Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ljus lergeting

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Odynerus melanocephalus
Ljus lergeting Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd hona 9–11 mm, hane 8–11 mm. Kroppen är övervägande svart med ett smalt, gult eller vitt tvärband längs bakkanten av bakkroppens ryggplåt 1–4(–5). Olika färgvarianter av denna art har beskrivits som underarter, men liksom hos flera andra getingar saknar dessa färgformer taxonomisk betydelse. I Norden förekommer färgvarianter med gul och vit kontrastfärg i samma lokala populationer. Honan kan skiljas från närstående arter genom den ljusa kroppsbehåringen i kombination med att bakryggen saknar det ljusa tvärband som finns hos tagglergeting Odynerus reniformis. Ytterligare en skiljande karaktär är att honans antenner är ljusa längs hela undersidan, ända ut till spetsen. Hanen skiljer sig från andra lergetingar genom mellanlårens form, där det mellersta utskottet på lamellen är asymmetriskt och mer tillspetsat än hos mörk lergeting O. spinipes. Ytterligare en god skiljekaraktär mot O. spinipes är att pannan hos ljus lergeting är jämnt och kraftigt punkterad, utan längsgående åsar mellan punkterna.
Utbredning
Länsvis förekomst för ljus lergeting Observationer i  Sverige för ljus lergeting
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Ljus lergeting förekommer med stora utbredningsluckor i södra Sverige. Den förekommer endast mycket lokalt i Skåne, på Öland, i Västergötland, Närke, Södermanland och Uppland. Tidigare fanns den även i Småland, Östergötland, Bohuslän, Västmanland, Dalarna och Härjedalen. I Norge är ljus lergeting endast känd genom ett 1800-talsfynd från Buskerud, och eftersom den inte är påträffad sedan dess anses den nu vara försvunnen (Kålås m.fl. 2010). I Finland är arten endast påträffad i ett begränsat område vid sydkusten, där den dock inte är funnen efter 1970 (Pekkarinen 1988). I Danmark finns spridda fynd från östra och norra Jylland, Fyn och Falster. Däremot har den inte återfunnits på lokaler där den tidigare fanns på Sydjylland och Själland. En kraftig tillbakagång av arten har skett i alla delar av Nordeuropa sedan 1970-talet. Artens totalutbredning omfattar Europa och Främre Asien, Israel, Armenien och Iran (Gusenleitner 1998, Peeters m.fl. 2004). 
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
Ljus lergeting är spridd i södra Sverige men har numera stora utbredningsluckor. Aktuella uppgifter finns från Öland, Gotland, Västergötland, Östergötland och Uppland. Den bebor öppna kulturmiljöer och ruderatmarker (sandtäkter, vägbankar och upplag) men finns även på hedmarker och naturliga rasmarker. Bon anläggs i lerhaltig , ofta plan mark. Honan tar bladätande larver av vivlar och småfjärilar som föda åt sina egna larver. Antalet lokalområden i landet skattas till 40 (20-200). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 160 (80-800) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Förlust av småskalig variation i kulturlandskapet är en sannolik förklaring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Ljus lergeting lever i öppna kulturmiljöer och på ruderatmarker, t.ex. sandtäkter, vägbankar och upplag, men även på hedmarker och naturliga rasmarker. Boet byggs på lerhaltig, ofta plan mark. Dess ingång har en murad skorsten, som är kortare än hos mörk lergeting Odynerus spinipes. Bona byggs inte lika ofta i aggregationer som hos andra lergetingar, utan honorna tycks bygga bo mer enskilt. Som byte tar honan larver av vivlar och småfjärilar för att föda upp sina egna larver. Artens aktivitetsperiod varar från slutet av maj till slutet av juli.

Blombesök har observerats på kirskål Aegopodium podagraria (Erlandsson 1964), vildmorot Daucus carota, klövrar Trifolium spp. och veronikor Veronica spp. (Edwards 1997), liksom på resedor Reseda spp., hundtunga Cynoglossum officinale, baldersbrå Tripleurospermum inodorum, blodnäva Geranium sanguineum, flockblommiga växter (Apiaceae) (Blüthgen 1961) och revsmörblomma Ranunculus repens (Haeseler 1978). Guldstekeln Chrysis viridula (Chrysididae) har observerats som trolig boparasit hos ljus lergeting (Peeters m.fl. 2004).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· fjärilar
· fjärilar
· vivlar
· vivlar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Släkte Odynerus (lergetingar), Art Odynerus melanocephalus (Gmelin, 1790) - ljus lergeting Synonymer Vespa melanocephalus Gmelin, 1790

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)

Dokumentation Ljus lergeting är spridd i södra Sverige men har numera stora utbredningsluckor. Aktuella uppgifter finns från Öland, Gotland, Västergötland, Östergötland och Uppland. Den bebor öppna kulturmiljöer och ruderatmarker (sandtäkter, vägbankar och upplag) men finns även på hedmarker och naturliga rasmarker. Bon anläggs i lerhaltig , ofta plan mark. Honan tar bladätande larver av vivlar och småfjärilar som föda åt sina egna larver. Antalet lokalområden i landet skattas till 40 (20-200). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 160 (80-800) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Förlust av småskalig variation i kulturlandskapet är en sannolik förklaring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Längd hona 9–11 mm, hane 8–11 mm. Kroppen är övervägande svart med ett smalt, gult eller vitt tvärband längs bakkanten av bakkroppens ryggplåt 1–4(–5). Olika färgvarianter av denna art har beskrivits som underarter, men liksom hos flera andra getingar saknar dessa färgformer taxonomisk betydelse. I Norden förekommer färgvarianter med gul och vit kontrastfärg i samma lokala populationer. Honan kan skiljas från närstående arter genom den ljusa kroppsbehåringen i kombination med att bakryggen saknar det ljusa tvärband som finns hos tagglergeting Odynerus reniformis. Ytterligare en skiljande karaktär är att honans antenner är ljusa längs hela undersidan, ända ut till spetsen. Hanen skiljer sig från andra lergetingar genom mellanlårens form, där det mellersta utskottet på lamellen är asymmetriskt och mer tillspetsat än hos mörk lergeting O. spinipes. Ytterligare en god skiljekaraktär mot O. spinipes är att pannan hos ljus lergeting är jämnt och kraftigt punkterad, utan längsgående åsar mellan punkterna.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ljus lergeting

Länsvis förekomst och status för ljus lergeting baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ljus lergeting

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Ljus lergeting förekommer med stora utbredningsluckor i södra Sverige. Den förekommer endast mycket lokalt i Skåne, på Öland, i Västergötland, Närke, Södermanland och Uppland. Tidigare fanns den även i Småland, Östergötland, Bohuslän, Västmanland, Dalarna och Härjedalen. I Norge är ljus lergeting endast känd genom ett 1800-talsfynd från Buskerud, och eftersom den inte är påträffad sedan dess anses den nu vara försvunnen (Kålås m.fl. 2010). I Finland är arten endast påträffad i ett begränsat område vid sydkusten, där den dock inte är funnen efter 1970 (Pekkarinen 1988). I Danmark finns spridda fynd från östra och norra Jylland, Fyn och Falster. Däremot har den inte återfunnits på lokaler där den tidigare fanns på Sydjylland och Själland. En kraftig tillbakagång av arten har skett i alla delar av Nordeuropa sedan 1970-talet. Artens totalutbredning omfattar Europa och Främre Asien, Israel, Armenien och Iran (Gusenleitner 1998, Peeters m.fl. 2004). 
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Odynerus - lergetingar 
  • Undersläkte
    Odynerus (Odynerus)  
  • Art
    Odynerus melanocephalus(Gmelin, 1790) - ljus lergeting
    Synonymer
    Vespa melanocephalus Gmelin, 1790

Ljus lergeting lever i öppna kulturmiljöer och på ruderatmarker, t.ex. sandtäkter, vägbankar och upplag, men även på hedmarker och naturliga rasmarker. Boet byggs på lerhaltig, ofta plan mark. Dess ingång har en murad skorsten, som är kortare än hos mörk lergeting Odynerus spinipes. Bona byggs inte lika ofta i aggregationer som hos andra lergetingar, utan honorna tycks bygga bo mer enskilt. Som byte tar honan larver av vivlar och småfjärilar för att föda upp sina egna larver. Artens aktivitetsperiod varar från slutet av maj till slutet av juli.

Blombesök har observerats på kirskål Aegopodium podagraria (Erlandsson 1964), vildmorot Daucus carota, klövrar Trifolium spp. och veronikor Veronica spp. (Edwards 1997), liksom på resedor Reseda spp., hundtunga Cynoglossum officinale, baldersbrå Tripleurospermum inodorum, blodnäva Geranium sanguineum, flockblommiga växter (Apiaceae) (Blüthgen 1961) och revsmörblomma Ranunculus repens (Haeseler 1978). Guldstekeln Chrysis viridula (Chrysididae) har observerats som trolig boparasit hos ljus lergeting (Peeters m.fl. 2004).

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· fjärilar - Lepidoptera (Viktig)
· vivlar - Curculionidae (Viktig)


Påverkan
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
Etymologi: melanocephalus = med svart huvud; melas (gr.) = svart; kephale (gr.) = huvud.

Uttal: [Odynérus melanoséfalus].

Abenius, J. 2012. Odynerus melanocephalus ljus lergeting, s. 226 – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Blüthgen, P. 1961. Die Faltenwespen Mitteleuropas (Hymenoptera, Diploptera). – Abhandlungen der Deutschen Akademie der Wissenschaften zu Berlin, Klasse für Chemie, Geologie und Biologie 2: 1–252.

Edwards, R. (red.). 1997. Provisional atlas of the aculeate Hymenoptera of Britain and Ireland, 1. Bees, Wasps and Ants Recording Society. Huntingdon: Biological Records Centre.

Erlandsson, S. 1964. Notes on Hymenoptera. 3. Contribution to the knowledge of the distribution of Swedish aculeate hymenoptera. I. – Entomologisk Tidskrift 85: 205–217.

Gusenleitner, J. 1998. Bestimmungstabellen mittel- und südeuropäischer Eumeniden (Vespoidea, Hymenoptera). Teil 8: Die Gattungen Odynerus Latreille 1802, Gymnomerus Blüthgen 1938, Paragymnomerus Blüthgen 1938 und Tropidodynerus Blüthgen 1939. – Linzer biologische Beiträge 30: 163–181.

Haeseler, V. 1978. Flugzeit, Blütenbesuch, Verbreitung und Häufigkeit der solitären Faltenwespen im Norddeutschen Tiefland (BRD) (Vespoidea: Eumenidae). – Schriften des Naturwissenschaftlichen Vereins für Schleswig-Holstein 48: 63–131.

Kålås, J.A., Viken, Å., Henriksen, S. & Skjelseth, S. (red.). 2010. Norsk rødliste for arter 2010. Artsdatabanken. Norge.

Peeters, T.M.J., Achterberg van, C., Heitmans, W.R.B., Klein, W.F., Lefeber, V., Loon van , A.J., Mabelis, A.A., Nieuwenhuijsen, H., Reemer, M., Rond de, J., Smit, J. & Velthuis, H.H.W. 2004. De wespen en mieren van Nederland (Hymenoptera: Aculeata). – Nederlandse Fauna 6. Nationaal Natuurhistorisch Museum Naturalis, Leiden, KNNV Uitgeverij, Utrecht & European Invertebrate Survey, Leiden.

Pekkarinen, A. 1988. Species of the genera Odynerus, Gymnomerus, Stenodynerus, Euodynerus and Pterocheilus (Hymenoptera, Eumenidae) in eastern Fennoscandia. – Notulae Entomologicae 68: 135–140.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Odynerus - lergetingar 
  • Undersläkte
    Odynerus (Odynerus)  
  • Art
    Odynerus melanocephalus, (Gmelin, 1790) - ljus lergeting
    Synonymer
    Vespa melanocephalus Gmelin, 1790
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012.