Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ankarsjöpung

Organismgrupp Manteldjur Cnemidocarpa mollispina
Ankarsjöpung Manteldjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten, solitär art med ett långt, rotliknande utskott - ett litet ankare - som förtöjer djuret i lösa bottnar. En nordlig art som på senare tid har visats sig vara ganska vanlig i norra Öresund.

En liten, solitär art som är äggformig eller rund och mindre än en centimeter lång. Båda sifonerna sitter på djurets översida. I motsatta änden (dvs. vid basen) har den i stort sett genomskinliga manteln ett långt, rotlikt utskott som är förgrenat och ungefär lika långt som kroppens diameter. Hela manteln är dessutom täckt av en mängd pyttesmå, trådlika utskott inklädda med skalfragment, sandkorn m.m.
Inre anatomi: Gälkorgen har ett ganska litet antal (12-17) enkla muntentakler av olika storlek. Gälkorgens veck är outvecklade och svåra att se från utsidan, men de inre längsgående blodkärlen är grupperade så att de motsvarar fyra rudimentära veck på vardera sidan. Flimmerorganet är öppet hästskoformigt. Rygglisten har släta kanter utan flikar. Det finns flera gonader på vardera sidan av kroppen, men det finns bara en endokarp (droppformig utbuktning av mantelväggen) på vardera sidan (i höjd med basen av atrialsifonen) samt några enstaka endokarper som sträcker sig in i tarmslingan. Tarmen är S-formig, och analöppningen har en loberad kant. Magen har tydliga veck, och övergången mellan mage och tarm är tydlig.
Utbredning
Länsvis förekomst för ankarsjöpung Observationer i  Sverige för ankarsjöpung
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Ankarsjöpung beskrevs ursprungligen från vattnen vid Kolahalvön. Senare har den hittats i Öresund, där den kan vara ganska vanlig i de norra delarna, samt vid Färöarna.
Ankarsjöpung är beskriven från Öresund, där den fram till 60-talet uppges ha haft en talrik förekomst på sandiga bottnar mellan 27 och 40 meters djup (referens Lutzen Danmarks fauna). Inga andra kända lokaler är kända från svenska vatten. Arten har i övrigt en arktisk utbredning, och är påträffad på Kolahalvön (Jan Mayen). Då arten är mycket liten och därtill sand- eller skalklädd är det dock tänkbart att den är förbisedd.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
En mkt liten art (ca 8 mm i diameter) som är ursprungligen beskriven från Kolahalvön 1922 och senare funnen i Öresund av ascidie-systematikern Augusta Ärnbäck-Christie-Linde. Arten uppges ha haft en talrik förekomst i Öresund på sandiga bottnar mellan 27 och 40 meters djup (referens Lutzen Danmarks fauna). Inga andra kända lokaler i svenska vatten. Arten har i övrigt en arktisk utbredning, och är påträffad på Kolahalvön (Jan Mayen). Då arten är mkt liten och därtill sand- eller skalklädd är det tänkbart att den är förbisedd. Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-2). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 50 (10-100) km². Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
Ekologi
Ankarsjöpung har huvudsakligen samlats in från mellan 20 och 100 meters djup, men den har också påträffats på mer än 900 meters djup vid Färöarna. I motsats till många andra solitära sjöpungar trivs denna art på bottnar med mjukt sediment, t.ex. dy eller finkornig sand - ibland med inblandning av skalfragment. I övrigt är artens biologi dåligt känd.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Ordning Stolidobranchiata, Familj Styelidae (sjöknoppar), Släkte Cnemidocarpa, Art Cnemidocarpa mollispina Ärnbäck-Christie-Linde, 1922 - ankarsjöpung Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)

Dokumentation En mkt liten art (ca 8 mm i diameter) som är ursprungligen beskriven från Kolahalvön 1922 och senare funnen i Öresund av ascidie-systematikern Augusta Ärnbäck-Christie-Linde. Arten uppges ha haft en talrik förekomst i Öresund på sandiga bottnar mellan 27 och 40 meters djup (referens Lutzen Danmarks fauna). Inga andra kända lokaler i svenska vatten. Arten har i övrigt en arktisk utbredning, och är påträffad på Kolahalvön (Jan Mayen). Då arten är mkt liten och därtill sand- eller skalklädd är det tänkbart att den är förbisedd. Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-2). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 50 (10-100) km². Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
En liten, solitär art med ett långt, rotliknande utskott - ett litet ankare - som förtöjer djuret i lösa bottnar. En nordlig art som på senare tid har visats sig vara ganska vanlig i norra Öresund.

En liten, solitär art som är äggformig eller rund och mindre än en centimeter lång. Båda sifonerna sitter på djurets översida. I motsatta änden (dvs. vid basen) har den i stort sett genomskinliga manteln ett långt, rotlikt utskott som är förgrenat och ungefär lika långt som kroppens diameter. Hela manteln är dessutom täckt av en mängd pyttesmå, trådlika utskott inklädda med skalfragment, sandkorn m.m.
Inre anatomi: Gälkorgen har ett ganska litet antal (12-17) enkla muntentakler av olika storlek. Gälkorgens veck är outvecklade och svåra att se från utsidan, men de inre längsgående blodkärlen är grupperade så att de motsvarar fyra rudimentära veck på vardera sidan. Flimmerorganet är öppet hästskoformigt. Rygglisten har släta kanter utan flikar. Det finns flera gonader på vardera sidan av kroppen, men det finns bara en endokarp (droppformig utbuktning av mantelväggen) på vardera sidan (i höjd med basen av atrialsifonen) samt några enstaka endokarper som sträcker sig in i tarmslingan. Tarmen är S-formig, och analöppningen har en loberad kant. Magen har tydliga veck, och övergången mellan mage och tarm är tydlig.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ankarsjöpung

Länsvis förekomst och status för ankarsjöpung baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ankarsjöpung

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Ankarsjöpung beskrevs ursprungligen från vattnen vid Kolahalvön. Senare har den hittats i Öresund, där den kan vara ganska vanlig i de norra delarna, samt vid Färöarna.
Ankarsjöpung är beskriven från Öresund, där den fram till 60-talet uppges ha haft en talrik förekomst på sandiga bottnar mellan 27 och 40 meters djup (referens Lutzen Danmarks fauna). Inga andra kända lokaler är kända från svenska vatten. Arten har i övrigt en arktisk utbredning, och är påträffad på Kolahalvön (Jan Mayen). Då arten är mycket liten och därtill sand- eller skalklädd är det dock tänkbart att den är förbisedd.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Tunicata - manteldjur 
  • Organismgrupp
    Ascidiacea - sjöpungar 
  • Ordning
    Stolidobranchiata  
  • Familj
    Styelidae - sjöknoppar 
  • Släkte
    Cnemidocarpa  
  • Art
    Cnemidocarpa mollispinaÄrnbäck-Christie-Linde, 1922 - ankarsjöpung

Ankarsjöpung har huvudsakligen samlats in från mellan 20 och 100 meters djup, men den har också påträffats på mer än 900 meters djup vid Färöarna. I motsats till många andra solitära sjöpungar trivs denna art på bottnar med mjukt sediment, t.ex. dy eller finkornig sand - ibland med inblandning av skalfragment. I övrigt är artens biologi dåligt känd.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Eftersom så få fynd av arten föreligger, och vår kunskap om dess ekologi är
begränsad så går det i dagsläget inte att säga huruvida den är utsatt för något specifikt hot.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
En ökad kunskap om arten, dess ekologi och status i svenska vatten är önskvärd
Namngivning: Cnemidocarpa mollispina Ärnbäck-Christie-Linde, 1922. Tunicata. Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar 63(2): 28.
Etymologi: mollispina = mjuktaggig; mollis (lat.) = mjuk; spina (lat.) = tagg.
Uttal: [Knemidokárpa mollispína]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Lansettfiskar-broskfiskar. Branchiostomatidae-Chondrichthyes. 2011. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Hansson, H. G. 1998. Sydskandinaviska marina flercelliga evertebrater utgåva 2. Länsstyrelsen Västra Götaland.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thomas Stach & Hans G. Hansson 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Tunicata - manteldjur 
  • Organismgrupp
    Ascidiacea - sjöpungar 
  • Ordning
    Stolidobranchiata  
  • Familj
    Styelidae - sjöknoppar 
  • Släkte
    Cnemidocarpa  
  • Art
    Cnemidocarpa mollispina, Ärnbäck-Christie-Linde, 1922 - ankarsjöpung
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thomas Stach & Hans G. Hansson 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).