Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  dubbeltut

Organismgrupp Manteldjur Polycarpa fibrosa
Dubbeltut Manteldjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En sjöpung som är täckt av grova sandkorn och har rottrådar längs undersidan. Sifonerna syns tydligt och pryds av upp till tre röda ringar.

En solitär sjöpung som blir upp till 3,5 cm hög och 2 cm i diameter. Kroppen är oftast äggformig till rund, täckt av grova sandkorn samt försedd med rottrådar längs undersidan och sidornas nedre hälft. Manteln är dessutom täckt av fina trådar överallt utom i området runt sifonerna. På trådarna sitter sandkorn, skalfragment och ibland finare material. Sifonerna är koniska och fria från sandkorn. De sitter ganska tätt ihop, och atrialsifonen (den övre) är aningen större än munsifonen. I utsträckt läge kan sifonernas längd motsvara ca 1/3 av djurets totallängd, och de pryds av upp till tre röda pigmentringar.
Inre anatomi: Gälkorgen har 30-60 muntentakler (färre hos yngre individer) och fyra längsgående veck på vardera sidan. Flimmerorganet är antingen format som en sluten ring eller hästskoformigt. Det finns 10-20 dropp- eller grynformiga gonader spridda över kroppsväggen på vardera sidan, och mellan dem finns talrika endokarper (dropplika utbuktningar från kroppsväggen). Tarmen passerar längs vänstra sidan av gälkorgen. Magen är horisontell och har upp till 30 längsveck på utsidan. Analöppningen har 12-15 rundade lober.
Arten är mycket lik trådtut Polycarpa aernbaeckae men skiljer sig från denna art genom att den har upp till 60 muntentakler (30-32 hos P. aernbaeckae) och kan bli upp till 3,5 cm lång, medan P. aernbaeckae inte blir större än 5 mm. Små individer av dubbeltut skiljer sig från P. aernbaeckae genom att det inte finns några mogna gonader, och genom att manteln täcks av sand istället för skalfragment.
Utbredning
Länsvis förekomst för dubbeltut Observationer i  Sverige för dubbeltut
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I svenska vatten förekommer dubbeltut från Öresund till Skagerrak. Det är en arktisk till boreal art som förekommer på båda sidor av norra Atlanten. På den europeiska sidan finns den hela vägen längs Norges kust, vid Island och Grönland, i Nordsjön runt Färöarna och Brittiska öarna samt söderut till Gibraltar.
Jägerskiöld fann arten på 30 stationer längs hela kusten, varav de flesta lokalerna på utsjöbankar i Kattegatt. Från senare tid föreligger endast observationer från Kosterområdet. Under Svenska artprojektets marina inventering gjordes inga fynd av arten i Kattegatt trots omfattande undersökningar av utsjöbankarna.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B1ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
En solitär sjöpung som vanligen blir en dryg centimeter lång. Arten har en konisk - sfärisk form, karakteristisk för infauna. Vanligen täckt av slam eller fin sand, och inte skalfragment som många andra arter. Sanden är fästad med hjälp av fina skägglika trådar. Till färgen är den sandfärgad. Djuputbredning ca 20-40 meter. Lever i grövre sandbottnar. Artens totala kända utbredning inkluderar hela Norges kust, Nordsjön, Storbritannien, Färöarna, östra Island, Grönland samt Gibraltar sund. I svenska vatten rapporterad från hela västkusten, från Öresund till Bohuslän. Jägerskiöld fann arten på 30 stationer längs hela kusten, varav de flesta lokalerna på utsjöbankar i Kattegatt. Från senare tid föreligger endast observationer från Kosterområdet. Under Svenska artprojektets marina inventering gjordes inga fynd av arten trots omfattande inventeringar på utsjöbankarna. Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 1000 (200-2000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii)).
Ekologi
Dubbeltut sitter ganska löst fästad i sandiga eller mjukare bottnar (sällan sten- och skalbottnar) från några få meters djup ned till ett djup av över 1 000 meter (i svenska vatten vanligtvis 20-40 m). Den är känslig för låg salthalt. I Öresund finns den därför bara på 25-40 meters djup, där det vid bottnen inströmmande vattnet har hög salthalt. I vattnen runt England fortplantar sig arten från maj till juli. Äggen släpps oftast fritt i vattnet, men undantagsvis kan de också utvecklas och kläckas inuti moderindividen. Larverna simmar fritt i bara några timmar innan de slår sig ned på bottnen. Det finns flera fiskarter som äter dubbeltut, t.ex. torsk Gadus morhua och rödspätta Pleuronectes platessa.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Ordning Stolidobranchiata, Familj Styelidae (sjöknoppar), Släkte Polycarpa, Art Polycarpa fibrosa (Stimpson, 1852) - dubbeltut Synonymer Glandula fibrosa Stimpson, 1852

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B1ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)

Dokumentation En solitär sjöpung som vanligen blir en dryg centimeter lång. Arten har en konisk - sfärisk form, karakteristisk för infauna. Vanligen täckt av slam eller fin sand, och inte skalfragment som många andra arter. Sanden är fästad med hjälp av fina skägglika trådar. Till färgen är den sandfärgad. Djuputbredning ca 20-40 meter. Lever i grövre sandbottnar. Artens totala kända utbredning inkluderar hela Norges kust, Nordsjön, Storbritannien, Färöarna, östra Island, Grönland samt Gibraltar sund. I svenska vatten rapporterad från hela västkusten, från Öresund till Bohuslän. Jägerskiöld fann arten på 30 stationer längs hela kusten, varav de flesta lokalerna på utsjöbankar i Kattegatt. Från senare tid föreligger endast observationer från Kosterområdet. Under Svenska artprojektets marina inventering gjordes inga fynd av arten trots omfattande inventeringar på utsjöbankarna. Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 1000 (200-2000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii)).
En sjöpung som är täckt av grova sandkorn och har rottrådar längs undersidan. Sifonerna syns tydligt och pryds av upp till tre röda ringar.

En solitär sjöpung som blir upp till 3,5 cm hög och 2 cm i diameter. Kroppen är oftast äggformig till rund, täckt av grova sandkorn samt försedd med rottrådar längs undersidan och sidornas nedre hälft. Manteln är dessutom täckt av fina trådar överallt utom i området runt sifonerna. På trådarna sitter sandkorn, skalfragment och ibland finare material. Sifonerna är koniska och fria från sandkorn. De sitter ganska tätt ihop, och atrialsifonen (den övre) är aningen större än munsifonen. I utsträckt läge kan sifonernas längd motsvara ca 1/3 av djurets totallängd, och de pryds av upp till tre röda pigmentringar.
Inre anatomi: Gälkorgen har 30-60 muntentakler (färre hos yngre individer) och fyra längsgående veck på vardera sidan. Flimmerorganet är antingen format som en sluten ring eller hästskoformigt. Det finns 10-20 dropp- eller grynformiga gonader spridda över kroppsväggen på vardera sidan, och mellan dem finns talrika endokarper (dropplika utbuktningar från kroppsväggen). Tarmen passerar längs vänstra sidan av gälkorgen. Magen är horisontell och har upp till 30 längsveck på utsidan. Analöppningen har 12-15 rundade lober.
Arten är mycket lik trådtut Polycarpa aernbaeckae men skiljer sig från denna art genom att den har upp till 60 muntentakler (30-32 hos P. aernbaeckae) och kan bli upp till 3,5 cm lång, medan P. aernbaeckae inte blir större än 5 mm. Små individer av dubbeltut skiljer sig från P. aernbaeckae genom att det inte finns några mogna gonader, och genom att manteln täcks av sand istället för skalfragment.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för dubbeltut

Länsvis förekomst och status för dubbeltut baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för dubbeltut

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I svenska vatten förekommer dubbeltut från Öresund till Skagerrak. Det är en arktisk till boreal art som förekommer på båda sidor av norra Atlanten. På den europeiska sidan finns den hela vägen längs Norges kust, vid Island och Grönland, i Nordsjön runt Färöarna och Brittiska öarna samt söderut till Gibraltar.
Jägerskiöld fann arten på 30 stationer längs hela kusten, varav de flesta lokalerna på utsjöbankar i Kattegatt. Från senare tid föreligger endast observationer från Kosterområdet. Under Svenska artprojektets marina inventering gjordes inga fynd av arten i Kattegatt trots omfattande undersökningar av utsjöbankarna.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Tunicata - manteldjur 
  • Organismgrupp
    Ascidiacea - sjöpungar 
  • Ordning
    Stolidobranchiata  
  • Familj
    Styelidae - sjöknoppar 
  • Släkte
    Polycarpa  
  • Art
    Polycarpa fibrosa(Stimpson, 1852) - dubbeltut
    Synonymer
    Glandula fibrosa Stimpson, 1852

Dubbeltut sitter ganska löst fästad i sandiga eller mjukare bottnar (sällan sten- och skalbottnar) från några få meters djup ned till ett djup av över 1 000 meter (i svenska vatten vanligtvis 20-40 m). Den är känslig för låg salthalt. I Öresund finns den därför bara på 25-40 meters djup, där det vid bottnen inströmmande vattnet har hög salthalt. I vattnen runt England fortplantar sig arten från maj till juli. Äggen släpps oftast fritt i vattnet, men undantagsvis kan de också utvecklas och kläckas inuti moderindividen. Larverna simmar fritt i bara några timmar innan de slår sig ned på bottnen. Det finns flera fiskarter som äter dubbeltut, t.ex. torsk Gadus morhua och rödspätta Pleuronectes platessa.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Den typ av grövre sandbottnar där dubbeltut förekommer är ganska sällsynta i svenska vatten, och och de påverkas generellt negativt av den omfattande sedimentationen till följd av övergödning och bottentrålning. Huruvida just dubbeltut är särskilt utsatt är dock oklart.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
Då hotbilden inte är klarlagd är det svårt att föreslå några specifika åtgärder
Namngivning: Polycarpa fibrosa (Stimpson, 1852). Originalbeskrivning: Glandula fibrosa. Proceedings of the Boston Society of Natural History 4: 230.
Etymologi: fibrosus = trådig, full av fibrer; fibra (lat.) = fiber, filament; suffixet -osus (lat.).
Uttal: [Polykárpa fibrósa]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Lansettfiskar-broskfiskar. Branchiostomatidae-Chondrichthyes. 2011. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Hansson, H. G. 1998. Sydskandinaviska marina flercelliga evertebrater utgåva 2. Länsstyrelsen Västra Götaland.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thomas Stach & Hans G. Hansson 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Tunicata - manteldjur 
  • Organismgrupp
    Ascidiacea - sjöpungar 
  • Ordning
    Stolidobranchiata  
  • Familj
    Styelidae - sjöknoppar 
  • Släkte
    Polycarpa  
  • Art
    Polycarpa fibrosa, (Stimpson, 1852) - dubbeltut
    Synonymer
    Glandula fibrosa Stimpson, 1852
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thomas Stach & Hans G. Hansson 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).