Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  piskfingermossa

Organismgrupp Mossor Lepidozia pearsonii
Piskfingermossa Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Piskfingermossa är, som sin vanligare släkting fingermossa L. reptans, en vacker liten bladlevermossa. De har båda karakteristiskt rikt förgrenade skott med grenar som växer ut i nästan rät vinkel från stammen. På den krypande stammen växer grenarna ut horisontellt med underlaget och skotten upplevs därför som tillplattade. Bladen har 3-4 spetsiga flikar och på stammens undersida sitter förhållandevis stora oftast 4-flikade stipler som är mycket lika bladen. Pisk-fingermossa är relativt svår att skilja från sin nära släkting fingermossa utom när man hittar fertila exemplar, för pisk-fingermossa är skildkönad medan fingermossa är samkönad. Pisk-fingermossa har dessutom en något kraftigare stam och något längre blad, men saknar fingermossans karakteristiskt vitaktiga och nästan bladlösa grenar (stoloner) som växer ut från stammens undersida rakt ner i underlaget och fungerar som vidhäftningsorgan. Däremot är pisk-fingermossans ”vanliga” utstående grenar ibland nästan bladlösa i ändarna och kan därför likna fingermossans stoloner. Arten bildar mycket sällan sporkapslar och saknar specialiserad förmåga till vegetativ spridning, även om de smala utstående grenarna kan lossna och bidra till viss vegetativ spridning.
Utbredning
Länsvis förekomst för piskfingermossa Observationer i  Sverige för piskfingermossa
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige är arten säkert påträffad en gång på en lokal i västligaste Jämtland 2013, där den hittades fertil. I Halland och nordvästligaste Dalarna har dessutom sterila skott hittats som liknar piskfingermossa mycket men där säker bestämning inte är möjlig. I övriga Norden förekommer den endast i Norge, spridd i ett antal provinser upp till Nordland. Piskfingermossa är endemisk för norra Europa och förekommer förutom i Norden endast på Irland och i Storbritannien (Damsholt 2002).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Ej tillämplig (NA)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)
  • 2005 Ej tillämplig (NA)
  • 2000 Sårbar (VU)
Ekologi
På lokalen i Sverige växte arten vid foten av en mossig bergvägg i en ravinliknande miljö med hög luftfuktighet. I Norge, där mossan är vanligare, växer den ofta på skuggiga och fuktiga lokaler, gärna intill bäckar och vattenfall (Damsholt 2002). Den förekommer oftast i relativt glesa mattor på fuktig humus och torv, eller på mosstäckta klippor och block.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Marchantiopsida, Ordning Jungermanniales, Familj Lepidoziaceae, Släkte Lepidozia (fingermossor), Art Lepidozia pearsonii Spruce - piskfingermossa Synonymer pisk-fingermossa

Kategori Ej tillämplig (NA)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)
  • 2005 Ej tillämplig (NA)
  • 2000 Sårbar (VU)
Piskfingermossa är, som sin vanligare släkting fingermossa L. reptans, en vacker liten bladlevermossa. De har båda karakteristiskt rikt förgrenade skott med grenar som växer ut i nästan rät vinkel från stammen. På den krypande stammen växer grenarna ut horisontellt med underlaget och skotten upplevs därför som tillplattade. Bladen har 3-4 spetsiga flikar och på stammens undersida sitter förhållandevis stora oftast 4-flikade stipler som är mycket lika bladen. Pisk-fingermossa är relativt svår att skilja från sin nära släkting fingermossa utom när man hittar fertila exemplar, för pisk-fingermossa är skildkönad medan fingermossa är samkönad. Pisk-fingermossa har dessutom en något kraftigare stam och något längre blad, men saknar fingermossans karakteristiskt vitaktiga och nästan bladlösa grenar (stoloner) som växer ut från stammens undersida rakt ner i underlaget och fungerar som vidhäftningsorgan. Däremot är pisk-fingermossans ”vanliga” utstående grenar ibland nästan bladlösa i ändarna och kan därför likna fingermossans stoloner. Arten bildar mycket sällan sporkapslar och saknar specialiserad förmåga till vegetativ spridning, även om de smala utstående grenarna kan lossna och bidra till viss vegetativ spridning.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för piskfingermossa

Länsvis förekomst och status för piskfingermossa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för piskfingermossa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige är arten säkert påträffad en gång på en lokal i västligaste Jämtland 2013, där den hittades fertil. I Halland och nordvästligaste Dalarna har dessutom sterila skott hittats som liknar piskfingermossa mycket men där säker bestämning inte är möjlig. I övriga Norden förekommer den endast i Norge, spridd i ett antal provinser upp till Nordland. Piskfingermossa är endemisk för norra Europa och förekommer förutom i Norden endast på Irland och i Storbritannien (Damsholt 2002).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Marchantiophyta - levermossor 
  • Klass
    Marchantiopsida  
  • Ordning
    Jungermanniales  
  • Familj
    Lepidoziaceae  
  • Underfamilj
    Lepidozioideae  
  • Släkte
    Lepidozia - fingermossor 
  • Art
    Lepidozia pearsoniiSpruce - piskfingermossa
    Synonymer
    pisk-fingermossa

På lokalen i Sverige växte arten vid foten av en mossig bergvägg i en ravinliknande miljö med hög luftfuktighet. I Norge, där mossan är vanligare, växer den ofta på skuggiga och fuktiga lokaler, gärna intill bäckar och vattenfall (Damsholt 2002). Den förekommer oftast i relativt glesa mattor på fuktig humus och torv, eller på mosstäckta klippor och block.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog, Löv-/barrblandskog

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Triviallövskog, Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Har betydelse)
Berg/hårdbotten (Viktig)
Skogsbruk, dikning och andra förändringar av lokalklimatet på och intill lokalerna innebär allvarliga hot mot arten. På lokalen vid Fulufjället gjordes nyligen en stor avverkning alldeles nedanför branten där arten växer, men det är oklart hur mycket detta har påverkat arten.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
DNA-studier behöver göras för att verkligen bekräfta om fynden från Halland och Dalarna verkligen är piskfingermossa.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 2002. Uppdaterat av T Hallingbäck 2010. Rev. Niklas Lönnell & Tomas Hallingbäck 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Marchantiophyta - levermossor 
  • Klass
    Marchantiopsida  
  • Ordning
    Jungermanniales  
  • Familj
    Lepidoziaceae  
  • Underfamilj
    Lepidozioideae  
  • Släkte
    Lepidozia - fingermossor 
  • Art
    Lepidozia pearsonii, Spruce - piskfingermossa
    Synonymer
    pisk-fingermossa
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 2002. Uppdaterat av T Hallingbäck 2010. Rev. Niklas Lönnell & Tomas Hallingbäck 2016