Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  skalgrus-slemtråd

Organismgrupp Alger, Rödalger Scinaia furcellata
Skalgrus-slemtråd Alger, Rödalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hos den marina rödalgen skalgrus-slemtråd har gametofyter och tetrasporofyter helt olika utseenden, och enbart gametofytgenerationen är funnen i naturen. Gametofyten, som är samkönad, bildar upp till decimeter-höga plantor, vilka är gaffelgrenade och mjukt geléartade, samt har ett skivformat fäste mot underlaget. Den runda bålen, som är 1-3 mm i diameter, har en multiaxial uppbyggnad av ett stort antal trådar och täcks ytterst av stora, rundade och färglösa celler bland vilka mindre, kantiga celler med pigment ligger strödda som kronbladen i en blomma (Dixon & Irvine 1977, León-Cisneros m.fl. 2011). De angav också att cystokarpen sitter delvis insänkta i bålen, medan spermatangiesamlingarna ligger strödda på ytan, liksom monosporangierna.

Tetrasporofyter har bara setts i odlingsförsök, där man utgått från kalkrika skalfragment bevuxna med mikroskopiska röda algtrådar som borrat sig in i skalet (Kornmann & Sahling 1980). Författarna fann att sporer som släpptes från tetrasporofyterna kunde växa ut till gametofytplantor, efter det att upprättväxande trådar vuxit ihop och bildat den inre delen av bålen. Vidare ansåg de att de mikroskopiska tetrasporofyterna sannolikt skulle kunna överleva i flera områden, även om man inte hittat några gametofyter.

En underart till skalgrus-slemtråd, Scinaia furcellata subsp. scandinavica, har beskrivits från Danmark och Sverige (Maggs & Guiry 1982), och denna finns även angiven för Helgoland (Bartsch & Kuhlenkamp 2000). Enligt Guiry (2015a) är underarten fortfarande accepterad taxonomiskt. Den skiljer sig, enligt beskrivningen baserad på pressat och konserverat material, genom att bålen slutar i en lång spets istället för att vara rundad, liksom genom annorlunda arrangemang av de yttre cellerna. Baserat på färskt material från dykundersökningar i Bohuslän, framhöll dock Jan Karlsson (Karlsson m.fl. 1992) att vissa av kriterierna kan vara artefakter från konservering i sprit eller formalin, vilken fått cellerna att svullna och därmed bryta det ordnade mönstret.
Utbredning
Länsvis förekomst för skalgrus-slemtråd Observationer i  Sverige för skalgrus-slemtråd
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige upptäcktes skalgrus-slemtråd första gången i skrap från 6 m djup i Strömmarna, mellan Gullmaren och Koljefjord, i augusti 1925 (Gertz 1926). Harald Kylin återfann den senare i augusti 1925 liksom i augusti 1926, men inte senare (Kylin 1944). Vid dykningar mellan 1989 och 1991 på ett antal lokaler i norra Bohuslän påträffade Jan Karlson åter skalgrus-slemtråd med fertila exemplar, vilka fanns från juli och framåt (Karlsson m.fl. 1992). Det finns inga noteringar införda i Artportalen om svenska fynd mellan 2000 och 2015. I Norge är gametofyten bara funnen fem gånger, i Aust-Agder och i Oslofjorden (Rueness m.fl. 2001), och den anses vara en tillfällig gäst som inte reproducerar sig, varför den inte har bedömts för den norska rödlistan. De danska fynden har varit ilanddrivna längs kusterna vid Skagerrak och mellersta Kattegatt (Rosenvinge 1909, Nielsen 2005), men fyndet i Skagerrak var välbevarat och växte på ett skal av havstulpan och antogs ha vuxit i närheten (Rosenvinge 1909). Vid Helgoland finns enbart mer än hundra år gamla fynd av gametofyterna (Bartsch & Kuhlenkamp 2000). På Irland är gametofyterna inte vanliga, men finns på västkusten upp till Galway (Guiry 2015b), medan de saknas på engelska ostkusten från East Anglia och norrut (Dixon & Irvine 1977). På USA:s nordöstra kust förekommer gametofyterna sällsynt mellan Long Island och södra Massachusetts (Taylor 1957). Denna sydliga art förekommer i så gott som alla världsdelar, framför allt i varmare trakter, och har hittats i stora delar av Medelhavet (Guiry 2015b).

De relativt få och fluktuerande antalet fynden i svenska vatten gör att kunskapen om artens utbredning är bristfällig, varför den klassificerats som Nära hotad (NT). Det är inte omöjligt att de mikroskopiska tetrasporofyterna kan förekomma i svenska vatten (jämför Kornmann & Sahling 1982).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B1c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Rödalgen Scinaia furcellata är känd från framför allt flera fynd i norra Bohuslän 1989-91, främst på skalgrus i områden med starka vattenrörelser. Under senare år har fynden varit mycket få. Arten förefaller fluktuera kraftigt i förekomst och när den påträffas finns det ofta rikligt med plantor. Ytterst få fynd av fastsittande exemplar har rapporterats från övriga Skandinavien. Riktade inventeringar krävs för att kunna fastställa artens situation. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 2000 (1000-3000) km². Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B1c(iv)).
Ekologi
Skalgrus-slemtråd har i Sverige påträffats på djup mellan 5 och 22 m, på skalgrusbottnar med starkt strömmande vatten eller i starkt exponerade lägen, från början av juli till slutet av september (Kylin 1944, Karlsson m.fl. 1992). Exemplaren har även varit tämligen fria från påväxt, utom vad gäller de äldre individer som hittades i slutet av september (Karlsson m.fl. 1992). Detta i motsats till vad som angavs för underarten av Maggs & Guiry (1982), vilket kan bero på att de delvis utgick från ilanddrivna eller drivande exemplar. På Helgoland har inga gametofytplantor setts sedan 1905, trots att de var vanliga där tidigare (Bartsch & Kuhlenkamp 2000). Författarna pekar på att en anledning skulle kunna vara att dynområdena på ön har expanderat och nu täcker stora områden av kalkklipporna i litoralen och övre sublitoralen. Däremot lyckades Kornmann & Sahling (1980), genom odling av sporer från skalfragment, tagna på 6 m djup, få fram enstaka gametofyter. De betonade även artens kalkbehov och att den mycket snabbt fäster vid ett underlag, gärna skal eller kalkrik sten. Enligt Dixon & Irvine (1977) finns gametofyterna på de Brittiska öarna från övre sublitoralen till ca 8 m djup i kanaler och djupare hällkar från april/maj till december, medan de på södra delen av Irlands västkust är hittade ner till 30 m djup på sten, skal och lösliggande förkalkade rödalger (maerl) i rena vatten (Guiry 2015b). I Bretagne växer gametofyterna på sandsten, eller som epifyter på rödalgen klyving Polyides rotunda, i nedersta delen av tidvattenszonen under sommaren och är fertila under höst och vinter (Feldmann 1954). På USA:s ostkust växer gametofyterna på djupt vatten och spolas ibland upp av stormar, och är fertila under sensommaren (Taylor 1957).
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Florideophyceae, Ordning Nemaliales, Familj Scinaiaceae, Släkte Scinaia (slemtrådar), Art Scinaia furcellata (Turner) J. Agardh, 1851 - skalgrus-slemtråd Synonymer skalgrusslemtråd, Scinaia pseudocrispa (Clemente) M.J. Wynne, 1989, Ulva furcellata Turner, 1801, Halymenia furcellata (Turner) C. Agardh, 1821, Scinaia forcellata Bivona-Bernardi, 1822, Ginnania furcellata (Turner) Montagne, 1846, Scinaia trigona (Clemente) Trevisan, 1848

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B1c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Rödalgen Scinaia furcellata är känd från framför allt flera fynd i norra Bohuslän 1989-91, främst på skalgrus i områden med starka vattenrörelser. Under senare år har fynden varit mycket få. Arten förefaller fluktuera kraftigt i förekomst och när den påträffas finns det ofta rikligt med plantor. Ytterst få fynd av fastsittande exemplar har rapporterats från övriga Skandinavien. Riktade inventeringar krävs för att kunna fastställa artens situation. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 2000 (1000-3000) km². Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B1c(iv)).
Hos den marina rödalgen skalgrus-slemtråd har gametofyter och tetrasporofyter helt olika utseenden, och enbart gametofytgenerationen är funnen i naturen. Gametofyten, som är samkönad, bildar upp till decimeter-höga plantor, vilka är gaffelgrenade och mjukt geléartade, samt har ett skivformat fäste mot underlaget. Den runda bålen, som är 1-3 mm i diameter, har en multiaxial uppbyggnad av ett stort antal trådar och täcks ytterst av stora, rundade och färglösa celler bland vilka mindre, kantiga celler med pigment ligger strödda som kronbladen i en blomma (Dixon & Irvine 1977, León-Cisneros m.fl. 2011). De angav också att cystokarpen sitter delvis insänkta i bålen, medan spermatangiesamlingarna ligger strödda på ytan, liksom monosporangierna.

Tetrasporofyter har bara setts i odlingsförsök, där man utgått från kalkrika skalfragment bevuxna med mikroskopiska röda algtrådar som borrat sig in i skalet (Kornmann & Sahling 1980). Författarna fann att sporer som släpptes från tetrasporofyterna kunde växa ut till gametofytplantor, efter det att upprättväxande trådar vuxit ihop och bildat den inre delen av bålen. Vidare ansåg de att de mikroskopiska tetrasporofyterna sannolikt skulle kunna överleva i flera områden, även om man inte hittat några gametofyter.

En underart till skalgrus-slemtråd, Scinaia furcellata subsp. scandinavica, har beskrivits från Danmark och Sverige (Maggs & Guiry 1982), och denna finns även angiven för Helgoland (Bartsch & Kuhlenkamp 2000). Enligt Guiry (2015a) är underarten fortfarande accepterad taxonomiskt. Den skiljer sig, enligt beskrivningen baserad på pressat och konserverat material, genom att bålen slutar i en lång spets istället för att vara rundad, liksom genom annorlunda arrangemang av de yttre cellerna. Baserat på färskt material från dykundersökningar i Bohuslän, framhöll dock Jan Karlsson (Karlsson m.fl. 1992) att vissa av kriterierna kan vara artefakter från konservering i sprit eller formalin, vilken fått cellerna att svullna och därmed bryta det ordnade mönstret.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för skalgrus-slemtråd

Länsvis förekomst och status för skalgrus-slemtråd baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för skalgrus-slemtråd

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige upptäcktes skalgrus-slemtråd första gången i skrap från 6 m djup i Strömmarna, mellan Gullmaren och Koljefjord, i augusti 1925 (Gertz 1926). Harald Kylin återfann den senare i augusti 1925 liksom i augusti 1926, men inte senare (Kylin 1944). Vid dykningar mellan 1989 och 1991 på ett antal lokaler i norra Bohuslän påträffade Jan Karlson åter skalgrus-slemtråd med fertila exemplar, vilka fanns från juli och framåt (Karlsson m.fl. 1992). Det finns inga noteringar införda i Artportalen om svenska fynd mellan 2000 och 2015. I Norge är gametofyten bara funnen fem gånger, i Aust-Agder och i Oslofjorden (Rueness m.fl. 2001), och den anses vara en tillfällig gäst som inte reproducerar sig, varför den inte har bedömts för den norska rödlistan. De danska fynden har varit ilanddrivna längs kusterna vid Skagerrak och mellersta Kattegatt (Rosenvinge 1909, Nielsen 2005), men fyndet i Skagerrak var välbevarat och växte på ett skal av havstulpan och antogs ha vuxit i närheten (Rosenvinge 1909). Vid Helgoland finns enbart mer än hundra år gamla fynd av gametofyterna (Bartsch & Kuhlenkamp 2000). På Irland är gametofyterna inte vanliga, men finns på västkusten upp till Galway (Guiry 2015b), medan de saknas på engelska ostkusten från East Anglia och norrut (Dixon & Irvine 1977). På USA:s nordöstra kust förekommer gametofyterna sällsynt mellan Long Island och södra Massachusetts (Taylor 1957). Denna sydliga art förekommer i så gott som alla världsdelar, framför allt i varmare trakter, och har hittats i stora delar av Medelhavet (Guiry 2015b).

De relativt få och fluktuerande antalet fynden i svenska vatten gör att kunskapen om artens utbredning är bristfällig, varför den klassificerats som Nära hotad (NT). Det är inte omöjligt att de mikroskopiska tetrasporofyterna kan förekomma i svenska vatten (jämför Kornmann & Sahling 1982).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Nemaliophycidae  
  • Ordning
    Nemaliales  
  • Familj
    Scinaiaceae  
  • Släkte
    Scinaia - slemtrådar 
  • Art
    Scinaia furcellata(Turner) J. Agardh, 1851 - skalgrus-slemtråd
    Synonymer
    skalgrusslemtråd
    Scinaia pseudocrispa (Clemente) M.J. Wynne, 1989
    Ulva furcellata Turner, 1801
    Halymenia furcellata (Turner) C. Agardh, 1821
    Scinaia forcellata Bivona-Bernardi, 1822
    Ginnania furcellata (Turner) Montagne, 1846
    Scinaia trigona (Clemente) Trevisan, 1848

Skalgrus-slemtråd har i Sverige påträffats på djup mellan 5 och 22 m, på skalgrusbottnar med starkt strömmande vatten eller i starkt exponerade lägen, från början av juli till slutet av september (Kylin 1944, Karlsson m.fl. 1992). Exemplaren har även varit tämligen fria från påväxt, utom vad gäller de äldre individer som hittades i slutet av september (Karlsson m.fl. 1992). Detta i motsats till vad som angavs för underarten av Maggs & Guiry (1982), vilket kan bero på att de delvis utgick från ilanddrivna eller drivande exemplar. På Helgoland har inga gametofytplantor setts sedan 1905, trots att de var vanliga där tidigare (Bartsch & Kuhlenkamp 2000). Författarna pekar på att en anledning skulle kunna vara att dynområdena på ön har expanderat och nu täcker stora områden av kalkklipporna i litoralen och övre sublitoralen. Däremot lyckades Kornmann & Sahling (1980), genom odling av sporer från skalfragment, tagna på 6 m djup, få fram enstaka gametofyter. De betonade även artens kalkbehov och att den mycket snabbt fäster vid ett underlag, gärna skal eller kalkrik sten. Enligt Dixon & Irvine (1977) finns gametofyterna på de Brittiska öarna från övre sublitoralen till ca 8 m djup i kanaler och djupare hällkar från april/maj till december, medan de på södra delen av Irlands västkust är hittade ner till 30 m djup på sten, skal och lösliggande förkalkade rödalger (maerl) i rena vatten (Guiry 2015b). I Bretagne växer gametofyterna på sandsten, eller som epifyter på rödalgen klyving Polyides rotunda, i nedersta delen av tidvattenszonen under sommaren och är fertila under höst och vinter (Feldmann 1954). På USA:s ostkust växer gametofyterna på djupt vatten och spolas ibland upp av stormar, och är fertila under sensommaren (Taylor 1957).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Mark/sediment (Viktig)
Förekomsterna av skalgrus-slemtrådens gametofyter har i Sverige varit kopplade till lokaler som har starkt strömmande vatten eller är mycket exponerade. Brist på lämpliga bottnar kan därför vara ett problem för dem, då de främst tycks förekomma på rena, ganska djupt liggande skalgrusbottnar utan detritus (Gertz 1926, Karlsson m.fl. 1992). Även vid irländska västkusten tycks uppträdandet vara kopplat till rent vatten. Stor mängd sedimenterat material på skalgrusbottnar i övergödda områden kan därför troligen drabba arten negativt. En framtida temperaturökning torde däremot knappast utgöra något hot, då arten är vanlig i Medelhavet och andra varmtempererade områden (Guiry 2015b). Det har inte gått att finna några uppgifter om hur känslig arten är för försurning.

Påverkan
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Vattengrumling (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Förekomsterna av skalgrus-slemtrådens gametofyter i Norge och Sverige beror sannolikt på en nordlig expansion hos en sydlig art. De har dessutom ett mycket karaktäristiskt utseende och har därför sannolikt inte blivit förbisedda, samt växer under den tid på året då många fältstudier sker. Dessutom är de första fynden och ett senare gjorda nära marinbiologiska stationer: vid Kristineberg (Gertz 1926) respektive Tjärnö (Karlsson m.fl. 1992: Fig. 2k). Ökad information om skalgrus-slemtråden till forskare och studenter där skulle måhända leda till mer eftersök vilket skulle ge bättre kunskap om artens fluktuationer. Eventuellt kan tetrasporofyterna förekomma mer frekvent, växande i skal, men att undersöka detta skulle vara mycket tidsödande. Några specifika åtgärder är sannolikt därför inte aktuella i rena havsområden, annat än att ge dessa skalgrusbottnar ett bra skydd, då de ofta hyser ett antal sällsynta alger.

Bartsch, I. & Kuhlenkamp, R. 2000. The marine macroalgae of Helgoland (North Sea): an annotated list of records between 1845 and 1999. Helgoland Marine Research 54: 160-189.

Dixon, P.S. & Irvine, L.M. 1977. Seaweeds of the British Isles. Volume 1. Rhodophyta. Part 1. Introduction, Nemaliales, Gigartinales. Natural History Museum, London: [1]-252 + 90 figurer.

Feldmann, J. 1954. Inventaire de la flore marine de Roscoff. Algues, champignons, lichens et spermatophytes. Supplément aux Travaux de la Station Biologique de Roscoff 6: 1-152.

Gertz, O. 1926. Scinaia furcellata (Turn.) Biv. En ny representant för västkustens algflora. Botaniska Notiser 1926: 204.

Guiry, M.D. 2015a. Scinaia furcellata subsp. scandinavica (Maggs & Guiry) Athanasiadis. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2015-02-12]

Guiry, M.D. 2015b. Scinaia furcellata (Turner) J.Agardh. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2015-02-11]

Karlsson, J., Kuylenstierna, M. & Åberg, P. 1992. Contribution to the seaweed flora of Sweden: New or otherwise interesting records from the west coast. Acta Phytogeographica Suecica 78: 49-63.

Kornmann, P. & Sahling, P.-H. 1980. Kalkbohrende Mikrothalli bei Helminthocladia und Scinaia (Nemaliales, Rhodophyta). Helgoländer Meeresuntersuchungen 34: 31-40.

Kylin, H. 1944. Die Rhodophyceen der schwedischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 40(2): 1-104 + 32 planscher.

León-Cisneros, K., Riosmena-Rodriguez, R. & Neto, A.I. 2011. A re-evaluation of Scinaia (Nemaliales, Rhodophyta) in the Azores. Helgoland Marine Research 65: 111-121.

Maggs, C.A. & Guiry, M.D. 1982. The taxonomy, morphology and distribution of species of Scinaia Biv.-Bern. (Nemaliales, Rhodophyta) in north-western Europe. Nordic Journal of Botany 2: 517-523.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. Distributional index. Botanical Museum, Köpenhamn: 1-17.

Rosenvinge, L.K. 1909. The marine algae of Denmark. Contributions to their natural history. Part I. Introduction. Rhodophyceae I. (Bangiales and Nemalionales). Kongelige Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter, 7. Række, Naturvidenskabelig og Mathematisk Afdeling 7: 1-151.

Rueness, J., Brattegard, T., Lein, T.E., Ku¨fner, R., Pedersen, A. & Sørlie, A.C. 2001. Algae. I: Brattegard, T. & Holthe, T. (red.), Distribution of marine, benthic macro-organisms in Norway. A tabulated catalogue. Revised edition. Research Report 2001-3. Directorate for Nature Management, Trondheim.

Taylor, W.R. 1957. Marine algae of the northeastern coast of North America. 2nd edition. The University of Michigan Press, Ann Arbor: [1]-509 + 60 planscher

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Nemaliophycidae  
  • Ordning
    Nemaliales  
  • Familj
    Scinaiaceae  
  • Släkte
    Scinaia - slemtrådar 
  • Art
    Scinaia furcellata, (Turner) J. Agardh, 1851 - skalgrus-slemtråd
    Synonymer
    skalgrusslemtråd
    Scinaia pseudocrispa (Clemente) M.J. Wynne, 1989
    Ulva furcellata Turner, 1801
    Halymenia furcellata (Turner) C. Agardh, 1821
    Scinaia forcellata Bivona-Bernardi, 1822
    Ginnania furcellata (Turner) Montagne, 1846
    Scinaia trigona (Clemente) Trevisan, 1848
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016