Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  gulpannad lavspinnare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Eilema pygmaeolum
Gulpannad lavspinnare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten, späd och ganska oansenlig gulgrå lavspinnarart som lever på torra öppna marker i södra Norden. Den kan förväxlas med ockragul lavspinnare men särskiljs från denna främst ­genom sin grågula färg och sina oftast ljusare bakvingar.

Vingspann hane 24–29 mm, hona 19–25 mm. Antenner brunsvarta och trådformiga, hos hanen med med parvisa böjda borst och kort ciliering, hos honan med lite kortare borst och något glesare och kortare ciliering. I Norden förekommer enbart underarten pallifrons. Hos denna är huvudet gult, pannan dock ljust grågul, mellan- och bakkroppen grå med yttre delen av bakkroppen ljusgul. Framvingarna är något sidenglänsande, ljust rödgula med mer eller mindre tydlig gråpudring och ibland med diffus gul framkant, eller gråtonade med bara antydan till gult. Bakvingarna är blekt halmgula med diffust gråpudrad framkant. Vingundersidorna påminner om dem hos mattgul lavspinnare Eilema lutarellum, med utbredd grå skuggning på framvingarna utom på vingfransarna och med liknande grå skuggning över främre halvan på bakvingarna. Honan är som regel mindre än hanen och har kortare och kraftigare kropp och mer enfärgat gråtonade bakvingar. Arten varierar ganska mycket, både i vingform och färg. På Gotland och utmed Finlands sydkust förekommer ofta tydligt mörkare, ganska små djur som närmast påminner om små smalvingade honor av mattgul lavspinnare E. depressum. Särskilt i söder finns mer långvingade, ofta ljusa individer. Arten kan förväxlas med blekta djur av ockragul lavspinnare E. lutarellum men skiljer sig från denna genom sin blekare, mer enfärgat grå­tonade färg. Dessutom är pannan alltid ljust grågul (hos E. lutarellum ofta, men inte alltid, mörkt grå), och bakvingarnas grundfärg är något gulare än framvingarna (E. lutarellum har hos nykläckta djur samma grundfärg på båda vingarna, och undersidorna är mörkare gråsvartpudrade.
Ägget är klotformigt med plattad undersida och glänsande blekt laxrosa. Larven är som fullvuxen 15–18 mm lång. Den har mörkt gråbrun grundfärg med svarta marmoreringar, och på ryggen finns två brungula linjer utmed en svart rygglinje. Huvudet är svartbrunt och behåringen ljusbrun. Larven påminner om den hos E. lutarellum. Puppan är ca 8 mm lång och glänsande rödbrun–brun.
Genitalier: Det finns säkra och tydligt artskiljande karaktärer i genitalierna. Hos hanen har genitalklaffarna ett kraftigt böjt sacculusutskott, vesican är kort och rundad och har som regel tre mycket korta cor­nuti. Honan har jämförelsevis kraftig ductusregion och corpus bursae är kort och kraftig. Såväl de inre som yttre genitalierna hos hanen är konstanta i utseendet och inga skillnader har påvisats mellan mindre mörkare djur och långvingade ljusa exemplar.
Utbredning
Länsvis förekomst för gulpannad lavspinnare Observationer i  Sverige för gulpannad lavspinnare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Gulpannad lavspinnare förekommer i Sverige i minst tre områden, på sandområden i östra Skåne och sandhedar kring Sjöbo–Revinge, på Öland och Gotland samt mer sparsamt utmed Östersjökusten norrut till Stockholms skärgård. Här har arten under 2000-talet konstaterats vara ganska talrik på torra gräsmarker. Som nordligast har den påträffats 1982 i Bjuröklubb, Västerbotten (sannolikt ett migrerande exemplar) samt vid Rådmansö i Uppland 1991. I Danmark finns arten nära kusterna i de östra delarna av öområdet i två områden, ett som omfattar Bornholm, södra Falster, Lolland och Mön, och ett mindre område vid Själlands nordkust och på Anholt. Dessutom har enstaka fynd gjorts längs Jyllands västkust, på Fyn och på södra Själland. I Finland finns arten bara på Åland och i Åbo skärgård österut till Hangöudd, Nyland. Dessutom påträffas den mer sporadiskt längs Finska viken, och nyligen har ett fynd gjorts vid Imat­ra i Södra Savolax.
Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika, kusten i sydöstra Storbritannien och Iberiska halvön i väster, via Medelhavsområdet, Centraleuropa (i Alperna upp till 1 800 m ö.h.) och Baltikum, främst utmed Östersjökusten, till de södra europeiska delarna av Ryssland. Arten finns vidare i Kaukasus, Turkiet och Transkaukasien (underarten banghaasi (Seitz, 1910)) och i norra Iran (underarten saerdabensis (Daniel, 1939)). Nominatunderarten pygmaeolum förekommer bara vid Nordsjökusten i Belgien, Nederländerna och sydöstra England, och pallifrons är den mest utbredda underarten. Genom att namnet pallifrons publicerades i november 1847 och pygmaeolum i oktober samma år fick det senare namnet företräde.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Gulpannad lavspinnare förekommer huvudsakligen i de kustnära delarna av Skåne och mer fåtaligt och lokalt upp till Södermanland samt på Öland och Gotland, främst på varma öppna sandjordar eller kalkhällmarker med låg vegetation. Larven lever på markväxande lavar av olika slag. Arten uppvisar minskningar på flera lokaler. Minskande hävd av sådana lågproducerande marker innebär att de växer igen och ersätts av buskvegetaion eller mer bredbladiga gräs, något som förstärks av ökad förnaansamling. Arten har svårt att klara sig när marken inte längre nås av samma soluppvärmning, och arten förväntas minska även fortsättningsvis. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 400 (320-800) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(iii)).
Ekologi
Gulpannad lavspinnare förekommer nästan bara på torra varma marker nära kusterna, ofta på öppna sandmarker och kalkhällmarker, i Danmark gärna i den grå klit. På Åland och utmed svenska Östersjökusten finns den även på varma solexponerade klippmarker. Den förekommer ofta tillsammans med E. lutarellum men har betydligt sydligare utbredning och högre krav på varmt klimat. Den är vanligast i södra Norden, medan den på Åland, i den finländska skärgården och utmed den svenska fastlandskusten är mer fåtalig. Den hittas som regel bara på sitt egentliga habitat men kan lämna detta och troligen också migrera. Det är dock inte klarlagt om sträckande individer härrör från nordiska populationer eller från regelrätta migrationer från kontinenten. Arten varierar kraftigt i antal mellan olika år och uppträder normalt i måttliga antal. Den kan lokalt vissa år uppträda i något 100-tal individer medan den andra år är betydligt mer fåtalig. Fjärilen är nattaktiv och flyger från skymningen fram till midnatt. I synnerhet hanen flyger någon meter över marken i en relativt rak och svirrande, långsam flykt. Hanar lockas ofta till ljuset från kvicksilverlampor. Honorna lockas till lampor i betydligt mindre grad och observeras bara sällsynt. På natten kan man också påträffa fjärilar ganska lågt uppkrupna på strån. Fjärilarna besöker även blommor under dagen, t.ex. klintar Centaurea spp. I likhet med t.ex. E. lutarellum och E. complanum rullar fjärilen i vila ihop vingarna tätt runt kroppen. Arten flyger i en generation från första halvan av juli till mitten av augusti med högflygningen i slutet av juli.
Honan lägger knappt 100 ägg i små grupper. Larverna växer långsamt fram till hösten och övervintrar som små. De lever på olika sten- och marklavar men värdväxtvalen i Norden är otillräckligt kända. I Mellaneuropa har larver konstaterats äta av kvartslav Proto­parmeliopsis muralis och rundellav Lobothallia radiosa, och har de också setts äta vissnande bladdelar av vårtörel Euphorbia cyparissias. Det är troligt att larven lever på flera olika växtarter liksom på vissnande växtdelar. Efter övervintringen är larverna i första hand nattaktiva och kan ibland hittas uppkrupna på stenlavar på kvällar och tidiga morgnar. På dagen gömmer de sig lågt bland gräs, mossa eller under stenar men kan ibland också hittas sittande på grässtrån i solsken fram till den tidiga förmiddagen. Larverna blir fullvuxna i slutet av juni, lite senare än hos E. lutarellum. Förpuppningen sker i en liten löst spunnen brunaktig kokong på marken bland lavar eller mossa. Puppan kläcks efter ungefär fyra veckor.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Buskmark
Buskmark
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Svampar och lavar
Svampar och lavar
· lavar
· lavar
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· lavar
· lavar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Eilema, Art Eilema pygmaeolum (Doubleday, 1847) - gulpannad lavspinnare Synonymer Lithosia pygmaeola Doubleday, 1847, Eilema pygmaeola (Doubleday, 1847)

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Gulpannad lavspinnare förekommer huvudsakligen i de kustnära delarna av Skåne och mer fåtaligt och lokalt upp till Södermanland samt på Öland och Gotland, främst på varma öppna sandjordar eller kalkhällmarker med låg vegetation. Larven lever på markväxande lavar av olika slag. Arten uppvisar minskningar på flera lokaler. Minskande hävd av sådana lågproducerande marker innebär att de växer igen och ersätts av buskvegetaion eller mer bredbladiga gräs, något som förstärks av ökad förnaansamling. Arten har svårt att klara sig när marken inte längre nås av samma soluppvärmning, och arten förväntas minska även fortsättningsvis. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 400 (320-800) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(iii)).
En liten, späd och ganska oansenlig gulgrå lavspinnarart som lever på torra öppna marker i södra Norden. Den kan förväxlas med ockragul lavspinnare men särskiljs från denna främst ­genom sin grågula färg och sina oftast ljusare bakvingar.

Vingspann hane 24–29 mm, hona 19–25 mm. Antenner brunsvarta och trådformiga, hos hanen med med parvisa böjda borst och kort ciliering, hos honan med lite kortare borst och något glesare och kortare ciliering. I Norden förekommer enbart underarten pallifrons. Hos denna är huvudet gult, pannan dock ljust grågul, mellan- och bakkroppen grå med yttre delen av bakkroppen ljusgul. Framvingarna är något sidenglänsande, ljust rödgula med mer eller mindre tydlig gråpudring och ibland med diffus gul framkant, eller gråtonade med bara antydan till gult. Bakvingarna är blekt halmgula med diffust gråpudrad framkant. Vingundersidorna påminner om dem hos mattgul lavspinnare Eilema lutarellum, med utbredd grå skuggning på framvingarna utom på vingfransarna och med liknande grå skuggning över främre halvan på bakvingarna. Honan är som regel mindre än hanen och har kortare och kraftigare kropp och mer enfärgat gråtonade bakvingar. Arten varierar ganska mycket, både i vingform och färg. På Gotland och utmed Finlands sydkust förekommer ofta tydligt mörkare, ganska små djur som närmast påminner om små smalvingade honor av mattgul lavspinnare E. depressum. Särskilt i söder finns mer långvingade, ofta ljusa individer. Arten kan förväxlas med blekta djur av ockragul lavspinnare E. lutarellum men skiljer sig från denna genom sin blekare, mer enfärgat grå­tonade färg. Dessutom är pannan alltid ljust grågul (hos E. lutarellum ofta, men inte alltid, mörkt grå), och bakvingarnas grundfärg är något gulare än framvingarna (E. lutarellum har hos nykläckta djur samma grundfärg på båda vingarna, och undersidorna är mörkare gråsvartpudrade.
Ägget är klotformigt med plattad undersida och glänsande blekt laxrosa. Larven är som fullvuxen 15–18 mm lång. Den har mörkt gråbrun grundfärg med svarta marmoreringar, och på ryggen finns två brungula linjer utmed en svart rygglinje. Huvudet är svartbrunt och behåringen ljusbrun. Larven påminner om den hos E. lutarellum. Puppan är ca 8 mm lång och glänsande rödbrun–brun.
Genitalier: Det finns säkra och tydligt artskiljande karaktärer i genitalierna. Hos hanen har genitalklaffarna ett kraftigt böjt sacculusutskott, vesican är kort och rundad och har som regel tre mycket korta cor­nuti. Honan har jämförelsevis kraftig ductusregion och corpus bursae är kort och kraftig. Såväl de inre som yttre genitalierna hos hanen är konstanta i utseendet och inga skillnader har påvisats mellan mindre mörkare djur och långvingade ljusa exemplar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för gulpannad lavspinnare

Länsvis förekomst och status för gulpannad lavspinnare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för gulpannad lavspinnare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Gulpannad lavspinnare förekommer i Sverige i minst tre områden, på sandområden i östra Skåne och sandhedar kring Sjöbo–Revinge, på Öland och Gotland samt mer sparsamt utmed Östersjökusten norrut till Stockholms skärgård. Här har arten under 2000-talet konstaterats vara ganska talrik på torra gräsmarker. Som nordligast har den påträffats 1982 i Bjuröklubb, Västerbotten (sannolikt ett migrerande exemplar) samt vid Rådmansö i Uppland 1991. I Danmark finns arten nära kusterna i de östra delarna av öområdet i två områden, ett som omfattar Bornholm, södra Falster, Lolland och Mön, och ett mindre område vid Själlands nordkust och på Anholt. Dessutom har enstaka fynd gjorts längs Jyllands västkust, på Fyn och på södra Själland. I Finland finns arten bara på Åland och i Åbo skärgård österut till Hangöudd, Nyland. Dessutom påträffas den mer sporadiskt längs Finska viken, och nyligen har ett fynd gjorts vid Imat­ra i Södra Savolax.
Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika, kusten i sydöstra Storbritannien och Iberiska halvön i väster, via Medelhavsområdet, Centraleuropa (i Alperna upp till 1 800 m ö.h.) och Baltikum, främst utmed Östersjökusten, till de södra europeiska delarna av Ryssland. Arten finns vidare i Kaukasus, Turkiet och Transkaukasien (underarten banghaasi (Seitz, 1910)) och i norra Iran (underarten saerdabensis (Daniel, 1939)). Nominatunderarten pygmaeolum förekommer bara vid Nordsjökusten i Belgien, Nederländerna och sydöstra England, och pallifrons är den mest utbredda underarten. Genom att namnet pallifrons publicerades i november 1847 och pygmaeolum i oktober samma år fick det senare namnet företräde.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Lithosiini  
  • Undertribus
    Lithosiina  
  • Släkte
    Eilema  
  • Art
    Eilema pygmaeolum(Doubleday, 1847) - gulpannad lavspinnare
    Synonymer
    Lithosia pygmaeola Doubleday, 1847
    Eilema pygmaeola (Doubleday, 1847)

Gulpannad lavspinnare förekommer nästan bara på torra varma marker nära kusterna, ofta på öppna sandmarker och kalkhällmarker, i Danmark gärna i den grå klit. På Åland och utmed svenska Östersjökusten finns den även på varma solexponerade klippmarker. Den förekommer ofta tillsammans med E. lutarellum men har betydligt sydligare utbredning och högre krav på varmt klimat. Den är vanligast i södra Norden, medan den på Åland, i den finländska skärgården och utmed den svenska fastlandskusten är mer fåtalig. Den hittas som regel bara på sitt egentliga habitat men kan lämna detta och troligen också migrera. Det är dock inte klarlagt om sträckande individer härrör från nordiska populationer eller från regelrätta migrationer från kontinenten. Arten varierar kraftigt i antal mellan olika år och uppträder normalt i måttliga antal. Den kan lokalt vissa år uppträda i något 100-tal individer medan den andra år är betydligt mer fåtalig. Fjärilen är nattaktiv och flyger från skymningen fram till midnatt. I synnerhet hanen flyger någon meter över marken i en relativt rak och svirrande, långsam flykt. Hanar lockas ofta till ljuset från kvicksilverlampor. Honorna lockas till lampor i betydligt mindre grad och observeras bara sällsynt. På natten kan man också påträffa fjärilar ganska lågt uppkrupna på strån. Fjärilarna besöker även blommor under dagen, t.ex. klintar Centaurea spp. I likhet med t.ex. E. lutarellum och E. complanum rullar fjärilen i vila ihop vingarna tätt runt kroppen. Arten flyger i en generation från första halvan av juli till mitten av augusti med högflygningen i slutet av juli.
Honan lägger knappt 100 ägg i små grupper. Larverna växer långsamt fram till hösten och övervintrar som små. De lever på olika sten- och marklavar men värdväxtvalen i Norden är otillräckligt kända. I Mellaneuropa har larver konstaterats äta av kvartslav Proto­parmeliopsis muralis och rundellav Lobothallia radiosa, och har de också setts äta vissnande bladdelar av vårtörel Euphorbia cyparissias. Det är troligt att larven lever på flera olika växtarter liksom på vissnande växtdelar. Efter övervintringen är larverna i första hand nattaktiva och kan ibland hittas uppkrupna på stenlavar på kvällar och tidiga morgnar. På dagen gömmer de sig lågt bland gräs, mossa eller under stenar men kan ibland också hittas sittande på grässtrån i solsken fram till den tidiga förmiddagen. Larverna blir fullvuxna i slutet av juni, lite senare än hos E. lutarellum. Förpuppningen sker i en liten löst spunnen brunaktig kokong på marken bland lavar eller mossa. Puppan kläcks efter ungefär fyra veckor.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Öppna gräsmarker, Buskmark

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark

Substrat/Föda:
Mineraljord/sediment (Viktig)
Svampar och lavar (Viktig)
· lavar - Lichenes (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· lavar - Lichenes (Viktig)
Artens habitatkrav innebär att den gynnas av extensivt bete och gynnades tidigare troligen även av slåtterhävd på torra varma lågbevuxna ängsmarker. I takt med jordbrukets rationalisering har arten minskat över hela utbredningsområdet med de tydligaste minskningarna utanför Gotland, i synnerhet på fastlandet. Framförallt drabbas arten av igenväxning av lågproduktiva magra betesmarker som antingen får växa igen eller som planteras med skog, framförallt tall. Ett tydligt hot utgör kraftiga fragmenteringen av lämpliga habitat som innebär en tilltagande isolering av förekomsterna särskilt på fastlandet. Detta ökar risken för lokala utdöenden. Igenväxning är ett annat hot som inledningsvis leder till att mer högvuxna och bredbladiga gräs och örter skuggar ut den lågvuxna vegetationen och markväxande lavar konkurreras ut. Utskuggningen leder dessutom till att markytan blir svalare och fuktigare vilket missgynnar såväl fjärilen som marklevande lavar. Det fortgående antropogena kvävenedfallet ökar hastigheten på igenväxningen och ökar mängden ogynnsam förnapålagring. På sina håll kan även igenväxning med främmande arter som vresros missgynna arten. Bebyggelseutveckling kan på vissa håll utgöra hot liksom möjligen även alltför intensivt markslitage på strandnära marker intill sandstränder. Mot bakgrund av förväntade fortsatta strukturrationaliseringar framförallt för betesdjurshållande jordbrukare finns i nuläget inga tecken på att de dominerande hotorsakerna kommer att upphöra eller minska.

Påverkan
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
De öppna sandmarker och andra marker som fortfarande håller förekomster av gulpannad lavspinnare behöver hållas fortsatt öppna. I första hand och mer i närtid gäller det att hålla buskar och träd borta från habitaten. Lämpliga habitat inom artens förekomstområden behöver undantas från skogsplantering. På habitat med förekomster är det dessutom nödvändigt att återuppta och upprätthålla beteshävd eller slåtter på i vart fall de förekomster som har större betydelse för artens fortlevnad i landet. Det bedöms på sina håll också finnas behov av att genom enklare markberedningar, exempelvis harvningar, åstadkomma markblottor som kan gynna marklevande lavar och som kan åstadkomma mikroklimatiskt gynnsamma småytor för larverna. Det bedöms kunna finnas en risk för att bete kan bli för intensivt med risk för utbredda trampskador som kan missgynna fortsatt förekomst av de marklevande lavar som utgör larvens värdväxter. Marker som tidigare har hållit förekomster av arten behöver restaureras genom att träd och buskar avlägsnas och återupptagen måttlig hävd behöver därefter sättas in. Eftersom arten förväntas minska även fortsättningsvis bedöms det framöver uppkomma behov av att mer systematiskt utarbeta och verkställa planer för att säkerställa tillräckligt många lämpliga habitat inom artens viktigare förekomstområden i syfte att som lägstanivå uppnå fungerande lokala eller regionala metapopulationer. Som det kan bedömas i nuläget finns behov av sådana mer landskapsmässiga planer särskilt för förekomstområdena i Skåne, på Öland liksom utmed Östersjökusten. Arten bör följas mer strukturerat, särskilt på fastlandet och möjligen även på Öland i syfte att bättre kunna bedöma populationstrender och behov av skötselåtgärder. Det bedöms finnas flera andra naturvårdsintressanta arter på flertalet av de marker som håller gulpannad lavspinnare varför synergieffekter i samband med planerande och genomförande av skötselåtgärder väl bör finnas.
Namngivning: Eilema pygmaeolum (Doubleday, 1847). Originalbeskrivning: Lithosia pygmaeola. Zoologist 5: 1914. Underart i Norden: Eilema pygmaeolum pallifrons (Zeller, 1847). Stett. ent. Ztg. 8: 339. Synonymer: Eilema vitellina (Boisduval, 1834), Lithosia pygmaeola pallifrons Zeller, 1847.
Etymologi: pygmaeolum = ung. liten pygmé; pygmaeus (lat.) = pygmé, mycket liten; diminutivsuffixet -olum (lat.), syftar på artens litenhet.
Uttal: [Ejléma pygméolum]

Aarvik, L., Berggren, K. & Hansen, L. O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Lepidopterologisk arbeidsgruppe Zoologisk Museum, Universitetet i Oslo, Oslo.

Artportalen. 2015. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. [http://www.artportalen.se] [uttag 2015-02-08].

De Freina, J. & Witt, T. 1987. Die Bombyces und Sphinges der Westpalearktis. Band I. Forschung & Wissenschaft Verlag GmbH, München.

Dubatolov, V. V., Thistjakov, Yu. A. & Viidalepp, J. 1993. A list of the Lithosiiane of the territory of the former USSR. Atalanta 24(1/4): 165-175.

Ebert, G. (Ed.), et al. 1997. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Band 5: Nachtfalter III. Eugen Ulmer GmbH & Co., Stuttgart.

Hoffmeyer, S. 1960. De danske sværmere og spindere. Ed. 2. Aarhus Stiftsbogstrykkerie A/S, Aarhus.

Huldén, L. (ed.). et al. 2000. Suomen suurperhosatlas. Suomen Perhostutkijain Seura, Helsinki.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. Artdatabanken, SLU, Uppsala.

Inoue, H., Sugi, S., Kuroko, H., Moriuti, S. & Kawabe, A. 1982. Moths of Japan. Kodansha Co., Ltd., Tokyo.

Kaaber, S. 1982. De danske sværmere og spindere, geografisk udbredelse og fluktuationer 1850-1980. Danmarks Dyreliv Bd 3. Scandinavian Science Press Ltd., Klampenborg.

Karsholt, O. & Razowski, J. (Eds.). 1996. The Lepidoptera of Europe: A Distributional Checklist. Apollo Books, Stenstrup.

Marttila, O., Saarinen, K., Haahtela, T. & Pajari, M. 1996. Suomen Kiitäjät ja Kehrääjät - Nirkot, Villakkaat, Siilikkäät. [The Bombyces and Sphinges of Finland]. Kirjayhtymä Oy, Helsinki.

Nielsen, P. S. 2000. Faktaliste over de danske storsommerfugle “Den lille grå”. Lepidoptera (Kbh.), (N.S.) Sæernr.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. III. Macrolepidoptera. Opusc. ent. 1943: 5-120.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning (Sphinges, Bombycimorpha, etc.). CWK Gleerup, Lund.

Pro Natura - Schweizerischer Bund für Naturschutz (Hrsg.). 2000. Schmetterlinge und ihre Lebensräume. Arten, Gefärdung, Schutz. Schweiz und angrenzende Gebiete. Band 3. Pro Natura - Schweizerischer Bund für Naturschutz, Egg.

South, R. & Stovin, G. H. T. (ed.). 1948. The Caterpillars of British Moths including the Eggs, Chrysalids and Food-Plants. Ser. 1-2. Frederick Warne & Co. Ltd., London.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén 2006, 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Lithosiini  
  • Undertribus
    Lithosiina  
  • Släkte
    Eilema  
  • Art
    Eilema pygmaeolum, (Doubleday, 1847) - gulpannad lavspinnare
    Synonymer
    Lithosia pygmaeola Doubleday, 1847
    Eilema pygmaeola (Doubleday, 1847)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén 2006, 2015.