Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  Kophobelemnon stelliferum

Organismgrupp Koralldjur Kophobelemnon stelliferum
  Koralldjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En relativt kraftigt byggd art av sjöpenna som kan bli upp till 75 cm lång. I en del äldre litteratur kallas den kosterpiprensare eller gåsfot. Kolonin bärs upp av en stor primärpolyp som bildar en lång och styv stam, innehållande en stav av hornämnet pennatulin. Hornstaven är avrundat fyrkantig i tvärsnitt. Den nedre delen av stammen, som sitter nedstucken i mjukbotten, saknar polyper. På stammens övre del, ungefär på hälften av totallängden, sitter de tentakelbärande polyperna (sekundärpolyper) fästa direkt på stammen, runt om på alla sidor. Primärpolypen är ljust gulgrå till blekt gulbrun, medan polyperna varierar i färg från blekt gulbrunt till gråaktigt violett. Det finns inga polypbärande rader med sidogrenar eller förtjockningar på stammen, som hos de flesta andra arter av sjöpennor i svenska vatten. Polyperna sitter oregelbundet spridda direkt på stammen. De är fåtaliga och förhållandevis stora, upp till 2 cm långa och 0,5 cm i diameter, med en spännvidd på tentaklerna på upp till ca 2 cm. De har 8 tentakler med små, korta sidogrenar. Det finns en tydlig storleksskillnad på polyperna, där de polyper som sitter överst i kolonin är störst. Storleken på polyperna avtar nedåt längs stammen. Detta gör att hela kolonin får ett klubblikt utseende. Ofta är även stammen något tjockare i den översta delen. Polyperna kan dra ihop sig vid störning, men de kan inte dras in i de basalt belägna polypbägarna, då dessa är mycket korta och svagt utbildade.
Sjöpennorna är nära släkt med hornkorallerna. Det finns sju arter av sjöpennor i svenska vatten, vilka alla lever på mjuka bottnar.
Utbredning
Länsvis förekomst för Kophobelemnon stelliferum Observationer i  Sverige för Kophobelemnon stelliferum
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är spridd över hela Atlanten, på djup från ca 40 m ned till 4000 m. Det finns dessutom rapporter om fynd från Indiska Oceanen utanför Sri Lanka, samt från Stilla Havet utanför Japan. I Sverige har den sin största förekomst i det kuperade Brattenområdet utanför Smögen. Arten var förr relativt vanlig i Kosterfjorden, men där finns den numera i huvudsak bara kvar i den allra nordligaste delen. Det sydligaste fyndet vid västkusten som gjordes under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009 var i höjd med norra Tjörn.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
Kophobelemnon stelliferum finns i kustnära svenska vatten endast på mjukbottnar under 40 meters djup i Kosterfjorden, därav dess svenska namn Kosterpiprensare. Längre ut från kusten förekommer arten framförallt i det sk Brattenområdet och dess angränsande rännsystem. Arten har sannolikt påverkats negativt av den omfattande bottentrålningen, och tycks idag ha sin huvudsakliga utbredning i små refugier som inte trålas. Ett flertal fynd gjordes i djupa Skagerrak under Svenska artprojektets marina inventering, dock huvudsakligen av små exemplar. I vårt närområde finns arten längre ut i Skagerraks djupränna, och längs Norges västkust upp till Lofoten. Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (3-7). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4000 (3480-6000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (88-400) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
Ekologi
K. stelliferum har sexuell fortplantning. Ägg och spermier bildas i polypernas baser och släpps ut fritt i vattnet. Frisläppandet av könsprodukter är troligen synkroniserat mellan olika kolonier och är åtminstone delvis kopplat till månens faser och tidvatten, vid perioder med kraftigare vattenström. I övrigt är artens reproduktionsbiologi och larvstadier dåligt kända. Den har dock troligen ett frisimmande första larvstadium.
Vid beröring avger polyperna grönvita ljusblixtar som sprider sig längs med stammen i vågor. Fenomenet finns även hos vissa andra sjöpennor och är troligen en form av försvar mot predatorer.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Anthozoa (koralldjur), Ordning Pennatulacea (sjöpennor), Familj Kophobelemnonidae, Släkte Kophobelemnon, Art Kophobelemnon stelliferum O.F.Müller, 1776 Synonymer gåsfot, gåsfoten, kosterpiprensare

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Kophobelemnon stelliferum finns i kustnära svenska vatten endast på mjukbottnar under 40 meters djup i Kosterfjorden, därav dess svenska namn Kosterpiprensare. Längre ut från kusten förekommer arten framförallt i det sk Brattenområdet och dess angränsande rännsystem. Arten har sannolikt påverkats negativt av den omfattande bottentrålningen, och tycks idag ha sin huvudsakliga utbredning i små refugier som inte trålas. Ett flertal fynd gjordes i djupa Skagerrak under Svenska artprojektets marina inventering, dock huvudsakligen av små exemplar. I vårt närområde finns arten längre ut i Skagerraks djupränna, och längs Norges västkust upp till Lofoten. Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (3-7). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4000 (3480-6000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (88-400) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
En relativt kraftigt byggd art av sjöpenna som kan bli upp till 75 cm lång. I en del äldre litteratur kallas den kosterpiprensare eller gåsfot. Kolonin bärs upp av en stor primärpolyp som bildar en lång och styv stam, innehållande en stav av hornämnet pennatulin. Hornstaven är avrundat fyrkantig i tvärsnitt. Den nedre delen av stammen, som sitter nedstucken i mjukbotten, saknar polyper. På stammens övre del, ungefär på hälften av totallängden, sitter de tentakelbärande polyperna (sekundärpolyper) fästa direkt på stammen, runt om på alla sidor. Primärpolypen är ljust gulgrå till blekt gulbrun, medan polyperna varierar i färg från blekt gulbrunt till gråaktigt violett. Det finns inga polypbärande rader med sidogrenar eller förtjockningar på stammen, som hos de flesta andra arter av sjöpennor i svenska vatten. Polyperna sitter oregelbundet spridda direkt på stammen. De är fåtaliga och förhållandevis stora, upp till 2 cm långa och 0,5 cm i diameter, med en spännvidd på tentaklerna på upp till ca 2 cm. De har 8 tentakler med små, korta sidogrenar. Det finns en tydlig storleksskillnad på polyperna, där de polyper som sitter överst i kolonin är störst. Storleken på polyperna avtar nedåt längs stammen. Detta gör att hela kolonin får ett klubblikt utseende. Ofta är även stammen något tjockare i den översta delen. Polyperna kan dra ihop sig vid störning, men de kan inte dras in i de basalt belägna polypbägarna, då dessa är mycket korta och svagt utbildade.
Sjöpennorna är nära släkt med hornkorallerna. Det finns sju arter av sjöpennor i svenska vatten, vilka alla lever på mjuka bottnar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för Kophobelemnon stelliferum

Länsvis förekomst och status för baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för Kophobelemnon stelliferum

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är spridd över hela Atlanten, på djup från ca 40 m ned till 4000 m. Det finns dessutom rapporter om fynd från Indiska Oceanen utanför Sri Lanka, samt från Stilla Havet utanför Japan. I Sverige har den sin största förekomst i det kuperade Brattenområdet utanför Smögen. Arten var förr relativt vanlig i Kosterfjorden, men där finns den numera i huvudsak bara kvar i den allra nordligaste delen. Det sydligaste fyndet vid västkusten som gjordes under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009 var i höjd med norra Tjörn.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Cnidaria - nässeldjur 
  • Klass
    Anthozoa - koralldjur 
  • Underklass
    Octocorallia  
  • Ordning
    Pennatulacea - sjöpennor 
  • Familj
    Kophobelemnonidae  
  • Släkte
    Kophobelemnon  
  • Art
    Kophobelemnon stelliferumO.F.Müller, 1776
    Synonymer
    gåsfot
    gåsfoten
    kosterpiprensare

K. stelliferum har sexuell fortplantning. Ägg och spermier bildas i polypernas baser och släpps ut fritt i vattnet. Frisläppandet av könsprodukter är troligen synkroniserat mellan olika kolonier och är åtminstone delvis kopplat till månens faser och tidvatten, vid perioder med kraftigare vattenström. I övrigt är artens reproduktionsbiologi och larvstadier dåligt kända. Den har dock troligen ett frisimmande första larvstadium.
Vid beröring avger polyperna grönvita ljusblixtar som sprider sig längs med stammen i vågor. Fenomenet finns även hos vissa andra sjöpennor och är troligen en form av försvar mot predatorer.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Arten har påverkats mycket negativt av bottentrålning och minskat kraftigt i de områden som trålas. Den har idag ett begränsat utbredningsområde i svenska vatten

Påverkan
  • Fiske (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Trålfria områden behövs som refugier, men man bör även försöka restaurera trålade bottenområden där arten tidigare funnits.
Kophobelemnon, Gr. ”trubbigt spjut”, vilket syftar på stammens form; stelliferum, Lat. ”stjärnbärare”. Den danske marinbiologen Otto Friederick Müller, som först beskrev arten, tyckte uppenbarligen att de stora polyperna påminde om stjärnor.

Carlgren, O. 1945. Koraldyr. Danmarks fauna 51. G.E.G. Gads Forlag.

Hansson, H. G. 2011. Marina sydskandinaviska ”evertebrater”. Webb-upplaga. http://loven.gu.se/digitalAssets/1480/1480031_hansson-2011.pdf

Karlsson, A., Berggren, M., Lundin, K. & Sundin, R. 2014. Svenska artprojektets marina inventering - slutrapport. ArtDatabanken rapporterar 16. Artdatabanken, SLU. Uppsala

Moen, F.E. & Svensen, E. 2014. Dyreliv i havet. Nordeuropeisk marin fauna. 6:e upplagan. KOM forlag

Williams, G.C., van der Land, J. (2001). Octocorallia - Pennatulacea. in: Costello, M.J. et al. (Ed.) (2001). European register of marine species: a check-list of the marine species in Europe and a bibliography of guides to their identification. Collection Patrimoines Naturels 50: pp. 105-106.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2006. Reviderad Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Cnidaria - nässeldjur 
  • Klass
    Anthozoa - koralldjur 
  • Underklass
    Octocorallia  
  • Ordning
    Pennatulacea - sjöpennor 
  • Familj
    Kophobelemnonidae  
  • Släkte
    Kophobelemnon  
  • Art
    Kophobelemnon stelliferum, O.F.Müller, 1776
    Synonymer
    gåsfot
    gåsfoten
    kosterpiprensare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2006. Reviderad Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015