Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  långbent spindelkrabba

Organismgrupp Kräftdjur, Marina tiofotade kräftdjur Inachus dorsettensis
Långbent spindelkrabba Kräftdjur, Marina tiofotade kräftdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten, spetsnosad krabba med andra benparet (paret efter kobenen) tydligt kraftigare och längre än efterföljande benpar. Skiljer sig från Inachus phalangium genom att panntaggen är öppet u-formigt kluven och öppen. Taggen mellan antennerna är dessutom lång och framåtböjd vilket medför att den är synlig uppifrån som en spets mellan panntaggens kluvna topp.

Totallängd: max 30 mm. Ryggskölden är mer eller mindre päronformig, bredast baktill och avsmalnande framåt, något längre än bred på den bredaste delen. Den har små knölar och trubbiga taggar, och det finns en rad av fyra trubbiga taggar tvärs över ryggskölden bakom ögontaggarna. Längre bak finns ytterligare fyra till sex liknande trubbiga taggar, men de är större och tydligt placerade på svullna upphöjningar. Panntaggen är formad som en utskjutande kort och flat tand som har en öppen U-formig delning i toppen. Denna delning är ungefär lika djup som vidden mellan toppens två taggar. Ryggsköldssidorna har framtill en taggig svullnad bakom vardera ögonhålstaggen. Ögat har något mindre diameter än skaftet. Ögonskaftet är kort men syns ändå tydligt från ryggsidan i och med att en välutvecklad ögonhåla saknas. Detta medför också att ögat har ett ofullständigt skydd, eftersom det bara kan vikas bakåt mot den välutvecklade, trekantiga ögonhålstaggen. Det basala segmentet på andra antennen är långt och smalt, fastväxt i underdelen av fronten (framkanten mellan ögonen), och det har en knölig undersida. Andra antennens fjärde och femte segment är korta och det finns ett välutvecklat och hårbeklätt spröt. Sprötet är kortare än ryggsköldens största bredd. Den vassa taggen mellan antennerna är lång och framåtböjd, vilket medför att den är synlig som en spets mellan panntaggens kluvna topp. Tredje paret käkfötter når fram till överläppen, och ischium är förlängd framåt i inre hörnet och är både längre och bredare än merus.

Krossklon och saxklon är endast svagt skilda åt i form. De är kraftiga och längre än ryggsköldens längd. Hanen har stora och svullna klor medan klorna hos honan är små och tillplattade. Klosaxens propodus har en småtaggig eller granulerad yta och är längre än merus. Första paret gångben efter klobenen är långa och slanka, men det är kraftigare än övriga gångben och minst tre gånger så långa som ryggskölden. Övriga gångben är långa och slanka med fallande längd bakåt och alla saknar taggar. Dactylus (yttersta segmentet) på gångbenen är kortare än propodus (näst yttersta segmentet) och är avsmalnande, svagt böjda och spetsiga samt runda i tvärsnitt. Buksidan är slät och bred. Bakkroppens segment sex och sju är hos båda könen sammansmälta.

Ryggskölden och det långa andra benparet är täckta av korta styva hår, av vilka många är krökta i toppen. Tack vare dessa hår kan krabban fästa små bitar av alger, svampdjur eller annat bottenmaterial på kroppen för att kamouflera sig. Med tiden kan också vissa av bitarna börja växa på krabban, vilket ytterligare förstärker kamouflaget.

Färg och mönster. Kroppsfärgen är jämnt gulbrun till rödbrun, saxarna ofta aningen ljusare.
Utbredning
Länsvis förekomst för långbent spindelkrabba Observationer i  Sverige för långbent spindelkrabba
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I svenska vatten förekommer långbent spindelkrabba längs hela västkusten, ner till Öresund. Från att ha varit en tämligen allmän art på hårdbottnar tycks arten under det senaste decenniet ha gått tillbaka. Den är dock fortfarande vanligare än sin mer sällsynta släkting Inachus phalagium. Artens europeiska utbredning omfattar norska västkusten (upp till ca 64°-65° N) och söderut via Brittiska öarna ner till Västafrika och in i Medelhavet.
Från att ha varit en tämligen allmän art på hårdbottnar tycks arten under det senaste decenniet ha gått tillbaka. Den är dock fortfarande vanligare än släktingen Inachus phalagium.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B1ab(i,iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Inachus dorsettensis är en spindellik krabba med långa ben Artens europeiska utbredning omfattar norska västkusten (upp till ca 64°-65° N) och söderut via brittiska öarna ner till Västafrika och in i Medelhavet. I svenska vatten förekommer arten längs hela västkusten, ner till Öresund. Arten påträffas vanligen i algbältet, men den kan också finnas på många andra bottentyper - inklusive lerblandad sand - från grunda områden på ca 4 m ner till ca 300 m djup. Från att ha varit en tämligen allmän art på hårdbottnar tycks I. dorsettensis ha gått tillbaka under slutet av 1900-talet. De kustnära bestånden är sannolikt negativt påverkade av den omfattande sedimentationen. Arten är dock betydligt vanligare än släktingen I. phalagium. Under Svenska artprojektets marina inventering påträffad ett stort antal gånger, dock nästan enbart på utsjöbankarna i Kattegatt. Endast ett fynd från Skagerrak gjordes, på Persgrunden väster om Grebbestad. Inga fynd från Öresund. Antalet lokalområden i landet skattas till 8 (6-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6000 (4440-6000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde och kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för utbredningsområde ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B1ab(i,iii)).
Ekologi
Långbent spindelkrabba är en marin art som vanligen påträffas i algbältet, men den kan också finnas på många andra bottentyper - inklusive lerblandad sand - från grunda områden och nedåt. Honor med rom kan påträffas under nästan alla tider på året. En hona kan bära upp till 5 000 befruktade ägg under bakkroppen och kan hinna med flera omgångar per år (det har rapporterats upp till fem äggläggningsomgångar från Irländska sjön). Larvens planktoniska stadium varar från 1 till 2 månader beroende på vattentemperaturen. Krabban är ofta täckt av svampdjur och annan påväxt på det långa första gångbensparet, som den håller uppsträckt i vattnet när den sitter på bottnen, Eftersom den är långsam i rörelserna så fungerar påväxten som ett kamouflage för djuret, vilket också gör att den kan komma närmare bytesdjur. Små kräftdjur och liknande smådjur kan ibland gömma sig i påväxten på det långa första gångbensparet, vilket gör att krabban kan få byten nästan rakt framför munnen.
Djup (generellt) 4-300 m.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· brunalger
· brunalger
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Malacostraca (storkräftor), Ordning Decapoda (tiofotade kräftdjur), Familj Inachidae (spindelkrabbor), Släkte Inachus, Art Inachus dorsettensis (Pennant, 1777) - långbent spindelkrabba Synonymer Cancer dorsettensis Pennant, 1777

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B1ab(i,iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Inachus dorsettensis är en spindellik krabba med långa ben Artens europeiska utbredning omfattar norska västkusten (upp till ca 64°-65° N) och söderut via brittiska öarna ner till Västafrika och in i Medelhavet. I svenska vatten förekommer arten längs hela västkusten, ner till Öresund. Arten påträffas vanligen i algbältet, men den kan också finnas på många andra bottentyper - inklusive lerblandad sand - från grunda områden på ca 4 m ner till ca 300 m djup. Från att ha varit en tämligen allmän art på hårdbottnar tycks I. dorsettensis ha gått tillbaka under slutet av 1900-talet. De kustnära bestånden är sannolikt negativt påverkade av den omfattande sedimentationen. Arten är dock betydligt vanligare än släktingen I. phalagium. Under Svenska artprojektets marina inventering påträffad ett stort antal gånger, dock nästan enbart på utsjöbankarna i Kattegatt. Endast ett fynd från Skagerrak gjordes, på Persgrunden väster om Grebbestad. Inga fynd från Öresund. Antalet lokalområden i landet skattas till 8 (6-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6000 (4440-6000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde och kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för utbredningsområde ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B1ab(i,iii)).
En liten, spetsnosad krabba med andra benparet (paret efter kobenen) tydligt kraftigare och längre än efterföljande benpar. Skiljer sig från Inachus phalangium genom att panntaggen är öppet u-formigt kluven och öppen. Taggen mellan antennerna är dessutom lång och framåtböjd vilket medför att den är synlig uppifrån som en spets mellan panntaggens kluvna topp.

Totallängd: max 30 mm. Ryggskölden är mer eller mindre päronformig, bredast baktill och avsmalnande framåt, något längre än bred på den bredaste delen. Den har små knölar och trubbiga taggar, och det finns en rad av fyra trubbiga taggar tvärs över ryggskölden bakom ögontaggarna. Längre bak finns ytterligare fyra till sex liknande trubbiga taggar, men de är större och tydligt placerade på svullna upphöjningar. Panntaggen är formad som en utskjutande kort och flat tand som har en öppen U-formig delning i toppen. Denna delning är ungefär lika djup som vidden mellan toppens två taggar. Ryggsköldssidorna har framtill en taggig svullnad bakom vardera ögonhålstaggen. Ögat har något mindre diameter än skaftet. Ögonskaftet är kort men syns ändå tydligt från ryggsidan i och med att en välutvecklad ögonhåla saknas. Detta medför också att ögat har ett ofullständigt skydd, eftersom det bara kan vikas bakåt mot den välutvecklade, trekantiga ögonhålstaggen. Det basala segmentet på andra antennen är långt och smalt, fastväxt i underdelen av fronten (framkanten mellan ögonen), och det har en knölig undersida. Andra antennens fjärde och femte segment är korta och det finns ett välutvecklat och hårbeklätt spröt. Sprötet är kortare än ryggsköldens största bredd. Den vassa taggen mellan antennerna är lång och framåtböjd, vilket medför att den är synlig som en spets mellan panntaggens kluvna topp. Tredje paret käkfötter når fram till överläppen, och ischium är förlängd framåt i inre hörnet och är både längre och bredare än merus.

Krossklon och saxklon är endast svagt skilda åt i form. De är kraftiga och längre än ryggsköldens längd. Hanen har stora och svullna klor medan klorna hos honan är små och tillplattade. Klosaxens propodus har en småtaggig eller granulerad yta och är längre än merus. Första paret gångben efter klobenen är långa och slanka, men det är kraftigare än övriga gångben och minst tre gånger så långa som ryggskölden. Övriga gångben är långa och slanka med fallande längd bakåt och alla saknar taggar. Dactylus (yttersta segmentet) på gångbenen är kortare än propodus (näst yttersta segmentet) och är avsmalnande, svagt böjda och spetsiga samt runda i tvärsnitt. Buksidan är slät och bred. Bakkroppens segment sex och sju är hos båda könen sammansmälta.

Ryggskölden och det långa andra benparet är täckta av korta styva hår, av vilka många är krökta i toppen. Tack vare dessa hår kan krabban fästa små bitar av alger, svampdjur eller annat bottenmaterial på kroppen för att kamouflera sig. Med tiden kan också vissa av bitarna börja växa på krabban, vilket ytterligare förstärker kamouflaget.

Färg och mönster. Kroppsfärgen är jämnt gulbrun till rödbrun, saxarna ofta aningen ljusare.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för långbent spindelkrabba

Länsvis förekomst och status för långbent spindelkrabba baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för långbent spindelkrabba

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I svenska vatten förekommer långbent spindelkrabba längs hela västkusten, ner till Öresund. Från att ha varit en tämligen allmän art på hårdbottnar tycks arten under det senaste decenniet ha gått tillbaka. Den är dock fortfarande vanligare än sin mer sällsynta släkting Inachus phalagium. Artens europeiska utbredning omfattar norska västkusten (upp till ca 64°-65° N) och söderut via Brittiska öarna ner till Västafrika och in i Medelhavet.
Från att ha varit en tämligen allmän art på hårdbottnar tycks arten under det senaste decenniet ha gått tillbaka. Den är dock fortfarande vanligare än släktingen Inachus phalagium.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Crustacea - kräftdjur 
  • Klass
    Malacostraca - storkräftor 
  • Underklass
    Eumalacostraca  
  • Överordning
    Eucarida  
  • Ordning
    Decapoda - tiofotade kräftdjur 
  • Underordning
    Pleocyemata  
  • Infraordning
    Brachyura - krabbor 
  • Ranglös
    Eubrachyura  
  • Ranglös
    Heterotremata  
  • Överfamilj
    Majoidea  
  • Familj
    Inachidae - spindelkrabbor 
  • Släkte
    Inachus  
  • Art
    Inachus dorsettensis(Pennant, 1777) - långbent spindelkrabba
    Synonymer
    Cancer dorsettensis Pennant, 1777

Långbent spindelkrabba är en marin art som vanligen påträffas i algbältet, men den kan också finnas på många andra bottentyper - inklusive lerblandad sand - från grunda områden och nedåt. Honor med rom kan påträffas under nästan alla tider på året. En hona kan bära upp till 5 000 befruktade ägg under bakkroppen och kan hinna med flera omgångar per år (det har rapporterats upp till fem äggläggningsomgångar från Irländska sjön). Larvens planktoniska stadium varar från 1 till 2 månader beroende på vattentemperaturen. Krabban är ofta täckt av svampdjur och annan påväxt på det långa första gångbensparet, som den håller uppsträckt i vattnet när den sitter på bottnen, Eftersom den är långsam i rörelserna så fungerar påväxten som ett kamouflage för djuret, vilket också gör att den kan komma närmare bytesdjur. Små kräftdjur och liknande smådjur kan ibland gömma sig i påväxten på det långa första gångbensparet, vilket gör att krabban kan få byten nästan rakt framför munnen.
Djup (generellt) 4-300 m.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· brunalger - Phaeophyceae (Har betydelse)
Arten tycks ha gått tillbaka i sitt huvudsakliga habitat algbältet. En trolig orsak till detta är övergödningen, som lett till ökad produktion av fintrådiga alger vilka skuggar och kväver de fleråriga algerna.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
Det är viktigt att miljömålsarbetet med att minska tillförseln av näringsämnen och miljögifter till havet fortsätter och intensifieras.
Namngivning: Inachus dorsettensis (Pennant, 1777). Originalbeskrivning: Cancer dorsettensis. British Zoology. Vol. IV. Crustacea, Mollusca, Testacea. London: 1-156 + pl. 1-93 (beskrivning på sidan 8, plansch 9A och fig. 18). Synonymer: Cancer dorsettensis Pennant, 1777; Cancer scorpio Fabricius, 1779; Inachus scorpio Fabricius, 1798; Inachus dorsettensis Leach, 1815; Cancer dodecos Linnaeus, 1767; Doclea fabriciana Risso, 1827; Macropus parvirostris Risso, 1816.
Etymologi: dorsettensis (lat.) = från Dorset; latinisering av det engelska grevskapet (county) Dorset, där typlokalen finns (kuststaden Weymouth).

Christiansen, M. 1969. Decapoda Brachyura. Marine Invertebrates of Scandinavia 2: 143 pp. Universitetsförlaget, Oslo.

Enckell, P. H. 1980. Kräftdjur. Signum i Lund, (8) 685 Hayward, P. J & Ryland, J. S. 1995. Handbook of the Marine Fauna of North-West Europe. Oxford University Press. Ingle R.W., 1980. British Crabs. British Museum (Natural History), London: 1–222 Ingle, R. W. 1983. Shallow-water crabs. Synopses of the British Fauna, New Series, No. 25. Cambridge University Press, London.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Matz Berggren 2016 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Matz Berggren 2007. © ArtDatabanken, SLU 2007 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Crustacea - kräftdjur 
  • Klass
    Malacostraca - storkräftor 
  • Underklass
    Eumalacostraca  
  • Överordning
    Eucarida  
  • Ordning
    Decapoda - tiofotade kräftdjur 
  • Underordning
    Pleocyemata  
  • Infraordning
    Brachyura - krabbor 
  • Ranglös
    Eubrachyura  
  • Ranglös
    Heterotremata  
  • Överfamilj
    Majoidea  
  • Familj
    Inachidae - spindelkrabbor 
  • Släkte
    Inachus  
  • Art
    Inachus dorsettensis, (Pennant, 1777) - långbent spindelkrabba
    Synonymer
    Cancer dorsettensis Pennant, 1777
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Matz Berggren 2016 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Matz Berggren 2007. © ArtDatabanken, SLU 2007 (naturvårdsinformation).