Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  nors

Organismgrupp Fiskar Osmerus eperlanus
Nors Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En långsträckt, silverskimrande art med en omisskännlig doft av gurka. Den har fettfena och ett markant underbett, vilket gör att den lätt kan förväxlas med siklöja.

Totallängd 45 cm, vanligen 20 cm (30 cm för den mer storväxta formen). Kropp långsträckt, något sammanpressad från sidorna; högst vid ryggfenans bas, därefter gradvis avsmalnande mot den slanka stjärtspolen. Huvudet är förhållandevis kort. Munnen är påfallande stor med grov underkäke och underbett. Överkäken når normalt bakåt förbi ögats mitt, bakom hela ögat hos större individer. Käkarna är försedda med vassa tänder som är påfallande långa på tungbenet och plogbenet. Första gälbågen har 28-37 gälräfständer, varav 18-25 på den nedre delen.
Ryggfenan är kort, smal och placerad ungefär mitt på kroppen strax bakom bukfenan. Långt bak på ryggen, ovanför analfenan, sitter en liten smal, fettfena. Analfenan är kort, bred och placerad långt bak, nära stjärtfenan. Bröstfenorna är korta och lågt placerade. Bukfenorna är korta och smala. Stjärtfenan är djupt inskuren med spetsiga lober. Kroppen är klädd med stora, relativt hårt fastsittande fjäll. Sidolinjen är förkortad och sträcker sig bara över 4-16 fjäll från huvudet och bakåt. Under lektiden utvecklar främst hanen små lekvårtor som kan täcka hela kroppen, inklusive huvudet och fenorna. Lekande hanar har på bakre delen av kroppen en smal förtjockning längs mitten av kroppssidan.
Kroppssidorna är silverskimrande, ryggen mörkare (grönaktig) och buken vitaktig. Ryggfenan och stjärtfenan är gråaktiga, analfenan samt bröst- och bukfenorna något ljusare.
Hos nors förekommer ofta en större, fiskätande form och en mindre, planktonätande form. Dessutom uppvisar arten en geografisk variation i antalet ryggkotor och gälräfständer. De flesta sjölevande populationer inom hela utbredningsområdet samt beståndet i Östersjöns norra och centrala delar har i genomsnitt fler gälräfständer (33-37) och ryggkotor (59-64). Anadroma populationer i de sydvästra delarna av utbredningsområdet (inklusive södra Östersjön) samt några insjöbestånd har i genomsnitt färre gälräfständer (30-32) och ryggkotor (58-60). Variationen har inte visat sig vara kopplad till de två tillväxtformerna i de fall där detta undersökts. Med undantag för enstaka exemplar från Västkusten har de svenska norsarna de högre antalen gälräfständer och ryggkotor. Den sydliga, anadroma formen av nors betraktas ibland som en egen underart eller art, O. schonfoldi. Några klart artskiljande karaktärer har dock ännu inte beskrivits.
Fenstrålar och fjäll: D ii-iii.8-9, A ii-iii.12-14 P i.10-12, V i.7. Fjäll längs sidan 56-68.
Utbredning
Länsvis förekomst för nors Observationer i  Sverige för nors
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige förekommer nors naturligt i kustvattnen från Östergötland och norrut samt i lägre belägna sjöar i inlandet. Arten finns i Siljan, Mälaren, Hjälmaren, Vänern och Vättern samt i många mindre sjöar norr om Småländska höglandet. I Skåne är arten numera begränsad till Ivösjön, Oppmannasjön och Sövdesjön, men den fanns tidigare även i Vombsjön. Längs Västkusten är den känd från ett område mellan Ringhals och Gullmarsfjorden samt från Göta älv och ett antal sjöar. Nors är inplanterad i många högre belägna svenska sjöar, speciellt som föda åt inplanterad gös och laxfiskar. Utbredningsområdet i övrigt omfattar större delen av Finland samt östra och södra Östersjökusten från Bottenviken till Danmark. Det sträcker sig vidare längs Europas kust söderut till Garonne i Frankrike. Nors finns också på Brittiska öarna, i Ladoga samt längs kusterna av Barents hav och vidare österut till Karahavet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Nors förekommer i sjöar, brackvatten och i saltvatten. Utbredningen omfattar kustnära områden i Vita havet, större sjöar i Finland och Sverige, stora delar av Östersjön, kustnära områden i Nordsjön och längs Engelska kanalen söderut till floden Garonne. Såväl bestånden i sötvatten som i Östersjön förefaller vara stabila. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Nors lever i medelstora och större sjöar, i Östersjöns brackvatten samt längs Atlant- och Ishavskusten. De som lever i eller i anslutning till vatten med full marin salthalt verkar huvudsakligen vistas mycket kustnära i estuariemiljöer och vid flodmynningar. I Danmark förekommer den kustnära norsen i vissa delar av de stora fjordarna. Under perioden 1910-1915, när en kanal temporärt öppnades till Ringköpingsfjorden, steg salthalten där från 10 ‰ till 25-30 ‰, varvid norsarna försvann nästan helt, för att senare öka i antal när salthalten sjönk igen. Den begränsade utbredningen längs kusterna liksom erfarenheterna från Danmark tyder på att arten normalt sett undviker en strikt marin miljö. En liknande preferens för en lägre salthalt kan också skönjas i Östersjön, där nors tycks bli alltmer sällsynt ju längre söderut man kommer längs den svenska kusten. De anadroma populationerna som går upp i polska vattendrag från södra Östersjön tillhör den sydvästliga gruppen, som har något färre ryggkotor och gälräfständer. Norsens förekomst i Östersjön ger därför ytterligare stöd för en uppdelning i två geografiska former, vilka också skiljer sig med avseende på salthaltspreferens.
Insjölevande nors lever pelagiskt i stim ned till 50 meters djup. Födan domineras av planktiska kräftdjur, men större individer livnär sig framför allt av fiskar (främst små norsar).
Leken sker under perioden februari-maj. Kustlevande bestånd vandrar upp i strömmande vatten för att leka. Insjölevande nors leker både längs stränder och i angränsande vattendrag. En hona kan producera upp till 50 000 ägg, som mäter 1-1,1 mm i diameter och klibbar vid bottnen. Äggen lossnar emellertid snart, och driver sedan fritt tills de kläcks efter 3-5 veckor. Såväl tillväxttakten som åldern vid könsmognad och livslängden varierar avsevärt mellan de olika bestånden och tillväxtformerna. Individer från småväxta bestånd kan bli könsmogna redan vid ett års ålder. Den storväxta formen har generellt en snabbare tillväxt. Livslängden kan uppgå till tio år.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Brackvatten
Brackvatten
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Osmeriformes (norsartade fiskar), Familj Osmeridae (norsfiskar), Släkte Osmerus, Art Osmerus eperlanus (Linnaeus, 1758) - nors Synonymer Osmerus eperlanomarinus, Salmo eperlanomarinus Bloch, 1782, bracknors, slom, Salmo eperlanus Linnaeus, 1758

Kategori Livskraftig (LC)
Dokumentation Nors förekommer i sjöar, brackvatten och i saltvatten. Utbredningen omfattar kustnära områden i Vita havet, större sjöar i Finland och Sverige, stora delar av Östersjön, kustnära områden i Nordsjön och längs Engelska kanalen söderut till floden Garonne. Såväl bestånden i sötvatten som i Östersjön förefaller vara stabila. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
En långsträckt, silverskimrande art med en omisskännlig doft av gurka. Den har fettfena och ett markant underbett, vilket gör att den lätt kan förväxlas med siklöja.

Totallängd 45 cm, vanligen 20 cm (30 cm för den mer storväxta formen). Kropp långsträckt, något sammanpressad från sidorna; högst vid ryggfenans bas, därefter gradvis avsmalnande mot den slanka stjärtspolen. Huvudet är förhållandevis kort. Munnen är påfallande stor med grov underkäke och underbett. Överkäken når normalt bakåt förbi ögats mitt, bakom hela ögat hos större individer. Käkarna är försedda med vassa tänder som är påfallande långa på tungbenet och plogbenet. Första gälbågen har 28-37 gälräfständer, varav 18-25 på den nedre delen.
Ryggfenan är kort, smal och placerad ungefär mitt på kroppen strax bakom bukfenan. Långt bak på ryggen, ovanför analfenan, sitter en liten smal, fettfena. Analfenan är kort, bred och placerad långt bak, nära stjärtfenan. Bröstfenorna är korta och lågt placerade. Bukfenorna är korta och smala. Stjärtfenan är djupt inskuren med spetsiga lober. Kroppen är klädd med stora, relativt hårt fastsittande fjäll. Sidolinjen är förkortad och sträcker sig bara över 4-16 fjäll från huvudet och bakåt. Under lektiden utvecklar främst hanen små lekvårtor som kan täcka hela kroppen, inklusive huvudet och fenorna. Lekande hanar har på bakre delen av kroppen en smal förtjockning längs mitten av kroppssidan.
Kroppssidorna är silverskimrande, ryggen mörkare (grönaktig) och buken vitaktig. Ryggfenan och stjärtfenan är gråaktiga, analfenan samt bröst- och bukfenorna något ljusare.
Hos nors förekommer ofta en större, fiskätande form och en mindre, planktonätande form. Dessutom uppvisar arten en geografisk variation i antalet ryggkotor och gälräfständer. De flesta sjölevande populationer inom hela utbredningsområdet samt beståndet i Östersjöns norra och centrala delar har i genomsnitt fler gälräfständer (33-37) och ryggkotor (59-64). Anadroma populationer i de sydvästra delarna av utbredningsområdet (inklusive södra Östersjön) samt några insjöbestånd har i genomsnitt färre gälräfständer (30-32) och ryggkotor (58-60). Variationen har inte visat sig vara kopplad till de två tillväxtformerna i de fall där detta undersökts. Med undantag för enstaka exemplar från Västkusten har de svenska norsarna de högre antalen gälräfständer och ryggkotor. Den sydliga, anadroma formen av nors betraktas ibland som en egen underart eller art, O. schonfoldi. Några klart artskiljande karaktärer har dock ännu inte beskrivits.
Fenstrålar och fjäll: D ii-iii.8-9, A ii-iii.12-14 P i.10-12, V i.7. Fjäll längs sidan 56-68.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för nors

Länsvis förekomst och status för nors baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för nors

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekommer nors naturligt i kustvattnen från Östergötland och norrut samt i lägre belägna sjöar i inlandet. Arten finns i Siljan, Mälaren, Hjälmaren, Vänern och Vättern samt i många mindre sjöar norr om Småländska höglandet. I Skåne är arten numera begränsad till Ivösjön, Oppmannasjön och Sövdesjön, men den fanns tidigare även i Vombsjön. Längs Västkusten är den känd från ett område mellan Ringhals och Gullmarsfjorden samt från Göta älv och ett antal sjöar. Nors är inplanterad i många högre belägna svenska sjöar, speciellt som föda åt inplanterad gös och laxfiskar. Utbredningsområdet i övrigt omfattar större delen av Finland samt östra och södra Östersjökusten från Bottenviken till Danmark. Det sträcker sig vidare längs Europas kust söderut till Garonne i Frankrike. Nors finns också på Brittiska öarna, i Ladoga samt längs kusterna av Barents hav och vidare österut till Karahavet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Överordning
    Protacanthopterygii  
  • Ordning
    Osmeriformes - norsartade fiskar 
  • Familj
    Osmeridae - norsfiskar 
  • Släkte
    Osmerus  
  • Art
    Osmerus eperlanus(Linnaeus, 1758) - nors
    Synonymer
    Osmerus eperlanomarinus
    Salmo eperlanomarinus Bloch, 1782
    bracknors
    slom
    Salmo eperlanus Linnaeus, 1758

Nors lever i medelstora och större sjöar, i Östersjöns brackvatten samt längs Atlant- och Ishavskusten. De som lever i eller i anslutning till vatten med full marin salthalt verkar huvudsakligen vistas mycket kustnära i estuariemiljöer och vid flodmynningar. I Danmark förekommer den kustnära norsen i vissa delar av de stora fjordarna. Under perioden 1910-1915, när en kanal temporärt öppnades till Ringköpingsfjorden, steg salthalten där från 10 ‰ till 25-30 ‰, varvid norsarna försvann nästan helt, för att senare öka i antal när salthalten sjönk igen. Den begränsade utbredningen längs kusterna liksom erfarenheterna från Danmark tyder på att arten normalt sett undviker en strikt marin miljö. En liknande preferens för en lägre salthalt kan också skönjas i Östersjön, där nors tycks bli alltmer sällsynt ju längre söderut man kommer längs den svenska kusten. De anadroma populationerna som går upp i polska vattendrag från södra Östersjön tillhör den sydvästliga gruppen, som har något färre ryggkotor och gälräfständer. Norsens förekomst i Östersjön ger därför ytterligare stöd för en uppdelning i två geografiska former, vilka också skiljer sig med avseende på salthaltspreferens.
Insjölevande nors lever pelagiskt i stim ned till 50 meters djup. Födan domineras av planktiska kräftdjur, men större individer livnär sig framför allt av fiskar (främst små norsar).
Leken sker under perioden februari-maj. Kustlevande bestånd vandrar upp i strömmande vatten för att leka. Insjölevande nors leker både längs stränder och i angränsande vattendrag. En hona kan producera upp till 50 000 ägg, som mäter 1-1,1 mm i diameter och klibbar vid bottnen. Äggen lossnar emellertid snart, och driver sedan fritt tills de kläcks efter 3-5 veckor. Såväl tillväxttakten som åldern vid könsmognad och livslängden varierar avsevärt mellan de olika bestånden och tillväxtformerna. Individer från småväxta bestånd kan bli könsmogna redan vid ett års ålder. Den storväxta formen har generellt en snabbare tillväxt. Livslängden kan uppgå till tio år.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten, Brackvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Marin miljö

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Namngivning: Osmerus eperlanus (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Salmo eperlanus. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 310. Svensk synonym: slom (om storvuxen nors).
Etymologi: eperlanus = renässansförfattarnas latinisering av det flamländska namnet Spierlinc eller Spiring (nu Spiering), förmodligen genom den franska formen éperlan.
Uttal: [Osmérus eperlánus]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Överordning
    Protacanthopterygii  
  • Ordning
    Osmeriformes - norsartade fiskar 
  • Familj
    Osmeridae - norsfiskar 
  • Släkte
    Osmerus  
  • Art
    Osmerus eperlanus, (Linnaeus, 1758) - nors
    Synonymer
    Osmerus eperlanomarinus
    Salmo eperlanomarinus Bloch, 1782
    bracknors
    slom
    Salmo eperlanus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).