Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vitling

Organismgrupp Fiskar Merlangius merlangus
Vitling Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vitling är en utpräglad rovfisk som lever i stim. Genom den långsträckta kroppsformen och den svarta fläcken vid bröstfenornas bas kan små individer förväxlas med vitlinglyra, men till skillnad från denna art har vitling överbett och på sin höjd en liten skäggtöm på hakan.

Totallängd 70 cm, vanligen 40 cm. Kropp slank och långsträckt, ungefär dubbelt så hög som bred; högst vid första ryggfenan, därifrån jämnt avsmalnande mot stjärtspolen. Rygglinjen är svagt konvex från stjärtspolen, över ryggen och fram till nosen. Munnen är framåtriktad, och överkäken når något framför underkäkens spets. Huvudet är smalt, nosen lång och tänderna påfallande långa och spetsiga. Ögondiametern motsvarar halva noslängden. Unga individer kan ha en liten skäggtöm på hakan. Stjärtspolen är slank, och stjärtfenan har en svagt inskuren bakkant med spetsiga hörn. Rygg- och analfenorna är korta med raka eller svagt konvexa kanter och spetsvinkliga hörn med trubbig spets. Första ryggfenan är tydligt längre än de övriga och har något spetsigare hörn. Bukfenorna är spetsiga, medan bröstfenorna har trubbig spets. Fjällen är små och tunna. Sidolinjen är fullständig och något uppsvängd på främre delen av kroppen.
Kroppen är överlag ljus med gråsilvriga sidor med inslag av guld, vit buk och en mörk fläck vid basen av vardera bröstfenan. Ryggen är mörkare grå med dragning åt brunt eller grönt. Jämfört med kolja är den mörka fläcken mindre och sitter närmare bröstfenans bas. Sidolinjen är brun. Stjärtfenan samt anal- och ryggfenorna har samma mörka grundfärg som ryggen med distinkta vita kanter, vilkas kontrastverkan förstärks av att fenorna blir gradvis mörkare från kroppen utåt mot den vita kanten. Bukfenorna är ljusa.
Fenstrålar och fjäll: D1 12-15, D2 18-25, D3 19-22, A1 30-35, A2 21-23, P 19-21, V 6. Fjällen är mycket små och svåra att räkna.
Utbredning
Länsvis förekomst för vitling Observationer i  Sverige för vitling
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Vitling är vanlig i Västerhavet och tämligen allmän i sydvästra Östersjön samt påträffad upp till Fårö och Östergötland. Arten har ett stort utbredningsområde som omfattar nordöstra Atlanten från Barents hav och Island söderut till Portugals kust och dessutom inkluderar östra Medelhavet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2abd
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Vitling förekommer i nordöstra Atlanten, från Biscayabukten i söder till Lofoten i norr. Arten uppträder regelbundet i Västerhavet, Öresund och sydvästra Östersjön. Lokala reproducerande bestånd finns i Öresund samt längs Bohuskusten. Även om arten leker i såväl Skagerrak som Kattegatt torde merparten av fångsterna i Västerhavet komma från lekplatser utanför svenskt vatten. Arten utsattes tidigt för ett hårt fisketryck och redan under mellankrigstiden hade beståndet gått ned väsentligt. Såväl ICES samlade bedömning som provtrålningar (IBTS) visar på en kraftig minskning i Skagerrak. Dessa data är svårtolkade då de inkluderar stora mängder uppväxande vitling från Nordsjön. Data från Kattegatt antyder en samlad minskning i storleksordningen 30%, medan mängden fisk >300 mm har minskat ännu kraftigare. Landningarna från Kattegatt har minskat med mer än 95%. Beståndet i Östersjön är litet men förefaller stabilt (BITS). Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5000 km² och förekomstarean (AOO) till 1000 km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 42,5 (20-65) % under de senaste 20 åren. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex och faktisk eller potentiell exploatering av arten. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abd).
Ekologi
Vitling är en marin stimfisk som tidvis också uppträder rikligt i sydvästra Östersjön. Arten lever i det fria vattnet ned till 70 eller ibland 200 meters djup över lerblandade sandbottnar. Unga individer uppehåller sig kustnära, skyr inte bräckt vatten och söker ofta skydd under maneter. Födan utgörs huvudsakligen av fiskar, men också av räkor och andra ryggradslösa djur.
Arten leker under januari-juli på 30-100 meters djup. En stor hona lägger upp till 300 000 ägg, som efter befruktningen svävar fritt i vattnet. Vitling växer måttligt snabbt och når könsmognad vid en ålder av två eller tre år. Livslängden kan uppgå till 20 år.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Levande djur
Levande djur
· havsborstmaskar
· havsborstmaskar
· kräftdjur
· kräftdjur
· musslor
· musslor
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
· tagghudingar
· tagghudingar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Gadiformes (torskartade fiskar), Familj Gadidae (torskfiskar), Släkte Merlangius, Art Merlangius merlangus (Linnaeus, 1758) - vitling Synonymer Merlangus merlangus (Linnaeus, 1758), Gadus merlangus Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2abd
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Vitling förekommer i nordöstra Atlanten, från Biscayabukten i söder till Lofoten i norr. Arten uppträder regelbundet i Västerhavet, Öresund och sydvästra Östersjön. Lokala reproducerande bestånd finns i Öresund samt längs Bohuskusten. Även om arten leker i såväl Skagerrak som Kattegatt torde merparten av fångsterna i Västerhavet komma från lekplatser utanför svenskt vatten. Arten utsattes tidigt för ett hårt fisketryck och redan under mellankrigstiden hade beståndet gått ned väsentligt. Såväl ICES samlade bedömning som provtrålningar (IBTS) visar på en kraftig minskning i Skagerrak. Dessa data är svårtolkade då de inkluderar stora mängder uppväxande vitling från Nordsjön. Data från Kattegatt antyder en samlad minskning i storleksordningen 30%, medan mängden fisk >300 mm har minskat ännu kraftigare. Landningarna från Kattegatt har minskat med mer än 95%. Beståndet i Östersjön är litet men förefaller stabilt (BITS). Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5000 km² och förekomstarean (AOO) till 1000 km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 42,5 (20-65) % under de senaste 20 åren. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex och faktisk eller potentiell exploatering av arten. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abd).
Vitling är en utpräglad rovfisk som lever i stim. Genom den långsträckta kroppsformen och den svarta fläcken vid bröstfenornas bas kan små individer förväxlas med vitlinglyra, men till skillnad från denna art har vitling överbett och på sin höjd en liten skäggtöm på hakan.

Totallängd 70 cm, vanligen 40 cm. Kropp slank och långsträckt, ungefär dubbelt så hög som bred; högst vid första ryggfenan, därifrån jämnt avsmalnande mot stjärtspolen. Rygglinjen är svagt konvex från stjärtspolen, över ryggen och fram till nosen. Munnen är framåtriktad, och överkäken når något framför underkäkens spets. Huvudet är smalt, nosen lång och tänderna påfallande långa och spetsiga. Ögondiametern motsvarar halva noslängden. Unga individer kan ha en liten skäggtöm på hakan. Stjärtspolen är slank, och stjärtfenan har en svagt inskuren bakkant med spetsiga hörn. Rygg- och analfenorna är korta med raka eller svagt konvexa kanter och spetsvinkliga hörn med trubbig spets. Första ryggfenan är tydligt längre än de övriga och har något spetsigare hörn. Bukfenorna är spetsiga, medan bröstfenorna har trubbig spets. Fjällen är små och tunna. Sidolinjen är fullständig och något uppsvängd på främre delen av kroppen.
Kroppen är överlag ljus med gråsilvriga sidor med inslag av guld, vit buk och en mörk fläck vid basen av vardera bröstfenan. Ryggen är mörkare grå med dragning åt brunt eller grönt. Jämfört med kolja är den mörka fläcken mindre och sitter närmare bröstfenans bas. Sidolinjen är brun. Stjärtfenan samt anal- och ryggfenorna har samma mörka grundfärg som ryggen med distinkta vita kanter, vilkas kontrastverkan förstärks av att fenorna blir gradvis mörkare från kroppen utåt mot den vita kanten. Bukfenorna är ljusa.
Fenstrålar och fjäll: D1 12-15, D2 18-25, D3 19-22, A1 30-35, A2 21-23, P 19-21, V 6. Fjällen är mycket små och svåra att räkna.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vitling

Länsvis förekomst och status för vitling baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vitling

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Vitling är vanlig i Västerhavet och tämligen allmän i sydvästra Östersjön samt påträffad upp till Fårö och Östergötland. Arten har ett stort utbredningsområde som omfattar nordöstra Atlanten från Barents hav och Island söderut till Portugals kust och dessutom inkluderar östra Medelhavet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Infraavdelning
    Neoteleostei  
  • Överordning
    Paracanthopterygii  
  • Ordning
    Gadiformes - torskartade fiskar 
  • Familj
    Gadidae - torskfiskar 
  • Släkte
    Merlangius  
  • Art
    Merlangius merlangus(Linnaeus, 1758) - vitling
    Synonymer
    Merlangus merlangus (Linnaeus, 1758)
    Gadus merlangus Linnaeus, 1758

Vitling är en marin stimfisk som tidvis också uppträder rikligt i sydvästra Östersjön. Arten lever i det fria vattnet ned till 70 eller ibland 200 meters djup över lerblandade sandbottnar. Unga individer uppehåller sig kustnära, skyr inte bräckt vatten och söker ofta skydd under maneter. Födan utgörs huvudsakligen av fiskar, men också av räkor och andra ryggradslösa djur.
Arten leker under januari-juli på 30-100 meters djup. En stor hona lägger upp till 300 000 ägg, som efter befruktningen svävar fritt i vattnet. Vitling växer måttligt snabbt och når könsmognad vid en ålder av två eller tre år. Livslängden kan uppgå till 20 år.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Hav, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· havsborstmaskar - Polychaeta (Viktig)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· musslor - Bivalvia (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
· tagghudingar - Echinodermata (Viktig)


Påverkan
  • Fiske (Stor negativ effekt)
Namngivning: Merlangius merlangus (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Gadus Merlangus. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 253.
Etymologi: merlangus = latinisering av artens franska namn, merlan.
Uttal: [Merlángius merlángus]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Infraavdelning
    Neoteleostei  
  • Överordning
    Paracanthopterygii  
  • Ordning
    Gadiformes - torskartade fiskar 
  • Familj
    Gadidae - torskfiskar 
  • Släkte
    Merlangius  
  • Art
    Merlangius merlangus, (Linnaeus, 1758) - vitling
    Synonymer
    Merlangus merlangus (Linnaeus, 1758)
    Gadus merlangus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).