Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  blågrönt mannagräs

Organismgrupp Kärlväxter Glyceria declinata
Blågrönt mannagräs Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Blågrönt mannagräs har, som namnet anger, en blågrön färgnyans. Gräset, som blommar under perioden juni-juli, är ca 10-50 cm högt, mer liggande och normalt mer lågvuxet än både mannagräs Glyceria fluitans och skånskt mannagräs G. notata, från vilka det är svårskilt. Vippan är 5-25 cm, ensidig och efter blomningen hopdragen med 1-2 grenar nedtill (oftast fler hos de två andra arterna). Den har långa grenar med 1-6 avlånga småax, som är 12-20 mm långa (vanligen kortare än hos mannagräs). Bladen är normalt kortare än 10 cm, vilket skiljer den från de mer långbladiga mannagräs och skånskt mannagräs, tvärt tillspetsade med släta, kala slidor (skånskt mannagräs har sträva slidor). Ytteragnarna är trubbiga (hos mannagräs normalt något spetsiga) med mörkspetsade nerver och 3-5 tänder, vilka saknas hos skånskt mannagräs. Inneragnarna, som är längre än ytteragnarna, är tydligt 2-spetsade. Ståndarknapparna, som är högst 1 mm långa, är violetta eller gula (Mossberg & Stenberg 2003).
Utbredning
Länsvis förekomst för blågrönt mannagräs Observationer i  Sverige för blågrönt mannagräs
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Blågrönt mannagräs förekommer främst i västra Götaland (Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän) och har i Sverige en sydvästlig, suboceanisk utbredning, med ett par utpostlokaler på Öland (Artportalen 2015). Arten har minskat kraftigt från mitten av 1900-talet till början av 2000-talet, där fler än hälften av artens tidigare kända växtplatser inte har återfunnits i Skåne och Bohuslän (Tyler m.fl. 2007, Blomgren m.fl. 2011). Arten kan vara förbisedd, då den är lätt att förväxla med mannagräs. I Norden förekommer den sparsamt i Danmark samt på endast 13 lokaler i sydöstra Norge (där den klassas som starkt hotad [EN]; Kålås m.fl. 2010). Utbredningen är huvudsakligen västligt centraleuropeisk från Spanien i söder med utpostlokaler i Ukraina (Holub 1960). Arten är relativt vanlig på de Brittiska öarna (BSBI & BRC 2015).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2abc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Blågrönt mannagräs förekommer främst i västra Götaland (Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän) där den växer i öppna, näringsrika, kulturpåverkade, betade och gärna trampade våtmarksmiljöer som diken, källor, småvatten och kärrkanter. Arten har uppenbarligen minskat kraftigt, sannolikt till följd av minskad betesdrift med påföljande igenväxning. Som underlag för minskningstakten används upprepade landskapsflorainventeringar från Skåne och Bohuslän. Arten kan vara något förbisedd eller felbestämd då den lätt förväxlas med mannagräs. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 300 (200-400). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (800-1600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 40 (30-50) % under de senaste 60 åren. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abc).
Ekologi
Blågrönt mannagräs förekommer sällsynt på lerig eller humusrik jord i öppna, näringsrika, kulturpåverkade våtmarksmiljöer som diken, källor och källflöden, översilad mark, småvatten och kärrkanter som betas, är upptrampade och gärna blottade av betesdjur (Georgson m.fl. 1997, Bertilsson m.fl. 2002, Mossberg & Stenberg 2003). Gräset förekommer även i förhållandevis näringsrika (eutrofa) och våta gräsmarker. Blågrönt mannagräs är mindre konkurrenskraftigt än mannagräs.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Poaceae (gräs), Släkte Glyceria (glycerior), Art Glyceria declinata Bréb. - blågrönt mannagräs Synonymer Glyceria fluitans f. pumila, Bågböjt mannagräs

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2abc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Blågrönt mannagräs förekommer främst i västra Götaland (Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän) där den växer i öppna, näringsrika, kulturpåverkade, betade och gärna trampade våtmarksmiljöer som diken, källor, småvatten och kärrkanter. Arten har uppenbarligen minskat kraftigt, sannolikt till följd av minskad betesdrift med påföljande igenväxning. Som underlag för minskningstakten används upprepade landskapsflorainventeringar från Skåne och Bohuslän. Arten kan vara något förbisedd eller felbestämd då den lätt förväxlas med mannagräs. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 300 (200-400). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (800-1600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 40 (30-50) % under de senaste 60 åren. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abc).
Blågrönt mannagräs har, som namnet anger, en blågrön färgnyans. Gräset, som blommar under perioden juni-juli, är ca 10-50 cm högt, mer liggande och normalt mer lågvuxet än både mannagräs Glyceria fluitans och skånskt mannagräs G. notata, från vilka det är svårskilt. Vippan är 5-25 cm, ensidig och efter blomningen hopdragen med 1-2 grenar nedtill (oftast fler hos de två andra arterna). Den har långa grenar med 1-6 avlånga småax, som är 12-20 mm långa (vanligen kortare än hos mannagräs). Bladen är normalt kortare än 10 cm, vilket skiljer den från de mer långbladiga mannagräs och skånskt mannagräs, tvärt tillspetsade med släta, kala slidor (skånskt mannagräs har sträva slidor). Ytteragnarna är trubbiga (hos mannagräs normalt något spetsiga) med mörkspetsade nerver och 3-5 tänder, vilka saknas hos skånskt mannagräs. Inneragnarna, som är längre än ytteragnarna, är tydligt 2-spetsade. Ståndarknapparna, som är högst 1 mm långa, är violetta eller gula (Mossberg & Stenberg 2003).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för blågrönt mannagräs

Länsvis förekomst och status för blågrönt mannagräs baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för blågrönt mannagräs

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Blågrönt mannagräs förekommer främst i västra Götaland (Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän) och har i Sverige en sydvästlig, suboceanisk utbredning, med ett par utpostlokaler på Öland (Artportalen 2015). Arten har minskat kraftigt från mitten av 1900-talet till början av 2000-talet, där fler än hälften av artens tidigare kända växtplatser inte har återfunnits i Skåne och Bohuslän (Tyler m.fl. 2007, Blomgren m.fl. 2011). Arten kan vara förbisedd, då den är lätt att förväxla med mannagräs. I Norden förekommer den sparsamt i Danmark samt på endast 13 lokaler i sydöstra Norge (där den klassas som starkt hotad [EN]; Kålås m.fl. 2010). Utbredningen är huvudsakligen västligt centraleuropeisk från Spanien i söder med utpostlokaler i Ukraina (Holub 1960). Arten är relativt vanlig på de Brittiska öarna (BSBI & BRC 2015).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Glyceria - glycerior 
  • Art
    Glyceria declinataBréb. - blågrönt mannagräs
    Synonymer
    Glyceria fluitans f. pumila
    Bågböjt mannagräs

Blågrönt mannagräs förekommer sällsynt på lerig eller humusrik jord i öppna, näringsrika, kulturpåverkade våtmarksmiljöer som diken, källor och källflöden, översilad mark, småvatten och kärrkanter som betas, är upptrampade och gärna blottade av betesdjur (Georgson m.fl. 1997, Bertilsson m.fl. 2002, Mossberg & Stenberg 2003). Gräset förekommer även i förhållandevis näringsrika (eutrofa) och våta gräsmarker. Blågrönt mannagräs är mindre konkurrenskraftigt än mannagräs.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Blågrönt mannagräs konkurreras ut om växtplatsen torkar ut eller växer igen. Arten har minskat kraftigt till följd av lägre betesryck och/eller upphörande betesdrift med efterföljande igenväxning men också av att våtmarker har dränerats.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Arten bör övervakas som ett led i floraväktarverksamheten. Viktiga växtplatser inom huvudutbredningsområdet bör så långt som möjligt hållas öppna samtidigt som beteshävden säkras genom miljöstöd eller naturvårdsavtal. Växtplatsens hydrologi bör återställas om den är störd.
Blågrönt mannagräs uppmärksammades i Sverige relativt sent, först 1948 (Walters 1948). Arten har tidigare kallats för bågböjt mannagräs, vilket pekar på en karaktär, utöver färgen, som skiljer arten från de närstående mannagräs och skånskt mannagräs.

Artportalen. 2015. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. http://www.artportalen.se [uttag 2015-02-21].

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A., Börjesson, G., Geijer, M. & Sahlin, E. 2002. Västergötlands flora. SBF-förlaget, Lund.

Blomgren, E., Falk, E. & Herloff, B. (red.). 2011. Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora, Uddevalla.

Botanical Society of the British Isles (BSBI) & Biological Records Centre (BRC). 2015. Online atlas of the British and Irish flora. http://www.brc.ac.uk/plantatlas [uttag 2015-02-21]

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.). 2007. Smålands flora. SBF-förlaget, Uppsala.

Georgson, K., Johansson, B., Johansson, Y., Kuylenstierna, J., Lenfors, I. & Nilsson, N.-G. 1997. Hallands flora. SBF-förlaget, Lund.

Holub, J. 1960. Glyceria declinata Bréb. - nový druh ceskoslovenske kvéteny. Preslia 32: 341-359.

Kålås, J.A., Viken, Å., Henriksen, S. & Skjelseth, S. (red.). 2010. Norsk rødliste for arter 2010. Artsdatabanken, Trondheim.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M. (red.). 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lunds Botaniska Förening. Lund.

Walters, S.M. 1948. Glyceria declinata Bréb., en förbisedd nordisk art. Botaniska Notiser 1948: 430-440.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Göran Mattiasson & Sebastian Sundberg 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Glyceria - glycerior 
  • Art
    Glyceria declinata, Bréb. - blågrönt mannagräs
    Synonymer
    Glyceria fluitans f. pumila
    Bågböjt mannagräs
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Göran Mattiasson & Sebastian Sundberg 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.