitrag zur Moosflora Westfalens und angrenzender Gebiete. Herzogia 10: 235-263.

Weibull, H. 2006. Grimmia tergestina alvargrimmia s. 107. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 6-23], Bladmossor. Sköldmossor - blåmossor : Bryophyta : Buxbaumia - Leucobryum. Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 1997. Rev. Henrik Weibull 2006. Uppdaterad 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Grimmia - grimmior 
  • Art
    Grimmia tergestina, Tomm. ex Bruch & Schimp. - alvargrimmia
    Synonymer
    Grimmia tergestinoides Culm.
    Grimmia tergestina Bruch & Schimp.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 1997. Rev. Henrik Weibull 2006. Uppdaterad 2010.