Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  gaffelkrasing

Organismgrupp Alger, Rödalger Jania rubens
Gaffelkrasing Alger, Rödalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den kalkinlagrade rödalgen gaffelkrasing Jania rubens har ledade och, till skillnad från korallalg Corallina officinalis, gaffelgrenade runda skott som blir 1-3 (-5) cm höga och utgår några tillsammans från en krustformad, ganska tjock basalskiva (Rosenvinge 1917, Suneson 1943, Irvine & Chamberlain 1994). En ny fästskiva kan även bildas på spetsen av en gren som har kontakt med ett substrat, vilket ger plantan en bättre förankring, liksom de stolonliknande adventivgrenar som kan utgå från äldre grenar och snärjer fast plantan. Mellan de förkalkade lederna, som är upp till 250 µm i diameter, finns böjliga partier (genicula). Av arten finns två former: f. typica, som är den enda som med säkerhet är funnen i våra vatten (Suneson 1943), och f. corniculata, som kan ha motsatta sidoställda smågrenar och som tidigare ansågs vara en egen art. Gametofyterna är samkönade med spermatangier i konceptakler som enligt Irvine & Chamberlain (1994) har en yttre diameter på 180-225 µm, medan de som innehåller karposporangier har en diameter på 315-410 µm. Hos tetrasporofyterna har de sporfyllda konceptaklerna en yttre diameter på 375-500 µm. I det svenska material som Suneson (1943) undersökte var merparten sterila plantor, dock en del fertila, och Rosenvinge (1917) redovisade bara tetrasporofyter i det danska materialet, vilka bildade mogna sporer under april till augusti. I de brittiska vattnen växer unga plantor ut på hösten och blir, efter övervintring, fertila i april-maj och flertalet gamla plantor lossnar på hösten (Irvine & Chamberlain 1994).
Utbredning
Länsvis förekomst för gaffelkrasing Observationer i  Sverige för gaffelkrasing
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fynd av gaffelkrasing finns rapporterade från alla världsdelar utom Antarktis eller polarområdena i norr (Guiry 2016). Arten är generellt vanligare i varmare områden och har sin nordgräns i Bergenområdet (Athanasiadis 1996, Rueness m.fl. 2001). Gaffelkrasing är dock mycket sällsynt i svenska kustvatten och växer här epifytiskt eller på sten i övre delen av sublitoralen. Arten har endast påträffats vid ett fåtal tillfällen, samtliga i Bohuslän: utanför Fiskebäckskil (Kjellman 1878), vid Hafstenssund, Väderöarna, Hållö, Fiskebäckskil, Morlanda och Öckerö enligt herbarieark undersökta av Suneson (1943) samt på Koster och Kristineberg (som Corallina rubens) (Kylin 1907). Arten är i modern tid endast funnen som epifyt på ilanddrivna exemplar av kräkel Furcellaria lumbricalis vid Saltö utanför Tjärnö i norra Bohuslän (opublicerade observationer 1994 i Athanasiadis 1996). De 18 svenska fynden av gaffelkrasing under 2000-talet sekel har alla varit ilanddrivna vid Danmarksbukten på Saltö söder om Strömstad under höstarna 2007-2010, men försök att hitta den på bottnen därutanför, genom snorkling och vattenkikare, har misslyckats (Annelie Lindgren pers. medd.). I Danmark har den påträffats i norra Kattegatt och i Limfjorden samt ilanddriven på Skagerrakskusten (Nielsen 2005), men har inte hittats efter 1927 (Nielsen 1998 i Bartsch & Kuhlenkamp 2000). Gaffelkrasing är sällsynt även i norska vatten. I östra Skagerrak har arten inte återfunnits efter 1890-talet medan den påträffats vid Bergen på Vestlandet ett flertal gånger under 1900-talet. Under 2000-talet har arten påträffats lösliggande i september 2006 i skrap från 3-7 m djup i Tjongspollen, vid Bolmö i Hordaland söder om Bergen (Norwegian Seaweeds Network 2009). Den är i Norge klassad som Livskraftig (LC). På Helgoland har gaffelkrasing inte påträffats efter 1905 (Bartsch & Kuhlenkamp 2000).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
Den förkalkade rödkalgen Jania rubens är i nutid endast funnen på ilandspolat material längs en strand i norra Bohuslän. Materialet som exemplaren växer på tyder dock på att algen finns fastsittande i närheten. Den har eftersökts men inte återfunnits växande i vattnet. Sällsynt även längs den östra delen av Norges kust. Få fynd från Danmark och inga efter 1905 från Helgoland. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (1-10). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). Utbredningens storlek är nära gränsvärdena för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Därför rödlistas arten som Nära hotad (NT). (D2).
Ekologi
I Sverige har gaffelkrasing hittats växande epifytiskt (på korallalg, kräkel, karragenalg Chondrus crispus och sågtång Fucus serratus) eller på sten och skal i övre delen av sublittoralen (Kylin 1907, 1944, Suneson 1943, Athanasiadis 1996, Annelie Lindgren pers. medd.). Suneson, som själv aldrig hittade levande exemplar i Sverige, fann att de basala delarna på många av de herbarieark han gick igenom var mer eller mindre täckta av krustor av rödalgen kalkplätt Pneophyllum confervicola (som Melobesia minutula). I Danmark rapporterade Rosenvinge (1917) att arten hittats från 1 m ner till 23,5 m djup, både under sommar och vinter. Den växte där framför allt på rödalger som havsris Ahnfeltia plicata, karragenalg och ribbeblad Delesseria sanguinea samt på artfränder. På norska västkusten fann Levring (1937) gaffelkrasing på 1-2 m djup vid Osundet väster om Herdla vid Bergen på en lokal med starkt strömmande vatten, där den växte sparsamt tillsammans med korallalg, bergborsting Cladophora rupestris och krullig borsttråd Chaetomorpha linum. I brittiska vatten undersökte Duerden & Jones (1981) hur specifik gaffelkrasing var i frågan om vilka arter som den växte på och fann att i brittiska vatten växte 69% på brunalgen lummertofs Cladostephus spongiosus och att 56% av alla lummertofsar var starkt påväxta av gaffelkrasing. I de varmare vattnen på syd- och västkusten av Storbritannien växte den även på brunalger av släktena Cystoseira och Halopitys, men påträffades ingenstans på rödalger som kräkel eller havsris, och inte heller direkt på sten. I varmare områden växer den även på flera andra algarter (t.ex. arter av brunalgssläktet sargassotång Sargassum och rödalgssläktet rödsvansingar Dasya) samt på kärlväxter som ålgräs (bandtång) Zostera, Posidonia och Phyllospadix eller direkt på sten (Duerden & Jones 1981, Irvine & Chamberlain 1994).

Vid undersökningar av en relativt opåverkad lokal och en starkt påverkad av utsläpp av avloppsvatten vid nordvästra delen av spanska Medelhavskusten fann Rodríguez-Prieto & Polo (1996) att täckningsgraden av gaffelkrasing minskade från 15% till 1% i det föroreningspåverkade området.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Florideophyceae, Ordning Corallinales, Familj Corallinaceae, Släkte Jania (gaffelkrasingar), Art Jania rubens (Linnaeus) J.V. Lamouroux - gaffelkrasing Synonymer Corallina rubens Linnaeus, Jania spermophoros J.V. Lamouroux

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Den förkalkade rödkalgen Jania rubens är i nutid endast funnen på ilandspolat material längs en strand i norra Bohuslän. Materialet som exemplaren växer på tyder dock på att algen finns fastsittande i närheten. Den har eftersökts men inte återfunnits växande i vattnet. Sällsynt även längs den östra delen av Norges kust. Få fynd från Danmark och inga efter 1905 från Helgoland. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (1-10). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). Utbredningens storlek är nära gränsvärdena för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Därför rödlistas arten som Nära hotad (NT). (D2).
Den kalkinlagrade rödalgen gaffelkrasing Jania rubens har ledade och, till skillnad från korallalg Corallina officinalis, gaffelgrenade runda skott som blir 1-3 (-5) cm höga och utgår några tillsammans från en krustformad, ganska tjock basalskiva (Rosenvinge 1917, Suneson 1943, Irvine & Chamberlain 1994). En ny fästskiva kan även bildas på spetsen av en gren som har kontakt med ett substrat, vilket ger plantan en bättre förankring, liksom de stolonliknande adventivgrenar som kan utgå från äldre grenar och snärjer fast plantan. Mellan de förkalkade lederna, som är upp till 250 µm i diameter, finns böjliga partier (genicula). Av arten finns två former: f. typica, som är den enda som med säkerhet är funnen i våra vatten (Suneson 1943), och f. corniculata, som kan ha motsatta sidoställda smågrenar och som tidigare ansågs vara en egen art. Gametofyterna är samkönade med spermatangier i konceptakler som enligt Irvine & Chamberlain (1994) har en yttre diameter på 180-225 µm, medan de som innehåller karposporangier har en diameter på 315-410 µm. Hos tetrasporofyterna har de sporfyllda konceptaklerna en yttre diameter på 375-500 µm. I det svenska material som Suneson (1943) undersökte var merparten sterila plantor, dock en del fertila, och Rosenvinge (1917) redovisade bara tetrasporofyter i det danska materialet, vilka bildade mogna sporer under april till augusti. I de brittiska vattnen växer unga plantor ut på hösten och blir, efter övervintring, fertila i april-maj och flertalet gamla plantor lossnar på hösten (Irvine & Chamberlain 1994).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för gaffelkrasing

Länsvis förekomst och status för gaffelkrasing baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för gaffelkrasing

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fynd av gaffelkrasing finns rapporterade från alla världsdelar utom Antarktis eller polarområdena i norr (Guiry 2016). Arten är generellt vanligare i varmare områden och har sin nordgräns i Bergenområdet (Athanasiadis 1996, Rueness m.fl. 2001). Gaffelkrasing är dock mycket sällsynt i svenska kustvatten och växer här epifytiskt eller på sten i övre delen av sublitoralen. Arten har endast påträffats vid ett fåtal tillfällen, samtliga i Bohuslän: utanför Fiskebäckskil (Kjellman 1878), vid Hafstenssund, Väderöarna, Hållö, Fiskebäckskil, Morlanda och Öckerö enligt herbarieark undersökta av Suneson (1943) samt på Koster och Kristineberg (som Corallina rubens) (Kylin 1907). Arten är i modern tid endast funnen som epifyt på ilanddrivna exemplar av kräkel Furcellaria lumbricalis vid Saltö utanför Tjärnö i norra Bohuslän (opublicerade observationer 1994 i Athanasiadis 1996). De 18 svenska fynden av gaffelkrasing under 2000-talet sekel har alla varit ilanddrivna vid Danmarksbukten på Saltö söder om Strömstad under höstarna 2007-2010, men försök att hitta den på bottnen därutanför, genom snorkling och vattenkikare, har misslyckats (Annelie Lindgren pers. medd.). I Danmark har den påträffats i norra Kattegatt och i Limfjorden samt ilanddriven på Skagerrakskusten (Nielsen 2005), men har inte hittats efter 1927 (Nielsen 1998 i Bartsch & Kuhlenkamp 2000). Gaffelkrasing är sällsynt även i norska vatten. I östra Skagerrak har arten inte återfunnits efter 1890-talet medan den påträffats vid Bergen på Vestlandet ett flertal gånger under 1900-talet. Under 2000-talet har arten påträffats lösliggande i september 2006 i skrap från 3-7 m djup i Tjongspollen, vid Bolmö i Hordaland söder om Bergen (Norwegian Seaweeds Network 2009). Den är i Norge klassad som Livskraftig (LC). På Helgoland har gaffelkrasing inte påträffats efter 1905 (Bartsch & Kuhlenkamp 2000).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Corallinophycidae  
  • Ordning
    Corallinales  
  • Familj
    Corallinaceae  
  • Släkte
    Jania - gaffelkrasingar 
  • Art
    Jania rubens(Linnaeus) J.V. Lamouroux - gaffelkrasing
    Synonymer
    Corallina rubens Linnaeus
    Jania spermophoros J.V. Lamouroux

I Sverige har gaffelkrasing hittats växande epifytiskt (på korallalg, kräkel, karragenalg Chondrus crispus och sågtång Fucus serratus) eller på sten och skal i övre delen av sublittoralen (Kylin 1907, 1944, Suneson 1943, Athanasiadis 1996, Annelie Lindgren pers. medd.). Suneson, som själv aldrig hittade levande exemplar i Sverige, fann att de basala delarna på många av de herbarieark han gick igenom var mer eller mindre täckta av krustor av rödalgen kalkplätt Pneophyllum confervicola (som Melobesia minutula). I Danmark rapporterade Rosenvinge (1917) att arten hittats från 1 m ner till 23,5 m djup, både under sommar och vinter. Den växte där framför allt på rödalger som havsris Ahnfeltia plicata, karragenalg och ribbeblad Delesseria sanguinea samt på artfränder. På norska västkusten fann Levring (1937) gaffelkrasing på 1-2 m djup vid Osundet väster om Herdla vid Bergen på en lokal med starkt strömmande vatten, där den växte sparsamt tillsammans med korallalg, bergborsting Cladophora rupestris och krullig borsttråd Chaetomorpha linum. I brittiska vatten undersökte Duerden & Jones (1981) hur specifik gaffelkrasing var i frågan om vilka arter som den växte på och fann att i brittiska vatten växte 69% på brunalgen lummertofs Cladostephus spongiosus och att 56% av alla lummertofsar var starkt påväxta av gaffelkrasing. I de varmare vattnen på syd- och västkusten av Storbritannien växte den även på brunalger av släktena Cystoseira och Halopitys, men påträffades ingenstans på rödalger som kräkel eller havsris, och inte heller direkt på sten. I varmare områden växer den även på flera andra algarter (t.ex. arter av brunalgssläktet sargassotång Sargassum och rödalgssläktet rödsvansingar Dasya) samt på kärlväxter som ålgräs (bandtång) Zostera, Posidonia och Phyllospadix eller direkt på sten (Duerden & Jones 1981, Irvine & Chamberlain 1994).

Vid undersökningar av en relativt opåverkad lokal och en starkt påverkad av utsläpp av avloppsvatten vid nordvästra delen av spanska Medelhavskusten fann Rodríguez-Prieto & Polo (1996) att täckningsgraden av gaffelkrasing minskade från 15% till 1% i det föroreningspåverkade området.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Med de ganska få recenta fynden av gaffelkrasing i Nordeuropa (se utbredning och status ovan) är det svårt att ta fram relevant underlag för hotbilder i dessa vatten. Redan för närmare femtio år sedan beskrev dock von Stosch (1969) att tetrasporofyterna, men inte gametofyterna, av gaffelkrasing tillväxte dåligt i kulturmedium med dess vanligen höga halter av fosfor och kväve, medan de växte bra i gammalt medium med låga närsalthalter, eller om fosfattillsatserna från början reducerades till en fjärdedel. Undersökningar i Sydeuropa visar delvis liknande trender. Från en gradient ut från ett utsläpp av hushållsavfallsvatten i nordöstra Spanien visade Arévalo m.fl. (2007) att gaffelkrasing hade en signifikant lägre täckningsgrad vid de medelmåttigt påverkade lokalerna i jämförelse med i kontrollområdet, och mycket låga täckningsgrader vid de mest påverkade lokalerna nära utsläppet. Utanför Bilbao på spanska atlantkusten följde Diéz m.fl. (2009) makroalgernas återhämtning under drygt 20 år efter utsläppsminskning. Gaffelkrasing nämns endast som vanlig i referensområdet, i den lägre delen av tidvattenszonen, men ej i de fyra övriga, tidigare påverkade områdena. Gaffelkrasing hittades endast fram till 1905 vid Helgoland, men inte senare, vilket skulle kunna bero på eutrofieringen (Bartsch & Kuhlenkamp 2000).

Enligt Hiscock m.fl. (2001: Tabell 1; s. 56) hör gaffelkrasing till de sydliga algarter som finns i Skottland, men som sannolikt skulle gynnas av en temperaturökning. För kalkalger är problemet dock att klimatförändringen också medför försurning av havet. Porzio m.fl. (2011) visade att flertalet kalkalger, bl.a. gaffelkrasing, minskade i täckningsgrad längs en naturlig surhetsgradient, när pH sjönk från 8,1 till 7,8 medan den saknades vid pH 6,8. Även Baggini m.fl. (2014) utnyttjade utsipprande koldioxid och den gradient detta skapade. De fann mycket låga täckningsgrader vid höga koldioxid-halter, men en betydligt högre täckning på hösten i referensområdet, medan den under våren förekom i låga mängder på samtliga lokaler.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
Med tanke på att arten ändå påträffats under fyra år på 2000-talet vid Saltö vore det önskvärt att dykundersökningar genomfördes i detta område, liksom vid några av de gamla fyndplatserna, om dessa inte varit utsatta för stark miljöpåverkan.
Utanför Alexandria i Egypten testade man sex algers upptag av tungmetaller och gaffelkrasing hade tillsammans med grönalgen grov tarmalg Ulva compressa och brunalgen Padina boryana de högsta biokoncentrationerna och föreslogs kunna användas som bioindikator (Shams El-Din m.fl. 2014).

Arévalo, R., Pinedo, S. & Ballesteros, E. 2007. Changes in the composition and structure of Mediterranean rocky-shore communities following a gradient of nutrient enrichment: Descriptive study and test of proposed methods to assess water quality regarding macroalgae. Marine Pollution Bulletin 55: 104-113.

Athanasiadis, A. 1996. Taxonomisk litteratur och biogeografi av skandinaviska rödalger och brunalger. Algologia, Göteborg: 1-280.

Baggini, C., Salomidi, M., Voutsinas, E., Bray, L., Krasakopoulou, E. & Hall-Spencer, J.M. 2014. Seasonality affects macroalgal community response to increases in pCO2. PLoS ONE 9(9): e106520.

Bartsch, I. & Kuhlenkamp, R. 2000. The marine macroalgae of Helgoland (North Sea): an annotated list of records between 1845 and 1999. Helgoland Marine Research 54: 160-189.

Díéz, I., Santolaria, A., Secilla, A. & Gorostiaga, J.M. 2009. Recovery stages over long-term monitoring of the intertidal vegetation in the ”Abra de Bilbao” area and on the adjacent coast (N. Spain). European Journal of Phycology 44: 1-14.

Duerden, R.C. & Jones, W.E. 1981. The host specificity of Jania rubens (L.) Lamour. in British waters. Proceedings of the International Seaweed Symposium 8: 313-319.

Guiry, M.D. 2016. Jania rubens (Linnaeus) J.V. Lamouroux. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2016-04-01]

Hiscock, K., Southward, A., Tittley, I. & Hawkins, S. 2001. The impact of climate change on subtidal and intertidal benthic species in Scotland. Report to the Scottish Natural Heritage from the Marine Biological Association of the UK: 1-203. www.marlin.ac.uk/PDF/SNH_ClimateChangeReport.pdf [http://www.marlin.ac.uk/PDF/SNH_ClimateChangeReport.pdf]

Irvine, L.M. & Chamberlain, Y.M. 1994. Seaweeds of the British Isles. Volume 1 Rhodophyta. Part 2B Corallinales, Hildenbrandiales. HMSO, London: 1-276.

Kjellman, F.R. 1878. Über Algenregionen und Algenformationen im östlichen Skager Rack. Bihang till Kongliga Svenska Vetenskaps-akademiens Handlingar 5: 1-36.

Kylin, H. 1907. Studien über die Algenflora der schwedischen Westküste. Avhandling. K.W. Appelbergs Buchdruckerei, Uppsala. 288 s + 7 planscher.

Kylin, H. 1944. Die Rhodophyceen der schwedischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 40(2): 1-104 + 32 planscher.

Levring, T. 1937. Zur Kenntnis der Algenflora der Norwegischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 33(8): 1-147 + 4 planscher.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. Distributional index. Botanical Museum, Köpenhamn.

Norwegian Seaweeds Network 2009. Jania rubens. www.Seaweeds.uib.no [http://www.Seaweeds.uib.no] [uttag 2015-11-23]

Porzio, L., Buia, M.C. & Hall-Spencer, J.M. 2011. Effects of ocean acidification on macroalgal communities. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology 400: 278-287.

Rodríguez-Prieto, C. & Polo, L. 1996. Effects of sewage pollution in the structure and dynamics of the community of Cystoseira mediterranea (Fucales, Phaeophyceae). Scientia Marina 60(2-3): 253-263.

Rosenvinge, L.K. 1917. The marine algae of Denmark - Contributions to their natural history. Part II. Rhodophyceae II. (Cryptonemiales). Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter 7. Række, Naturvidenskabelig og Mathematisk Afdeling 7(2): 155-283 + 2 planscher.

Rueness, J., Brattegard, T., Lein, T.E., Küfner, R., Pedersen, A. & Sørli, A.C. 2001. Class Rhodophyceae (Division Rhodophyta). I: Brattegard, T. & Holthe, T. (red.), Distribution of marine, benthic macro-organisms in Norway. A tabulated catalogue. Revised edition. Research Report 2001-3. Directorate for Nature Management, Trondheim.

Shams El-Din, N.G., Mohamedein, L.I., & El-Moselhy, K.M. 2014. Seaweeds as bioindicators of heavy metals off a hot spot area on the Egyptian Mediterranean Coast during 2008-2010. Environmental Monitoring and Assessment 186: 5865-5881.

Suneson, S. 1943. The structure, life history and taxonomy of the Swedish Corallinaceae. Lunds universitets årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 39(9): 1-66 + 9 planscher.

von Stosch, H.A. 1969. Observations on Corallina, Jania and other red algae in culture. Proceedings of the Sixth International Seaweed Symposium 6: 389-399.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lena Carlsson 2005, omfattande rev. Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Corallinophycidae  
  • Ordning
    Corallinales  
  • Familj
    Corallinaceae  
  • Släkte
    Jania - gaffelkrasingar 
  • Art
    Jania rubens, (Linnaeus) J.V. Lamouroux - gaffelkrasing
    Synonymer
    Corallina rubens Linnaeus
    Jania spermophoros J.V. Lamouroux
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lena Carlsson 2005, omfattande rev. Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016