Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  dvärgstenkrypare

Organismgrupp Mångfotingar Lithobius lapidicola
Dvärgstenkrypare Mångfotingar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Dvärgstenkryparen känns igen på sin ringa storlek i kombination med ljusbrun färg, utskott på åtminstone ryggplåt 13 samt på att 15:e benparet dorsalt bara har två taggar (DmpP). Längd 7–10 mm. Antennerna har 25–32 segment. På varje sida av huvudet sitter 7–11 punktögon ordnade i 2–3 rader. Det bakre är större än de övriga. Käkfötternas höftplåt har 2+2 tänder och måttliga skuldror. Ryggplåt 9 saknar utskott medan plåt 11 har otydliga och plåt 13 något tydligare utskott baktill. Benpar 12–15 har 2–5 runda porer på varje höft. Sista benparet har en välutvecklad hjälpklo och taggarna Vmt, VampP, VmF, DamP. Dvärgstenkrypare Lithobius lapidicola har tidigare förväxlats med skogsstenkrypare L. borealis och med andra europeiska stenkrypararter.
Utbredning
Länsvis förekomst för dvärgstenkrypare Observationer i  Sverige för dvärgstenkrypare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Dvärgstenkrypare är en sällsynt art i Sverige, där fyndplatserna på naturliga lokaler är få men vitt spridda. På grund av sammanblandning med L. borealis och användandet av namnet L. lapidicola även för denna art går det inte att lita på många publicerade fynduppgifter utan kontroll av materialet. I Skåne är den känd från ett område vid Ringsjön–Linderödsåsen (6 lokaler undersökta före 1950 och två återbesök 1978) samt från en lokal längre åt sydväst (Skabersjö s:n 1924). I östra Mellansverige finns följande områden: södra Östergötland i ett område från Kisa i sydväst till Ringarum i nordost (8 lokaler undersökta före 1950), vid östra Mälaren mellan Västerås och Eskilstuna (8 lokaler undersökta efter 1950), södra Uppland nära Mälaren (2 lokaler 1870 och 1922) samt en isolerad lokal i Dalarna (Nås s:n 1974). Inomhus finns fynd från Västergötland, Dalsland, Värmland, Hälsingland, Jämtland och Pite lappmark (7 i växthus och 3 i blomkruka i bostad). Inomhusfynden har alltså en helt annan, västlig och nordlig utbredning än utomhusfynden. Även alla fynd i Danmark och Norge är inomhusfynd. Arten har uppenbarligen inte spridits till naturliga biotoper från synantropa förekomster utan får räknas som ursprunglig. Totalutbredningen är osäker, men arten tycks ha sin starkaste förekomst i Sydeuropa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2a
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
En sällsynt art i Sverige, där fyndplatserna är få och vitt spridda, på naturliga lokaler upp till Dalarna, inomhus upp till Pite lappmark. Den ser ut att ha sitt enda mera omfattande utbredningsområde runt Mälaren. Förekommer dels i naturliga skogsbiotoper dels synantropt inomhus. Inget känt om någon eventuell minskning. Antalet lokalområden i landet skattas till 12 (8-30). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 150 (50-500) km². Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och antalet lokalområden är extremt få gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2a).
Ekologi
Dvärgstenkrypare har ett märkligt biotopval i Sverige, där den förekommer dels i naturliga skogsbiotoper, dels synantropt (i människans närhet) inomhus i växthus och i blomkrukor. De flesta utomhuslokalerna kan karakteriseras som ljus, fuktig lövskog, hagmarker eller rena alkärr. Men där finns även ett fåtal lokaler med större inslag av barrträd. Arten finns i markförnan, under bark och under mossa och lavar på berghällar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Triviallövskog
Triviallövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Dött träd
Dött träd
Mark/sediment
Mark/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Ved och bark
Ved och bark
Levande djur
Levande djur
· ryggradslösa djur
· ryggradslösa djur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Chilopoda (enkelfotingar), Ordning Lithobiomorpha (stenkrypare), Familj Lithobiidae (stenkrypare), Släkte Lithobius, Art Lithobius lapidicola Meinert, 1872 - dvärgstenkrypare Synonymer Lithobius stella-martinae Lohmander, 1955, liten stenkrypare

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2a
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation En sällsynt art i Sverige, där fyndplatserna är få och vitt spridda, på naturliga lokaler upp till Dalarna, inomhus upp till Pite lappmark. Den ser ut att ha sitt enda mera omfattande utbredningsområde runt Mälaren. Förekommer dels i naturliga skogsbiotoper dels synantropt inomhus. Inget känt om någon eventuell minskning. Antalet lokalområden i landet skattas till 12 (8-30). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 150 (50-500) km². Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och antalet lokalområden är extremt få gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2a).
Dvärgstenkryparen känns igen på sin ringa storlek i kombination med ljusbrun färg, utskott på åtminstone ryggplåt 13 samt på att 15:e benparet dorsalt bara har två taggar (DmpP). Längd 7–10 mm. Antennerna har 25–32 segment. På varje sida av huvudet sitter 7–11 punktögon ordnade i 2–3 rader. Det bakre är större än de övriga. Käkfötternas höftplåt har 2+2 tänder och måttliga skuldror. Ryggplåt 9 saknar utskott medan plåt 11 har otydliga och plåt 13 något tydligare utskott baktill. Benpar 12–15 har 2–5 runda porer på varje höft. Sista benparet har en välutvecklad hjälpklo och taggarna Vmt, VampP, VmF, DamP. Dvärgstenkrypare Lithobius lapidicola har tidigare förväxlats med skogsstenkrypare L. borealis och med andra europeiska stenkrypararter.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för dvärgstenkrypare

Länsvis förekomst och status för dvärgstenkrypare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för dvärgstenkrypare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Dvärgstenkrypare är en sällsynt art i Sverige, där fyndplatserna på naturliga lokaler är få men vitt spridda. På grund av sammanblandning med L. borealis och användandet av namnet L. lapidicola även för denna art går det inte att lita på många publicerade fynduppgifter utan kontroll av materialet. I Skåne är den känd från ett område vid Ringsjön–Linderödsåsen (6 lokaler undersökta före 1950 och två återbesök 1978) samt från en lokal längre åt sydväst (Skabersjö s:n 1924). I östra Mellansverige finns följande områden: södra Östergötland i ett område från Kisa i sydväst till Ringarum i nordost (8 lokaler undersökta före 1950), vid östra Mälaren mellan Västerås och Eskilstuna (8 lokaler undersökta efter 1950), södra Uppland nära Mälaren (2 lokaler 1870 och 1922) samt en isolerad lokal i Dalarna (Nås s:n 1974). Inomhus finns fynd från Västergötland, Dalsland, Värmland, Hälsingland, Jämtland och Pite lappmark (7 i växthus och 3 i blomkruka i bostad). Inomhusfynden har alltså en helt annan, västlig och nordlig utbredning än utomhusfynden. Även alla fynd i Danmark och Norge är inomhusfynd. Arten har uppenbarligen inte spridits till naturliga biotoper från synantropa förekomster utan får räknas som ursprunglig. Totalutbredningen är osäker, men arten tycks ha sin starkaste förekomst i Sydeuropa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Myriapoda - mångfotingar 
  • Klass
    Chilopoda - enkelfotingar 
  • Ordning
    Lithobiomorpha - stenkrypare 
  • Familj
    Lithobiidae - stenkrypare 
  • Släkte
    Lithobius  
  • Art
    Lithobius lapidicolaMeinert, 1872 - dvärgstenkrypare
    Synonymer
    Lithobius stella-martinae Lohmander, 1955
    liten stenkrypare

Dvärgstenkrypare har ett märkligt biotopval i Sverige, där den förekommer dels i naturliga skogsbiotoper, dels synantropt (i människans närhet) inomhus i växthus och i blomkrukor. De flesta utomhuslokalerna kan karakteriseras som ljus, fuktig lövskog, hagmarker eller rena alkärr. Men där finns även ett fåtal lokaler med större inslag av barrträd. Arten finns i markförnan, under bark och under mossa och lavar på berghällar.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Löv-/barrblandskog, Ädellövskog, Människoskapad miljö på land

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark, Triviallövskog, Myrbiotoper, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Dött träd (Har betydelse)
Mark/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Ved och bark (Har betydelse)
Levande djur (Viktig)
· ryggradslösa djur - Evertebrata (Viktig)
Arten klassificeras som NT enligt kriteriet B2a, dvs. att förekomstarean är liten och utbredningen kraftigt fragmenterad. Liksom för många sällsynta skogsarter är borttagande av död ved och kalhuggning negativt för arten, liksom exploatering av de relativt fåtaliga lokalerna. Däremot går det inte av befintlig kunskap om arten att uttala sig om någon eventuell minskning.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
De lokaler som undersöktes för över 50 år sedan bör återbesökas för att se om arten finns kvar. Lokaler med arten bör skyddas från kalavverkning eller exploatering. En närmare undersökning av den inomhuslevande formen kan också vara intressant. Hur hänger dessa två levnadssätt ihop? Rör det sig t o m om två olika arter?

Andersson, G. 1980. Lithobius borealis Meinert and L. lapidicola Meinert in Sweden (Chilopoda: Lithobiidae). – Ent. scand. 11: 45–48.

Andersson, G. 2005. Dvärgstenkrypare, sid. 133. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Mångfotingar. Myriapoda. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Andersson, G., Djursvoll, P. & Scheller, U. 2008. Katalog över Nordens mångfotingar. Entomologisk Tidskrift 129: 173-190.

Gärdenfors, U. (ed.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005 – The 2005 Red List of Swedish Species. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Lohmander, H. 1955. Faunistiskt fältarbete 1954 (Utmed Götalands nordgräns, östra hälften). – Göteborgs Musei Årstryck 1955: 30–97.

von Porat, C. O. 1889. Nya bidrag till Skandinaviska halvöns Myriopodologi. – Ent. tidskr. 10: 33–48.

Stuxberg, A. 1875. Lithobius borealis Meinert funnen i Sverige. – Öfvers. Vetensk.Akad. Förh. Stockholm, 32 (2): 73–74.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Göran Andersson 2007. Rev. Göran Andersson 2010. © 2010 ArtDatabanken.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Myriapoda - mångfotingar 
  • Klass
    Chilopoda - enkelfotingar 
  • Ordning
    Lithobiomorpha - stenkrypare 
  • Familj
    Lithobiidae - stenkrypare 
  • Släkte
    Lithobius  
  • Art
    Lithobius lapidicola, Meinert, 1872 - dvärgstenkrypare
    Synonymer
    Lithobius stella-martinae Lohmander, 1955
    liten stenkrypare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Göran Andersson 2007. Rev. Göran Andersson 2010. © 2010 ArtDatabanken.