Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vitgräsfjäril

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Lasiommata maera
Vitgräsfjäril Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingspann 42-52 mm. Honan är något större än hanen. Vingarna är på översidan mörkbruna, ibland med en svagt rödaktig lyster. Framvingen har en större svart ögonfläck med vit kärna på översidan, ibland omgiven av 1-2 mindre ögonpunkter. På bakvingen finns hos hanen 2-3, hos honan tre ögonfläckar. Ögonfläckarna omges av rödgula ringar, som hos den mindre underarten telemarki utbreder sig i ett bredare gulrött fält runt fram­ving­ens ögonfläck och nedanför denna. Båda könen kan ha en svagt antydd rödgul linje innanför vingarnas ytterkanter och främst honan kan ha en antydan till rödgula fläckar under framvingens ögonfläck. Bakvingens undersida är gråbrunspräcklig med vågiga tvärband och 5-7 ögonfläckar. Framvingens undersida har en större ögonfläck. Arten är mycket lik berggräsfjäril Lasiommata petropolitana, men är större och saknar tydligare mörka tvärlinjer på vingarnas översidor. Ägget är klotformigt och grönvitt. Larven är blekt grön med en svagt mörkare grön, ljuskantad rygglinje och en ljuskantad grön sidolinje. Huvudet är grönt och kroppen är täckt av gles kort behåring. Puppan är enfärgat grön eller brun med två gula punkter på varje kroppssegment på bakkroppens översida.
Utbredning
Observationer i  Sverige för vitgräsfjäril
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Vitgräsfjäril förekommer allmänt i större delen av Sverige från Skåne till Västerbotten och södra Lappland. Den saknas på Gotland och är sällsynt på västkusten och vid nordgränsen. Utbred­ningen i Norden är ovanlig genom att den på Norges västkust har noterats nordligare, till 68° N, än i både Sverige och Finland med nordgräns vid 64° N. Redan under 1880-talet omtalas den från 67° N i Norge. Den har endast påträffats sporadiskt i Danmark och saknas vid Nordsjökusten och i Stor­britannien. Världsutbredningen sträcker sig från Atlasbergen i Nordafrika genom hela Europa, Turkiet, Syrien till Altaj, Kazakstan och Iran. I västra Sibirien når den endast till 59° N. Underarten telemarki påträffas på lägre nivåer i det inre av södra Norge från Setesdal i Aust-Agder till Hallingdal i Buskerud. Populations­trenden är stabil eller endast svagt vikande i Europa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Ekologi
Vitgräsfjäril påträffas i skogsmark, främst i barrskog och blandskog med större öppna gläntor. Fjärilarna har en särskild förkärlek för att sitta på nakna bergytor med överhäng och mindre rasbranter, men de håller även tillgodo med andra nakna sten- eller grusytor, såsom vägskärningar, grusvägar, stenmurar och ödehus. Då arten samtidigt föredrar mer högväxta blommor såsom rödklint Centaurea jacea, flädervänderot Valeriana sambucifolia och tistlar Cirsium spp. m.fl. påträffas den sällan på toppen av nakna berg. Den undviker också den mer vindexponerade och trädfattiga kusten i västra Sverige, men förekommer på mindre öar i skärgården på östkusten. Under torra somrar med uttorkade nektarresurser på småöar utnyttjar den blommor växande i vattenlinjen, t.ex. strandaster Tripolium vulgare. Flygtiden varar från mitten av juni till senare hälften av juli. Honorna kläcker en vecka senare än hanarna, som då upprättat revir på en lämplig plats med både naket berg och nektarresurser inom nära räckhåll. Fjärilarna är aktiva hela dagen och är ofta de sista dagfjärilar som ses i rörelse då solen går ner efter en varm sommardag. De sätter sig för nattvila på kala trädstammar eller klippytor som värms upp av kvällssolen.
Honan lägger äggen utspridda ett och ett på grässtrån. I Centraleuropa anges backskafting Brachypodium pinnatum, bergrör Calamagrostis epigejos, fårsvingel Festuca ovina, kruståtel Deschampsia flexuosa, lentåtel Holcus mollis, rödven Agrostis capillaris, röd­svingel Festuca rubra, raklosta Bromopsis erecta och stagg Nardus stricta som värdväxter. I Sverige påträffas larven inte enbart i torra och solexponerade miljöer och antalet värdväxter är säkerligen större än vad som är känt. Äggutvecklingen tar 1-2 veckor. Larven tillväxer i Sverige långsamt och övervintrar i 3:e stadiet. Efter fortsatt tillväxt under våren förpuppar den sig i slutet av maj. Puppan fästs gärna på stenar eller död ved och puppstadiet varar i 2-3 veckor. Söder om Alperna har arten två generationer per säsong. Andragenerationens larver, vilka tillväxer under högre temperaturer, ger fjärilar med mer utbredda rödgula fält på vingarna i likhet med under­arten telemarki i Norge. Den senare förekommer i en nederbördsfattig trakt rik på extremt höga, lodräta och av solen snabbt uppvärmda klippmiljöer.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· gräs
· gräs
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Nymphalidae (praktfjärilar), Släkte Lasiommata, Art Lasiommata maera (Linnaeus, 1758) - vitgräsfjäril Synonymer Papilio maera Linnaeus, 1758

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Vingspann 42-52 mm. Honan är något större än hanen. Vingarna är på översidan mörkbruna, ibland med en svagt rödaktig lyster. Framvingen har en större svart ögonfläck med vit kärna på översidan, ibland omgiven av 1-2 mindre ögonpunkter. På bakvingen finns hos hanen 2-3, hos honan tre ögonfläckar. Ögonfläckarna omges av rödgula ringar, som hos den mindre underarten telemarki utbreder sig i ett bredare gulrött fält runt fram­ving­ens ögonfläck och nedanför denna. Båda könen kan ha en svagt antydd rödgul linje innanför vingarnas ytterkanter och främst honan kan ha en antydan till rödgula fläckar under framvingens ögonfläck. Bakvingens undersida är gråbrunspräcklig med vågiga tvärband och 5-7 ögonfläckar. Framvingens undersida har en större ögonfläck. Arten är mycket lik berggräsfjäril Lasiommata petropolitana, men är större och saknar tydligare mörka tvärlinjer på vingarnas översidor. Ägget är klotformigt och grönvitt. Larven är blekt grön med en svagt mörkare grön, ljuskantad rygglinje och en ljuskantad grön sidolinje. Huvudet är grönt och kroppen är täckt av gles kort behåring. Puppan är enfärgat grön eller brun med två gula punkter på varje kroppssegment på bakkroppens översida.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för vitgräsfjäril

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Vitgräsfjäril förekommer allmänt i större delen av Sverige från Skåne till Västerbotten och södra Lappland. Den saknas på Gotland och är sällsynt på västkusten och vid nordgränsen. Utbred­ningen i Norden är ovanlig genom att den på Norges västkust har noterats nordligare, till 68° N, än i både Sverige och Finland med nordgräns vid 64° N. Redan under 1880-talet omtalas den från 67° N i Norge. Den har endast påträffats sporadiskt i Danmark och saknas vid Nordsjökusten och i Stor­britannien. Världsutbredningen sträcker sig från Atlasbergen i Nordafrika genom hela Europa, Turkiet, Syrien till Altaj, Kazakstan och Iran. I västra Sibirien når den endast till 59° N. Underarten telemarki påträffas på lägre nivåer i det inre av södra Norge från Setesdal i Aust-Agder till Hallingdal i Buskerud. Populations­trenden är stabil eller endast svagt vikande i Europa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Satyrinae - gräsfjärilar 
  • Tribus
    Elymniini  
  • Släkte
    Lasiommata  
  • Art
    Lasiommata maera(Linnaeus, 1758) - vitgräsfjäril
    Synonymer
    Papilio maera Linnaeus, 1758

Vitgräsfjäril påträffas i skogsmark, främst i barrskog och blandskog med större öppna gläntor. Fjärilarna har en särskild förkärlek för att sitta på nakna bergytor med överhäng och mindre rasbranter, men de håller även tillgodo med andra nakna sten- eller grusytor, såsom vägskärningar, grusvägar, stenmurar och ödehus. Då arten samtidigt föredrar mer högväxta blommor såsom rödklint Centaurea jacea, flädervänderot Valeriana sambucifolia och tistlar Cirsium spp. m.fl. påträffas den sällan på toppen av nakna berg. Den undviker också den mer vindexponerade och trädfattiga kusten i västra Sverige, men förekommer på mindre öar i skärgården på östkusten. Under torra somrar med uttorkade nektarresurser på småöar utnyttjar den blommor växande i vattenlinjen, t.ex. strandaster Tripolium vulgare. Flygtiden varar från mitten av juni till senare hälften av juli. Honorna kläcker en vecka senare än hanarna, som då upprättat revir på en lämplig plats med både naket berg och nektarresurser inom nära räckhåll. Fjärilarna är aktiva hela dagen och är ofta de sista dagfjärilar som ses i rörelse då solen går ner efter en varm sommardag. De sätter sig för nattvila på kala trädstammar eller klippytor som värms upp av kvällssolen.
Honan lägger äggen utspridda ett och ett på grässtrån. I Centraleuropa anges backskafting Brachypodium pinnatum, bergrör Calamagrostis epigejos, fårsvingel Festuca ovina, kruståtel Deschampsia flexuosa, lentåtel Holcus mollis, rödven Agrostis capillaris, röd­svingel Festuca rubra, raklosta Bromopsis erecta och stagg Nardus stricta som värdväxter. I Sverige påträffas larven inte enbart i torra och solexponerade miljöer och antalet värdväxter är säkerligen större än vad som är känt. Äggutvecklingen tar 1-2 veckor. Larven tillväxer i Sverige långsamt och övervintrar i 3:e stadiet. Efter fortsatt tillväxt under våren förpuppar den sig i slutet av maj. Puppan fästs gärna på stenar eller död ved och puppstadiet varar i 2-3 veckor. Söder om Alperna har arten två generationer per säsong. Andragenerationens larver, vilka tillväxer under högre temperaturer, ger fjärilar med mer utbredda rödgula fält på vingarna i likhet med under­arten telemarki i Norge. Den senare förekommer i en nederbördsfattig trakt rik på extremt höga, lodräta och av solen snabbt uppvärmda klippmiljöer.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Våtmark, Havsstrand

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· gräs - Poaceae (Viktig)
Etymologi: Maera (gr.) = den strålande, namn på flera gestalter i gr. mytologi.
Uttal: [Lasiómmata méra]

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Satyrinae - gräsfjärilar 
  • Tribus
    Elymniini  
  • Släkte
    Lasiommata  
  • Art
    Lasiommata maera, (Linnaeus, 1758) - vitgräsfjäril
    Synonymer
    Papilio maera Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.