Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  gräselefant

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Euthrix potatoria
Gräselefant Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En stor, kraftig, gul eller brun spinnare som har påfallande långa labialpalper. Den förekommer på fuktiga eller strandnära gräsmarker i södra Norden och kan knappast förväxlas med någon annan art.

Vingspann hane 38–52 mm, hona 50–66 mm. Antenner hos hanen med dubbel, ljusbrun, bred kamtandning och hos honan med gulbrun, kort kamtandning. Arten har utvecklad könsdimorfism. Labialpalperna är påfallande långa. Kroppen och vingarna är hos hanen ljusbruna–mörkt rödbruna. Framvingarna har två bruna–svartaktiga tvärlinjer, den yttre nästan rak från bakkantens mitt till framhörnet, den inre något rundad omkring vingroten och ibland nästan försvinnande närmare bakkanten. Utanför yttre tvärlinjen finns en oftast diffus våglinje och utanför våglinjen ofta gråviolett skuggning. Diskfläcken är distinkt, mer eller mindre rundad och vitaktig–gulbrun, och ovanför den finns en mindre, rund eller lite avlång, som regel vit och tydlig fläck. Bakvingarna är gulbruna–rödbruna, som regel med en mörkare tvärlinje som ofta är rak, ibland böjd, och vinghalvan utanför denna har som regel en jämn, gråviolett skuggning som gör bakvingarna tvåfärgade. Honan är betydligt större och kraftigare än hanen och har längre framvingar med spetsigare framhörn. Honan är dessutom ljusare och har klart äggula–brungula vingar. Arten varierar i färg och teckning, och ljusa hanar är vanligast i sydöstra Sverige och södra Finland. Lokalt kan hanarna vara nästan enfärgade och mörkt rödbruna, och flera mellanformer finns. Äggula honor dominerar i Danmark, västra och södra Sverige samt i Finland, och bland dem förekommer även mer gråtonat ockrafärgade honor. Utmed kusten i Södermanland och Uppland är honorna ofta brunskuggade med framvingens bakre halva fram till yttre tvärlinjen tydligast gulfärgad.
Ägget är ganska stort, svagt ovalt, något tillplattat, porslinsaktigt gråvitt med en grön mikropylfläck som omges av en blågrön ring. Den fullvuxna larven är 65–80 mm lång och honlarver är större än hanlarver. Larven är svartbrun med metallblå ton. Sidorygglinjen är en tät rad av gula fläckar och utmed sidorna finns rödgula snedstreck. På ryggen av segment 3 och 10 finns ganska långa, svartbruna hårtofsar och mellan andningshålen täta, vita, något nedåtriktade ullhår, särskilt på de främre segmenten. I övrigt har den ganska kort, vitaktig–ljusbrun behåring med spridda svarta hår. Huvud är gråbrunaktigt. Puppan är 24–35 mm lång, mörkt rödbrun–svartbrun och delvis glänsande. Puppans bakände är rundad med några korta, fina borst.
Utbredning
Observationer i  Sverige för gräselefant
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Gräselefant förekommer i Sverige huvudsakligen utmed väst- och östkusten samt i strandnära områden vid Vänern, Hjälmaren och Mälaren. I östra Svealand förekommer arten bara i ytterskärgården, men den tycks bara vara tillfällig i Stockholms södra skärgård. Förvånande nog saknas fynd från de inre delarna av Skåne medan bara några få fynd är gjorda i södra och östra Skåne. Inlandsfynd i Halland, Blekinge, Västergötland och Småland har oftast gjorts nära större vattendrag. Förekomsterna på Öland är begränsade till Mittlandsskogen. Från Gotland och Östergötland finns bara vardera ett fynd från 1978. Det är inte klarlagt om de två förekomstområdena utmed väst- och östkusten har förbindelse med varandra via Vänern eller andra vatten. I Danmark är arten utbredd längs kusterna, i inlandet även på lämpliga fuktängar i det ödanska området och på södra Jylland. I Norge finns några mycket lokala och troligen små populationer längs kusten i sydöstra delen av landet. I Finland finns lokala förekomster i söder norrut till ca 62° N. Förekomsterna är periodiska, främst i de centrala delarna, och arten har efter att ha varit borta härifrån under några årtionden expanderat igen under andra halvan av 1900-talet. Vissa år kan den lokalt vara ganska talrik.
Världsutbredningen sträcker sig genom stora delar av de låglänta delarna av Mellaneuropa, men förekomsterna är på flera håll splittrade och isolerade, och arten saknas i stora delar av Medelhavsområdet. Arten finns i Baltikum och vidare österut i Ryssland (i den europeiska delen norrut till Arkhangelsk), genom Sibirien till Amur och Sakhalin samt Kina, Korea och Japan. Arten förekommer i fem underarter; i Europa förekommer förutom nominatunderarten bara den mycket ljusa occidentalis utmed Nordsjökusten, men denna underart når inte Danmark. I Västsibirien ersätts nominatunderarten av barabaensis.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Ekologi
Gräselefant lever huvudsakligen på fuktiga gräsmarker av olika slag, t.ex. öppna strandängar och fuktängar. Den förekommer även på gräsrika, fuktiga skogsmarker, t.ex. i Mittlandsskogen på Öland och i Finlands inland. I Danmark förekommer den ofta även i sandklitter och på mossar. Arten uppträder lokalt men är på många platser ganska vanlig. Hanen flyger i en våldsam, kastande flykt någon meter över marken från skymningen till en timme efter mörkrets inbrott, någon gång även fram till midnatt. Honan flyger i en tung och rak äggläggningsflykt strax över gräsvegetationen från solnedgången till mörkrets inbrott, ibland kan hon ses redan före solnedgången. Hanarna lockas någorlunda lätt till ljuset från kvicksilverlampor, och ibland kan något tjugotal hanar observeras under en natt. Honorna utgör normalt runt 10 % av individerna vid lamporna. Arten flyger i en generation, i söder från mitten av juni till mitten av augusti, i Mellansverige och Finland från slutet av juni till början av augusti med högflygningen i början av juli.
Honan lägger 200–300 ägg på undersidan och
ibland på översidan av grässtrån. Äggen läggs i korta rader på upp till tio i varje och kläcks efter 10–14 dagar. Larverna lever hela tiden enskilt. Unga larver sprattlar som mygglarver när de störs. Larven lever på olika gräs (Poaceae) och halvgräs (Cyperaceae), i Norden gärna på bl.a. strandråg Leymus arenarius, bergrör Calamagrostis epigejos, rörflen Phalaris arundinacea, vass Phragmites australis, kvickrot Elytrigia repens, tåtlar Deschampsia spp., hundäxing Dactylis glomerata och ängskavle Alopecurus pratensis. I östra Svealands kustband föredrar den rörflen, och i viss mån vass, men knappast strandråg. I augusti och september solar sig larverna ofta, ibland flera stycken tillsammans, med huvudena nedåtvända på olika strån och kvistar som de inte äter av. De övervintrar nära marken och är då 25–40 mm långa. Vintervilan är dock inte djup, och larver har setts krypa omkring på snön i t.ex. norra Polen. Efter övervintringen är larverna nattaktiva och kryper fram vid mörkrets inbrott då de är lätta att hitta med hjälp av pannlampa. De kan också hittas under tidiga morgnar eller efter regn då de gärna sitter högre upp i gräsvegetationen. Larverna blir fullvuxna i slutet av maj eller i början av juni. Inför förpuppningen vandrar de ofta iväg och kan ses på gator och andra vegetationsfria ytor i närheten av sitt habitat. Larven spinner en avlång, båtformig, 40–50 mm lång, ljust gulbeige, karakteristisk kokong som ofta fästs på eller mellan strån men också under stenar eller andra föremål. Oregelbundna tofsar av svart larvhår vävs in i kokongen vilket får den att se möglig eller hoptorkad ut. Larvens förkärlek att regelbundet dricka dagg eller regndroppar är välkänd och har givit den dess engelska namn ”Drinker”. Puppan kläcks efter ungefär tre veckor.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· bergrör
· bergrör
· hundäxing
· hundäxing
· kvickrot
· kvickrot
· rörflen
· rörflen
· strandråg
· strandråg
· tåtlar
· tåtlar
· vass
· vass
· ängskavle
· ängskavle
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lasiocampidae (ädelspinnare), Släkte Euthrix, Art Euthrix potatoria (Linnaeus, 1758) - gräselefant Synonymer Phalaena potatoria Linnaeus, 1758, Philudoria potatoria (Linnaeus, 1758)

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
En stor, kraftig, gul eller brun spinnare som har påfallande långa labialpalper. Den förekommer på fuktiga eller strandnära gräsmarker i södra Norden och kan knappast förväxlas med någon annan art.

Vingspann hane 38–52 mm, hona 50–66 mm. Antenner hos hanen med dubbel, ljusbrun, bred kamtandning och hos honan med gulbrun, kort kamtandning. Arten har utvecklad könsdimorfism. Labialpalperna är påfallande långa. Kroppen och vingarna är hos hanen ljusbruna–mörkt rödbruna. Framvingarna har två bruna–svartaktiga tvärlinjer, den yttre nästan rak från bakkantens mitt till framhörnet, den inre något rundad omkring vingroten och ibland nästan försvinnande närmare bakkanten. Utanför yttre tvärlinjen finns en oftast diffus våglinje och utanför våglinjen ofta gråviolett skuggning. Diskfläcken är distinkt, mer eller mindre rundad och vitaktig–gulbrun, och ovanför den finns en mindre, rund eller lite avlång, som regel vit och tydlig fläck. Bakvingarna är gulbruna–rödbruna, som regel med en mörkare tvärlinje som ofta är rak, ibland böjd, och vinghalvan utanför denna har som regel en jämn, gråviolett skuggning som gör bakvingarna tvåfärgade. Honan är betydligt större och kraftigare än hanen och har längre framvingar med spetsigare framhörn. Honan är dessutom ljusare och har klart äggula–brungula vingar. Arten varierar i färg och teckning, och ljusa hanar är vanligast i sydöstra Sverige och södra Finland. Lokalt kan hanarna vara nästan enfärgade och mörkt rödbruna, och flera mellanformer finns. Äggula honor dominerar i Danmark, västra och södra Sverige samt i Finland, och bland dem förekommer även mer gråtonat ockrafärgade honor. Utmed kusten i Södermanland och Uppland är honorna ofta brunskuggade med framvingens bakre halva fram till yttre tvärlinjen tydligast gulfärgad.
Ägget är ganska stort, svagt ovalt, något tillplattat, porslinsaktigt gråvitt med en grön mikropylfläck som omges av en blågrön ring. Den fullvuxna larven är 65–80 mm lång och honlarver är större än hanlarver. Larven är svartbrun med metallblå ton. Sidorygglinjen är en tät rad av gula fläckar och utmed sidorna finns rödgula snedstreck. På ryggen av segment 3 och 10 finns ganska långa, svartbruna hårtofsar och mellan andningshålen täta, vita, något nedåtriktade ullhår, särskilt på de främre segmenten. I övrigt har den ganska kort, vitaktig–ljusbrun behåring med spridda svarta hår. Huvud är gråbrunaktigt. Puppan är 24–35 mm lång, mörkt rödbrun–svartbrun och delvis glänsande. Puppans bakände är rundad med några korta, fina borst.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för gräselefant

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Gräselefant förekommer i Sverige huvudsakligen utmed väst- och östkusten samt i strandnära områden vid Vänern, Hjälmaren och Mälaren. I östra Svealand förekommer arten bara i ytterskärgården, men den tycks bara vara tillfällig i Stockholms södra skärgård. Förvånande nog saknas fynd från de inre delarna av Skåne medan bara några få fynd är gjorda i södra och östra Skåne. Inlandsfynd i Halland, Blekinge, Västergötland och Småland har oftast gjorts nära större vattendrag. Förekomsterna på Öland är begränsade till Mittlandsskogen. Från Gotland och Östergötland finns bara vardera ett fynd från 1978. Det är inte klarlagt om de två förekomstområdena utmed väst- och östkusten har förbindelse med varandra via Vänern eller andra vatten. I Danmark är arten utbredd längs kusterna, i inlandet även på lämpliga fuktängar i det ödanska området och på södra Jylland. I Norge finns några mycket lokala och troligen små populationer längs kusten i sydöstra delen av landet. I Finland finns lokala förekomster i söder norrut till ca 62° N. Förekomsterna är periodiska, främst i de centrala delarna, och arten har efter att ha varit borta härifrån under några årtionden expanderat igen under andra halvan av 1900-talet. Vissa år kan den lokalt vara ganska talrik.
Världsutbredningen sträcker sig genom stora delar av de låglänta delarna av Mellaneuropa, men förekomsterna är på flera håll splittrade och isolerade, och arten saknas i stora delar av Medelhavsområdet. Arten finns i Baltikum och vidare österut i Ryssland (i den europeiska delen norrut till Arkhangelsk), genom Sibirien till Amur och Sakhalin samt Kina, Korea och Japan. Arten förekommer i fem underarter; i Europa förekommer förutom nominatunderarten bara den mycket ljusa occidentalis utmed Nordsjökusten, men denna underart når inte Danmark. I Västsibirien ersätts nominatunderarten av barabaensis.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Lasiocampoidea  
  • Familj
    Lasiocampidae - ädelspinnare 
  • Underfamilj
    Lasiocampinae  
  • Släkte
    Euthrix  
  • Art
    Euthrix potatoria(Linnaeus, 1758) - gräselefant
    Synonymer
    Phalaena potatoria Linnaeus, 1758
    Philudoria potatoria (Linnaeus, 1758)

Gräselefant lever huvudsakligen på fuktiga gräsmarker av olika slag, t.ex. öppna strandängar och fuktängar. Den förekommer även på gräsrika, fuktiga skogsmarker, t.ex. i Mittlandsskogen på Öland och i Finlands inland. I Danmark förekommer den ofta även i sandklitter och på mossar. Arten uppträder lokalt men är på många platser ganska vanlig. Hanen flyger i en våldsam, kastande flykt någon meter över marken från skymningen till en timme efter mörkrets inbrott, någon gång även fram till midnatt. Honan flyger i en tung och rak äggläggningsflykt strax över gräsvegetationen från solnedgången till mörkrets inbrott, ibland kan hon ses redan före solnedgången. Hanarna lockas någorlunda lätt till ljuset från kvicksilverlampor, och ibland kan något tjugotal hanar observeras under en natt. Honorna utgör normalt runt 10 % av individerna vid lamporna. Arten flyger i en generation, i söder från mitten av juni till mitten av augusti, i Mellansverige och Finland från slutet av juni till början av augusti med högflygningen i början av juli.
Honan lägger 200–300 ägg på undersidan och
ibland på översidan av grässtrån. Äggen läggs i korta rader på upp till tio i varje och kläcks efter 10–14 dagar. Larverna lever hela tiden enskilt. Unga larver sprattlar som mygglarver när de störs. Larven lever på olika gräs (Poaceae) och halvgräs (Cyperaceae), i Norden gärna på bl.a. strandråg Leymus arenarius, bergrör Calamagrostis epigejos, rörflen Phalaris arundinacea, vass Phragmites australis, kvickrot Elytrigia repens, tåtlar Deschampsia spp., hundäxing Dactylis glomerata och ängskavle Alopecurus pratensis. I östra Svealands kustband föredrar den rörflen, och i viss mån vass, men knappast strandråg. I augusti och september solar sig larverna ofta, ibland flera stycken tillsammans, med huvudena nedåtvända på olika strån och kvistar som de inte äter av. De övervintrar nära marken och är då 25–40 mm långa. Vintervilan är dock inte djup, och larver har setts krypa omkring på snön i t.ex. norra Polen. Efter övervintringen är larverna nattaktiva och kryper fram vid mörkrets inbrott då de är lätta att hitta med hjälp av pannlampa. De kan också hittas under tidiga morgnar eller efter regn då de gärna sitter högre upp i gräsvegetationen. Larverna blir fullvuxna i slutet av maj eller i början av juni. Inför förpuppningen vandrar de ofta iväg och kan ses på gator och andra vegetationsfria ytor i närheten av sitt habitat. Larven spinner en avlång, båtformig, 40–50 mm lång, ljust gulbeige, karakteristisk kokong som ofta fästs på eller mellan strån men också under stenar eller andra föremål. Oregelbundna tofsar av svart larvhår vävs in i kokongen vilket får den att se möglig eller hoptorkad ut. Larvens förkärlek att regelbundet dricka dagg eller regndroppar är välkänd och har givit den dess engelska namn ”Drinker”. Puppan kläcks efter ungefär tre veckor.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Våtmark, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
· bergrör - Calamagrostis epigejos (Har betydelse)
· hundäxing - Dactylis glomerata (Har betydelse)
· kvickrot - Elytrigia repens (Har betydelse)
· rörflen - Phalaris arundinacea (Har betydelse)
· strandråg - Leymus arenarius (Har betydelse)
· tåtlar - Deschampsia (Har betydelse)
· vass - Phragmites australis (Har betydelse)
· ängskavle - Alopecurus pratensis (Har betydelse)
Namngivning: Euthrix potatoria (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Phalaena potatoria. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 498.
Etymologi: potatoria fem. av potatorius = den som dricker, dryckes-; potator (lat.) = som dricker, ofta drinkare, syftar på larvens vana att dricka vattendroppar från gräs eller andra ytor.
Uttal: [Évtrix potatória]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. 2006. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Lasiocampoidea  
  • Familj
    Lasiocampidae - ädelspinnare 
  • Underfamilj
    Lasiocampinae  
  • Släkte
    Euthrix  
  • Art
    Euthrix potatoria, (Linnaeus, 1758) - gräselefant
    Synonymer
    Phalaena potatoria Linnaeus, 1758
    Philudoria potatoria (Linnaeus, 1758)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006.