Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  väpplingblåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Polyommatus dorylas
Väpplingblåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Väpplingblåvinge är en medelstor blåvinge hos vilken hanen har sidenglänsande ljusblå vingöversidor med smala svarta sömfält som gradvis blir bredare mot båda vingparens framhörn. Honan är vanligen brun på vingöversidorna med något diffusa gulröda kantfläckar som vanligen endast är tydliga på bakvingarna. Sällsynt har honan blå vingfjäll över en del av vingarnas inre hälfter. Undersidan är karakteristisk genom en bredare vit bård i sömfältet, större svarta prickar med bred ljus inramning på framvingen och vanligen små svarta prickar på bakvingen och här saknas oftast den svarta kärnan i diskfläcken medan den vita inramningen är stor. Vingspann 28-35 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för väpplingblåvinge Observationer i  Sverige för väpplingblåvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Väpplingblåvinge är ett sydligt inslag i vår fauna som i Norden endast förekommer i sydöstra Sverige. Den har fortfarande stor utbredning på Gotland och på Öland främst från norra Mittlandsskogen till Degerhamn men obekräftade rapporter finns även från norra Öland under 2000-talet. Arten är dock långt ifrån allmän idag. Tidigare var den också ganska utbredd i östra Skåne, men här har den minskat starkt under de senaste tjugo åren. Idag finns den bara lokalt i Åhustrakten och på något avstånd från havet i trakten av Everöd, Degeberga och Brösarp. Under de senaste åren har situationen förvärrats ytterligare för förekomsten runt Everöd genom byggnation och förändrad markanvändning av torrängsmiljöer intill Kristianstads flygplats. Före 1950-talet gjordes fynd i både östra och västra Blekinge som tyder på en viss migrationsbenägenhet under perioder med högre populationstäthet än idag. Även i Småland, Oskarshamn har en individ påträffats 1965. Det finns även fynd från Uppland, Runmarö, Svartsö och Vårdsätra, sannolikt under 1930-40-talen som antyder att arten ibland kan migrera längre sträckor. De senare, nordliga fynden betraktades med skepsis av Frithiof Nordström (1955). Uppland omnämns dock redan 1885 i Skandinaviens första storfjärilskatalog. Ett tillfälligt fynd i Norge, Östfold, Sarpsborg i september 1995 antyder dock att arten sannolikt blivit införd från sydligare breddgrader där den uppträder med två generationer. Möjligen kan arten också ha införts i larvstadiet till Uppland vid import av kalkstensplattor från Öland och Gotland. Väpplingblåvinge har idag sin nordgräns i Europa i Sverige, men fanns tidigare också lokalt i sydöstra Lettland. I Mellaneuropa befinner sig artens nordgräns i Tyskland och Polen ca 60 mil söder om Östersjön med undantag av ett fynd i östligaste Polen och i Litauen där den förekommer mycket lokalt i tre av de östra provinserna. Världsutbredningen sträcker sig från norra hälften av Spanien, östra Frankrike och Belgien genom Syd- och Mellaneuropa till Turkiet, Ukraina och Ryssland söder om Moskva och väster om Volga. Arten är upptagen i Tysklands rödlista som Starkt hotad, i Polens rödlista som Sårbar, Litauens rödlista som Sällsynt och den är Försvunnen i Belgien, Luxemburg och Lettland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Väpplingblåvinge förekommer på de idag kraftigt krympta stäppartade sandmarkerna i östra Skåne. På Öland har den ännu en starkare förekomst på sandiga och grusiga marker, främst på och nära Stora Alvaret. På Gotland förekommer arten lokalt på alvarhedarna, främst i södra delen. Värdväxt är getväppling (Anthyllis vulneraria) och denna måste växa i gles omgivande vegetation. Förekomsten i Sverige är unik för Nordvästeuropa. Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (3500-4500). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 22000 (21600-24000) km² och förekomstarean (AOO) till 600 (556-720) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (alltför omfattande buskröjning, kraftigt fårbete, igenväxning), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
Arten är knuten till sandstäpp och alvarhed med en rik blomning av olika nektargivande örter. Ibland har den också påträffats på sandig åkermark i träda, i trädgårdar och på mer friska betesmarker med bruten hävd då dessa befunnit sig i en älsklig igenväxningsfas. Den förekommer också på slagghögar vid alunskifferbruket i Degerhamn. Fjärilarna verkar trivas bäst om det finns en del vindskyddande träd och buskar. Arten saknas därför vanligen på helt öppna områden exponerade för havsvind. Fjärilarnas flygperiod är ganska utsträckt, från början av juli till mitten av augusti. Hanarna patrullerar betydande områden i sökandet efter oparade honor och man ser sällan eller aldrig ansamlingar av hanar på blomrikare ytor. Populationstätheten är vanligen lägre än hos andra blåvingearter i samma habitat. Honan är stillsammare och ägnar mesta tiden åt att undersöka lämpliga äggläggningsplatser. Värdväxten är som det nya svenska namnet antyder getväppling, Anthyllis vulneraria. I Sydeuropa har larverna påträffats på andra ärtväxter. Äggen läggs utspridda ett och ett på tjockare, äldre blad och kläcks efter 1-2 veckor. Den lilla larven minerar bladet underifrån. Den tillväxer långsamt under en månad och övervintrar i sitt andra stadium. Under våren tillväxer den under ytterligare två månader och livnär sig nu främst av blomknoppar och blommor. Förpuppningen sker nära markytan och puppstadiet varar 2-4 veckor.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· getväppling
· getväppling
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Polyommatus, Art Polyommatus dorylas (Denis & Schiffermüller, 1775) - väpplingblåvinge Synonymer Papilio dorylas Denis & Schiffermüller, 1775, Plebicula argester (Bergsträsser, 1779), Lysandra hylas (Esper, 1793), honungsklöverblåvinge, Cyaniris dorylas (Denis & Schiffermüller, 1775)

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Väpplingblåvinge förekommer på de idag kraftigt krympta stäppartade sandmarkerna i östra Skåne. På Öland har den ännu en starkare förekomst på sandiga och grusiga marker, främst på och nära Stora Alvaret. På Gotland förekommer arten lokalt på alvarhedarna, främst i södra delen. Värdväxt är getväppling (Anthyllis vulneraria) och denna måste växa i gles omgivande vegetation. Förekomsten i Sverige är unik för Nordvästeuropa. Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (3500-4500). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 22000 (21600-24000) km² och förekomstarean (AOO) till 600 (556-720) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (alltför omfattande buskröjning, kraftigt fårbete, igenväxning), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv)).
Konventioner Typisk art i 6210 Kalkgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Väpplingblåvinge är en medelstor blåvinge hos vilken hanen har sidenglänsande ljusblå vingöversidor med smala svarta sömfält som gradvis blir bredare mot båda vingparens framhörn. Honan är vanligen brun på vingöversidorna med något diffusa gulröda kantfläckar som vanligen endast är tydliga på bakvingarna. Sällsynt har honan blå vingfjäll över en del av vingarnas inre hälfter. Undersidan är karakteristisk genom en bredare vit bård i sömfältet, större svarta prickar med bred ljus inramning på framvingen och vanligen små svarta prickar på bakvingen och här saknas oftast den svarta kärnan i diskfläcken medan den vita inramningen är stor. Vingspann 28-35 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för väpplingblåvinge

Länsvis förekomst och status för väpplingblåvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för väpplingblåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Väpplingblåvinge är ett sydligt inslag i vår fauna som i Norden endast förekommer i sydöstra Sverige. Den har fortfarande stor utbredning på Gotland och på Öland främst från norra Mittlandsskogen till Degerhamn men obekräftade rapporter finns även från norra Öland under 2000-talet. Arten är dock långt ifrån allmän idag. Tidigare var den också ganska utbredd i östra Skåne, men här har den minskat starkt under de senaste tjugo åren. Idag finns den bara lokalt i Åhustrakten och på något avstånd från havet i trakten av Everöd, Degeberga och Brösarp. Under de senaste åren har situationen förvärrats ytterligare för förekomsten runt Everöd genom byggnation och förändrad markanvändning av torrängsmiljöer intill Kristianstads flygplats. Före 1950-talet gjordes fynd i både östra och västra Blekinge som tyder på en viss migrationsbenägenhet under perioder med högre populationstäthet än idag. Även i Småland, Oskarshamn har en individ påträffats 1965. Det finns även fynd från Uppland, Runmarö, Svartsö och Vårdsätra, sannolikt under 1930-40-talen som antyder att arten ibland kan migrera längre sträckor. De senare, nordliga fynden betraktades med skepsis av Frithiof Nordström (1955). Uppland omnämns dock redan 1885 i Skandinaviens första storfjärilskatalog. Ett tillfälligt fynd i Norge, Östfold, Sarpsborg i september 1995 antyder dock att arten sannolikt blivit införd från sydligare breddgrader där den uppträder med två generationer. Möjligen kan arten också ha införts i larvstadiet till Uppland vid import av kalkstensplattor från Öland och Gotland. Väpplingblåvinge har idag sin nordgräns i Europa i Sverige, men fanns tidigare också lokalt i sydöstra Lettland. I Mellaneuropa befinner sig artens nordgräns i Tyskland och Polen ca 60 mil söder om Östersjön med undantag av ett fynd i östligaste Polen och i Litauen där den förekommer mycket lokalt i tre av de östra provinserna. Världsutbredningen sträcker sig från norra hälften av Spanien, östra Frankrike och Belgien genom Syd- och Mellaneuropa till Turkiet, Ukraina och Ryssland söder om Moskva och väster om Volga. Arten är upptagen i Tysklands rödlista som Starkt hotad, i Polens rödlista som Sårbar, Litauens rödlista som Sällsynt och den är Försvunnen i Belgien, Luxemburg och Lettland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Polyommatus  
  • Art
    Polyommatus dorylas(Denis & Schiffermüller, 1775) - väpplingblåvinge
    Synonymer
    Papilio dorylas Denis & Schiffermüller, 1775
    Plebicula argester (Bergsträsser, 1779)
    Lysandra hylas (Esper, 1793)
    honungsklöverblåvinge
    Cyaniris dorylas (Denis & Schiffermüller, 1775)

Arten är knuten till sandstäpp och alvarhed med en rik blomning av olika nektargivande örter. Ibland har den också påträffats på sandig åkermark i träda, i trädgårdar och på mer friska betesmarker med bruten hävd då dessa befunnit sig i en älsklig igenväxningsfas. Den förekommer också på slagghögar vid alunskifferbruket i Degerhamn. Fjärilarna verkar trivas bäst om det finns en del vindskyddande träd och buskar. Arten saknas därför vanligen på helt öppna områden exponerade för havsvind. Fjärilarnas flygperiod är ganska utsträckt, från början av juli till mitten av augusti. Hanarna patrullerar betydande områden i sökandet efter oparade honor och man ser sällan eller aldrig ansamlingar av hanar på blomrikare ytor. Populationstätheten är vanligen lägre än hos andra blåvingearter i samma habitat. Honan är stillsammare och ägnar mesta tiden åt att undersöka lämpliga äggläggningsplatser. Värdväxten är som det nya svenska namnet antyder getväppling, Anthyllis vulneraria. I Sydeuropa har larverna påträffats på andra ärtväxter. Äggen läggs utspridda ett och ett på tjockare, äldre blad och kläcks efter 1-2 veckor. Den lilla larven minerar bladet underifrån. Den tillväxer långsamt under en månad och övervintrar i sitt andra stadium. Under våren tillväxer den under ytterligare två månader och livnär sig nu främst av blomknoppar och blommor. Förpuppningen sker nära markytan och puppstadiet varar 2-4 veckor.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· getväppling - Anthyllis vulneraria (Viktig)
Arten hotas av att sandstäppsområden idag antingen växer igen naturligt eller genom plantering och att kvarvarande öppna områden gödslas eller utsätts för alltför hårt betestryck. På större alvarmarker hotas arten av den mycket ensidiga strävan mot förbuskning som leder till att all mosaik av vindskydd försvinner. På Stora alvaret på Öland, som idag i sin helhet omfattas av Natura 2000, måste alla ytor buskröjas och beteshävdas kontinuerligt för att markägarna skall få del av generell miljöersättning. Det är svårt att se en framtid där för nektarberoende fjärilsarter och speciellt sådana som kräver ett visst vindskydd. Andra, mindre alvarområden i skogsbygderna på Gotland och i Mittlandsskogen på Öland växer igen med enbuskar. Öppen mark blir ofta endast kvar på de allra torraste fläckarna. Här kan reproduktionen misslyckas under extrema torrsomrar och därför är det viktigt att också behålla en mosaik av varierande fuktighetsgrad hos de öppna ytorna. I Schweiz förekommer arten även på slåtterängar med tunt jordlager i bergsområden. Här har det visat sig att arten är mycket känslig för gödsling som ger en tätare och mer högväxt grässvål.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
Då arten först 2005 upptagits i rödlistan är det viktigt att dess nuvarande förekomster kartläggs. En allmän känsla råder hos fjärilskännare att arten minskat inte bara i Skåne utan också på Öland. Även Gotlands förekomster bör kartläggas. Kända lokaler som visat sig fungera väl tidigare men nu vuxit igen bör röjas. Detta gäller bl.a. för lokaler i Mittlandsskogen. Det är viktigt att tjänstemän på länsstyrelserna beaktar möjligheten till särskild miljöersättning med andra krav på buskröjning. Vid denna ersättningsform upprättas åtgärdsplaner för kontraktstiden som är fem år. Väpplingblåvinge är en av många rödlistade arter på dessa biotoper vars speciella krav bör beaktas. I övrigt finns på flera av artens lokaler också en skyddsvärd fauna av spillningslevande insekter (främst skalbaggar). Dessa är mer betjänta av intensivt bete och en avvägning av lämpligast skötsel måste därför göras. Lämpligen indelas ett område i flera hägnade ytor för att kunna ha habitatytor med både intensiv och extensiv hävd. Möjligheten att inom kontraktstiden få ett betesbefriat år bör utnyttjas då fjärilarna är starkt beroende av rika nektarresurser.
Arten har i tidigare svensk litteratur benämnts honungsklöverblåvinge. Vid framtagandet av artfaktabladet har Nils Ryrholm, Ivan Kruys och Mats Lindeborg bidragit med opublicerade uppgifter om nuvarande utbredning.

Aarvik, L., Berggren, K. & Hansen, L.-O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Zoologisk museum, Oslo.

Bink, F.A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.

Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 2. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Ehrhardt, A. 1992. Impact of grassland management on diurnal Lepidoptera in the Swiss Central Alps. In: T.

Pavlicek-van Beek, A.H. Ovaa & J.G. van der Made. Future of Butterflies in Europe. Department of Nature conservation, Agricultural University, Wageningen.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Henriksen, H.J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Skandinavisk bogforlag, Odense.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Langer, T.W. 1958. Nordens dagsommerfugle. Munksgaards forlag, Köpenhamn.

Lindeborg, M. 2009. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2008. Ent. Tidskr. 130: 11-20.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Ohlsson, A & Wedelin, M. 2003. Dagfjärilsinventering 2001-2003. Entomologiska Sällskapet i Lund.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2006. Rev. Claes U. Eliasson 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Polyommatus  
  • Art
    Polyommatus dorylas, (Denis & Schiffermüller, 1775) - väpplingblåvinge
    Synonymer
    Papilio dorylas Denis & Schiffermüller, 1775
    Plebicula argester (Bergsträsser, 1779)
    Lysandra hylas (Esper, 1793)
    honungsklöverblåvinge
    Cyaniris dorylas (Denis & Schiffermüller, 1775)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2006. Rev. Claes U. Eliasson 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.