Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fiskbensalg

Organismgrupp Alger, Rödalger Sphaerococcus coronopifolius
Fiskbensalg Alger, Rödalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hos den marina rödalgen fiskbensalg har gametofyter och tetrasporofyter helt olika utseenden. Gametofyterna, som är mer eller mindre rikligt förgrenade, kan i andra områden bli upp till 30 cm höga (jfr nedan för Sverige) och är till största delen platta och broskartade, men basalt bildas ett stjälkliknande parti som fäster vid underlaget med en basal disk. Hos unga båldelar finns ett inre fiskbensliknande mönster, som är typiskt för arten, men det syns mindre väl i äldre partier (Dixon & Irvine 1977, Karlsson m.fl. 1992: Fig. 2b-c, 2d). Bålen hos gametofyten har en centralaxel som slutar i en knappt synlig toppcell. Kring axeln finns större färglösa märgceller och utanför dessa finns pigmenterade, mindre barkceller (Dixon & Irvine 1977). Författarna angav också att cystokarpen utvecklas nära toppen av de unga grenarna, och på samma plantor finns spermatangiesamlingarna som delvis ligger insänkta i bålen. Fiskbensalg, liksom andra rödalgskrustor, har tidigare orsakat förvirring då man har tolkat dessa sporofytstadier som egna arter av andra släkten. Maggs & Guiry (1982) undersökte krustor insamlade i Galway Bay, Irland, och fann då sådana som ytligt sett liknade den röda krustan Haematocelis rubens, som numera inte identifieras som en egen art utan utgör en del i livscykeln hos rödalgen Schizymenia dubyi. När man jämförde sina insamlade krustor med typmaterial av den art som då gick under namnet Haematocelis fissurata, från Bretagne, fann man stora likheter: bl.a. intercellulära oljedroppar, som syntes som vita fläckar på krustans yta, liksom kedjor av stora celler bland de horisontella trådarna. Vid odling grodde sedan tetrasporerna till diskar som gav upphov till plantor, som kunde identifieras som fiskbensalg, även om de inte blev fertila. Så den krustan är numera införlivad som tetrasporofytstadiet i fiskbensalgens livscykel. Hos de svenska exemplaren har enbart tomma cystokarp påträffats (Karlsson m.fl. 1992).

I Sverige kan fiskbensalg förväxlas med rödalgerna rödhand Callophyllis laciniata och kamalg Plocamium cartilagineum, som växer i ungefär samma miljöer (Karlsson m.fl. 1992). De arterna saknar dock den fiskbensliknande strukturen. Rödhand har dessutom betydligt bredare bål medan hos kamalg har de yngsta grenarna ett kamliknande utseende.
Utbredning
Länsvis förekomst för fiskbensalg Observationer i  Sverige för fiskbensalg
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige upptäcktes gametofyter av fiskbensalg första gången vid dykning kring Segelskären i sydvästra delen av Kosterskärgården i september 1990. Den sågs på samma ställe, liksom på tre nya platser, mellan augusti 1991 och februari 1992 (Karlsson m.fl. 1992). År 1994 fann Athanasiadis (1996) ett sterilt exemplar vid skrapning i Kosterskärgården. Det finns inga rapporter införda i Artportalen mellan 2000 och 2015. I Norge är gametofyten bara funnen enstaka gånger i yttre delen av Oslofjorden (Rueness m.fl. 2001), och arten anses eventuellt vara introducerad och har därför inte bedömts för rödlistning. Enligt Nielsen (2005) är arten inte hittad i Danmark och den är inte heller funnen vid Helgoland (Bartsch & Kuhlenkamp 2000). På de Brittiska öarna är gametofyterna vanliga på sydkusten österut till Isle of Wight, och på västkusten upp till Isle of Man (Dixon & Irvine 1977), medan de krustformiga tetrasporofyterna bara är funna på tre lokaler kring Irland och två på Hebriderna (Irvine & Maggs 1983). Feldmann (1954) skrev att gametofyterna var tämligen sällsynta i området runt Roscoff i Bretagne. Denna sydliga art har även hittats i stora delar av Medelhavet (Guiry 2015).

De relativt få svenska fynden av gametofyter gör att kunskapen om artens utbredning är bristfällig, varför den klassificerats som Kunskapsbrist (DD). Det är inte omöjligt att den krustformiga tetrasporofyten kan finnas, även om den hittills inte rapporterats från Sverige (Athanasiadis 1996).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Rödalgen Sphaerococcus coronopifolius är endast känd från Kosterområdet där den först påträffades på fyra lokaler på 1990-talet. Arten är sydlig och endast enstaka fynd har gjorts i Norge medan den saknas i Danmark. Kan möjligen öka med ett varmare klimat. Unga exemplar liknar de vanligare arterna Euthora cristata och Plocamium cartilagineum varför arten skulle kunna vara förbisedd. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Fiskbensalg har i Sverige påträffats på klippor på ett djup av 22 m, från augusti till februari (Karlsson m.fl. 1992). I augusti var plantorna bara 0,5-1 cm långa, men blev senare under hösten mer förgrenade och 2,5-5 cm höga (Karlsson m.fl. 1992). Enligt Dixon & Irvine (1977) finns gametofyterna på de brittiska öarna från övre delen av sublitoralen ner till ca 15 m djup. De skrev också att man ofta ser drivande plantor. Tetrasporofytstadiet har i Irland och på Hebriderna påträffats på 3-24 m djup (Irvine & Maggs 1983). På Azorerna är gametofyterna en karaktärsart för den djupare sublitorala zonen, på alltifrån starkt exponerade till mindre exponerade lokaler (Neto 2000, Tittley & Neto 2000). Fiskbensalg är känd för att innehålla en stor mängd bioaktiva ämnen, bl.a. bromerade terpener som testats för medicinska ändamål (se Rodrigues m.fl. 2015 och referenser däri). Likaså har man undersökt dessa ämnens påverkan på betande kräftdjur liksom på etablerande havstulpaner. I Grekland undersökte Piazza m.fl. (2011) hur åtta olika terpener från fiskbensalgens gametofyter påverkade cirripedstadiet hos havstulpaner, i försök att få fram miljövänligare antifoulingmedel (båtbottenfärger). De fann hos ett ämne ett EC50-värde som var så lågt som 0,23 mg/L för ett ämne (bromosphaerol) med ett LC50-värde så lågt som >100 mg/L. EC50-värdet innebär koncentrationen då halva maximala aktiviteten av ämnet uppnås medan LC50-värdet anger koncentrationen då hälften av testorganismerna dör. De här studierna gjordes i områden där algen är vanlig.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Florideophyceae, Ordning Gigartinales, Familj Sphaerococcaceae, Släkte Sphaerococcus (fiskbensalger), Art Sphaerococcus coronopifolius Stackhouse - fiskbensalg Synonymer Fucus coronopifolius Goodenough & Woodward, Coronopifolia cartilaginea Stackhouse, Rhynchococcus coronopifolius (Stackhouse) Kützing, Coronopifolia coronopifolia Le Jolis, Ethelia fissurata (P.L.Crouan & H.M.Crouan) Denizot

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Rödalgen Sphaerococcus coronopifolius är endast känd från Kosterområdet där den först påträffades på fyra lokaler på 1990-talet. Arten är sydlig och endast enstaka fynd har gjorts i Norge medan den saknas i Danmark. Kan möjligen öka med ett varmare klimat. Unga exemplar liknar de vanligare arterna Euthora cristata och Plocamium cartilagineum varför arten skulle kunna vara förbisedd. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Hos den marina rödalgen fiskbensalg har gametofyter och tetrasporofyter helt olika utseenden. Gametofyterna, som är mer eller mindre rikligt förgrenade, kan i andra områden bli upp till 30 cm höga (jfr nedan för Sverige) och är till största delen platta och broskartade, men basalt bildas ett stjälkliknande parti som fäster vid underlaget med en basal disk. Hos unga båldelar finns ett inre fiskbensliknande mönster, som är typiskt för arten, men det syns mindre väl i äldre partier (Dixon & Irvine 1977, Karlsson m.fl. 1992: Fig. 2b-c, 2d). Bålen hos gametofyten har en centralaxel som slutar i en knappt synlig toppcell. Kring axeln finns större färglösa märgceller och utanför dessa finns pigmenterade, mindre barkceller (Dixon & Irvine 1977). Författarna angav också att cystokarpen utvecklas nära toppen av de unga grenarna, och på samma plantor finns spermatangiesamlingarna som delvis ligger insänkta i bålen. Fiskbensalg, liksom andra rödalgskrustor, har tidigare orsakat förvirring då man har tolkat dessa sporofytstadier som egna arter av andra släkten. Maggs & Guiry (1982) undersökte krustor insamlade i Galway Bay, Irland, och fann då sådana som ytligt sett liknade den röda krustan Haematocelis rubens, som numera inte identifieras som en egen art utan utgör en del i livscykeln hos rödalgen Schizymenia dubyi. När man jämförde sina insamlade krustor med typmaterial av den art som då gick under namnet Haematocelis fissurata, från Bretagne, fann man stora likheter: bl.a. intercellulära oljedroppar, som syntes som vita fläckar på krustans yta, liksom kedjor av stora celler bland de horisontella trådarna. Vid odling grodde sedan tetrasporerna till diskar som gav upphov till plantor, som kunde identifieras som fiskbensalg, även om de inte blev fertila. Så den krustan är numera införlivad som tetrasporofytstadiet i fiskbensalgens livscykel. Hos de svenska exemplaren har enbart tomma cystokarp påträffats (Karlsson m.fl. 1992).

I Sverige kan fiskbensalg förväxlas med rödalgerna rödhand Callophyllis laciniata och kamalg Plocamium cartilagineum, som växer i ungefär samma miljöer (Karlsson m.fl. 1992). De arterna saknar dock den fiskbensliknande strukturen. Rödhand har dessutom betydligt bredare bål medan hos kamalg har de yngsta grenarna ett kamliknande utseende.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fiskbensalg

Länsvis förekomst och status för fiskbensalg baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fiskbensalg

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige upptäcktes gametofyter av fiskbensalg första gången vid dykning kring Segelskären i sydvästra delen av Kosterskärgården i september 1990. Den sågs på samma ställe, liksom på tre nya platser, mellan augusti 1991 och februari 1992 (Karlsson m.fl. 1992). År 1994 fann Athanasiadis (1996) ett sterilt exemplar vid skrapning i Kosterskärgården. Det finns inga rapporter införda i Artportalen mellan 2000 och 2015. I Norge är gametofyten bara funnen enstaka gånger i yttre delen av Oslofjorden (Rueness m.fl. 2001), och arten anses eventuellt vara introducerad och har därför inte bedömts för rödlistning. Enligt Nielsen (2005) är arten inte hittad i Danmark och den är inte heller funnen vid Helgoland (Bartsch & Kuhlenkamp 2000). På de Brittiska öarna är gametofyterna vanliga på sydkusten österut till Isle of Wight, och på västkusten upp till Isle of Man (Dixon & Irvine 1977), medan de krustformiga tetrasporofyterna bara är funna på tre lokaler kring Irland och två på Hebriderna (Irvine & Maggs 1983). Feldmann (1954) skrev att gametofyterna var tämligen sällsynta i området runt Roscoff i Bretagne. Denna sydliga art har även hittats i stora delar av Medelhavet (Guiry 2015).

De relativt få svenska fynden av gametofyter gör att kunskapen om artens utbredning är bristfällig, varför den klassificerats som Kunskapsbrist (DD). Det är inte omöjligt att den krustformiga tetrasporofyten kan finnas, även om den hittills inte rapporterats från Sverige (Athanasiadis 1996).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Rhodymeniophycidae  
  • Ordning
    Gigartinales  
  • Familj
    Sphaerococcaceae  
  • Släkte
    Sphaerococcus - fiskbensalger 
  • Art
    Sphaerococcus coronopifoliusStackhouse - fiskbensalg
    Synonymer
    Fucus coronopifolius Goodenough & Woodward
    Coronopifolia cartilaginea Stackhouse
    Rhynchococcus coronopifolius (Stackhouse) Kützing
    Coronopifolia coronopifolia Le Jolis
    Ethelia fissurata (P.L.Crouan & H.M.Crouan) Denizot

Fiskbensalg har i Sverige påträffats på klippor på ett djup av 22 m, från augusti till februari (Karlsson m.fl. 1992). I augusti var plantorna bara 0,5-1 cm långa, men blev senare under hösten mer förgrenade och 2,5-5 cm höga (Karlsson m.fl. 1992). Enligt Dixon & Irvine (1977) finns gametofyterna på de brittiska öarna från övre delen av sublitoralen ner till ca 15 m djup. De skrev också att man ofta ser drivande plantor. Tetrasporofytstadiet har i Irland och på Hebriderna påträffats på 3-24 m djup (Irvine & Maggs 1983). På Azorerna är gametofyterna en karaktärsart för den djupare sublitorala zonen, på alltifrån starkt exponerade till mindre exponerade lokaler (Neto 2000, Tittley & Neto 2000). Fiskbensalg är känd för att innehålla en stor mängd bioaktiva ämnen, bl.a. bromerade terpener som testats för medicinska ändamål (se Rodrigues m.fl. 2015 och referenser däri). Likaså har man undersökt dessa ämnens påverkan på betande kräftdjur liksom på etablerande havstulpaner. I Grekland undersökte Piazza m.fl. (2011) hur åtta olika terpener från fiskbensalgens gametofyter påverkade cirripedstadiet hos havstulpaner, i försök att få fram miljövänligare antifoulingmedel (båtbottenfärger). De fann hos ett ämne ett EC50-värde som var så lågt som 0,23 mg/L för ett ämne (bromosphaerol) med ett LC50-värde så lågt som >100 mg/L. EC50-värdet innebär koncentrationen då halva maximala aktiviteten av ämnet uppnås medan LC50-värdet anger koncentrationen då hälften av testorganismerna dör. De här studierna gjordes i områden där algen är vanlig.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Fiskbensalgens gametofyter har i Sverige hittats inom ett relativt begränsat geografiskt område, vilket kan göra arten sårbar, särskilt som vi inte vet om tetrasporofyterna finns här eller ej. Då den växer på klippor torde inte substratet vara begränsande, men ansamlingar av sedimenterat material, särskilt i övergödda områden, skulle troligen kunna bli ett problem. Arten är vanlig i varmare områden (Guiry 2015), så en eventuell temperaturhöjning skulle sannolikt inte utgöra något problem. Det har inte gått att hitta uppgifter om hur gametofyterna reagerar på utsläpp av förorenande ämnen eller försurning. För tetrasporofyterna är uppgifterna alltför begränsade för att kunna bedöma deras hotbild, särskilt som vi inte vet om de finns i Sverige.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Vattengrumling (Viss negativ effekt)
Den hittills kända begränsade utbredningen gör det svårt att göra riktade undersökningar, annat än att informera om dess förekomst i Sverige och hur man skiljer den från snarlika arter. Det vore önskvärt att få veta om den krustaformade tetrasporofyten finns i Sverige, för att få reda om den kan fullgöra en komplett livscykel här, men det är sannolikt en tidsödande uppgift och få har den kunskapen som behövs för att identifiera den. Hos alger där sporofyt- och gametofytgenerationen är helt olika byggda kan de sannolikt ha olika toleransnivåer för olika typer av påverkan. Detta gäller särskilt om ena stadiet är en krusta, eftersom krustor ofta är mindre betningskänsliga men också kan vara anpassade till andra ljus- (inkl. dagslängd) och/eller olika temperaturintervall. Om ett stadium saknas i livscykeln kan det innebära att arten har svårare att fortplanta sig.

Athanasiadis, A. 1996. Taxonomisk litteratur och biogeografi av skandinaviska rödalger och brunalger. Algologia, Göteborg: 1-280.

Bartsch, I. & Kuhlenkamp, R. 2000. The marine macroalgae of Helgoland (North Sea): an annotated list of records between 1845 and 1999. Helgoland Marine Research 54: 160-189.

Dixon, P.S. & Irvine, L.M. 1977. Seaweeds of the British Isles. Volume 1. Rhodophyta. Part 1. Introduction, Nemaliales, Gigartinales. Natural History Museum, London: [1]-252 + 90 figurer.

Feldmann, J. 1954. Inventaire de la flore marine de Roscoff. Algues, champignons, lichens et spermatophytes. Supplément aux Travaux de la Station Biologique de Roscoff 6: 1-152.

Guiry, M.D. 2015. Sphaerococcus coronopifolius Stackhouse 1797. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2015-02-16]

Irvine, L.M. & Maggs, C.A. 1983. Peysonelliaceae. I: Irvine L.M. (red.), Seaweeds of the British Isles. Volume 1, Rhodophyta. Part 2A Cryptonemiales (sensu stricto), Palmariales, Rhodymeniales. Natural History Museum, London: 52-61.

Karlsson, J., Kuylenstierna, M. & Åberg, P. 1992. Contribution to the seaweed flora of Sweden: New or otherwise interesting records from the west coast. Acta Phytogeographica Suecica 78: 49-63.

Maggs, C.A. & Guiry, M.D. 1982. The life history of Haematocelis fissurata Crouan frat. (Rhodophyta: Sphaerococcaceae). British Phycological Journal 17: 235.

Neto, A.I. 2000. Observations on the biology and ecology of selected macroalgae from the littoral of São Miguel (Azores). Botanica Marina 43: 483-498.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. List of species. Botanical Museum, Köpenhamn: 1-45.

Piazza, V., Roussis, V., Garaventa, F., Greco, G., Smyrniotopoulos, V., Vagias, C. & Faimali, M. 2011. Terpenes from the red alga Spaerococcus coronopifolius inhibit the settlement of barnacles. Marine Biotechnology 13: 764-772.

Rodrigues, D., Alves, C., Horta, A., Pinteus, S., Silva, J., Culioli, G., Thomas, O.P. & Pedrosa, R. 2015. Antitumor and antimicrobial potential of bromoditerpenes isolated from the red alga, Sphaerococcus coronopifolius. Marine Drugs 13: 713-726.

Rueness, J., Brattegard, T., Lein, T.E., Ku¨fner, R., Pedersen, A. & Sørlie, A.C. 2001. Algae. I: Brattegard, T. & Holthe, T. (red.), Distribution of marine, benthic macro-organisms in Norway. A tabulated catalogue. Revised edition. Research Report No. 2001-3. Directorate for Nature Management, Trondheim.

Tittley, I. & Neto, A.I. 2000. A provisional classification of algal-characterised rocky shore biotopes in the Azores. Hydrobiologia 440: 19-25.

Yun, H.Y., Cruz, J., Treitschke, M., Wahl, M. & Molis, M. 2007. Testing for the induction of anti-herbivory defences in four Portuguese macroalgae by direct and water-borne cues of grazing amphipods. Helgoland Marine Research 61: 203-29.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Rhodymeniophycidae  
  • Ordning
    Gigartinales  
  • Familj
    Sphaerococcaceae  
  • Släkte
    Sphaerococcus - fiskbensalger 
  • Art
    Sphaerococcus coronopifolius, Stackhouse - fiskbensalg
    Synonymer
    Fucus coronopifolius Goodenough & Woodward
    Coronopifolia cartilaginea Stackhouse
    Rhynchococcus coronopifolius (Stackhouse) Kützing
    Coronopifolia coronopifolia Le Jolis
    Ethelia fissurata (P.L.Crouan & H.M.Crouan) Denizot
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016