Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  finnstarr

Organismgrupp Kärlväxter Carex atherodes
Finnstarr Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Finnstarr är en storvuxen starr med meterhöga strån, som utgår från en horisontellt växande jordstam. Växtsättet känns mer gräslikt än starrlikt med ett flertal blad spridda längs strået. De långa, omkring 1/2 cm breda bladen har täthåriga bladslidor och bladundersidor. Han- och honblommor sitter i skilda ax, till antalet 3–4 av vardera sorten. Det nedersta honaxet har ett stödblad som oftast är längre än hela axsamlingen. Honblommorna har tre märken. Fruktgömmena är kala, 6–9 mm långa, breda och uppblåsta, som unga gröna, men vid mognaden halmgula och med kraftiga nerver på utsidan. De är försedda med ett kluvet spröt. Finnstarr är nära släkt med grusstarr, Carex hirta, som dock avviker genom att ha tätt håriga fruktgömmen. De håriga bladslidorna skiljer finnstarr från jättestarr, Carex riparia, flaskstarr, C. rostrata och blåsstarr, C. vesicaria. Den förstnämnda arten har även bredare blad.
Utbredning
Länsvis förekomst för finnstarr Observationer i  Sverige för finnstarr
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Finnstarr har först i sen tid uppmärksammats i Sverige, men är nu känd från tre lokaler. Det första fyndet gjordes 1987 i Hälsingland (Hassela), 1993 upptäcktes en lokal i Jämtland (Sikås) och 2007 en i Åsele lappmark (Dorotea). Bestånden är mycket begränsade, och även om det finns mer än 1000 strån på var och en av lokalerna, rör det sig antagligen i samtliga fall om endast en klon. I övriga Norden är finnstarren endast känd från ett 60-tal spridda förekomster i Finland, där den är klassad som sällsynt. I övriga Europa förekommer den i Lettland (sårbar), Polen (sällsynt) och i anslutande delar av Ryssland och Vitryssland samt från Ukraina och Kaukasus och österut. Totalutbredningen är kontinentalt cirkumpolär genom Sibirien och nordöstra Kina samt Kanada och norra USA (främst i västra delarna). Arten verkar överallt vara relativt sällsynt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)
Finnstarr är känd från tre lokaler, en vardera i Hälsingland, Jämtland och Åsele lappmark. Varje lokal består av en eller ett fåtal kloner. De svenska lokalerna beskrivs som sumpskog, litet kärr bevuxet med alskog och översilad granskog. Under 2013 hittades en ny lokal, i mer öppen kärrmiljö, intill den tidigare kända i Hälsingland, med ett betydligt större antal fertila strån, varför arten har fått en sänkt rödlistekategori från CR till VU. Hot mot arten är kanske främst den delvis dåliga eller obefintliga könliga reproduktionen som hindrar artens spridning utanför lokalerna. Andra direkta hot är ändrad grundvattennivå, igenväxning, breddning av väg eller andra anläggningsarbeten. Antalet reproduktiva individer skattas till 3000 (500-10000). Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (3-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 9292 km² och förekomstarean (AOO) till 12 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
Ekologi
Finnstarr kan förekomma i allehanda våta miljöer som fuktig skog, kärr, diken, sjöstränder m.m. Den föredrar näringsrik mark. De svenska förekomsterna är sinsemellan olika. I Hälsingland växer finnstarren intill en gammal övergiven gård i ett mindre kärr (f.d. slåtterkärr) med följearter som brunrör Calamagrostis purpurea, knagglestarr Carex flava, kråkklöver Comarum palustre och älggräs Filipendula ulmaria. I Jämtland växer finnstarren i en lucka i rik, svagt sluttande sumpskog tillsammans med brunrör, älggräs, torta Cicerbita alpina, rörflen Phalaris arundinacea, myrstarr Carex heleonastes och kransrams Polygonatum verticillatum. Växtplatsen med närområde har tidigare troligen varit öppnare, gammal myrslåttermark. I Åsele lappmark växer finnstarren på 560 m ö. h. i örtrik, översilad, fjällnära granskog, i en glänta dominerad av älggräs. Trots att platsen är ljusöppen blommade finnstarren ej på lokalen under 2007.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Cyperaceae (halvgräs), Släkte Carex (starrar), Art Carex atherodes Spreng. - finnstarr Synonymer Carex aristata R. Br.

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation Finnstarr är känd från tre lokaler, en vardera i Hälsingland, Jämtland och Åsele lappmark. Varje lokal består av en eller ett fåtal kloner. De svenska lokalerna beskrivs som sumpskog, litet kärr bevuxet med alskog och översilad granskog. Under 2013 hittades en ny lokal, i mer öppen kärrmiljö, intill den tidigare kända i Hälsingland, med ett betydligt större antal fertila strån, varför arten har fått en sänkt rödlistekategori från CR till VU. Hot mot arten är kanske främst den delvis dåliga eller obefintliga könliga reproduktionen som hindrar artens spridning utanför lokalerna. Andra direkta hot är ändrad grundvattennivå, igenväxning, breddning av väg eller andra anläggningsarbeten. Antalet reproduktiva individer skattas till 3000 (500-10000). Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (3-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 9292 km² och förekomstarean (AOO) till 12 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).

Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela landet
Finnstarr är en storvuxen starr med meterhöga strån, som utgår från en horisontellt växande jordstam. Växtsättet känns mer gräslikt än starrlikt med ett flertal blad spridda längs strået. De långa, omkring 1/2 cm breda bladen har täthåriga bladslidor och bladundersidor. Han- och honblommor sitter i skilda ax, till antalet 3–4 av vardera sorten. Det nedersta honaxet har ett stödblad som oftast är längre än hela axsamlingen. Honblommorna har tre märken. Fruktgömmena är kala, 6–9 mm långa, breda och uppblåsta, som unga gröna, men vid mognaden halmgula och med kraftiga nerver på utsidan. De är försedda med ett kluvet spröt. Finnstarr är nära släkt med grusstarr, Carex hirta, som dock avviker genom att ha tätt håriga fruktgömmen. De håriga bladslidorna skiljer finnstarr från jättestarr, Carex riparia, flaskstarr, C. rostrata och blåsstarr, C. vesicaria. Den förstnämnda arten har även bredare blad.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för finnstarr

Länsvis förekomst och status för finnstarr baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för finnstarr

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Finnstarr har först i sen tid uppmärksammats i Sverige, men är nu känd från tre lokaler. Det första fyndet gjordes 1987 i Hälsingland (Hassela), 1993 upptäcktes en lokal i Jämtland (Sikås) och 2007 en i Åsele lappmark (Dorotea). Bestånden är mycket begränsade, och även om det finns mer än 1000 strån på var och en av lokalerna, rör det sig antagligen i samtliga fall om endast en klon. I övriga Norden är finnstarren endast känd från ett 60-tal spridda förekomster i Finland, där den är klassad som sällsynt. I övriga Europa förekommer den i Lettland (sårbar), Polen (sällsynt) och i anslutande delar av Ryssland och Vitryssland samt från Ukraina och Kaukasus och österut. Totalutbredningen är kontinentalt cirkumpolär genom Sibirien och nordöstra Kina samt Kanada och norra USA (främst i västra delarna). Arten verkar överallt vara relativt sällsynt.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Cyperaceae - halvgräs 
  • Släkte
    Carex - starrar 
  • Art
    Carex atherodesSpreng. - finnstarr
    Synonymer
    Carex aristata R. Br.

Finnstarr kan förekomma i allehanda våta miljöer som fuktig skog, kärr, diken, sjöstränder m.m. Den föredrar näringsrik mark. De svenska förekomsterna är sinsemellan olika. I Hälsingland växer finnstarren intill en gammal övergiven gård i ett mindre kärr (f.d. slåtterkärr) med följearter som brunrör Calamagrostis purpurea, knagglestarr Carex flava, kråkklöver Comarum palustre och älggräs Filipendula ulmaria. I Jämtland växer finnstarren i en lucka i rik, svagt sluttande sumpskog tillsammans med brunrör, älggräs, torta Cicerbita alpina, rörflen Phalaris arundinacea, myrstarr Carex heleonastes och kransrams Polygonatum verticillatum. Växtplatsen med närområde har tidigare troligen varit öppnare, gammal myrslåttermark. I Åsele lappmark växer finnstarren på 560 m ö. h. i örtrik, översilad, fjällnära granskog, i en glänta dominerad av älggräs. Trots att platsen är ljusöppen blommade finnstarren ej på lokalen under 2007.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Förekomsterna av finnstarr är kanske främst hotade av den dåliga eller obefintliga könliga reproduktionen som hindrar artens spridning utanför lokalerna. I Jämtland är de omgivande myrarna nyligen dikade vilket kan innebära att även finnstarrens lokal torkar ut, vilket kan få igenväxning som följd. I Hälsingland är det mest närliggande hotet mer diffust i form av exploatering av området. Hela beståndet av finnstarr växer inom mindre än 15 m från en bilväg, och en upprustning av vägen skulle lätt kunna påverka arten negativt eftersom finnstarren växer ända upp till vägkanten. Lokalen i Åsele lappmark kan vara akut hotad av skogsbruket, eftersom hyggen tagits upp i nära lokalen under de senaste åren, och snitslar som kan indikera planerade skogsåtgärder påträffades vid finnstarrsbeståndet i samband med upptäckten.

Påverkan
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Förekomsterna med finnstarr bör få någon form av skydd och de bör kontrolleras regelbundet. Dräneringshotet mot förekomsten i Jämtland måste undanröjas, liksom det sannolika skogsbrukshotet mot lokalen i Åsele lappmark. Arten bör undersökas med avseende på reproduktion och spridning och den bör eftersökas speciellt i norra Norrbotten på grund av närheten till de rikaste finska förekomsterna.
Finnstarr är fridlyst. Utländska namn – NO: Finnstorr, DK: Finsk Star, FI: Vienansara.

Dehlin, A. 1989. Finnstarr - Carex atherodes. VÄX 7 (1): 46.

Ericsson, S. & Zinko, U. (manus). Finnstarr Carex atherodes funnen i Åsele lappmark. Svensk Bot. Tidskr.

Niordson, N. 1988. Finnstarr, Carex atherodes, funnen i Hälsingland. Svensk Bot. Tidskr. 82: 24–26.

Pykälä, J. 1997. Vienansara – Finnstarr. I. Ryttäri, T. & Kettunen, T. (red.) Uhanalaiset Kasvimme. Helsingfors.

Pålsson, C. 1993. Carex atherodes, finnstarr - en ny art för Jämtland. Rödbläran 5 (2–3): 3–4.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mora Aronsson & Lena Jonsell 1997. Rev. Margareta Edqvist 2006, Stefan Ericsson 2007. ©ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Cyperaceae - halvgräs 
  • Släkte
    Carex - starrar 
  • Art
    Carex atherodes, Spreng. - finnstarr
    Synonymer
    Carex aristata R. Br.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mora Aronsson & Lena Jonsell 1997. Rev. Margareta Edqvist 2006, Stefan Ericsson 2007. ©ArtDatabanken, SLU 2007.