Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fjäderklubba

Organismgrupp Alger, Brunalger Tilopteris mertensii
Fjäderklubba Alger, Brunalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den marina brunalgen fjäderklubba fäster vid underlaget med rhizoider och bildar upp till decimeter-höga, fjäderlika tofsar, som har motsatta grenar och slutar i trichothalliska hår. Övre delen av algen är monosifon med celler som är bredare än höga, men längre ner bildas vertikala skiljeväggar och vid basen kan algen vara helt polysifon med celler som är högre än breda, och från dem utvecklas nya rhizoider. Cellerna har många små, skivformade kromatoforer, utan pyrenoider, runt en central och starkt ljusbrytande plasmamassa, som innehåller kärnan (Kornmann & Sahling 1977, Guiry 2014a). Interkalärt i grenarna sitter bildningar, ofta två i rad, som tidigare har tolkats som monosporangier (t.ex. Kjellman 1890, Rosenvinge & Lund 1941, Feldmann 1954, South 1972, Moestrup m.fl. 1975, Rueness 1977). Senare undersökningar (Kuhlenkamp & Müller 1985, Kuhlenkamp 1989, Sasaki m.fl. 2001, Guiry 2014a) har visat att dessa är oogon, medan sporofytstadiet saknas helt hos fjäderklubba, enligt författarna. Arten anses vara ändpunkten i en avledd fylogenetisk reduktionslinje, där ett stadium i livscykeln helt försvunnit. Den närstående arten Haplospora globosa har däremot sporofyter med kulrunda monosporangier på korta skaft och en fristående gametofytgeneration, och grenarna är inte motsatta. Fjäderklubba har interkalärt även anteridier (plurilokulära gametangier), som släpper ut spermatozoider med två flageller, men någon befruktning sker aldrig. De stora äggen släpps ut men saknar feromoner, och utvecklas partenogenetiskt med närmast 100% groningsfrekvens, vilket ger nya diploida plantor (Kuhlenkamp & Müller 1985, Kuhlenkamp 1989).
Utbredning
Länsvis förekomst för fjäderklubba Observationer i  Sverige för fjäderklubba
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fjäderklubba är bara hittad enstaka gånger i Sverige: utanför Gullmaren (Kjellman 1878) och ca 5 cm höga individer i Göteborgs norra skärgård på Rörös nordvästra sida (Karlsson m.fl. 1992). Trots intensiva eftersökningar påträffades arten dock aldrig av Mats Wærn (1958) vid Kjellmans gamla fyndplats på skalgrusbottnarna kring Gåsörännan, utanför Gullmaren. Fertil fjäderklubba hittades vid skrapning i Kosterområdet, norra Bohuslän under en kurs 2007 (Annelie Lindgren Göteborgs universitet, pers. komm).

På norska västkusten är arten sällsynt, med gamla fynd från Flekkefjord, Haugesund och Trondheimsfjorden (Norum 1913, Printz 1926, Rueness 1977, Rueness m.fl. 2001). Husa m.fl. (2014) listade två fynd av fjäderklubba från Hardangerfjord under 2008-2009, medan arten inte fanns med i insamlingar gjorda 1955-1960, men flera nya norska fynd har gjorts under de senaste tio åren år (vid Lillesand 2003, Sotra och Fedje 1997, Espegrend 2006). Då man antar att mörkertalet är stort, har den i Norge bedömts som Livskraftig (LC). I Danmark är fjäderklubba hittad på Nordsjökusten och i Kattegatt, medan drivande exemplar har påträffats i Skagerrak (Rosenvinge & Lund 1941, Moestrup m.fl. 1975, Nielsen 2005). Den finns även noterad från Färöarna, men är inte angiven från Island (Guiry 2014b). Från Helgoland listar Bartsch & Kuhlenkamp (2000) fynd publicerade redan från slutet av 1800-talet och framåt. Fjäderklubba är också känd från Frankrike och de Brittiska öarna (Newton 1931, Feldmann 1954, Guiry 2014b). På amerikanska kontinenten förekommer den i södra Massachusetts på USAs ostkust (Taylor 1957) och vid Newfoundland, Kanada (South & Hill 1971, South 1972), samt finns listad från arktiska ryska kusten (Zinova 1953 i Athanasiadis 1996).

De få fynden i Sverige, trots eftersökningar, har gjort att fjäderklubba har klassats som Kunskapsbrist (DD). Dessutom borde arten vara tämligen lätt att identifiera, även i sterilt tillstånd.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Brunalgen Tilopteris mertensii har sedan fynd från Kristinebergsområdet 1878 endast påträffats 1979 på Rörö utanför Göteborg. Arten har eftersökts tämligen flitigt. Den förekommer längs Norges västkust och har uppgivits från ett antal lokaler i Danmark. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
De svenska exemplaren av fjäderklubba har suttit på sten, eller skal, och arten har hittats ner till åtminstone 10 m djup (Kjellman 1878, 1890, Karlsson m.fl. 1992). På Helgoland kan man träffa på den från lågvattenlinjen ner till åtminstone 6 m djup, sittande på sten, polychaet-rör (förkalkade rör av havsborstmaskar) eller som epifyt, och är så pass vanlig att den ofta hittas i planktonprov (Kornmann & Sahling 1977). De danska fynden anges från ca 6-25 m djup, växande på sten och skal, men även på spindelkrabba Inachus (Rosenvinge & Lund 1941). Från de Brittiska öarna angav Newton (1931) att plantorna kan bli upp mot 30 cm höga, och växer på klippor och stenar med slam på, från lågvattenlinjen och djupare, och arten är spridd men sällsynt. Plantorna från Massachusetts växte på sten i relativt grunt vatten och nådde en höjd av 15-25 cm (Taylor 1957), betydligt större än de från Newfoundland, som var upp till 5 cm höga och växte på stora flata stenblock som var täckta med ett tunt lager slam (South & Hill 1971). South (1972) rapporterade också att de kanadensiska exemplaren hade en remarkabel förmåga att fortplanta sig med fragmentering, så att t.o.m. enstaka celler kunde växa ut till nya plantor, och att arten hade två likformiga generationer under året, men kunde förefalla saknas under flera månader. Europeiska populationer verkar däremot ha endast en generation (South 1972: Tabell 1).
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Phaeophyceae (brunalger), Ordning Tilopteridales, Familj Tilopteridaceae, Släkte Tilopteris (fjäderklubbor), Art Tilopteris mertensii (Turner) Kütz. - fjäderklubba Synonymer Ectocarpus mertensii (Turner) C.Agardh, Tilopteris mertensi (Turner) Kütz., Ectocarpus mertensi (Turner) C. Agardh, Conferva mertensii Turner

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Brunalgen Tilopteris mertensii har sedan fynd från Kristinebergsområdet 1878 endast påträffats 1979 på Rörö utanför Göteborg. Arten har eftersökts tämligen flitigt. Den förekommer längs Norges västkust och har uppgivits från ett antal lokaler i Danmark. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Den marina brunalgen fjäderklubba fäster vid underlaget med rhizoider och bildar upp till decimeter-höga, fjäderlika tofsar, som har motsatta grenar och slutar i trichothalliska hår. Övre delen av algen är monosifon med celler som är bredare än höga, men längre ner bildas vertikala skiljeväggar och vid basen kan algen vara helt polysifon med celler som är högre än breda, och från dem utvecklas nya rhizoider. Cellerna har många små, skivformade kromatoforer, utan pyrenoider, runt en central och starkt ljusbrytande plasmamassa, som innehåller kärnan (Kornmann & Sahling 1977, Guiry 2014a). Interkalärt i grenarna sitter bildningar, ofta två i rad, som tidigare har tolkats som monosporangier (t.ex. Kjellman 1890, Rosenvinge & Lund 1941, Feldmann 1954, South 1972, Moestrup m.fl. 1975, Rueness 1977). Senare undersökningar (Kuhlenkamp & Müller 1985, Kuhlenkamp 1989, Sasaki m.fl. 2001, Guiry 2014a) har visat att dessa är oogon, medan sporofytstadiet saknas helt hos fjäderklubba, enligt författarna. Arten anses vara ändpunkten i en avledd fylogenetisk reduktionslinje, där ett stadium i livscykeln helt försvunnit. Den närstående arten Haplospora globosa har däremot sporofyter med kulrunda monosporangier på korta skaft och en fristående gametofytgeneration, och grenarna är inte motsatta. Fjäderklubba har interkalärt även anteridier (plurilokulära gametangier), som släpper ut spermatozoider med två flageller, men någon befruktning sker aldrig. De stora äggen släpps ut men saknar feromoner, och utvecklas partenogenetiskt med närmast 100% groningsfrekvens, vilket ger nya diploida plantor (Kuhlenkamp & Müller 1985, Kuhlenkamp 1989).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fjäderklubba

Länsvis förekomst och status för fjäderklubba baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fjäderklubba

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fjäderklubba är bara hittad enstaka gånger i Sverige: utanför Gullmaren (Kjellman 1878) och ca 5 cm höga individer i Göteborgs norra skärgård på Rörös nordvästra sida (Karlsson m.fl. 1992). Trots intensiva eftersökningar påträffades arten dock aldrig av Mats Wærn (1958) vid Kjellmans gamla fyndplats på skalgrusbottnarna kring Gåsörännan, utanför Gullmaren. Fertil fjäderklubba hittades vid skrapning i Kosterområdet, norra Bohuslän under en kurs 2007 (Annelie Lindgren Göteborgs universitet, pers. komm).

På norska västkusten är arten sällsynt, med gamla fynd från Flekkefjord, Haugesund och Trondheimsfjorden (Norum 1913, Printz 1926, Rueness 1977, Rueness m.fl. 2001). Husa m.fl. (2014) listade två fynd av fjäderklubba från Hardangerfjord under 2008-2009, medan arten inte fanns med i insamlingar gjorda 1955-1960, men flera nya norska fynd har gjorts under de senaste tio åren år (vid Lillesand 2003, Sotra och Fedje 1997, Espegrend 2006). Då man antar att mörkertalet är stort, har den i Norge bedömts som Livskraftig (LC). I Danmark är fjäderklubba hittad på Nordsjökusten och i Kattegatt, medan drivande exemplar har påträffats i Skagerrak (Rosenvinge & Lund 1941, Moestrup m.fl. 1975, Nielsen 2005). Den finns även noterad från Färöarna, men är inte angiven från Island (Guiry 2014b). Från Helgoland listar Bartsch & Kuhlenkamp (2000) fynd publicerade redan från slutet av 1800-talet och framåt. Fjäderklubba är också känd från Frankrike och de Brittiska öarna (Newton 1931, Feldmann 1954, Guiry 2014b). På amerikanska kontinenten förekommer den i södra Massachusetts på USAs ostkust (Taylor 1957) och vid Newfoundland, Kanada (South & Hill 1971, South 1972), samt finns listad från arktiska ryska kusten (Zinova 1953 i Athanasiadis 1996).

De få fynden i Sverige, trots eftersökningar, har gjort att fjäderklubba har klassats som Kunskapsbrist (DD). Dessutom borde arten vara tämligen lätt att identifiera, även i sterilt tillstånd.
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Tilopteridales  
  • Familj
    Tilopteridaceae  
  • Släkte
    Tilopteris - fjäderklubbor 
  • Art
    Tilopteris mertensii(Turner) Kütz. - fjäderklubba
    Synonymer
    Ectocarpus mertensii (Turner) C.Agardh
    Tilopteris mertensi (Turner) Kütz.
    Ectocarpus mertensi (Turner) C. Agardh
    Conferva mertensii Turner

De svenska exemplaren av fjäderklubba har suttit på sten, eller skal, och arten har hittats ner till åtminstone 10 m djup (Kjellman 1878, 1890, Karlsson m.fl. 1992). På Helgoland kan man träffa på den från lågvattenlinjen ner till åtminstone 6 m djup, sittande på sten, polychaet-rör (förkalkade rör av havsborstmaskar) eller som epifyt, och är så pass vanlig att den ofta hittas i planktonprov (Kornmann & Sahling 1977). De danska fynden anges från ca 6-25 m djup, växande på sten och skal, men även på spindelkrabba Inachus (Rosenvinge & Lund 1941). Från de Brittiska öarna angav Newton (1931) att plantorna kan bli upp mot 30 cm höga, och växer på klippor och stenar med slam på, från lågvattenlinjen och djupare, och arten är spridd men sällsynt. Plantorna från Massachusetts växte på sten i relativt grunt vatten och nådde en höjd av 15-25 cm (Taylor 1957), betydligt större än de från Newfoundland, som var upp till 5 cm höga och växte på stora flata stenblock som var täckta med ett tunt lager slam (South & Hill 1971). South (1972) rapporterade också att de kanadensiska exemplaren hade en remarkabel förmåga att fortplanta sig med fragmentering, så att t.o.m. enstaka celler kunde växa ut till nya plantor, och att arten hade två likformiga generationer under året, men kunde förefalla saknas under flera månader. Europeiska populationer verkar däremot ha endast en generation (South 1972: Tabell 1).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Fjäderklubba finns i kalltempererade delar på norra halvklotet, varför en temperaturökning kan utgöra ett hot då arten inte tillväxer över 20°C (Kuhlenkamp & Müller 1985). Någon brist på substrat kan däremot knappast föreligga. Det har inte gått att finna några uppgifter om hur känslig den är för försurning eller övergödning.
Fjäderklubba borde eftersökas mer aktivt på insamlade döda skal av musslor och snäckor, liksom även på förkalkade rör av havsborstmaskar, där de bruna, fjäderlikt förgrenade tofsarna är väl synliga för blotta ögat. De måste dock kontrolleras så att de inte har stora toppceller som karaktäriserar arter inom ordningen Sphacelariales. Fjäderklubba bör vara möjlig att identifiera även i sterilt tillstånd. Med tanke på att man i Norge under de senaste knappa tjugo åren har hittat arten på ett antal tidigare okända platser, är det sannolikt att den även i Sverige är vanligare än vad fyndbilden antyder.

Athanasiadis, A. 1996. Taxonomisk litteratur och biogeografi av skandinaviska rödalger och brunalger. Algologia, Göteborg: 1-280.

Bartsch, I. & Kuhlenkamp, R. 2000. The marine macroalgae of Helgoland (North Sea): an annotated list of records between 1845 and 1999. Helgoland Marine Research 54: 160-189.

Feldmann, J. 1954. Inventaire de la flore marine de Roscoff. Algues, champignons, lichens et spermatophytes. Supplément aux Travaux de la Station Biologique de Roscoff 6: 1-152.

Guiry, M.D. 2014a. Tilopteris Kützing, 1849. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2014-12-03]

Guiry, M.D. 2014b. Tilopteris mertensii (Turner) Kützing. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2014-12-03]

Husa, V., Steen, H. & Sjøtun, K. 2014. Historical changes in macroalgal communities in Hardangerfjord (Norway). Marine Biology Research 10(3): 226-240.

Karlsson, J., Kuylenstierna, M. & Åberg, P. 1992. Contribution to the seaweed flora of Sweden: new or otherwise interesting records from the west coast. Acta Phytogeographica Suecica 78: 49-63.

Kjellman, F.R. 1878. Über Algenregionen und Algenformationen im östlichen Skager Rack. Bihang till Kungliga Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar 5: 1-36 + 1 figur.

Kjellman, F.R. 1890. Handbok i Skandinaviens hafsalgflora. I. Fucoideae. Oscar L. Lamms Förlag, Stockholm: 1-103 + 17 figurer.

Kornmann, P. & Sahling, P.-H. 1977. Meeresalgen von Helgoland. Benthische Grün-, Braun- und Rotalgen. Helgoländer Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen 29: 1-289.

Kuhlenkamp, R. 1989. Photomorphogenesis in early development of Tilopteris mertensii (Tilopteridales: Phaeophyceae). Journal of the Marine Biological Association of the United Kingdom 69: 555-562.

Kuhlenkamp, R. & Müller, D.G. 1985. Culture studies on the life history of Haplospora globosa and Tilopteris mertensii (Tilopteridales, Phaeophyceae). British Phycological Journal 20: 301-312.

Moestrup, Ø., Nicolaisen, I., Nielsen, H. & Pedersen, P.M. 1975. Some new or noteworthy marine benthic algae from Denmark. Botanisk Tidsskrift 69: 257-261.

Newton, L. 1931. A handbook of the British seaweeds. Natural History Museum, London: 1-478 + 270 figurer.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. Distributional index. Botanical Museum, Köpenhamn: 1-17.

Norum, E. 1913. Brunalger fra Haugesund og omegn. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne 51(2): 131-160.

Printz, H. 1926. Die Algenvegetation des Trondhjemsfjordes. Skrifter utgitt av det Norske videnskaps-akademi i Oslo. I, Mat.-naturv. klasse 1926(5): [1]-273 + 10 planscher.

Rosenvinge, L.K. & Lund, S. 1941. The marine algae of Denmark. Vol. II. Phaeophyceae. I. Ectocarpaceae and Acinetosporaceae. Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab. Biologiske Skrifter 1(4): 1-79.

Rueness, J. 1977. Norsk algeflora. Universitetsforlaget, Oslo: 1-266.

Rueness, J., Brattegard, T., Lein, T.E., Ku¨fner, R., Pedersen, A. & Sørlie, A.C. 2001. Algae. I: Brattegard, T. & Holthe, T. (red.), Distribution of marine, benthic macro-organisms in Norway. A tabulated catalogue. Revised edition. Research Report 2001-3. Directorate for Nature Management, Trondheim.

Sasaki, H., Flores-Moya, A., Henry, E.C., Müller, D.G. & Kawai, H. 2001. Molecular phylogeny of Phyllariaceae, Halosiphonaceae and Tilopteridales (Phaeophyceae). Phycologia 40: 123-134.

South, G.R. 1972. On the life history of Tilopteris mertensii (Turn. in Sm.) Kütz. Proceedings of the International Seaweed Symposium 7: 83-89.

South, G.R. & Hill, R.D. 1971. Studies on marine algae of Newfoundland. II. On the occurrence of Tilopteris mertensii. Canadian Journal of Botany 49(2): 211-213.

Taylor, W.R. 1957. Marine algae of the northeastern coast of North America. 2nd edition. The University of Michigan Press, Ann Arbor: [1]-509 + 60 planscher.

Wærn, M. 1958. Phycological investigations of the Swedish west coast. I. Introduction and study of the Gåsö shell-bottom. Svensk Botanisk Tidskrift 52: 319-342 + 4 planscher.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU

Namn och släktskap
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Tilopteridales  
  • Familj
    Tilopteridaceae  
  • Släkte
    Tilopteris - fjäderklubbor 
  • Art
    Tilopteris mertensii, (Turner) Kütz. - fjäderklubba
    Synonymer
    Ectocarpus mertensii (Turner) C.Agardh
    Tilopteris mertensi (Turner) Kütz.
    Ectocarpus mertensi (Turner) C. Agardh
    Conferva mertensii Turner
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU