Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  Halipteris finmarchica

Organismgrupp Koralldjur Halipteris finmarchica
  Koralldjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Halipteris finmarchica är en kraftigt byggd sjöpenna som kan bli upp till 1,8 m lång. Den är liksom andra sjöpennor kolonibildande. Till färgen är arten smutsröd - stammen är ofta någon nyans mörkare än polyperna. Kolonin hålls uppe av en s.k. primärpolyp utan tentakler som bildar en lång och styv stam Stammen är förstärkt av en inre hornstav, rundad i
tvärsnitt, som huvudsakligen består av hornämnet pennatulin. Den nedre delen av stammen, som utgör endast omkring en fjärdedel till femtedel av den totala längden, är nedstucken i botten. Längst ned på stammen finns en förtjockning som förankrar kolonin i bottnen. De egentliga polyperna, som är tentakelförsedda, sitter på den övre delen av stammen. Dessa
polyper är placerade i snedställda rader, med upp till 15 polyper vardera, på låga köttiga förtjockningar, sk polypbärare. Polypbärarna sitter omväxlande i två längsgående rader, en på var sida om stammen. Polyperna har åtta tentakler, som är kamformiga med små korta sidogrenar. Polyperna sitter i välutvecklade polypbägare, som har två tätt stående
uppåtriktade tänder på den sida av randen som vänder utåt, bort från stammen. Dessa tänder består av grupper av sylformade kalkspikler.

Arten kan förväxlas med den allmännare arten större piprensare, Funiculina quadrangularis, vilken dock har en hornstav som är fyrkantig i tvärsnitt. Hos större piprensare är polyperna dessutom fästa direkt på stammen och polypbärare saknas. Därtill har de enskilda polypbägarna åtta tänder på kanten, jämfört med två hos Halipteris finmarchica.

Sjöpennorna är nära släkt med hornkoraller. Det finns sju arter av sjöpennor i svenska vatten, vilka alla lever på mjuka bottnar.
Utbredning
Länsvis förekomst för Halipteris finmarchica Observationer i  Sverige för Halipteris finmarchica
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Halipteris finmarchica är sparsamt spridd i de nordligaste delarna av Nordatlanten, där den påträffats på djup från 55-60 meter ned till 2000 meter. Vid den västra sidan finns den vid New Foundland och St Lawrencebukten. På östra sidan av Atlanten finns arten längs Norges västkust upp till Finmarken i norr. Möjligen finns den även i Berings sund i norra Stilla Havet. I svenska vatten är arten sällsynt förekommande och finns i djupare delar av Skagerrak, Den var tidigare endast känd från ett exemplar från Kosterfjorden från början av 1900-talet, innan ett nytt exemplar påträffades vid Hällsö under 1990-talet. Sedan dess har arten med hjälp av ROV-teknik (fjärrstyrd kamera) upptäckts på några få begränsade lokaler i norra Kosterområdet, nedom 55 meters djup. Under svenska artprojektets marina inventering 2006 insamlades ett skadat exemplar på 110-140 meters djup väster om Kosteröarna, utanför gränsen för nationalparksområdet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
Arten förekommer i Skagerraks djupare delar. I svenska vatten en sällsynt förekommande art som endast var känd ifrån ett exemplar från Kosterfjorden resp Hällsö tidigare. Sedan dess har undersökningar med ROV påvisat fläckvisa förekomster av arten på några få platser i Koster- resp Brattenområdet. I vårt närområde förekommer arten längs Norges kust upp till Finnmarken i norr. Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 500 (300-800) km² och förekomstarean (AOO) till 4 km². De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
Ekologi
Halipteris finmarchica har sexuell fortplantning. Arten är skildkönad, men alla individer i en koloni har samma kön. Ägg och spermier bildas i basen på vissa fertila polyper. Frisläppandet av könsprodukter i vattnet är troligen synkroniserat mellan olika kolonier, i likhet med andra arter av sjöpennor. Den har troligen ett frisimmande första larvstadium. I övrigt är kunskapen om artens reproduktionsbiologi och larvstadier mycket bristfällig.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Filtrerare
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Anthozoa (koralldjur), Ordning Pennatulacea (sjöpennor), Familj Halipteridae, Släkte Halipteris, Art Halipteris finmarchica M. Sars, 1851 Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Arten förekommer i Skagerraks djupare delar. I svenska vatten en sällsynt förekommande art som endast var känd ifrån ett exemplar från Kosterfjorden resp Hällsö tidigare. Sedan dess har undersökningar med ROV påvisat fläckvisa förekomster av arten på några få platser i Koster- resp Brattenområdet. I vårt närområde förekommer arten längs Norges kust upp till Finnmarken i norr. Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 500 (300-800) km² och förekomstarean (AOO) till 4 km². De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
Halipteris finmarchica är en kraftigt byggd sjöpenna som kan bli upp till 1,8 m lång. Den är liksom andra sjöpennor kolonibildande. Till färgen är arten smutsröd - stammen är ofta någon nyans mörkare än polyperna. Kolonin hålls uppe av en s.k. primärpolyp utan tentakler som bildar en lång och styv stam Stammen är förstärkt av en inre hornstav, rundad i
tvärsnitt, som huvudsakligen består av hornämnet pennatulin. Den nedre delen av stammen, som utgör endast omkring en fjärdedel till femtedel av den totala längden, är nedstucken i botten. Längst ned på stammen finns en förtjockning som förankrar kolonin i bottnen. De egentliga polyperna, som är tentakelförsedda, sitter på den övre delen av stammen. Dessa
polyper är placerade i snedställda rader, med upp till 15 polyper vardera, på låga köttiga förtjockningar, sk polypbärare. Polypbärarna sitter omväxlande i två längsgående rader, en på var sida om stammen. Polyperna har åtta tentakler, som är kamformiga med små korta sidogrenar. Polyperna sitter i välutvecklade polypbägare, som har två tätt stående
uppåtriktade tänder på den sida av randen som vänder utåt, bort från stammen. Dessa tänder består av grupper av sylformade kalkspikler.

Arten kan förväxlas med den allmännare arten större piprensare, Funiculina quadrangularis, vilken dock har en hornstav som är fyrkantig i tvärsnitt. Hos större piprensare är polyperna dessutom fästa direkt på stammen och polypbärare saknas. Därtill har de enskilda polypbägarna åtta tänder på kanten, jämfört med två hos Halipteris finmarchica.

Sjöpennorna är nära släkt med hornkoraller. Det finns sju arter av sjöpennor i svenska vatten, vilka alla lever på mjuka bottnar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för Halipteris finmarchica

Länsvis förekomst och status för baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för Halipteris finmarchica

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Halipteris finmarchica är sparsamt spridd i de nordligaste delarna av Nordatlanten, där den påträffats på djup från 55-60 meter ned till 2000 meter. Vid den västra sidan finns den vid New Foundland och St Lawrencebukten. På östra sidan av Atlanten finns arten längs Norges västkust upp till Finmarken i norr. Möjligen finns den även i Berings sund i norra Stilla Havet. I svenska vatten är arten sällsynt förekommande och finns i djupare delar av Skagerrak, Den var tidigare endast känd från ett exemplar från Kosterfjorden från början av 1900-talet, innan ett nytt exemplar påträffades vid Hällsö under 1990-talet. Sedan dess har arten med hjälp av ROV-teknik (fjärrstyrd kamera) upptäckts på några få begränsade lokaler i norra Kosterområdet, nedom 55 meters djup. Under svenska artprojektets marina inventering 2006 insamlades ett skadat exemplar på 110-140 meters djup väster om Kosteröarna, utanför gränsen för nationalparksområdet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Cnidaria - nässeldjur 
  • Klass
    Anthozoa - koralldjur 
  • Underklass
    Octocorallia  
  • Ordning
    Pennatulacea - sjöpennor 
  • Familj
    Halipteridae  
  • Släkte
    Halipteris  
  • Art
    Halipteris finmarchicaM. Sars, 1851

Halipteris finmarchica har sexuell fortplantning. Arten är skildkönad, men alla individer i en koloni har samma kön. Ägg och spermier bildas i basen på vissa fertila polyper. Frisläppandet av könsprodukter i vattnet är troligen synkroniserat mellan olika kolonier, i likhet med andra arter av sjöpennor. Den har troligen ett frisimmande första larvstadium. I övrigt är kunskapen om artens reproduktionsbiologi och larvstadier mycket bristfällig.

Ekologisk grupp: Filtrerare

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Då arten är storvuxen och långsamväxande är den sannolikt mycket sårbar för bottentrålning.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
I dagsläget är det inte klarlagt hur arten påverkas av miljöförändringarna i havet, och det är således svårt att föreslå specifika åtgärder. En ökad kunskap om artens utbredning och status i svenska vatten behövs.
Etymologi. Halipteris, gr. ”havsvinge” eller ”havsfena”, vilket kan syfta på att de köttiga polypbärarna med rader av polyper är lite fenlika; finmarchica syftar på norska Finnmarken, varifrån arten först beskrevs.

Carlgren, O. 1945. Koraldyr. Danmarks fauna 51. G.E.G. Gads Forlag.

Hansson, H. G. 2011. Marina sydskandinaviska ”evertebrater”. Webb-upplaga. http://loven.gu.se/digitalAssets/1480/1480031_hansson-2011.pdf

Karlsson, A., Berggren, M., Lundin, K. & Sundin, R. 2014. Svenska artprojektets marina inventering - slutrapport. ArtDatabanken rapporterar 16. Artdatabanken, SLU. Uppsala

Williams, G.C., van der Land, J. (2001). Octocorallia - Pennatulacea. in: Costello, M.J. et al. (Ed.) (2001). European register of marine species: a check-list of the marine species in Europe and a bibliography of guides to their identification. Collection Patrimoines Naturels 50: pp. 105-106.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2006. Reviderad Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Cnidaria - nässeldjur 
  • Klass
    Anthozoa - koralldjur 
  • Underklass
    Octocorallia  
  • Ordning
    Pennatulacea - sjöpennor 
  • Familj
    Halipteridae  
  • Släkte
    Halipteris  
  • Art
    Halipteris finmarchica, M. Sars, 1851
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2006. Reviderad Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.