Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  brunplätt

Organismgrupp Alger, Brunalger Symphyocarpus strangulans
Brunplätt Alger, Brunalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Brunplätt består av en ljusbrun, krustformad, enskiktad och pseudoparenkymatisk basalskiva som blir 1-5 mm i diameter. Från skivan växer det upp relativt många korta (2-7 celler långa) geléaktiga trådar som är löst förenade, och på skivan finns också äkta brunalgshår och stora, genomskinliga ascocyster med fucosan (ett ämne med tannin-lika egenskaper). Rhizoider kan finnas eller saknas. De vegetativa cellerna har en enda plattlik kromatofor med en pyrenoid. De plurilokulära sporangierna bildas i toppen på de upprätta trådarna som där ofta blir multiseriata, medan unilokulära sporangier saknas (Rosenvinge 1893, Jaasund 1963, Rueness 1977, Fletcher 1987). Brunplätt kan förväxlas med andra små krustformade brunalger inom släktet Chilionema, som också har ascocyster.
Utbredning
Länsvis förekomst för brunplätt Observationer i  Sverige för brunplätt
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige har brunplätt bara påträffats en gång vid skrapning under mitten av 1950-talet utanför ön Bonden i Gullmarns yttre del på 8-10 m djup (Wærn 1958). Det finns inga fynd rapporterade i Artportalen under perioden 2000-2015. I Norge är arten tämligen vanlig, framför allt i norra delen, och är hittad från sydvästra Norge till Tromsö (Jaasund 1965, Rueness 1977). Enligt Guiry & Guiry (2011) är den också funnen på Färöarna. Även i Danmark är den registrerad i flera områden från norra, östra och södra Kattegatt ner till vattnen runt Samsö och Stora Bält (Nielsen 2005), vilket visar att även om den är en marin alg så tål den viss utsötning. Brunplätt har hittats på Helgoland under slutet av 1800-talet (Bartsch & Kuhlenkamp 2000), men den finns inte angiven från andra tyska områden (Schories m.fl. 2009). Från de Brittiska öarna är den angiven från de nordliga delarna samt från Galway på Irland (Fletcher 1987). Det är inte osannolikt att brunplätt på grund av sin ringa storlek i många fall inte noterats eller åtminstone inte identifierats. Med bara ett säkert fynd i Sverige finns stora luckor i vår kunskap om algens utbredning, varför den klassificerats som Kunskapsbrist (DD).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
I Sverige har den lilla brunalgen brunplätt bara påträffats en gång av Mats Wærn vid skrapning utanför ön Bonden i Gullmarns yttre del på 8-10 m djup under mitten av 1950-talet. I Norge är arten tämligen vanlig, framför allt i norra delen, och hittad från sydvästra Norge till Tromsö och den är också funnen på Färöarna och Helgoland Även i Danmark är den registrerad från flera områden från norra, östra och södra Kattegatt ner till vattnen runt Samsö och Stora Bält. Kan vara förbisedd. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
I sin beskrivning av brunplätt från Grönland angav Rosenvinge (1893) att den fanns i små mängder på grönalgen grov borsttråd Chaetomorpha melagonium från sju famnars (ca 12,5 m) djup. Lunds arbete (1959) från östra Grönland anger att arten är vanlig där och finns från 1 m ner till åtminstone 40 m djup. Den växer där som epifyt på en stor mängd arter, utöver grov borsttråd även på brunalger som styvt käringhår Desmarestia aculeata, Chaetopteris, havskål Alaria, prickbindlar Punctaria, strandpiskor Chordaria, tång Fucus och tare Laminaria (både på stipes, hapterer och lamina), samt på rödalger som Turnerella, rödslickar Polysiphonia, rödris Rhodomela, men också på sjöpungar av släktet Ascidia och på mossdjur (Bryozoa). Den var fertil under sommarmånaderna. Jaasund (1965) fann den på rödalgssläktena knorralger Cystoclonium och släken Ceramium samt på brunalgssläktet ektång Halidrys. De individer som hittades vid Bonden växte på skalgrusbotten tillsammans med brunalgerna Stictyosiphon subarticulatus, Haplospora globosa, Botryella micromora (syn. Sorocarpus uvaeformis) och druvgryn Botryella reinboldii (syn. Polytretus reinboldii) (Wærn 1958). Enligt Fletcher (1987) växer arten främst epifytiskt på bl.a. tare-arter och maerl (ansamlingar av kalkbildande rödalger av ordningen Corallinales, främst i släktet skorpalger Lithothamnion) från eulitoralen ner till 20 m djup, och den kan även sitta på äggkapslarna av hajar. Sammantaget tycks den inte vara kräsen på sitt substrat och hur ofta den hittas beror troligen på hur väl de små krustorna syns och hur lätta de är att identifiera. Utbredningsdata tyder på att brunplätt skulle vara vanligare längre norrut, men den är också funnen såväl i Frankrike som i Spanien (Guiry & Guiry 2011).
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Mark/sediment
Mark/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Phaeophyceae (brunalger), Ordning Scytosiphonales, Familj Scytosiphonaceae, Släkte Symphyocarpus, Art Symphyocarpus strangulans Rosenv. - brunplätt Synonymer

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation I Sverige har den lilla brunalgen brunplätt bara påträffats en gång av Mats Wærn vid skrapning utanför ön Bonden i Gullmarns yttre del på 8-10 m djup under mitten av 1950-talet. I Norge är arten tämligen vanlig, framför allt i norra delen, och hittad från sydvästra Norge till Tromsö och den är också funnen på Färöarna och Helgoland Även i Danmark är den registrerad från flera områden från norra, östra och södra Kattegatt ner till vattnen runt Samsö och Stora Bält. Kan vara förbisedd. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Brunplätt består av en ljusbrun, krustformad, enskiktad och pseudoparenkymatisk basalskiva som blir 1-5 mm i diameter. Från skivan växer det upp relativt många korta (2-7 celler långa) geléaktiga trådar som är löst förenade, och på skivan finns också äkta brunalgshår och stora, genomskinliga ascocyster med fucosan (ett ämne med tannin-lika egenskaper). Rhizoider kan finnas eller saknas. De vegetativa cellerna har en enda plattlik kromatofor med en pyrenoid. De plurilokulära sporangierna bildas i toppen på de upprätta trådarna som där ofta blir multiseriata, medan unilokulära sporangier saknas (Rosenvinge 1893, Jaasund 1963, Rueness 1977, Fletcher 1987). Brunplätt kan förväxlas med andra små krustformade brunalger inom släktet Chilionema, som också har ascocyster.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för brunplätt

Länsvis förekomst och status för brunplätt baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för brunplätt

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige har brunplätt bara påträffats en gång vid skrapning under mitten av 1950-talet utanför ön Bonden i Gullmarns yttre del på 8-10 m djup (Wærn 1958). Det finns inga fynd rapporterade i Artportalen under perioden 2000-2015. I Norge är arten tämligen vanlig, framför allt i norra delen, och är hittad från sydvästra Norge till Tromsö (Jaasund 1965, Rueness 1977). Enligt Guiry & Guiry (2011) är den också funnen på Färöarna. Även i Danmark är den registrerad i flera områden från norra, östra och södra Kattegatt ner till vattnen runt Samsö och Stora Bält (Nielsen 2005), vilket visar att även om den är en marin alg så tål den viss utsötning. Brunplätt har hittats på Helgoland under slutet av 1800-talet (Bartsch & Kuhlenkamp 2000), men den finns inte angiven från andra tyska områden (Schories m.fl. 2009). Från de Brittiska öarna är den angiven från de nordliga delarna samt från Galway på Irland (Fletcher 1987). Det är inte osannolikt att brunplätt på grund av sin ringa storlek i många fall inte noterats eller åtminstone inte identifierats. Med bara ett säkert fynd i Sverige finns stora luckor i vår kunskap om algens utbredning, varför den klassificerats som Kunskapsbrist (DD).
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Scytosiphonales  
  • Familj
    Scytosiphonaceae  
  • Släkte
    Symphyocarpus  
  • Art
    Symphyocarpus strangulansRosenv. - brunplätt

I sin beskrivning av brunplätt från Grönland angav Rosenvinge (1893) att den fanns i små mängder på grönalgen grov borsttråd Chaetomorpha melagonium från sju famnars (ca 12,5 m) djup. Lunds arbete (1959) från östra Grönland anger att arten är vanlig där och finns från 1 m ner till åtminstone 40 m djup. Den växer där som epifyt på en stor mängd arter, utöver grov borsttråd även på brunalger som styvt käringhår Desmarestia aculeata, Chaetopteris, havskål Alaria, prickbindlar Punctaria, strandpiskor Chordaria, tång Fucus och tare Laminaria (både på stipes, hapterer och lamina), samt på rödalger som Turnerella, rödslickar Polysiphonia, rödris Rhodomela, men också på sjöpungar av släktet Ascidia och på mossdjur (Bryozoa). Den var fertil under sommarmånaderna. Jaasund (1965) fann den på rödalgssläktena knorralger Cystoclonium och släken Ceramium samt på brunalgssläktet ektång Halidrys. De individer som hittades vid Bonden växte på skalgrusbotten tillsammans med brunalgerna Stictyosiphon subarticulatus, Haplospora globosa, Botryella micromora (syn. Sorocarpus uvaeformis) och druvgryn Botryella reinboldii (syn. Polytretus reinboldii) (Wærn 1958). Enligt Fletcher (1987) växer arten främst epifytiskt på bl.a. tare-arter och maerl (ansamlingar av kalkbildande rödalger av ordningen Corallinales, främst i släktet skorpalger Lithothamnion) från eulitoralen ner till 20 m djup, och den kan även sitta på äggkapslarna av hajar. Sammantaget tycks den inte vara kräsen på sitt substrat och hur ofta den hittas beror troligen på hur väl de små krustorna syns och hur lätta de är att identifiera. Utbredningsdata tyder på att brunplätt skulle vara vanligare längre norrut, men den är också funnen såväl i Frankrike som i Spanien (Guiry & Guiry 2011).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Mark/sediment (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Det enda svenska fyndet står i kontrast till dess mer utbredda förekomst i både Norge och Danmark, och brunplätt kan därmed vara vanligare i svenska vatten än vad vi vet. Temperaturökningar skulle kunna vara ett hot om arten föredrar kallare vatten.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
Några konkreta åtgärder är knappast aktuella, men riktade eftersök vore önskvärda för att få en bättre bild av artens svenska utbredning.

Bartsch, I. & Kuhlenkamp, R. 2000. The marine macroalgae of Helgoland (North Sea): an annotated list of records between 1845 and 1999. Helgoland Marine Research 54: 160-189.

Fletcher, R.L. 1987. Seaweeds of the British Isles. Vol. 3. Fucophyceae (Phaeophyceae). Part 1. Natural History Museum, London: 1-359.

Guiry, M.D. & Guiry, G.M. 2011. AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2011-08-02]

Jaasund, E. 1963. Beiträge zur Systematik der norwegischen Braunalgen. Botanica Marina 5(1): 1-8.

Jaasund, E. 1965. Aspects of the marine algal vegetation of north Norway. Botanica Gothoburgensia 4: 1-174.

Lund, S. 1959. The marine algae of East Greenland. Meddelelser om Grønland 156(1): 1-247.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. Distributional Index. Botanical Museum, Köpenhamn. [http://www.nathimus.ku.dk/bot/seaweeds.htm]

Rosenvinge, L.K. 1893. Grønlands havalger. Meddelelser om Grønland 3: 763-981.

Rueness, J. 1977. Norsk algeflora. Universitetsforlaget, Oslo: 1-266.

Schories, D., Selig, U. & Schubert, H. 2009. Species and synonym list of the German marine macroalgae based on historical and recent records. Rostocker Meeresbiologische Beiträge 21: 7-135.

Wærn, M. 1958. Phycological investigations of the Swedish west coast. I. Introduction and study of the Gåsö shell-bottom. Svensk Botanisk Tidskrift 52: 319-342 + 4 planscher.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2012, rev. 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Scytosiphonales  
  • Familj
    Scytosiphonaceae  
  • Släkte
    Symphyocarpus  
  • Art
    Symphyocarpus strangulans, Rosenv. - brunplätt
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2012, rev. 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016