Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  gul solsjöstjärna

Organismgrupp Tagghudingar, Sjöstjärnor Solaster endeca
Gul solsjöstjärna Tagghudingar, Sjöstjärnor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En stor och kraftigt byggd, gul till orange (sällan violett) art med 7-13 jämnt avsmalnande armar och många små, tätt sittande paxiller.
Diameter upp till 40 cm, vanligen väsentligt mindre. Antalet armar varierar mellan 7 och 13. Armarna är relativt långsmala och runda i tvärsnitt. Vid armvinklarna kan veck bildas, vilka löper upp på skivan. Armspetsarna böjs ofta uppåt så att man ser den ljusare undersidan. Huden är läderartad, och man kan ana skelettdelarnas nätstruktur genom rutmönstret i huden. Ljusa strimmor som löper ut på armarna finns ibland, men vanligen är översidan gul till röd, ibland med en violett anstrykning. Dock förekommer både djupvioletta och klargula exemplar (se s. 23). Madreporiten och analöppningen kan synas som ljusare fläckar på skivan, men madreporiten är ibland svår att se. Paxillerna på översidan är låga, sitter tätt ihop och ger sjöstjärnan ett något knottrigt utseende. Längs armarnas kanter finns en dubbel rad av små och oansenliga paxiller; de övre är något mindre än de nedre. Undersidan är ljus och det finns två rader slangfötter.
Utbredning
Länsvis förekomst för gul solsjöstjärna Observationer i  Sverige för gul solsjöstjärna
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Gul solsjöstjärna förekommer längs hela den svenska västkusten från Öresund till Skagerrak, i Nordsjön, längs hela Norges kust inklusive Svalbard, österut till västra Karahavet väster om Novaja Zemlja samt västerut till Skottland och västra Irland. Den har cirkumboreal utbredning och finns söderut till Cape Cod vid Nordamerikas östkust respektive Puget Sound längs Nordamerikas västkust och till Koreahalvön på den asiatiska sidan. Längs den svenska västkusten blir arten ovanligare ju längre norrut man kommer, eftersom vattentemperaturen där är högre än i Kattegatt, och man har endast hittat enstaka exemplar i norra Bohuslän.
Arten bedöms nu ha ett ganska fragmenterat utbredningsområde i svenska vatten, med endast ett fåtal lokalområden. Under senare år har arten framförallt påträffats på utsjöbanken Röde bank i Kattegatt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B1ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)
En karakteristisk sjöstjärna med nio eller tio armar. Lever vanligen på lerig grusbotten med sten, eller på siltig hårdbotten i skyddade eller halvexponerade områden. Djuputbredning ca 20-90 meter, men har hittats på under 400 meters djup. I Norge är arten vanligt förekommande från Trondheimsfjorden och norrut. I våra vatten återfinns den längs med hela västkusten, men har sin huvudsakliga utbredning i de kallare vattnen nere i Kattegatt. Under utsjöbanksinventeringen 2004-2005 återfanns arten på Röde Bank. Även spridda fynd i Kosterområdet och Gullmaren under senare år. Antalet lokalområden i landet skattas till 6 (4-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 7000 (5000-10000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii)).
Ekologi
Gul solsjöstjärna lever på hårda och sandiga bottnar på 20-90 meters djup (undantagsvis på grundare vatten än 1 m och så djupt som 550 m). Den livnär sig huvudsakligen av andra tagghudingar, helst sjögurkor, i begränsad omfattning också andra djur såsom sjöpungar och mossdjur. Arten fortplantar sig under våren. Den har direktutveckling och saknar således pelagiskt larvstadium. Den kräver en salthalt på minst 30 ‰ och undviker områden där medeltemperaturen överstiger 14 °C under de varmaste månaderna.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Levande djur
Levande djur
· mossdjur
· mossdjur
· sjögurkor
· sjögurkor
· sjöpungar
· sjöpungar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Asteroidea (sjöstjärnor), Ordning Velatida, Familj Solasteridae (solsjöstjärnor), Släkte Solaster, Art Solaster endeca (Linnaeus, 1771) - gul solsjöstjärna Synonymer gul sjösol, Asterias endeca Linnaeus, 1771, Asterias rumphii Parelius, 1768, Stellonia endeca L.Agassiz, 1836

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B1ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation En karakteristisk sjöstjärna med nio eller tio armar. Lever vanligen på lerig grusbotten med sten, eller på siltig hårdbotten i skyddade eller halvexponerade områden. Djuputbredning ca 20-90 meter, men har hittats på under 400 meters djup. I Norge är arten vanligt förekommande från Trondheimsfjorden och norrut. I våra vatten återfinns den längs med hela västkusten, men har sin huvudsakliga utbredning i de kallare vattnen nere i Kattegatt. Under utsjöbanksinventeringen 2004-2005 återfanns arten på Röde Bank. Även spridda fynd i Kosterområdet och Gullmaren under senare år. Antalet lokalområden i landet skattas till 6 (4-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 7000 (5000-10000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii)).
En stor och kraftigt byggd, gul till orange (sällan violett) art med 7-13 jämnt avsmalnande armar och många små, tätt sittande paxiller.
Diameter upp till 40 cm, vanligen väsentligt mindre. Antalet armar varierar mellan 7 och 13. Armarna är relativt långsmala och runda i tvärsnitt. Vid armvinklarna kan veck bildas, vilka löper upp på skivan. Armspetsarna böjs ofta uppåt så att man ser den ljusare undersidan. Huden är läderartad, och man kan ana skelettdelarnas nätstruktur genom rutmönstret i huden. Ljusa strimmor som löper ut på armarna finns ibland, men vanligen är översidan gul till röd, ibland med en violett anstrykning. Dock förekommer både djupvioletta och klargula exemplar (se s. 23). Madreporiten och analöppningen kan synas som ljusare fläckar på skivan, men madreporiten är ibland svår att se. Paxillerna på översidan är låga, sitter tätt ihop och ger sjöstjärnan ett något knottrigt utseende. Längs armarnas kanter finns en dubbel rad av små och oansenliga paxiller; de övre är något mindre än de nedre. Undersidan är ljus och det finns två rader slangfötter.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för gul solsjöstjärna

Länsvis förekomst och status för gul solsjöstjärna baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för gul solsjöstjärna

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Gul solsjöstjärna förekommer längs hela den svenska västkusten från Öresund till Skagerrak, i Nordsjön, längs hela Norges kust inklusive Svalbard, österut till västra Karahavet väster om Novaja Zemlja samt västerut till Skottland och västra Irland. Den har cirkumboreal utbredning och finns söderut till Cape Cod vid Nordamerikas östkust respektive Puget Sound längs Nordamerikas västkust och till Koreahalvön på den asiatiska sidan. Längs den svenska västkusten blir arten ovanligare ju längre norrut man kommer, eftersom vattentemperaturen där är högre än i Kattegatt, och man har endast hittat enstaka exemplar i norra Bohuslän.
Arten bedöms nu ha ett ganska fragmenterat utbredningsområde i svenska vatten, med endast ett fåtal lokalområden. Under senare år har arten framförallt påträffats på utsjöbanken Röde bank i Kattegatt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Echinodermata - tagghudingar 
  • Överklass
    Asterozoa - asterozoer 
  • Klass
    Asteroidea - sjöstjärnor 
  • Ordning
    Velatida  
  • Familj
    Solasteridae - solsjöstjärnor 
  • Släkte
    Solaster  
  • Art
    Solaster endeca(Linnaeus, 1771) - gul solsjöstjärna
    Synonymer
    gul sjösol
    Asterias endeca Linnaeus, 1771
    Asterias rumphii Parelius, 1768
    Stellonia endeca L.Agassiz, 1836

Gul solsjöstjärna lever på hårda och sandiga bottnar på 20-90 meters djup (undantagsvis på grundare vatten än 1 m och så djupt som 550 m). Den livnär sig huvudsakligen av andra tagghudingar, helst sjögurkor, i begränsad omfattning också andra djur såsom sjöpungar och mossdjur. Arten fortplantar sig under våren. Den har direktutveckling och saknar således pelagiskt larvstadium. Den kräver en salthalt på minst 30 ‰ och undviker områden där medeltemperaturen överstiger 14 °C under de varmaste månaderna.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· mossdjur - Bryozoa (Har betydelse)
· sjögurkor - Holothuroidea (Har betydelse)
· sjöpungar - Ascidiacea (Har betydelse)
I svenska vatten återfinns arten främst i Kattegatt, där medeltemperaturen är lägre än vid bohuskusten på grund av den baltiska ytströmmens nedkylande inverkan. Framtida klimatförändringar med ökade vattentemperaturer kan således ha en negativ effekt på arten.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
Det är svårt att föreslå specifika åtgärder för arten, annat än att försöka hejda klimatförändringarna.
Namngivning: Solaster endeca (Linnaeus, 1771). Originalbeskrivning: Asterias endeca. Mantissa plantarum. Appendix: Regni animalis: 543. Synonym: Asterias rumphii Parelius, 1768. Svensk synonym: gul sjösol.
Etymologi: endeca av hendeka (gr.) = elva. Syftar på antalet armar - vilka dock oftare är nio till antalet.
Uttal: [Soláster éndeka]

Hayward, P. J. & Ryland, J. S. 2002. Handbook of the Marine Fauna of North-West Europe. Oxford University Press.

Hansson, H. G. 1998. Sydskandinaviska marina flercelliga evertebrater. Utgåva 2.

Moen, F. E. & Svensen. E. 2004. Dyreliv i havet. KOM Förlag.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tagghudingar-svalgsträngsdjur. Echinodermata-Hemichordata. 2013. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Picton, B. 1993. A Field Guide to the Shallow-water Echinoderms of the British Isles. Immel Publishing Limited.

Southward, E. C & Campbell, A. C. 2006. Echinoderms. Synopses of the British Fauna (New Series) No 56. Linnean Society of London.

Bearbetat material från kommande Nationalnyckelvolymen Tagghudingar-Svalgsträngsdjur Utgivningsår 2013. ISBN 978-91-88506-82-5.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Malin Strand, Hans G. Hansson & Tomas Cedhagen 2013 (kännetecken, ekologi, utbredning). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Echinodermata - tagghudingar 
  • Överklass
    Asterozoa - asterozoer 
  • Klass
    Asteroidea - sjöstjärnor 
  • Ordning
    Velatida  
  • Familj
    Solasteridae - solsjöstjärnor 
  • Släkte
    Solaster  
  • Art
    Solaster endeca, (Linnaeus, 1771) - gul solsjöstjärna
    Synonymer
    gul sjösol
    Asterias endeca Linnaeus, 1771
    Asterias rumphii Parelius, 1768
    Stellonia endeca L.Agassiz, 1836
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Malin Strand, Hans G. Hansson & Tomas Cedhagen 2013 (kännetecken, ekologi, utbredning). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).