Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ullig ledalg

Organismgrupp Alger, Rödalger Halurus flosculosus
Ullig ledalg Alger, Rödalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Ullig ledalg är en marin, purpurfärgad rödalg som är ganska styv, men de uniseriata trådarna saknar egentligt barklager, och den blir i Sverige drygt decimeter-hög. Vid de Brittiska öarna kan den bli upp till 20 cm hög och 30 cm vid. Basalt har ullig ledalg ett virrvarr av rhizoidala trådar och bålen bildar täta gaffelgrenade kvastar, men de vegetativa cellerna saknar smågrenar i kransar, vilka finns hos den andra arten i släktet, H. equisetifolius (som inte finns i Sverige). Grenarnas mogna celler hos ullig ledalg har tjocka väggar och cellerna blir 3,5-6 gånger så långa som breda, men är inte insnörda vid cellskarvarna som hos den närstående svenska arten ledalg Griffithsia corallinoides. Gametofyterna är skildkönade, där hanplantan bär spermatangiesamlingar i toppen på sidogrenar, basalt omgivna av en krans med åtta, två-tre celler långa, smågrenar. Även honorganen utvecklas i grenspetsarna och utvecklas efter befruktningen till cystokarp, också de omgivna av en krans av smågrenar. Tetrasporangierna sitter likaså i toppen eller på sidan av de yngsta sidogrenarna, och saknar eller har ett kort skaft, och hela samlingen har basalt 7-8 grenar i krans som är tre celler långa (Maggs & Hommersand 1993). Ullig ledalg kan möjligen förväxlas med arter av släktet Griffithsia (bara en art finns i Sverige), vilka dock inte har tjocka cellväggar.
Utbredning
Länsvis förekomst för ullig ledalg Observationer i  Sverige för ullig ledalg
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Rödalgssläktet Halurus har bara två giltiga arter, och ullig ledalg är den enda som är funnen i Sverige. Arten hittades redan 1865 vid Öckerö i Göteborgs norra skärgård, och senare på skalgrusbottnar utanför Gåsö, i Gullmarns mynning, 1954-1957 (Wærn 1958, Athanasiadis 1996). Några senare fynd finns inte rapporterade i Artportalen fram till 2015. I Norge är ullig ledalg funnen enstaka gånger i sydvästra delen samt 1997 på 4-9 m djup på en skyddad lokal vid Florø, i Sogn og Fjordane fylke norr om Bergen (Rueness 1977, Lein m.fl. 1999). Däremot finns den inte angiven för Danmark i den senaste check-listan (Nielsen 2005). I Tyskland är arten funnen vid Helgoland (Bartsch & Kuhlenkamp 2009 i Schories m.fl. 2009). Den är vanlig kring större delen av Brittiska öarna utom i de östra delarna av Skottland (Maggs & Hommersand 1993, se även karta i www.algaebase.org). De få, och i tid och rum starkt skilda fynden, gör att vår kunskap om artens svenska utbredning är bristfällig varför den klassificerats som Kunskapsbrist (DD).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
Rödalgen Halurus flosculosus hittades redan 1865 vid Öckerö i Göteborgs norra skärgård, men finns framförallt uppgiven av Mats Wærn (1958 - som Griffithsia flosculosa) från skalgrusbottnar vid Gåsö utanför Gullmarsfjorden. Arten anges på dessa bottnar då som tämligen vanlig. Inga fynd rapporterade sedan dess och inga fynd finns heller rapporterade från Danmark. Närmast förekommer arten på norska Vestlandet. Arten är dåligt eftersökt. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
I Sverige hittade Mats Wærn (1958) ullig ledalg på skalgrusbottnar vid Gåsö på ca 14-19 m djup, där den kunde vara den dominerande arten framåt hösten, och han såg även övervintrade plantor. Han ansåg att dessa skalgrusbottnar fungerar som refugier för mindre konkurrenskraftiga arter och sådana som lever nära sin utbredningsgräns. De fåtal fynden från Norge tyder också på att arten kan vara på gränsen av sitt utbredningsområde. Detta kan vara orsaken till att fyndplatserna i Sverige skiljer sig från de habitat den koloniserar vid Brittiska öarna. Maggs & Hommersand (1993) anger att den där växer i hällkar samt på klippor och sten från lågvattenslinjen ner till 10 m djup (ibland ner till 23 m), liksom epifytiskt på stipes (stjälkar) av stor-tare Laminaria hyperborea och på andra alger, samt ibland även på pirar, alltifrån mycket vågexponerade till skyddade lägen, där den kan bli vanlig. Några uppgifter om dess krav på temperatur och salthalt eller tolerans mot föroreningar har inte gått att få fram.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Florideophyceae, Ordning Ceramiales, Familj Wrangeliaceae, Släkte Halurus, Art Halurus flosculosus (J.Ellis) Maggs & Hommers. - ullig ledalg Synonymer Griffithsia flosculosa (J. Ellis) Batters, Conferva flosculosa J. Ellis, Griffithsia setacea (Hudson) C. Agardh, Griffithsia arachnoidea C. Agardh

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Rödalgen Halurus flosculosus hittades redan 1865 vid Öckerö i Göteborgs norra skärgård, men finns framförallt uppgiven av Mats Wærn (1958 - som Griffithsia flosculosa) från skalgrusbottnar vid Gåsö utanför Gullmarsfjorden. Arten anges på dessa bottnar då som tämligen vanlig. Inga fynd rapporterade sedan dess och inga fynd finns heller rapporterade från Danmark. Närmast förekommer arten på norska Vestlandet. Arten är dåligt eftersökt. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ullig ledalg är en marin, purpurfärgad rödalg som är ganska styv, men de uniseriata trådarna saknar egentligt barklager, och den blir i Sverige drygt decimeter-hög. Vid de Brittiska öarna kan den bli upp till 20 cm hög och 30 cm vid. Basalt har ullig ledalg ett virrvarr av rhizoidala trådar och bålen bildar täta gaffelgrenade kvastar, men de vegetativa cellerna saknar smågrenar i kransar, vilka finns hos den andra arten i släktet, H. equisetifolius (som inte finns i Sverige). Grenarnas mogna celler hos ullig ledalg har tjocka väggar och cellerna blir 3,5-6 gånger så långa som breda, men är inte insnörda vid cellskarvarna som hos den närstående svenska arten ledalg Griffithsia corallinoides. Gametofyterna är skildkönade, där hanplantan bär spermatangiesamlingar i toppen på sidogrenar, basalt omgivna av en krans med åtta, två-tre celler långa, smågrenar. Även honorganen utvecklas i grenspetsarna och utvecklas efter befruktningen till cystokarp, också de omgivna av en krans av smågrenar. Tetrasporangierna sitter likaså i toppen eller på sidan av de yngsta sidogrenarna, och saknar eller har ett kort skaft, och hela samlingen har basalt 7-8 grenar i krans som är tre celler långa (Maggs & Hommersand 1993). Ullig ledalg kan möjligen förväxlas med arter av släktet Griffithsia (bara en art finns i Sverige), vilka dock inte har tjocka cellväggar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ullig ledalg

Länsvis förekomst och status för ullig ledalg baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ullig ledalg

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Rödalgssläktet Halurus har bara två giltiga arter, och ullig ledalg är den enda som är funnen i Sverige. Arten hittades redan 1865 vid Öckerö i Göteborgs norra skärgård, och senare på skalgrusbottnar utanför Gåsö, i Gullmarns mynning, 1954-1957 (Wærn 1958, Athanasiadis 1996). Några senare fynd finns inte rapporterade i Artportalen fram till 2015. I Norge är ullig ledalg funnen enstaka gånger i sydvästra delen samt 1997 på 4-9 m djup på en skyddad lokal vid Florø, i Sogn og Fjordane fylke norr om Bergen (Rueness 1977, Lein m.fl. 1999). Däremot finns den inte angiven för Danmark i den senaste check-listan (Nielsen 2005). I Tyskland är arten funnen vid Helgoland (Bartsch & Kuhlenkamp 2009 i Schories m.fl. 2009). Den är vanlig kring större delen av Brittiska öarna utom i de östra delarna av Skottland (Maggs & Hommersand 1993, se även karta i www.algaebase.org). De få, och i tid och rum starkt skilda fynden, gör att vår kunskap om artens svenska utbredning är bristfällig varför den klassificerats som Kunskapsbrist (DD).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Rhodymeniophycidae  
  • Ordning
    Ceramiales  
  • Familj
    Wrangeliaceae  
  • Släkte
    Halurus  
  • Art
    Halurus flosculosus(J.Ellis) Maggs & Hommers. - ullig ledalg
    Synonymer
    Griffithsia flosculosa (J. Ellis) Batters
    Conferva flosculosa J. Ellis
    Griffithsia setacea (Hudson) C. Agardh
    Griffithsia arachnoidea C. Agardh

I Sverige hittade Mats Wærn (1958) ullig ledalg på skalgrusbottnar vid Gåsö på ca 14-19 m djup, där den kunde vara den dominerande arten framåt hösten, och han såg även övervintrade plantor. Han ansåg att dessa skalgrusbottnar fungerar som refugier för mindre konkurrenskraftiga arter och sådana som lever nära sin utbredningsgräns. De fåtal fynden från Norge tyder också på att arten kan vara på gränsen av sitt utbredningsområde. Detta kan vara orsaken till att fyndplatserna i Sverige skiljer sig från de habitat den koloniserar vid Brittiska öarna. Maggs & Hommersand (1993) anger att den där växer i hällkar samt på klippor och sten från lågvattenslinjen ner till 10 m djup (ibland ner till 23 m), liksom epifytiskt på stipes (stjälkar) av stor-tare Laminaria hyperborea och på andra alger, samt ibland även på pirar, alltifrån mycket vågexponerade till skyddade lägen, där den kan bli vanlig. Några uppgifter om dess krav på temperatur och salthalt eller tolerans mot föroreningar har inte gått att få fram.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Skalgrusbottnar är en miljö som lätt kan förändras genom bottentrålning, igenslamning m.m. och denna typ av växtplats kan därför anses hotad. Däremot borde den kunna klara sig på stipes av stortare även vid den svenska kusten. Att den inte är hittad på grundare vatten skulle kunna bero på en för låg salthalt ovanför språngskiktet.
Återbesök vid Gåsö, liksom inventeringar av andra skalgrusbottnar, skulle kunna ge en bättre bild av dess nutida förekomst. Att dess rikliga förekomst för drygt femtio år sedan inte satt något spår i våra dagar är lite svårförklarligt.

Athanasiadis, A. 1996. Taxonomisk litteratur och biogeografi av skandinaviska rödalger och brunalger. Algologia, Göteborg: 1-280.

Lein, T.E., Bruntse, G., Gunnarsson, K. & Nielsen, R. 1999. New records of benthic marine algae for Norway, with notes on some rare species from the Florø district, western Norway. Sarsia 84: 39-53.

Maggs, C.A. & Hommersand, M.H. 1993. Seaweeds of the British Isles. Volume 1 Rhodophyta. Part 3A Ceramiales. HMSO, London: 1-444.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. List of species. Botanical Museum, Köpenhamn. [http://www.nathimus.ku.dk/bot/seaweeds.htm]

Rueness, J. 1977. Norsk algeflora. Universitetsforlaget, Oslo: 1-266.

Schories, D., Selig, U. & Schubert, H. 2009. Species and synonym list of the German marine macroalgae based on historical and recent records. Rostocker Meeresbiologische Beiträge 21: 7-135.

Wærn, M. 1958. Phycological investigations of the Swedish west coast. I. Introduction and study of the Gåsö shellbottom. Svensk Botanisk Tidskrift 52: 319-342+ 4 planscher.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2012, rev. 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Rhodymeniophycidae  
  • Ordning
    Ceramiales  
  • Familj
    Wrangeliaceae  
  • Släkte
    Halurus  
  • Art
    Halurus flosculosus, (J.Ellis) Maggs & Hommers. - ullig ledalg
    Synonymer
    Griffithsia flosculosa (J. Ellis) Batters
    Conferva flosculosa J. Ellis
    Griffithsia setacea (Hudson) C. Agardh
    Griffithsia arachnoidea C. Agardh
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2012, rev. 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016