Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  torsk

Organismgrupp Fiskar Gadus morhua
Torsk Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Torsk känner man igen på den marmorerade färgteckningen, unik bland svenska torskfiskar. Det är en marin fiskart som också trivs i bräckt vatten.

Totallängd 180 cm; vanligen 120 cm i bestånd som inte utsätts för högt fisketryck, något mindre i Östersjön. Unga torskar är slanka och långsträckta, men med tilltagande storlek blir de allt grövre. Kroppen är relativt bred (bredden utgör ca 2/3 av höjden). Den är högst vid första ryggfenan och därefter jämnt avsmalnande mot stjärtspolen. Rygglinjen är svagt konvex från stjärtspolen fram över huvudet till nosen. Huvudet är stort och blir relativt sett större när torsken tillväxer. Munnen är stor och nedåtriktad, och ögonen är små (avsevärt mindre än noslängden). Den kraftiga skäggtömmen på hakan är vanligen längre än halva ögondiametern. Stjärtspolen är slank, och stjärtfenan har en rak eller svagt konvex bakkant. Rygg- och analfenorna är korta med rundade eller trubbiga spetsar. Första ryggfenan är något längre än de övriga, och bukfenornas andra fenstråle är förlängd. Fjällen är små, tunna och knappt skönjbara. Sidolinjen börjar högt upp på främre delen av kroppen och avslutas längs mitten av stjärtpartiet, där den är uppbruten i korta avsnitt.
Färgteckningen är mycket varierande beroende på livsmiljön, men huvudet, ryggen och kroppssidorna har alltid mörkare (oftast bruna) fläckar på ljusare botten. Fläckarna är oregelbundna i formen, vilket ibland ger upphov till en marmorerad färgteckning med ett ljust nätmönster mot mörk bakgrund. Buken och bukfenorna är vita, övriga fenor mörkare med fläckar liknande dem på angränsande delar av kroppen. Stationära, kustnära bestånd har i regel en mer färgrik teckning, och den s.k. bergtorsken - som finns längs den svenska västkusten - kännetecknas av varmt rödbruna nyanser. Andra stationära bestånd är grönbruna, medan vandrande torsk överlag är ljusare i färgen.
Av torsk finns ett antal underarter urskilda, vilka dock förmodligen huvudsakligen motsvarar den typ av miljö de lever i (bl.a. Gadus morhua callarias i Östersjön, Gadus morhua marisalbi från Vita havet och insjöpopulationen Gadus morhua kildensis från Kildinön i Barents hav).
Fenstrålar och fjäll: D1 14-15, D2 18-22, D3 17-20, A1 19-23, A2 17-19, P 19-21, V 6. Fjällen är mycket små och svåra att räkna.
Utbredning
Länsvis förekomst för torsk Observationer i  Sverige för torsk
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Torsk finns i alla svenska hav och söderut i Europa till Frankrikes nordkust. Den finns i större delen av Nordatlanten norrut till Spetsbergen och Barents hav, västerut till Grönland samt utmed den nordamerikanska kusten söderut till Cape Hatteras.
Torsken är en av de kommersiellt viktigaste fiskarterna i Sverige. Den är också den ekologiskt viktigaste marina rovfisken i Västerhavet och i stora delar av Östersjön. Landningar av torsk i svenska vatten har minskat med i genomsnitt 80 %, och lekbiomassan beräknas ha minskat med cirka 60 % sedan mitten på 1980-talet. För vissa bestånd är minskningen ännu större och många lokala bestånd på västkusten misstänks vara helt utslagna. Färre lokala lekbestånd innebär en minskad total produktionspotential och man kan av allt att döma inte komma tillbaka till historiska beståndsnivåer om inte de lokala lekbestånden hämtar sig.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2abcde
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Torsken förekommer i Nordatlanten och Norra Ishavet från nordöstra USA till Vita havet. Torsk är vidspridd i svenska farvatten och förekommer (eller åtminstone har förekommit) från Skagerrak till Bottenhavet. Torsken runt Sveriges kuster är uppdelad i flera från varandra isolerade bestånd med egen dynamik och populationsutveckling. Arten har sedan toppåren på 1980-talet försvunnit från Bottenhavet. I egentliga Östersjön finns två reproducerande bestånd: östra och västra. Det östra beståndet har tidigare haft lekområden i Gotlandsdjupet, Gdansk-djupet och öster om Bornholm. Till följd av syrebrist i bottenvattnet är det i dagsläget bara djupområdet vid Bornholm som fungerar som lekområde. Den generellt positiva utvecklingen i det östra beståndet under det senaste decenniet har avstannat och de senaste åren ses återigen en minskning i beståndet. Fortfarande ligger lekbiomassan långt under tidigare nivåer (35-50 %) samtidigt som fiskens tillväxt har minskat kraftigt och fiskarnas är i betydligt sämre kondition än tidigare. Förekomsten av stora individer har dessutom minskat mycket kraftigt. Det västra beståndet har lekområden i Bälthavet (Mecklenburgerbukten, Kielbukten, Bälten) och Öresund, och viss lek sker även i Arkona-djupet. Förekomsten i Öresund förefaller vara stabil. Utvecklingen i övriga delar av sydvästra Östersjön har varit positiv de senaste 15 åren, men jämfört med 1970-talet har det minskat i 0-20%. Beståndet i Kattegatt uppgick under början av 1970-talet till över 30 000 ton (SSB), men det har minskat i storleksordningen 90% sedan dess. Lek förekommer i dagsläget på Middelgrund samt utanför Halmstad, medan de lokala populationerna verkar ha försvunnit från t.ex. Skälderviken, Laholmsbukten och Kungsbackafjorden. I Bohuslän har tidigare funnits flera lokala, skärgårdslekande bestånd. Flertalet av dessa har bedömts vara försvunna och länge troddes det bara finnas kvar lekbestånd i Gullmaren, samt eventuellt i Havsstensfjorden. Fynd av ägg i tidiga utvecklingsstadier under 2010-talet antyder att arten trots allt leker på flera ställen längs kusten, men bestånden är av allt att döma mycket små. Beståndet i östra Östersjön utgör ca 75% av det samlade torskbeståndet runt Sveriges kuster, och vid en sammanvägd bedömning är det därför utvecklingen i det östra beståndet som har störst påverkan på rödlistebedömningen. Beståndet i västra Östersjön utgör ca 20%, medan bestånden i Västerhavet i dagsläget är försumbara i sammanhanget. Globalt klassas torsken som Sårbar VU A1bd (1996), bedömningen är dock gammal och behöver uppdateras. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 42,5 (35-50) % under de senaste 40 åren. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet, faktisk eller potentiell exploatering av arten och negativ påverkan. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abcde). Global rödlistningskategori: VU A1bd (1994).
Ekologi
Torsk uppehåller sig nära bottnen, stundom i det fria vattnet, från strandlinjen ned till 600 meters djup (vanligen 10-200 m). Torskens typiska livsmiljö är kuster och kustnära hav över kontinentalsockeln. I och med att den också trivs i brackvatten förekommer den rikligt i Östersjön. Den kan också gå upp i utsötade flodmynningar och även bilda insjöbestånd i lågt belägna brackvattenssjöar. Torsk är en opportunistisk rovfisk som äter fiskar (inklusive mindre torskar) och ryggradslösa djur både från bottnen och från det fria vattnet. Kräftdjur dominerar dieten för yngre individer, medan andelen fisk ökar med tilltagande ålder och storlek.
Lekperioden varierar kraftigt mellan olika områden och bestånd, och hos flera bestånd föregås den av längre vandringar. I Östersjön infaller leken huvudsakligen under sommarhalvåret, i Västerhavet under vintern och våren. Längs Västkusten och norska kusten finns stationär kustbunden torsk, längre norrut i Barents hav förekommer en vandrande form, skrei, som har sina lekområden vid nordnorska kusten. Östersjötorsken finns i hela Östersjön upp till Bottenviken, men lekområdena ligger i egentliga Östersjön och Bälten. I Nordsjön finns ytterligare flera bestånd med särskilda lekplatser. Leken sker i det fria vattnet inom vissa bestämda områden, vanligen på ett djup ned till 100 m. Ägg och larver är pelagiska, och ägg som sjunker till bottnen dör. Den torsk som leker i Östersjön har anpassats något till det bräckta vattnet genom att äggen har lägre densitet och därmed bättre flytförmåga, så att de kan hålla sig flytande även i det bräckta vattnet som är lättare än saltvatten. Även hanens spermier uppvisar anpassning till lägre salthalt. För att reproduktionen ska lyckas i Östersjön krävs syrerikt vatten och en salthalt av minst 11 ‰ - betingelser som nätt och jämnt uppnås med ojämna mellanrum i vissa djupare partier, framför allt i det viktiga lekområdet öster om Bornholm. I Östersjön sjunker äggen till saltare och tyngre vatten som samlas i spridda djuphålor och som har samma densitet som äggen. Djuphålorna har dock lägre syrehalt än ytligare vatten. Den begränsande faktorn är sannolikt syretillgången, eftersom det salta och syrerika vatten som stundom bryter in i Östersjön och fyller djuphålorna numera allt snabbare blir syrefattigt på grund av övergödning.
Under upprepade lekakter med några dagars mellanrum kan en större hona lägga över fem miljoner ägg, som efter befruktning svävar fritt i vattnet. Hanen uppvaktar honan med uppvisningsrörelser och ett grymtljud som alstras med hjälp av simblåsan. Under själva lekakten simmar hanen under honan buk mot buk. Äggen kläcks efter 10-40 dygn beroende på temperaturen. Torsk växer snabbt; ca 10 cm om året i mellersta Östersjön, något snabbare i Bottenviken och Västerhavet. Könsmognad kan nås redan vid en ålder av två år, men vanligtvis vid betydligt högre ålder. Livslängden kan uppgå till 25 år.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Levande djur
Levande djur
· blötdjur
· blötdjur
· havsborstmaskar
· havsborstmaskar
· kräftdjur
· kräftdjur
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
· tagghudingar
· tagghudingar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Gadiformes (torskartade fiskar), Familj Gadidae (torskfiskar), Släkte Gadus, Art Gadus morhua Linnaeus, 1758 - torsk Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2abcde
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Torsken förekommer i Nordatlanten och Norra Ishavet från nordöstra USA till Vita havet. Torsk är vidspridd i svenska farvatten och förekommer (eller åtminstone har förekommit) från Skagerrak till Bottenhavet. Torsken runt Sveriges kuster är uppdelad i flera från varandra isolerade bestånd med egen dynamik och populationsutveckling. Arten har sedan toppåren på 1980-talet försvunnit från Bottenhavet. I egentliga Östersjön finns två reproducerande bestånd: östra och västra. Det östra beståndet har tidigare haft lekområden i Gotlandsdjupet, Gdansk-djupet och öster om Bornholm. Till följd av syrebrist i bottenvattnet är det i dagsläget bara djupområdet vid Bornholm som fungerar som lekområde. Den generellt positiva utvecklingen i det östra beståndet under det senaste decenniet har avstannat och de senaste åren ses återigen en minskning i beståndet. Fortfarande ligger lekbiomassan långt under tidigare nivåer (35-50 %) samtidigt som fiskens tillväxt har minskat kraftigt och fiskarnas är i betydligt sämre kondition än tidigare. Förekomsten av stora individer har dessutom minskat mycket kraftigt. Det västra beståndet har lekområden i Bälthavet (Mecklenburgerbukten, Kielbukten, Bälten) och Öresund, och viss lek sker även i Arkona-djupet. Förekomsten i Öresund förefaller vara stabil. Utvecklingen i övriga delar av sydvästra Östersjön har varit positiv de senaste 15 åren, men jämfört med 1970-talet har det minskat i 0-20%. Beståndet i Kattegatt uppgick under början av 1970-talet till över 30 000 ton (SSB), men det har minskat i storleksordningen 90% sedan dess. Lek förekommer i dagsläget på Middelgrund samt utanför Halmstad, medan de lokala populationerna verkar ha försvunnit från t.ex. Skälderviken, Laholmsbukten och Kungsbackafjorden. I Bohuslän har tidigare funnits flera lokala, skärgårdslekande bestånd. Flertalet av dessa har bedömts vara försvunna och länge troddes det bara finnas kvar lekbestånd i Gullmaren, samt eventuellt i Havsstensfjorden. Fynd av ägg i tidiga utvecklingsstadier under 2010-talet antyder att arten trots allt leker på flera ställen längs kusten, men bestånden är av allt att döma mycket små. Beståndet i östra Östersjön utgör ca 75% av det samlade torskbeståndet runt Sveriges kuster, och vid en sammanvägd bedömning är det därför utvecklingen i det östra beståndet som har störst påverkan på rödlistebedömningen. Beståndet i västra Östersjön utgör ca 20%, medan bestånden i Västerhavet i dagsläget är försumbara i sammanhanget. Globalt klassas torsken som Sårbar VU A1bd (1996), bedömningen är dock gammal och behöver uppdateras. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 42,5 (35-50) % under de senaste 40 åren. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet, faktisk eller potentiell exploatering av arten och negativ påverkan. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abcde). Global rödlistningskategori: VU A1bd (1994).
Konventioner Typisk art i 1160 Vikar och sund (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 1110 Sandbankar (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL)), Typisk art i 1170 Rev (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL))
Global rödlistning VU A1bd (1996)
Torsk känner man igen på den marmorerade färgteckningen, unik bland svenska torskfiskar. Det är en marin fiskart som också trivs i bräckt vatten.

Totallängd 180 cm; vanligen 120 cm i bestånd som inte utsätts för högt fisketryck, något mindre i Östersjön. Unga torskar är slanka och långsträckta, men med tilltagande storlek blir de allt grövre. Kroppen är relativt bred (bredden utgör ca 2/3 av höjden). Den är högst vid första ryggfenan och därefter jämnt avsmalnande mot stjärtspolen. Rygglinjen är svagt konvex från stjärtspolen fram över huvudet till nosen. Huvudet är stort och blir relativt sett större när torsken tillväxer. Munnen är stor och nedåtriktad, och ögonen är små (avsevärt mindre än noslängden). Den kraftiga skäggtömmen på hakan är vanligen längre än halva ögondiametern. Stjärtspolen är slank, och stjärtfenan har en rak eller svagt konvex bakkant. Rygg- och analfenorna är korta med rundade eller trubbiga spetsar. Första ryggfenan är något längre än de övriga, och bukfenornas andra fenstråle är förlängd. Fjällen är små, tunna och knappt skönjbara. Sidolinjen börjar högt upp på främre delen av kroppen och avslutas längs mitten av stjärtpartiet, där den är uppbruten i korta avsnitt.
Färgteckningen är mycket varierande beroende på livsmiljön, men huvudet, ryggen och kroppssidorna har alltid mörkare (oftast bruna) fläckar på ljusare botten. Fläckarna är oregelbundna i formen, vilket ibland ger upphov till en marmorerad färgteckning med ett ljust nätmönster mot mörk bakgrund. Buken och bukfenorna är vita, övriga fenor mörkare med fläckar liknande dem på angränsande delar av kroppen. Stationära, kustnära bestånd har i regel en mer färgrik teckning, och den s.k. bergtorsken - som finns längs den svenska västkusten - kännetecknas av varmt rödbruna nyanser. Andra stationära bestånd är grönbruna, medan vandrande torsk överlag är ljusare i färgen.
Av torsk finns ett antal underarter urskilda, vilka dock förmodligen huvudsakligen motsvarar den typ av miljö de lever i (bl.a. Gadus morhua callarias i Östersjön, Gadus morhua marisalbi från Vita havet och insjöpopulationen Gadus morhua kildensis från Kildinön i Barents hav).
Fenstrålar och fjäll: D1 14-15, D2 18-22, D3 17-20, A1 19-23, A2 17-19, P 19-21, V 6. Fjällen är mycket små och svåra att räkna.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för torsk

Länsvis förekomst och status för torsk baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för torsk

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Torsk finns i alla svenska hav och söderut i Europa till Frankrikes nordkust. Den finns i större delen av Nordatlanten norrut till Spetsbergen och Barents hav, västerut till Grönland samt utmed den nordamerikanska kusten söderut till Cape Hatteras.
Torsken är en av de kommersiellt viktigaste fiskarterna i Sverige. Den är också den ekologiskt viktigaste marina rovfisken i Västerhavet och i stora delar av Östersjön. Landningar av torsk i svenska vatten har minskat med i genomsnitt 80 %, och lekbiomassan beräknas ha minskat med cirka 60 % sedan mitten på 1980-talet. För vissa bestånd är minskningen ännu större och många lokala bestånd på västkusten misstänks vara helt utslagna. Färre lokala lekbestånd innebär en minskad total produktionspotential och man kan av allt att döma inte komma tillbaka till historiska beståndsnivåer om inte de lokala lekbestånden hämtar sig.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Infraavdelning
    Neoteleostei  
  • Överordning
    Paracanthopterygii  
  • Ordning
    Gadiformes - torskartade fiskar 
  • Familj
    Gadidae - torskfiskar 
  • Släkte
    Gadus  
  • Art
    Gadus morhuaLinnaeus, 1758 - torsk

Torsk uppehåller sig nära bottnen, stundom i det fria vattnet, från strandlinjen ned till 600 meters djup (vanligen 10-200 m). Torskens typiska livsmiljö är kuster och kustnära hav över kontinentalsockeln. I och med att den också trivs i brackvatten förekommer den rikligt i Östersjön. Den kan också gå upp i utsötade flodmynningar och även bilda insjöbestånd i lågt belägna brackvattenssjöar. Torsk är en opportunistisk rovfisk som äter fiskar (inklusive mindre torskar) och ryggradslösa djur både från bottnen och från det fria vattnet. Kräftdjur dominerar dieten för yngre individer, medan andelen fisk ökar med tilltagande ålder och storlek.
Lekperioden varierar kraftigt mellan olika områden och bestånd, och hos flera bestånd föregås den av längre vandringar. I Östersjön infaller leken huvudsakligen under sommarhalvåret, i Västerhavet under vintern och våren. Längs Västkusten och norska kusten finns stationär kustbunden torsk, längre norrut i Barents hav förekommer en vandrande form, skrei, som har sina lekområden vid nordnorska kusten. Östersjötorsken finns i hela Östersjön upp till Bottenviken, men lekområdena ligger i egentliga Östersjön och Bälten. I Nordsjön finns ytterligare flera bestånd med särskilda lekplatser. Leken sker i det fria vattnet inom vissa bestämda områden, vanligen på ett djup ned till 100 m. Ägg och larver är pelagiska, och ägg som sjunker till bottnen dör. Den torsk som leker i Östersjön har anpassats något till det bräckta vattnet genom att äggen har lägre densitet och därmed bättre flytförmåga, så att de kan hålla sig flytande även i det bräckta vattnet som är lättare än saltvatten. Även hanens spermier uppvisar anpassning till lägre salthalt. För att reproduktionen ska lyckas i Östersjön krävs syrerikt vatten och en salthalt av minst 11 ‰ - betingelser som nätt och jämnt uppnås med ojämna mellanrum i vissa djupare partier, framför allt i det viktiga lekområdet öster om Bornholm. I Östersjön sjunker äggen till saltare och tyngre vatten som samlas i spridda djuphålor och som har samma densitet som äggen. Djuphålorna har dock lägre syrehalt än ytligare vatten. Den begränsande faktorn är sannolikt syretillgången, eftersom det salta och syrerika vatten som stundom bryter in i Östersjön och fyller djuphålorna numera allt snabbare blir syrefattigt på grund av övergödning.
Under upprepade lekakter med några dagars mellanrum kan en större hona lägga över fem miljoner ägg, som efter befruktning svävar fritt i vattnet. Hanen uppvaktar honan med uppvisningsrörelser och ett grymtljud som alstras med hjälp av simblåsan. Under själva lekakten simmar hanen under honan buk mot buk. Äggen kläcks efter 10-40 dygn beroende på temperaturen. Torsk växer snabbt; ca 10 cm om året i mellersta Östersjön, något snabbare i Bottenviken och Västerhavet. Könsmognad kan nås redan vid en ålder av två år, men vanligtvis vid betydligt högre ålder. Livslängden kan uppgå till 25 år.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö, Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Hav, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· blötdjur - Mollusca (Viktig)
· havsborstmaskar - Polychaeta (Viktig)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
· tagghudingar - Echinodermata (Viktig)
Högt fisketryck är för närvarande det största hotet mot torsken. Under lång tid har uttaget av fisk överstigit produktionen. En försvårande omständighet är att torsken även fångas vid fiske efter många andra arter som till exempel efter plattfisk, och den fås därför som bifångst även när ett riktat fiske på torsk inte förekommer. Detta är framför allt ett problem på västkusten. Delvis beror populationsnedgången på att förvaltningen av fisket inte är anpassad efter torskens ekologi i tillräckligt hög grad, dvs. uttaget av torsk måste bättre anpassas till fluktuationer i torskbeståndens produktionsförmåga. Förändringar i ekosystemets struktur samt utarmningen/utslagningen av lokala populationer har minskat sannolikheten för en snabb återhämtning även om fiskeridödligheten skulle bringas ner till låga nivåer.

Påverkan
  • Syrgasbrist (Stor negativ effekt)
  • Fiske (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
En förutsättning för att arten skall återhämta sig är att ICES (Internationella Havsforskningsrådet) råd om kvoter följs. Utflyttningen av trålgränsen har förbättrat situationen för flera kustnära lokala populationer, men även ett intensivt garnfiske kan slå ut små lokala populationer. En nationell förvaltning av arten som tar hänsyn till artens ekologi och som säkerställer att lokala populationer inte slås ut är nödvändig för att långsiktigt förvalta arten i svenska vatten.
Namngivning: Gadus morhua Linnaeus, 1758. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 252.
Etymologi: morhua = latinisering av artens franska namn, morue.
Uttal: [Gádus mórua]
Namn på andra språk. Norska: Tors, danska: Torsk, finska: Turska, engelska: Cod.

ICES. www.ices.dk. Stock assessment report.

Köster, F.W., Hinrichsen, H.-H., Schnack, D., St. John, M.A., MacKenzie, B.R., Tomkiewicz, J., Möllman, C., Kraus, G., Plikshs, M. & Makarchouk, A. 2000. Recruitment of Baltic cod and sprat stocks: Identification of critical life stages and incorporation of environmental variability and spatial heterogenity into stock-recruitment relationships. ICES Theme Session on Spatial and Temporal Patterns in Recruitment Processes. C.M. 2000/N: 16.

MacKenzie, B.R., Hinrichsen, H.-H., Plikshs, M., Wieland, K. & Zezera, A.S. 2000. Quantifying environmental heterogenity: habitat size necessary for successful development of cod Gadus morhua eggs in the Baltic Sea. Marine Ecology Progress Series 193: 143–156.

Muus, B.J., Nielsen, J.G. & Svedberg, U. 1999. Havsfisk. Prisma. Stockholm. Statistiska meddelanden. Saltsjöfiskets fångster. SCB, Programmet för fiske, Statistiska centralbyrån, Stockholm.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Svedäng, H., Hagberg, J., Börjesson, P., Svensson, A. & Vitale, F. 2004. Demersal fish on the Swedish west coast. Four studies on stock status, development and spawning areas at the Swedish west coast. Finfo 2004: 6.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Jacob Hagberg 2005 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Infraavdelning
    Neoteleostei  
  • Överordning
    Paracanthopterygii  
  • Ordning
    Gadiformes - torskartade fiskar 
  • Familj
    Gadidae - torskfiskar 
  • Släkte
    Gadus  
  • Art
    Gadus morhua, Linnaeus, 1758 - torsk
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Jacob Hagberg 2005 (naturvårdsinformation).