Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  gles tusengrening

Organismgrupp Alger, Brunalger Myriocladia lovenii
Gles tusengrening Alger, Brunalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Gles tusengrening är en ihålig tunn (grenar vanligen 0,5 mm tjocka, men kan bli upp till 1 mm), oregelbundet grenad brunalg som känns ganska slemmig och i torrt tillstånd blir gulbrun till olivgrön. Den är uppbyggd av en centralaxel med löst förbundna centraltrådar, varifrån det utgår rikligt med fria (ej inlagrade i slem), cylindriska och basalt förgrenade assimilationstrådar som är 8-15 celler långa (5-6 µm breda), med en tydlig skillnad mot centralaxelns celler. Arten, som tillväxer i toppen, blir vanligen 2-7 cm hög, men kan i enstaka fall bli upp till 12-13 cm i danska och upp till 25 cm i norska vatten (Levring 1937). Längs centralaxeln kan finnas tunna rhizoider, från vilken det också kan utgå assimilationstrådar. Den är ettårig och fertil under sommaren. Man känner enbart till unilokulära sporangier (20-25 µm tjocka och 35-45 µm långa), vilka sitter basalt på assimilationstrådarna och är oskaftade (Kylin 1907, Newton 1931, Rosenvinge & Lund 1943, Kylin 1947, Rueness 1977). I Sverige finns ytterligare en art i släktet, tät tusengrening M. ekmanii, som Kylin (1907) flyttade från släktet grovslemmingar Mesogloia. Tät tusengrening har något tjockare grenar (1 mm), också den med fria assimilationstrådar (15-20 µm tjocka), vilka dock inte är förgrenade. Därtill har den tjockare (60-70 µm) och längre (70-80 µm) unilokulära, oskaftade sporangier (Kylin 1947). I Sverige finns tät tusengrening bara angiven från Väderöarna, av Ekman på 1850-talet samt av Spångberg 1870 (Kylin 1947).
Utbredning
Länsvis förekomst för gles tusengrening Observationer i  Sverige för gles tusengrening
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Gles tusengrening beskrevs av J.G. Agardh 1841 från Sälö i Bohuslän som sällsynt och sittande på ostronskal (Athanasiadis 1996). Kylin (1907) nämnde den som sällsynt förekommande på 20-25 m djup vid Koster, Väderöarna samt Bonden vid Gullmarens yttre del. Senare påpekade han att sedan 1905 hade han bara sett den två gånger: vid Väderöarna 1926 och utanför Kristineberg 1932 (Kylin 1947). I juli 1997 hittades den dock på sju lokaler vid dykinventeringar på Lilla Middelgrund, växande på 9-19 m djup, mest som strödda individer, men på en lokal med en täckningsgrad av 5-25% (Karlsson 2001). Gles tusengrening fanns dock redan på 1890-talet vid Lilla Middelgrund, liksom vid Fladen samt Stora Middelgrund (Rosenvinge & Lund 1943). Inga fynd finns rapporterade i Artportalen under perioden 2000-2015. Arten tycks vara tämligen sällsynt även i Norge där den har hittats på västkusten (Rueness 1977, Athanasiadis 1996) Den påträffades dock i augusti 2004 vid Utvær i Sogn og Fjorddistriktet på norska västkusten (Husa 2005, med fem foton). I Danmark angav Rosenvinge & Lund (1943) att de gamla fynden främst var från norra och östra Kattegatt, men även från mellersta Kattegatt och Nordsjön. Nielsen (2005) listar även senare förekomster i södra Kattegatt och i Samsöhavet. Inga fynd finns angiven från tyska områden (Schories m.fl. 2009). Newton (1931) angav arten som mycket ovanlig, funnen i Sussex. Maggs m.fl. (1983), som fann den för första gången i Irland i juli 1981, som strödda exemplar på en lokal i den marina sjön Lough Hyne i West Cork, skriver å andra sidan att den förefaller vara allmän i England. Trots relativt få fynd av gles tusengrening i svenska vatten bedöms den kunna ha en större utbredning än vad vi vet, varför den har klassificerats som Kunskapsbrist (DD).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
Under de senaste två decennierna har Jan Karlsson hittat brunalgen Myriocladia lovenii 1997 vid Lilla Middelgrund och 2010 vid Väderöarna. Enligt Kylin (1947) sedd två gånger (Väderöarna och Kristineberg) sedan 1905. Nutida fynd föreligger också från Danmark och Norge. Arten kan vara förbiseddtrots att den kan bli flera cm hög. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
De tidiga svenska fynden av gles tusengrening är från 10-25 m djup, växande på musslor, sten och i ett fall som epifyt på stor-tare Laminaria hyperborea (Kylin 1907, 1947), medan de från Lilla Middelgrund växte på mindre stenar och grovt grus, fria från krustor (Karlsson 2001). Även i Norge växer den i sublittoralen på sten och skal, och i Danmark har den, förutom på sten, påträffats växande på bladen av stor-tare och ålgräs (bandtång) Zostera marina, men också på mossdjur av släktet Alcyonidium (Rosenvinge & Lund 1943). I Irland växte den på 5-10 m djup på uppåtriktade ytor av block i ett föga strömt område (Maggs m.fl. 1983).
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Phaeophyceae (brunalger), Ordning Ectocarpales, Familj Chordariaceae, Släkte Myriocladia (tusengreningar), Art Myriocladia lovenii J.Agardh - gles tusengrening Synonymer

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Under de senaste två decennierna har Jan Karlsson hittat brunalgen Myriocladia lovenii 1997 vid Lilla Middelgrund och 2010 vid Väderöarna. Enligt Kylin (1947) sedd två gånger (Väderöarna och Kristineberg) sedan 1905. Nutida fynd föreligger också från Danmark och Norge. Arten kan vara förbiseddtrots att den kan bli flera cm hög. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Gles tusengrening är en ihålig tunn (grenar vanligen 0,5 mm tjocka, men kan bli upp till 1 mm), oregelbundet grenad brunalg som känns ganska slemmig och i torrt tillstånd blir gulbrun till olivgrön. Den är uppbyggd av en centralaxel med löst förbundna centraltrådar, varifrån det utgår rikligt med fria (ej inlagrade i slem), cylindriska och basalt förgrenade assimilationstrådar som är 8-15 celler långa (5-6 µm breda), med en tydlig skillnad mot centralaxelns celler. Arten, som tillväxer i toppen, blir vanligen 2-7 cm hög, men kan i enstaka fall bli upp till 12-13 cm i danska och upp till 25 cm i norska vatten (Levring 1937). Längs centralaxeln kan finnas tunna rhizoider, från vilken det också kan utgå assimilationstrådar. Den är ettårig och fertil under sommaren. Man känner enbart till unilokulära sporangier (20-25 µm tjocka och 35-45 µm långa), vilka sitter basalt på assimilationstrådarna och är oskaftade (Kylin 1907, Newton 1931, Rosenvinge & Lund 1943, Kylin 1947, Rueness 1977). I Sverige finns ytterligare en art i släktet, tät tusengrening M. ekmanii, som Kylin (1907) flyttade från släktet grovslemmingar Mesogloia. Tät tusengrening har något tjockare grenar (1 mm), också den med fria assimilationstrådar (15-20 µm tjocka), vilka dock inte är förgrenade. Därtill har den tjockare (60-70 µm) och längre (70-80 µm) unilokulära, oskaftade sporangier (Kylin 1947). I Sverige finns tät tusengrening bara angiven från Väderöarna, av Ekman på 1850-talet samt av Spångberg 1870 (Kylin 1947).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för gles tusengrening

Länsvis förekomst och status för gles tusengrening baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för gles tusengrening

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Gles tusengrening beskrevs av J.G. Agardh 1841 från Sälö i Bohuslän som sällsynt och sittande på ostronskal (Athanasiadis 1996). Kylin (1907) nämnde den som sällsynt förekommande på 20-25 m djup vid Koster, Väderöarna samt Bonden vid Gullmarens yttre del. Senare påpekade han att sedan 1905 hade han bara sett den två gånger: vid Väderöarna 1926 och utanför Kristineberg 1932 (Kylin 1947). I juli 1997 hittades den dock på sju lokaler vid dykinventeringar på Lilla Middelgrund, växande på 9-19 m djup, mest som strödda individer, men på en lokal med en täckningsgrad av 5-25% (Karlsson 2001). Gles tusengrening fanns dock redan på 1890-talet vid Lilla Middelgrund, liksom vid Fladen samt Stora Middelgrund (Rosenvinge & Lund 1943). Inga fynd finns rapporterade i Artportalen under perioden 2000-2015. Arten tycks vara tämligen sällsynt även i Norge där den har hittats på västkusten (Rueness 1977, Athanasiadis 1996) Den påträffades dock i augusti 2004 vid Utvær i Sogn og Fjorddistriktet på norska västkusten (Husa 2005, med fem foton). I Danmark angav Rosenvinge & Lund (1943) att de gamla fynden främst var från norra och östra Kattegatt, men även från mellersta Kattegatt och Nordsjön. Nielsen (2005) listar även senare förekomster i södra Kattegatt och i Samsöhavet. Inga fynd finns angiven från tyska områden (Schories m.fl. 2009). Newton (1931) angav arten som mycket ovanlig, funnen i Sussex. Maggs m.fl. (1983), som fann den för första gången i Irland i juli 1981, som strödda exemplar på en lokal i den marina sjön Lough Hyne i West Cork, skriver å andra sidan att den förefaller vara allmän i England. Trots relativt få fynd av gles tusengrening i svenska vatten bedöms den kunna ha en större utbredning än vad vi vet, varför den har klassificerats som Kunskapsbrist (DD).
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Ectocarpales  
  • Familj
    Chordariaceae  
  • Släkte
    Myriocladia - tusengreningar 
  • Art
    Myriocladia loveniiJ.Agardh - gles tusengrening

De tidiga svenska fynden av gles tusengrening är från 10-25 m djup, växande på musslor, sten och i ett fall som epifyt på stor-tare Laminaria hyperborea (Kylin 1907, 1947), medan de från Lilla Middelgrund växte på mindre stenar och grovt grus, fria från krustor (Karlsson 2001). Även i Norge växer den i sublittoralen på sten och skal, och i Danmark har den, förutom på sten, påträffats växande på bladen av stor-tare och ålgräs (bandtång) Zostera marina, men också på mossdjur av släktet Alcyonidium (Rosenvinge & Lund 1943). I Irland växte den på 5-10 m djup på uppåtriktade ytor av block i ett föga strömt område (Maggs m.fl. 1983).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Fynden från 1997 visar att arten kan vara förbisedd på grund av sin växtplats, där dykning behövs. Utsjögrunden, med sin artrika algvegetation, är som miljö dock hotade såväl av grustäkt som av bottenredskap såsom trålar, skrapor, men även av anläggningsarbeten och fasta installationer (Karlsson 2001).

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Vattengrumling (Viss negativ effekt)
Nyare fynd från Sverige, Norge och Danmark innebär att arten kan ha varit förbisedd i inventeringar där dykning inte använts, och en ökad uppmärksamhet vid sådana inventeringar skulle kunna ge en bättre bild av artens totala utbredning. Det är också viktigt med restriktioner mot täkt, bottenfiske och fasta anläggningar vid utsjögrunden, framför allt på bottnar som ligger grundare än 30 m.

Athanasiadis, A. 1996. Taxonomisk litteratur och biogeografi av skandinaviska rödalger och brunalger. Algologia, Göteborg: 1-280.

Husa, V. 2005. Myriocladia lovenii. I: Norwegian seaweeds. [http://seaweeds.uib.no/?art=222] [uttag 2011-11-02]

Karlsson, J. 2001. Inventering av marina makroalger i Halland 1997: Lilla Middelgrund. Länsstyrelsen i Hallands län, Rapport 2001:21.

Kylin, H. 1907. Studien über die Algenflora der schwedischen Westküste. Avhandling. K.W. Appelbergs Buchdruckerei: 1-287 + 7 planscher.

Kylin, H. 1947. Die Phaeophyceen der schwedischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 43(4): 1-99 + 18 planscher.

Levring, T. 1937. Zur Kenntnis der Algenflora der norwegischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 33(8): 1-148 + 4 planscher.

Maggs, C.A., Freamhainn, M.T. & Guiry, M.D. 1983. A study of the marine algæ of subtidal cliffs in Lough Hyne (Ine), Co. Cork. Proceedings of the Royal Irish Academy 83B: 251-266.

Newton, L. 1931. A handbook of the British seaweeds. Natural History Museum, London: 1-478.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. Distributional Index. Botanical Museum, Köpenhamn. [http://www.nathimus.ku.dk/bot/seaweeds.htm]

Rosenvinge, L.K. & Lund, S. 1943. The marine algæ of Denmark. Contributions to their natural history. Vol. II. Phæophyceæ. II. Corynophlaeaceæ, Chordariaceæ, Acrothrichaceæ, Spermatochnaceæ, Sporochnaceæ, Desmarestiaceæ, Arthrocladiaceæ with supplementary comments on Elachistaceæ. Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab. Biologiske Skrifter 2(6): 1-59.

Rueness, J. 1977. Norsk algeflora. Universitetsforlaget, Oslo: 1-266.

Schories, D., Selig, U. & Schubert, H. 2009. Species and synonym list of the German marine macroalgae based on historical and recent records. Rostocker Meeresbiologische Beiträge 21: 7-135.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2012, rev. 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Ectocarpales  
  • Familj
    Chordariaceae  
  • Släkte
    Myriocladia - tusengreningar 
  • Art
    Myriocladia lovenii, J.Agardh - gles tusengrening
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2012, rev. 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016