Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vit hornkorall

Organismgrupp Koralldjur Swiftia pallida
Vit hornkorall Koralldjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Swiftia pallida är en hornkorall som kan bli upp till 20 cm hög, men oftast blir den knappt hälften så stor. Den kallas vit hornkorall eller blek hornkorall i en del litteratur. Till färgen är den vit till gråvit, ibland med en rosa ton. Den har ett fåtal glest spretiga grenar, som är ungefär lika tjocka som huvudstammen, 2-3 mm i diameter. Stam och grenar hålls uppe av ett ljusbrunaktigt inre skelett av hornämnet gorgonin, som även går ned som en basalplatta vid huvudstammen, och som fäster kolonin vid hårt underlag. Detta skelett är rundat i genomskärning, homogent och omgivet av ett tunt yttre barklager med oregelbundna kalkspikler (skleriter) och små kalknålar, som är sammankittade med gorgonin. Grenarna och stammens vitaktiga färg kommer från dessa kalkspikler. Polyperna är ofärgade och halvgenomskinliga. De har åtta tentakler med små, korta sidogrenar. Polyperna sitter i två längsgående rader på var sida om grenarna, vilket gör att grenarna ser plattade ut. Det är tydliga mellanrum mellan varje polyp, ofta 3-4 polypbredder. Vid grenarnas inre delar sitter polyperna regelbundet växelvis i de två raderna, men längre ut på grenarna är polyperna mer oregelbundet placerade. Polyperna sitter i konformade polypbägare, som är stora och med bred bas. Polyperna kan dra ihop sig vid störning, men inte dras in helt i polypbägarna. Vid den nedre delen av polypen sitter relativt grova, sylformiga kalkspikler som är placerade i längsgående riktning. Dessa spikler är avsmalnande i båda ändar och besatta med små taggar på ytan. Vid polypens övre del blir spiklerna successivt mindre, mer spolformade och löper samman i åtta dubbelrader, som fortsätter ut på respektive tentakel ända till spetsen. När polypen dras samman så bildar spikelraderna på alla tentaklerna ett närmast heltäckande skydd.
En stor förväxlingsrisk föreligger med den mycket allmännare arten röd hornkorall Swiftia rosea, hos vilken polyperna sitter tätt på grenarna, ofta med bara en polypbredds mellanrum. Polyperna sitter dessutom inte i två tydliga rader, utan runt om på både stam och grenar. S. rosea har för det mesta en djupröd färg som den får från rödfärgade kalkspikler, men att skilja arterna enbart på färgen är bedrägligt, då blekrosa, gulorange och till och med helt vita färgvarianter av S. rosea förekommer på vissa platser vid Bohuskusten, som vid Väderöarna, samt vid Persgrunden och Grisbådarna utanför Kosteröarna. Det råder taxonomisk osäkerhet om artstatusen mellan S. pallida och S. rosea. De har ofta blandats samman i litteratur och på internet.
Utbredning
Länsvis förekomst för vit hornkorall Observationer i  Sverige för vit hornkorall
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Den totala utbredningen är i Nordostatlanten, från Marocko och Madeira i söder, samt i stora delar av Medelhavet, vidare norrut läng Biscaya, runt de Brittiska öarna, i Nordsjön och norska västkusten troligen ända upp till Trondheimsfjorden.
I sin sydliga utbredning har man funnit den på 2800 meters djup. I svenska vatten har arten på senare tid påträffats vid Svaberget utanför Smögen på ca 60 meters djup, samt vid Brattenområdet 20-30 sjömil utanför Väderöarna på ca 300 meters djup. Möjligen finns den även vid Gullmarsfjordens yttre tröskelområde. Arten har av allt att döma en mycket begränsad känd utbredning i våra vatten, men mer kunskap behövs för att bedöma dess status.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
Arten är dokumenterad från flera lokaler nordväst och väster om Kosteröarna, Brattenområdet samt söderut till Gullmarsfjorden. S. pallida skiljs åt från släktingen S. rosea på färgen, men då blandning av färgvarianter förekommer kan detta tyda på hybridisering mellan arterna och det är således svårt att bedöma status. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Swiftia pallida lever på strömspolade djupa klippbottnar. Arten har yttre befruktning och är troligen skildkönad. Könsprodukterna anläggs basalt i vissa fertila polyper. Frisläppningen av ägg och spermier är antagligen synkroniserad mellan olika kolonier. Den har troligen, i likhet med andra hornkoraller, ett frisimmande larvstadium.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Anthozoa (koralldjur), Ordning Alcyonacea (hornkoraller), Familj Plexauridae, Släkte Swiftia, Art Swiftia pallida Madsen, 1970 - vit hornkorall Synonymer blek hornkorall

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Arten är dokumenterad från flera lokaler nordväst och väster om Kosteröarna, Brattenområdet samt söderut till Gullmarsfjorden. S. pallida skiljs åt från släktingen S. rosea på färgen, men då blandning av färgvarianter förekommer kan detta tyda på hybridisering mellan arterna och det är således svårt att bedöma status. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Swiftia pallida är en hornkorall som kan bli upp till 20 cm hög, men oftast blir den knappt hälften så stor. Den kallas vit hornkorall eller blek hornkorall i en del litteratur. Till färgen är den vit till gråvit, ibland med en rosa ton. Den har ett fåtal glest spretiga grenar, som är ungefär lika tjocka som huvudstammen, 2-3 mm i diameter. Stam och grenar hålls uppe av ett ljusbrunaktigt inre skelett av hornämnet gorgonin, som även går ned som en basalplatta vid huvudstammen, och som fäster kolonin vid hårt underlag. Detta skelett är rundat i genomskärning, homogent och omgivet av ett tunt yttre barklager med oregelbundna kalkspikler (skleriter) och små kalknålar, som är sammankittade med gorgonin. Grenarna och stammens vitaktiga färg kommer från dessa kalkspikler. Polyperna är ofärgade och halvgenomskinliga. De har åtta tentakler med små, korta sidogrenar. Polyperna sitter i två längsgående rader på var sida om grenarna, vilket gör att grenarna ser plattade ut. Det är tydliga mellanrum mellan varje polyp, ofta 3-4 polypbredder. Vid grenarnas inre delar sitter polyperna regelbundet växelvis i de två raderna, men längre ut på grenarna är polyperna mer oregelbundet placerade. Polyperna sitter i konformade polypbägare, som är stora och med bred bas. Polyperna kan dra ihop sig vid störning, men inte dras in helt i polypbägarna. Vid den nedre delen av polypen sitter relativt grova, sylformiga kalkspikler som är placerade i längsgående riktning. Dessa spikler är avsmalnande i båda ändar och besatta med små taggar på ytan. Vid polypens övre del blir spiklerna successivt mindre, mer spolformade och löper samman i åtta dubbelrader, som fortsätter ut på respektive tentakel ända till spetsen. När polypen dras samman så bildar spikelraderna på alla tentaklerna ett närmast heltäckande skydd.
En stor förväxlingsrisk föreligger med den mycket allmännare arten röd hornkorall Swiftia rosea, hos vilken polyperna sitter tätt på grenarna, ofta med bara en polypbredds mellanrum. Polyperna sitter dessutom inte i två tydliga rader, utan runt om på både stam och grenar. S. rosea har för det mesta en djupröd färg som den får från rödfärgade kalkspikler, men att skilja arterna enbart på färgen är bedrägligt, då blekrosa, gulorange och till och med helt vita färgvarianter av S. rosea förekommer på vissa platser vid Bohuskusten, som vid Väderöarna, samt vid Persgrunden och Grisbådarna utanför Kosteröarna. Det råder taxonomisk osäkerhet om artstatusen mellan S. pallida och S. rosea. De har ofta blandats samman i litteratur och på internet.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vit hornkorall

Länsvis förekomst och status för vit hornkorall baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vit hornkorall

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Den totala utbredningen är i Nordostatlanten, från Marocko och Madeira i söder, samt i stora delar av Medelhavet, vidare norrut läng Biscaya, runt de Brittiska öarna, i Nordsjön och norska västkusten troligen ända upp till Trondheimsfjorden.
I sin sydliga utbredning har man funnit den på 2800 meters djup. I svenska vatten har arten på senare tid påträffats vid Svaberget utanför Smögen på ca 60 meters djup, samt vid Brattenområdet 20-30 sjömil utanför Väderöarna på ca 300 meters djup. Möjligen finns den även vid Gullmarsfjordens yttre tröskelområde. Arten har av allt att döma en mycket begränsad känd utbredning i våra vatten, men mer kunskap behövs för att bedöma dess status.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Cnidaria - nässeldjur 
  • Klass
    Anthozoa - koralldjur 
  • Underklass
    Octocorallia  
  • Ordning
    Alcyonacea - hornkoraller 
  • Familj
    Plexauridae  
  • Släkte
    Swiftia  
  • Art
    Swiftia pallidaMadsen, 1970 - vit hornkorall
    Synonymer
    blek hornkorall

Swiftia pallida lever på strömspolade djupa klippbottnar. Arten har yttre befruktning och är troligen skildkönad. Könsprodukterna anläggs basalt i vissa fertila polyper. Frisläppningen av ägg och spermier är antagligen synkroniserad mellan olika kolonier. Den har troligen, i likhet med andra hornkoraller, ett frisimmande larvstadium.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Arten missgynnas troligen av den omfattande bottentrålningen, och kan även vara känslig för ökad sedimentation då den lever på strömsatta djupa klippbottnar.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Det är viktigt att miljömålsarbetet med att minska tillförseln av näringsämnen och miljögifter till havet fortsätter och intensifieras. Eftersom varken artens status eller den eventuella hotsituationen är klarlagd, är det svårt att ge förslag på relevanta åtgärder. En ökad kunskap om artens utbredning och status i svenska vatten behövs.
Etymologi. Släktet Swiftia är uppkallat efter Robert Swift (1796-1872) som var en amerikansk affärsman och samlare av marina djur; Pallida, Lat. ”den blekgråa”, eller ”den askfärgade”.

Madsen, F.J. 1970. Remarks on Swiftia rosea (Grieg) and related species (Coelenterata, Gorgonacea). Steenstrupia 1:1-10.

Hansson, H. G. 2011. Marina sydskandinaviska ”evertebrater”. Webb-upplaga. http://loven.gu.se/digitalAssets/1480/1480031_hansson-2011.pdf

Moen, F.E. & Svensen, E. 2014. Dyreliv i havet. Nordeuropeisk marin fauna. 6:e upplagan. KOM forlag.

http://species-identification.org/species.php?species_group=anthozoa&id=106

http://www.marlin.ac.uk/specieshabitats.php?speciesID=4407

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2006. Reviderad Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Cnidaria - nässeldjur 
  • Klass
    Anthozoa - koralldjur 
  • Underklass
    Octocorallia  
  • Ordning
    Alcyonacea - hornkoraller 
  • Familj
    Plexauridae  
  • Släkte
    Swiftia  
  • Art
    Swiftia pallida, Madsen, 1970 - vit hornkorall
    Synonymer
    blek hornkorall
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2006. Reviderad Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015