Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  större piprensare

Organismgrupp Koralldjur Funiculina quadrangularis
Större piprensare Koralldjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En mycket storvuxen art av sjöpenna som kan nå 1,7 m i längd och som utgörs av en koloni. Den växer långsamt och meterhöga kolonier kan vara över 100 år gamla. Till färgen är den som regel svagt rödgul med halvgenomskinligt gulaktiga polyper, men vissa kolonier kan skifta mer i gulbrunt med violetta polyper. Kolonin bärs upp av en primärpolyp som bildar en lång stam, vilken hålls uppe av ett stavformigt inre skelett, rachis, som huvudsakligen består av hornämnet pennatulin. Staven är vit till färgen och fyrkantig i tvärsnitt. Den är styv men böjlig. Den nedre delen av stammen sitter nedstucken i mjukbotten. Ytterst på nederdelen finns en muskulös blåsa, som förankrar kolonin i bottnen. På den övre delen av stammen, som är 4-9 gånger längre änden nedre delen, sitter de tentakelbärande sekundärpolyperna. Polyperna är fästa direkt på stammen, och riktade vinkelrätt ut från den. Polyperna har åtta tentakler som är kamformiga, med små korta sidogrenar. Polyper i olika utvecklingsstadier och storlek sitter blandade sida vid sida längs stammen. Det finns inga polypbärande rader med förtjockningar eller sidogrenar på den fria delen av stammen, som finns hos de sex andra arterna av sjöpennor i svenska vatten. Polyperna är relativt slanka jämfört med andra sjöpennor. De blir upp till 2-3 mm i diameter och 10 mm i längd, exklusive tentaklerna. Polyperna sitter i välutvecklade polypbägare som har åtta spetsiga tänder längs randen. Dessa tänder består av grupper av små, sylformade kalkspikler som är upp till 5 mm långa.

En viss förväxlingsrisk finns med den lika storvuxna, men mycket ovanliga arten Halipteris finmarchica. Till skillnad från större piprensare har den en stav som är rundad i tvärsnitt, samt polyper fästade i rader på tvärställda polypbärare. Därtill har de enskilda polypbägarna två tänder på kanten, jämfört med åtta hos större piprensare.

Sjöpennorna är nära släkt med hornkorallerna. Det finns totalt sju arter av sjöpennor i svenska vatten, vilka alla lever på mjuka bottnar.
Utbredning
Länsvis förekomst för större piprensare Observationer i  Sverige för större piprensare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Större piprensare är en kosmopolitisk art som är rapporterad på djup ned till 3000 m från alla världshaven; bägge sidorna av både Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen. Den finns i Medelhavet och Mexikanska golfen. I söder är den rapporterad från Antarktiska halvön och Sydgeorgien. I norr går den upp till Alaska, Grönland och Island.
I svenska vatten var arten under 1900-talets första hälft ännu rikligt förekommande på mjukbottnar från 40 meters djup i Skagerrak och i delar av Kattegatts djupränna samt i de svenska fjordsystemen, innan den storskaliga trålningen efter nordhavsräka och havskräfta inleddes. Den var en karaktärsart på djupare bottnar med riktigt fin och mjuk dy, där den bildade glesa skogar i vida områden. Bottentypen kallades därför ”piprensarlera”. Eftersom arten är så storvuxen fastnar den lätt i trålgarn och återväxten sker mycket långsamt. I trålrännorna försvann arten mer eller mindre helt på bara några år efter det att trålningen inletts, och idag återfinns arten endast i de små fickor på botten som inte trålas. I dessa skrevor tycks relativt goda bestånd finnas, men hotet från bottentrålningen kvarstår.
I Kosterområdet finns arten bara kvar i den allra nordligaste delen. I de inre delarna av Gullmarsfjorden har arten tidigare funnits så grunt som 25 meter. Där följer man nu en återetablering av arten i ett skyddat område på ca 40 meters djup. Intakta bottnar med fullt utvuxna exemplar av större piprensare har påvisats med fjärrstyrd ROV från ca 300 meters djup i spricksystem i Brattenområdet, 20-30 sjömil utanför Väderöarna, vilket även kunde bekräftas under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009. De sydligaste fynden gjordes då i höjd med Norra Orust. Inga recenta fynd har gjorts i Kattegatts djupränna.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
Arten var under 1900-talets första hälft talrikt förekommande på mjukbottnar från 40 meters djup i Skagerrak och svenska fjordsystem. Den var en karaktärsart på bottnar med fin och mjuk dy, där den bildade glesa skogar över stora områden. I och med att den storskaliga trålningen efter nordhavsräka och havskräfta inleddes gick dock arten kraftigt tillbaka, och återfinns idag endast i refugier som inte trålas. I dessa refugier tycks relativt goda bestånd finnas, men hotet från bottentrålningen kvarstår. Arten har tidigare funnits så grunt som 25 m i Gullmarsfjorden. Där följer man nu en återetablering av arten i ett skyddat område på 40 m djup. Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (3-7). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5000 (3928-8000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (68-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)).
Ekologi
Arten är skildkönad, men alla individer i en koloni har samma kön. Ägg och spermier bildas i basen av fertila polyper. Frisläppandet av könsprodukter i vattnet är troligen synkroniserat mellan olika kolonier och är åtminstone delvis kopplat till månens faser och tidvatten, vid perioder med kraftigare vattenström. I Norge har frisläppande av könsprodukter hos större piprensare rapporterats inträffa i augusti. I övrigt är artens reproduktionsbiologi och larvstadier ofullständigt känd. Arten har dock med stor sannolikhet ett frisimmande första larvstadium.
Vid beröring avger polyperna grönvita ljusblixtar som sprider sig längs med stammen i vågor. Fenomenet finns även hos vissa andra sjöpennor och är troligen en form av försvar mot predatorer.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Filtrerare, Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Anthozoa (koralldjur), Ordning Pennatulacea (sjöpennor), Familj Funiculinidae, Släkte Funiculina, Art Funiculina quadrangularis (Pallas, 1766) - större piprensare Synonymer Stora piprensaren, Funiculina quadriangularis

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Arten var under 1900-talets första hälft talrikt förekommande på mjukbottnar från 40 meters djup i Skagerrak och svenska fjordsystem. Den var en karaktärsart på bottnar med fin och mjuk dy, där den bildade glesa skogar över stora områden. I och med att den storskaliga trålningen efter nordhavsräka och havskräfta inleddes gick dock arten kraftigt tillbaka, och återfinns idag endast i refugier som inte trålas. I dessa refugier tycks relativt goda bestånd finnas, men hotet från bottentrålningen kvarstår. Arten har tidigare funnits så grunt som 25 m i Gullmarsfjorden. Där följer man nu en återetablering av arten i ett skyddat område på 40 m djup. Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (3-7). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5000 (3928-8000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (68-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)).
En mycket storvuxen art av sjöpenna som kan nå 1,7 m i längd och som utgörs av en koloni. Den växer långsamt och meterhöga kolonier kan vara över 100 år gamla. Till färgen är den som regel svagt rödgul med halvgenomskinligt gulaktiga polyper, men vissa kolonier kan skifta mer i gulbrunt med violetta polyper. Kolonin bärs upp av en primärpolyp som bildar en lång stam, vilken hålls uppe av ett stavformigt inre skelett, rachis, som huvudsakligen består av hornämnet pennatulin. Staven är vit till färgen och fyrkantig i tvärsnitt. Den är styv men böjlig. Den nedre delen av stammen sitter nedstucken i mjukbotten. Ytterst på nederdelen finns en muskulös blåsa, som förankrar kolonin i bottnen. På den övre delen av stammen, som är 4-9 gånger längre änden nedre delen, sitter de tentakelbärande sekundärpolyperna. Polyperna är fästa direkt på stammen, och riktade vinkelrätt ut från den. Polyperna har åtta tentakler som är kamformiga, med små korta sidogrenar. Polyper i olika utvecklingsstadier och storlek sitter blandade sida vid sida längs stammen. Det finns inga polypbärande rader med förtjockningar eller sidogrenar på den fria delen av stammen, som finns hos de sex andra arterna av sjöpennor i svenska vatten. Polyperna är relativt slanka jämfört med andra sjöpennor. De blir upp till 2-3 mm i diameter och 10 mm i längd, exklusive tentaklerna. Polyperna sitter i välutvecklade polypbägare som har åtta spetsiga tänder längs randen. Dessa tänder består av grupper av små, sylformade kalkspikler som är upp till 5 mm långa.

En viss förväxlingsrisk finns med den lika storvuxna, men mycket ovanliga arten Halipteris finmarchica. Till skillnad från större piprensare har den en stav som är rundad i tvärsnitt, samt polyper fästade i rader på tvärställda polypbärare. Därtill har de enskilda polypbägarna två tänder på kanten, jämfört med åtta hos större piprensare.

Sjöpennorna är nära släkt med hornkorallerna. Det finns totalt sju arter av sjöpennor i svenska vatten, vilka alla lever på mjuka bottnar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för större piprensare

Länsvis förekomst och status för större piprensare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för större piprensare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Större piprensare är en kosmopolitisk art som är rapporterad på djup ned till 3000 m från alla världshaven; bägge sidorna av både Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen. Den finns i Medelhavet och Mexikanska golfen. I söder är den rapporterad från Antarktiska halvön och Sydgeorgien. I norr går den upp till Alaska, Grönland och Island.
I svenska vatten var arten under 1900-talets första hälft ännu rikligt förekommande på mjukbottnar från 40 meters djup i Skagerrak och i delar av Kattegatts djupränna samt i de svenska fjordsystemen, innan den storskaliga trålningen efter nordhavsräka och havskräfta inleddes. Den var en karaktärsart på djupare bottnar med riktigt fin och mjuk dy, där den bildade glesa skogar i vida områden. Bottentypen kallades därför ”piprensarlera”. Eftersom arten är så storvuxen fastnar den lätt i trålgarn och återväxten sker mycket långsamt. I trålrännorna försvann arten mer eller mindre helt på bara några år efter det att trålningen inletts, och idag återfinns arten endast i de små fickor på botten som inte trålas. I dessa skrevor tycks relativt goda bestånd finnas, men hotet från bottentrålningen kvarstår.
I Kosterområdet finns arten bara kvar i den allra nordligaste delen. I de inre delarna av Gullmarsfjorden har arten tidigare funnits så grunt som 25 meter. Där följer man nu en återetablering av arten i ett skyddat område på ca 40 meters djup. Intakta bottnar med fullt utvuxna exemplar av större piprensare har påvisats med fjärrstyrd ROV från ca 300 meters djup i spricksystem i Brattenområdet, 20-30 sjömil utanför Väderöarna, vilket även kunde bekräftas under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009. De sydligaste fynden gjordes då i höjd med Norra Orust. Inga recenta fynd har gjorts i Kattegatts djupränna.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Cnidaria - nässeldjur 
  • Klass
    Anthozoa - koralldjur 
  • Underklass
    Octocorallia  
  • Ordning
    Pennatulacea - sjöpennor 
  • Familj
    Funiculinidae  
  • Släkte
    Funiculina  
  • Art
    Funiculina quadrangularis(Pallas, 1766) - större piprensare
    Synonymer
    Stora piprensaren
    Funiculina quadriangularis

Arten är skildkönad, men alla individer i en koloni har samma kön. Ägg och spermier bildas i basen av fertila polyper. Frisläppandet av könsprodukter i vattnet är troligen synkroniserat mellan olika kolonier och är åtminstone delvis kopplat till månens faser och tidvatten, vid perioder med kraftigare vattenström. I Norge har frisläppande av könsprodukter hos större piprensare rapporterats inträffa i augusti. I övrigt är artens reproduktionsbiologi och larvstadier ofullständigt känd. Arten har dock med stor sannolikhet ett frisimmande första larvstadium.
Vid beröring avger polyperna grönvita ljusblixtar som sprider sig längs med stammen i vågor. Fenomenet finns även hos vissa andra sjöpennor och är troligen en form av försvar mot predatorer.

Ekologisk grupp: Filtrerare, Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Eftersom arten är storvuxen och växer mycket långsamt har den drabbats hårt av det intensiva trålfisket.

Påverkan
  • Fiske (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Det är nödvändigt att man avsätter trålfria områden som refugier för arten, men man bör även försöka restaurera trålade bottenområden där arten funnits tidigare.
En associerad art är ormstjärnan Asteronyx loveni, som ofta sitter uppkrupen på större piprensare. Etymologi. Funiculina, Lat. ”liknande ett kort rep”; quadrangularis, Lat. ”fyrkantig”, vilket syftar på att hornstaven är fyrkantig i tvärsnitt.

Carlgren, O. 1945. Koraldyr. Danmarks fauna 51. G.E.G. Gads Forlag.

Hansson, H. G. 2011. Marina sydskandinaviska ”evertebrater”. Webb-upplaga. http://loven.gu.se/digitalAssets/1480/1480031_hansson-2011.pdf

Karlsson, A., Berggren, M., Lundin, K. & Sundin, R. 2014. Svenska artprojektets marina inventering - slutrapport. ArtDatabanken rapporterar 16. Artdatabanken, SLU. Uppsala

Moen, F.E. & Svensen, E. 2014. Dyreliv i havet. Nordeuropeisk marin fauna. 6:e upplagan. KOM forlag.

Williams, G.C., van der Land, J. (2001). Octocorallia - Pennatulacea. in: Costello, M.J. et al. (Ed.) (2001). European register of marine species: a check-list of the marine species in Europe and a bibliography of guides to their identification. Collection Patrimoines Naturels 50: pp. 105-106.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.
Reviderad Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Cnidaria - nässeldjur 
  • Klass
    Anthozoa - koralldjur 
  • Underklass
    Octocorallia  
  • Ordning
    Pennatulacea - sjöpennor 
  • Familj
    Funiculinidae  
  • Släkte
    Funiculina  
  • Art
    Funiculina quadrangularis, (Pallas, 1766) - större piprensare
    Synonymer
    Stora piprensaren
    Funiculina quadriangularis
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.
Reviderad Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.