Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svartslick

Organismgrupp Alger, Rödalger Polysiphonia nigra
Svartslick Alger, Rödalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den marina rödalgen svartslick bildar risiga tofsar, där grenarna består av segment med 9-13 spiralvridna pericentralceller runt centralcellen, och bålen är fäst vid substratet med rhizoider. Svartslick saknar helt bark till skillnad från fjäderslick P. fucoides. Huvudgrenarna hos svartslick bär många smågrenar (utgående axialt från trichoblaster), som smalnar av basalt och är spiralvridna, samt är fästade i en snäv vinkel mot huvudstammen. Storleken hos svartslicken är starkt reducerad i Sverige och den kan därför lätt förväxlas med djuplevande former av fjäderslick (Wærn 1961). Vid Brittiska öarna kan arten däremot bli upp till 20 cm hög. Hos svartslick, som har skildkönade gametofyter, har tetrasporofyter och gametofyter samma utseende. Hanplantan bär spermatangiesamlingar i toppen av unga sidogrenar, utgående från varje segment. Cystokarpen är kort skaftade och sitter tätt tryckta mot de bärande grenarna. Tetrasporangierna bildas inuti korta sidogrenar (Maggs & Hommersand 1993).
Utbredning
Länsvis förekomst för svartslick Observationer i  Sverige för svartslick
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige finns svartslick angiven (som P. atrorubescens) redan från 1800-talets början (C. Agardh 1817 citerad av Athanasiadis 1996). Den finns däremot inte med i Kylins (1944) sammanställning, men Mats Wærn (1961) hittade den 1958 på skalgrusbotten vid Norra Väderöarna samt 1959 vid Södra Väderöarna och vid Gåsö i yttre Gullmaren. Kapraun & Rueness (1981) fann den vid Kristineberg 1980. Några senare fynd finns inte rapporterade från Sverige (Artportalen 2016), men arten kan vara förbisedd. I Danmark finns fynd från 1890-talets början och svartslick har hittats både vid Nordsjökusten, Skagerrak, Kattegatt, Limfjorden och i Östersjön öster om ön Moen (Rosenvinge 1923-1924, Nielsen 2005) och även i Tyskland har den påträffats både längs Nordsjö- och Östersjökusten (Schories m.fl. 2009). Fynden från Östersjön tyder på att arten skulle kunna klara sig längs hela svenska västkusten. Rosenvinge (1923-1924) skrev dock att den bara förekommer i hög salthalt och i Kattegatt endast på djup under och kring språngskiktet. De äldsta norska fynden av svartslick är från senare hälften av 1800-talet och tidigare delen av 1900-talet från Trondheimsfjorden och Hordaland (Rueness 1977, Athanasiadis 1996), men den har även hittats i början av 1980-talet (Kapraun & Rueness 1981). Svartslick är vanlig i större delarna av Brittiska öarna och går där upp till Shetland i norr (Maggs & Hommersand 1993, se även karta i www.algaebase.org ). De fåtaliga fynden av svartslick i svenska vatten jämfört med i danska tyder på att arten är förbisedd och den klassificeras därför som Kunskapsbrist (DD).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
Endast ett fåtal fynd av rödalgen Polysiphonia nigra finns uppgivna för Sverige (Wærn 1961, Rueness & Kapraun 1981). Arten skulle kunna vara dåligt eftersökt och förväxlas med den vanliga Polysiphonia fucoides. Polysiphonia nigra förekommer i både Norge och Danmark. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Wærn (1958) ansåg att skalgrusbottnar fungerar som refugier för mindre konkurrenskraftiga arter och sådana som lever nära sin utbredningsgräns. Detta kan vara orsaken till att fyndplatserna i Sverige skiljer sig från de habitat den koloniserar vid Brittiska öarna. Enligt Rosenvinge (1923-1924) förekom den å andra sidan i Skagerrak på några meters djup på sten, medan den i Kattegatt fanns växande på mollusker, som t.ex. pelikanfotssnäckor Aporrhais och tornsnäcka Turitella communis, på mjukbottnar. Maggs & Hommersand (1993) skrev att svartslick är särskilt vanlig i tidvattenszonen på sten, grus, skal och maerl (ansamlingar av kalkbildande rödalger av ordningen Corallinales, främst i släktet skorpalger Lithothamnion), också när klipporna är täckta av sand, men den är också hittad ner till 20 m djup. Den växer på alltifrån moderat till mycket vågexponerade platser, och sublitoralt i skyddade lägen om dessa har starka strömmar. Några uppgifter om dess krav på temperatur eller tolerans mot föroreningar har inte gått att få fram.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Florideophyceae, Ordning Ceramiales, Familj Rhodomelaceae, Släkte Polysiphonia (rödslickar), Art Polysiphonia nigra (Hudson) Batters - svartslick Synonymer Conferva nigra Hudson, Hutchinsia atrorubescens (Dillwyn) C. Agard, Polysiphonia atrorubescens (Dillwyn) Greville

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Endast ett fåtal fynd av rödalgen Polysiphonia nigra finns uppgivna för Sverige (Wærn 1961, Rueness & Kapraun 1981). Arten skulle kunna vara dåligt eftersökt och förväxlas med den vanliga Polysiphonia fucoides. Polysiphonia nigra förekommer i både Norge och Danmark. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Den marina rödalgen svartslick bildar risiga tofsar, där grenarna består av segment med 9-13 spiralvridna pericentralceller runt centralcellen, och bålen är fäst vid substratet med rhizoider. Svartslick saknar helt bark till skillnad från fjäderslick P. fucoides. Huvudgrenarna hos svartslick bär många smågrenar (utgående axialt från trichoblaster), som smalnar av basalt och är spiralvridna, samt är fästade i en snäv vinkel mot huvudstammen. Storleken hos svartslicken är starkt reducerad i Sverige och den kan därför lätt förväxlas med djuplevande former av fjäderslick (Wærn 1961). Vid Brittiska öarna kan arten däremot bli upp till 20 cm hög. Hos svartslick, som har skildkönade gametofyter, har tetrasporofyter och gametofyter samma utseende. Hanplantan bär spermatangiesamlingar i toppen av unga sidogrenar, utgående från varje segment. Cystokarpen är kort skaftade och sitter tätt tryckta mot de bärande grenarna. Tetrasporangierna bildas inuti korta sidogrenar (Maggs & Hommersand 1993).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svartslick

Länsvis förekomst och status för svartslick baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svartslick

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige finns svartslick angiven (som P. atrorubescens) redan från 1800-talets början (C. Agardh 1817 citerad av Athanasiadis 1996). Den finns däremot inte med i Kylins (1944) sammanställning, men Mats Wærn (1961) hittade den 1958 på skalgrusbotten vid Norra Väderöarna samt 1959 vid Södra Väderöarna och vid Gåsö i yttre Gullmaren. Kapraun & Rueness (1981) fann den vid Kristineberg 1980. Några senare fynd finns inte rapporterade från Sverige (Artportalen 2016), men arten kan vara förbisedd. I Danmark finns fynd från 1890-talets början och svartslick har hittats både vid Nordsjökusten, Skagerrak, Kattegatt, Limfjorden och i Östersjön öster om ön Moen (Rosenvinge 1923-1924, Nielsen 2005) och även i Tyskland har den påträffats både längs Nordsjö- och Östersjökusten (Schories m.fl. 2009). Fynden från Östersjön tyder på att arten skulle kunna klara sig längs hela svenska västkusten. Rosenvinge (1923-1924) skrev dock att den bara förekommer i hög salthalt och i Kattegatt endast på djup under och kring språngskiktet. De äldsta norska fynden av svartslick är från senare hälften av 1800-talet och tidigare delen av 1900-talet från Trondheimsfjorden och Hordaland (Rueness 1977, Athanasiadis 1996), men den har även hittats i början av 1980-talet (Kapraun & Rueness 1981). Svartslick är vanlig i större delarna av Brittiska öarna och går där upp till Shetland i norr (Maggs & Hommersand 1993, se även karta i www.algaebase.org ). De fåtaliga fynden av svartslick i svenska vatten jämfört med i danska tyder på att arten är förbisedd och den klassificeras därför som Kunskapsbrist (DD).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Rhodymeniophycidae  
  • Ordning
    Ceramiales  
  • Familj
    Rhodomelaceae  
  • Släkte
    Polysiphonia - rödslickar 
  • Art
    Polysiphonia nigra(Hudson) Batters - svartslick
    Synonymer
    Conferva nigra Hudson
    Hutchinsia atrorubescens (Dillwyn) C. Agard
    Polysiphonia atrorubescens (Dillwyn) Greville

Wærn (1958) ansåg att skalgrusbottnar fungerar som refugier för mindre konkurrenskraftiga arter och sådana som lever nära sin utbredningsgräns. Detta kan vara orsaken till att fyndplatserna i Sverige skiljer sig från de habitat den koloniserar vid Brittiska öarna. Enligt Rosenvinge (1923-1924) förekom den å andra sidan i Skagerrak på några meters djup på sten, medan den i Kattegatt fanns växande på mollusker, som t.ex. pelikanfotssnäckor Aporrhais och tornsnäcka Turitella communis, på mjukbottnar. Maggs & Hommersand (1993) skrev att svartslick är särskilt vanlig i tidvattenszonen på sten, grus, skal och maerl (ansamlingar av kalkbildande rödalger av ordningen Corallinales, främst i släktet skorpalger Lithothamnion), också när klipporna är täckta av sand, men den är också hittad ner till 20 m djup. Den växer på alltifrån moderat till mycket vågexponerade platser, och sublitoralt i skyddade lägen om dessa har starka strömmar. Några uppgifter om dess krav på temperatur eller tolerans mot föroreningar har inte gått att få fram.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Skalgrusbottnar är en miljö som lätt kan förändras genom bottentrålning, igenslamning m.m. och denna typ av växtplats kan därför vara hotad.
Återbesök vid Gåsö liksom inventeringar av andra skalgrusbottnar, men också på grundare bottnar i Skagerrak, skulle kunna ge en bättre bild av dess nutida förekomst. Arten borde även eftersökas på mjukbottenlevande mollusker längs hela svenska västkusten.

Artportalen. 2016. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. [http://www.artportalen.se] [uttag 2016-01-27]

Athanasiadis, A. 1996. Taxonomisk litteratur och biogeografi av skandinaviska rödalger och brunalger. Algologia, Göteborg, 1-280.

Kapraun, D.F. & Rueness, J. 1981. The genus Polysiphonia (Ceramiales, Rhodomelaceae) in Scandinavia. Giornale Botanico Italiano 117: 1-30.

Kylin, H. 1944. Die Rhodophyceen der schwedischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 40(2): 1-104 + 32 planscher.

Maggs, C.A. & Hommersand, M.H. 1993. Seaweeds of the British Isles. Volume 1 Rhodophyta. Part 3A Ceramiales. HMSO, London: 1-444.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. Distributional Index. Botanical Museum, Köpenhamn. [http://www.nathimus.ku.dk/bot/seaweeds.htm]

Rosenvinge, L.K. 1923-1924. The marine algae of Denmark - Contributions to their natural history. Part III. Rhodophyceæ III. (Ceramiales). Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter 7. Række, Naturvidenskabelig og Mathematisk Afdeling 7(3): 285-487 + 3 planscher.

Rueness, J. 1977. Norsk algeflora. Universitetsforlaget, Oslo: 1-266.

Schories, D., Selig, U. & Schubert, H. 2009. Species and synonym list of the German marine macroalgae based on historical and recent records. Rostocker Meeresbiologische Beiträge 21: 7-135.

Wærn, M. 1958. Phycological investigations of the Swedish west coast. I. Introduction and study of the Gåsö shell-bottom. Svensk Botanisk Tidskrift 52: 319-342 + 4 planscher.

Wærn, M. 1961. Tillägg till Sveriges rödalgsflora. Svensk Botanisk Tidskrift 55: 234-236.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2012, rev. 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Biliphyta  
  • Infrarike
    Rhodophyta  
  • Stam
    Rhodophyta - rödalger 
  • Understam
    Rhodophytina  
  • Klass
    Florideophyceae  
  • Underklass
    Rhodymeniophycidae  
  • Ordning
    Ceramiales  
  • Familj
    Rhodomelaceae  
  • Släkte
    Polysiphonia - rödslickar 
  • Art
    Polysiphonia nigra, (Hudson) Batters - svartslick
    Synonymer
    Conferva nigra Hudson
    Hutchinsia atrorubescens (Dillwyn) C. Agard
    Polysiphonia atrorubescens (Dillwyn) Greville
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2012, rev. 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016