Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  polarspärrmossa

Organismgrupp Mossor Campylium longicuspis
Polarspärrmossa Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Polarspärrmossa är en pleurokarp bladmossa. De gula till brunaktiga skotten är ofta ogrenade och förekommer enstaka samt har kupade blad med kort dubbel nerv. Bladspetsen är långt trådlikt utdragen och kan föra tankarna till en hårgräsmossa Cirriphyllum spp som dock har mer plötsligt avsmalnande blad och enkel nerv. Arten kan förväxlas med några andra arter i släktet som också kan hittas i fjällen. Den vanligare guldspärrmossa Campylium stellatum har mer utspärrade blad och har ett längre smalt parti i övre delen av bladet. Källspärrmossa Campylium laxifolium har kortare blad 1,8-2,4 mm långa mot 2,1-4,6 mm hos Campylium longicuspis. Se vidare Hedenäs m.fl. (2014).
Utbredning
Länsvis förekomst för polarspärrmossa Observationer i  Sverige för polarspärrmossa
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är i Sverige endast funnen en lokal i Torne lappmark (Pältsa), där den hittades av Conny Jacobson 2010. Arten eftersöktes sedan 2011 och återfanns då men hittades inte på fler lokaler. Arten har en arktisk utbredning och är sannolikt mycket sällsynt i Sverige.
Innan den hittades i Sverige var den bara känd från Svalbard i Norden (Hedenäs 1989). Dessutom är den känd från Sibirien och Grönland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)
Arten är i Sverige endast känd från Pältsan där den hittades ny för Skandinavien 2010. Den växer högalpint på översilningsmark med tunt jordtäcke. Detta arktiska element kan hotas om högalpina fuktiga miljöer blir torrare. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Enstaka skott av arten växer på den svenska lokalen i högt upp i en sluttning i ett bergpass i mellanalpin region. Marken är tidvis översilad med tunt jordtäcke och bottenskiktet är inte helt slutet. I den omedelbara närheten växte bl.a. späd skorpionmossa Scorpidium cossonii, guldspärrmossa Campylium stellatum och fetbålsmossa Aneura pinguis. I omgivningarna hittades även kalkgynnade kärlväxter såsom svedstarr Carex atrofusca, brokstarr C. bicolor, hårstarr C. capillaris, lappstarr C. parallela, sotstarr C. fuliginosa, och gullbräcka Saxifraga aizoides (Jacobson opublicerat).
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Hypnales, Familj Amblystegiaceae, Släkte Campylium (spärrmossor), Art Campylium longicuspis (Lindb. & Arnell) Hedenäs - polarspärrmossa Synonymer Amblystegium longicuspis Lindb. & Arnell

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)

Dokumentation Arten är i Sverige endast känd från Pältsan där den hittades ny för Skandinavien 2010. Den växer högalpint på översilningsmark med tunt jordtäcke. Detta arktiska element kan hotas om högalpina fuktiga miljöer blir torrare. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Polarspärrmossa är en pleurokarp bladmossa. De gula till brunaktiga skotten är ofta ogrenade och förekommer enstaka samt har kupade blad med kort dubbel nerv. Bladspetsen är långt trådlikt utdragen och kan föra tankarna till en hårgräsmossa Cirriphyllum spp som dock har mer plötsligt avsmalnande blad och enkel nerv. Arten kan förväxlas med några andra arter i släktet som också kan hittas i fjällen. Den vanligare guldspärrmossa Campylium stellatum har mer utspärrade blad och har ett längre smalt parti i övre delen av bladet. Källspärrmossa Campylium laxifolium har kortare blad 1,8-2,4 mm långa mot 2,1-4,6 mm hos Campylium longicuspis. Se vidare Hedenäs m.fl. (2014).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för polarspärrmossa

Länsvis förekomst och status för polarspärrmossa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för polarspärrmossa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är i Sverige endast funnen en lokal i Torne lappmark (Pältsa), där den hittades av Conny Jacobson 2010. Arten eftersöktes sedan 2011 och återfanns då men hittades inte på fler lokaler. Arten har en arktisk utbredning och är sannolikt mycket sällsynt i Sverige.
Innan den hittades i Sverige var den bara känd från Svalbard i Norden (Hedenäs 1989). Dessutom är den känd från Sibirien och Grönland.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Bryidae  
  • Överordning
    Hypnanae  
  • Ordning
    Hypnales  
  • Familj
    Amblystegiaceae  
  • Släkte
    Campylium - spärrmossor 
  • Art
    Campylium longicuspis(Lindb. & Arnell) Hedenäs - polarspärrmossa
    Synonymer
    Amblystegium longicuspis Lindb. & Arnell

Enstaka skott av arten växer på den svenska lokalen i högt upp i en sluttning i ett bergpass i mellanalpin region. Marken är tidvis översilad med tunt jordtäcke och bottenskiktet är inte helt slutet. I den omedelbara närheten växte bl.a. späd skorpionmossa Scorpidium cossonii, guldspärrmossa Campylium stellatum och fetbålsmossa Aneura pinguis. I omgivningarna hittades även kalkgynnade kärlväxter såsom svedstarr Carex atrofusca, brokstarr C. bicolor, hårstarr C. capillaris, lappstarr C. parallela, sotstarr C. fuliginosa, och gullbräcka Saxifraga aizoides (Jacobson opublicerat).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Mineraljord/sediment (Viktig)
Arten är så sällsynt så att slumpartade händelser kan göra att arten försvinner från sina lokaler. Då arten förekommer högt upp i alpin region på en lokal som tidvis är översilad kan det inte uteslutas att ett torrare klimat i fjällen skulle påverka arten negativt.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
Artens ekologi och utbredning bör undersökas ytterligare.

Hedenäs, L. 1989. Amblystegium longicuspis Lindb. & H. Arn., Its Status and Taxonomic Position. Lindbergia 14:142-146.

Hedenäs, L. 2014. Campylium longicuspis polarspärrmossa s. 99. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 37-57], Bladmossor: skirmossor-baronmossor : Bryophyta: Hookeria-Anomodon. Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Lönnell & Conny Jacobson 2015. Rev. Lars Hedenäs 2014.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Bryidae  
  • Överordning
    Hypnanae  
  • Ordning
    Hypnales  
  • Familj
    Amblystegiaceae  
  • Släkte
    Campylium - spärrmossor 
  • Art
    Campylium longicuspis, (Lindb. & Arnell) Hedenäs - polarspärrmossa
    Synonymer
    Amblystegium longicuspis Lindb. & Arnell
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Lönnell & Conny Jacobson 2015. Rev. Lars Hedenäs 2014.