Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sötgräs

Organismgrupp Kärlväxter Cinna latifolia
Sötgräs Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sötgräset är ett flerårigt, svagt tuvat, bredbladigt (10–15 mm) gräs med upp till meterhöga strån. Hela växten inklusive, blad, strån, vippa och småax, är starkt sträva av för ögat osynliga småborst. Vippan är slak och hängande och kan liknas vid en snett uppåtriktad, ensidig vattenstråle. Småaxen sitter i ett karaktäristiskt utvidgat, skålformigt fäste ytterst på grenarna (lupp). Blomningen inträffar först i augusti. De enblommiga småaxen faller efter blomningen, av hela med skärmfjäll, inner- och ytteragnar. Sötgräsets byggnad är snarlik den hos flera andra sällsynta skogsgräs, i synnerhet storgröe Poa remota och glesgröe Glyceria lithuanica. växten skiljs dock lätt genom sin intensiva doft av kumarin (i torkande tillstånd). Bladskotten är dock mycket svåra att skilja från den likaledes kumarindoftande, och ofta åtföljande, hässlebrodden Milium effusum.
Utbredning
Länsvis förekomst för sötgräs Observationer i  Sverige för sötgräs
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige är sötgräset känt från ett 50-tal lokaler i södra Norrland. Den svenska utbredningen har sin tyngdpunkt i Medelpad som hyser de flesta och rikaste lokalerna. En koncentration finns kring Indalsälven som även innefattar ett flertal lokaler kring biflödet Mjällån i Ångermanland. I Ångermanland finns totalt 12 aktuella lokaler. Övriga landskap är Värmland (1 lokal), Dalarna (4), Gästrikland (1) och Hälsingland (15). Arten har i modern tid försvunnit från flera lokaler. På några växtplatser (bl.a. Säterdalen i Dalarna) har dock arten bevisligen ökat i antal, vilket kan bero på att den tidigare hållits tillbaka av skogsbetet. Sötgräset förekommer sällsynt i södra Norge och mellersta Finland men saknas i Danmark. Även i Norge, Finland, Estland och Litauen räknas arten till hotkategori 3 (sällsynt). Växten har en cirkumpolär utbredning med sina rikaste förekomster i Nordamerika.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)
Förekommer i Värmland, Dalarna, Gästrikland, Häsingland, Medelpad och Ångermanland. Sötgräs trivs bäst i lövskogsdominerade artrika raviner, stränder samt i rasbranter och på block i gammal granskog. Det fleråriga gräset är konkurrenssvagt och delvis beroende av störningar som vårfloder, erosion och ras. Främst avverkningar men även vattenregleringar bedöms fortsatt påverka sötgräsets växtmiljöer negativt. Ett åtgärdsprogram finns för att gynna arten och den ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer skattas till 11000 (9000-13000). Antalet lokalområden i landet skattas till 50 (40-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 400 (300-500) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)).
Ekologi
Artens ekologi och val av växtplatser är motsägelsefulla. Två lokaltyper kan urskiljas. Fuktiga bäckraviner nedskurna i finsediment och torra blockfält på berg. På den första lokaltypen har den ofta sällskap av krävande ravinväxter som dvärghäxört Circaea alpina, gullpudra Chrysosplenium alternifolium, trolldruva Actea spicata och lundstjärnblomma Stellaria nemorum. På block är följeslagarna mer triviala. Vanligast är här renlavar Cladonia sp., stensöta Polypodium vulgare, skogsbräken Dryopteris carthusiana, hallon Rubus idaeus, mjölkört Epilobium angustifolium, harsyra Oxalis acetosella och småplantor av löv- och barrträd. Även i bäckmiljöer växer dock sötgräset helst på block, lågor eller andra upphöjningar. De flesta blocklokaler är också skyddade mot stark solexponering även om torkan på blocken oftast slår ut smågranar och även mer torktoleranta arter. Sötgräset är en ren skogsart och får betraktas som torktålig men relativt ljuskrävande och konkurrenssvagt. Växten tycks också kräva en relativt hög luftfuktighet och skydd mot direkt solexponering.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Poaceae (gräs), Släkte Cinna (sötgrässläktet), Art Cinna latifolia (Trevir.) Griseb. - sötgräs Synonymer Cinna pendula (Bong.) Trin., Luktven

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Förekommer i Värmland, Dalarna, Gästrikland, Häsingland, Medelpad och Ångermanland. Sötgräs trivs bäst i lövskogsdominerade artrika raviner, stränder samt i rasbranter och på block i gammal granskog. Det fleråriga gräset är konkurrenssvagt och delvis beroende av störningar som vårfloder, erosion och ras. Främst avverkningar men även vattenregleringar bedöms fortsatt påverka sötgräsets växtmiljöer negativt. Ett åtgärdsprogram finns för att gynna arten och den ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer skattas till 11000 (9000-13000). Antalet lokalområden i landet skattas till 50 (40-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 400 (300-500) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 7. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Sötgräset är ett flerårigt, svagt tuvat, bredbladigt (10–15 mm) gräs med upp till meterhöga strån. Hela växten inklusive, blad, strån, vippa och småax, är starkt sträva av för ögat osynliga småborst. Vippan är slak och hängande och kan liknas vid en snett uppåtriktad, ensidig vattenstråle. Småaxen sitter i ett karaktäristiskt utvidgat, skålformigt fäste ytterst på grenarna (lupp). Blomningen inträffar först i augusti. De enblommiga småaxen faller efter blomningen, av hela med skärmfjäll, inner- och ytteragnar. Sötgräsets byggnad är snarlik den hos flera andra sällsynta skogsgräs, i synnerhet storgröe Poa remota och glesgröe Glyceria lithuanica. växten skiljs dock lätt genom sin intensiva doft av kumarin (i torkande tillstånd). Bladskotten är dock mycket svåra att skilja från den likaledes kumarindoftande, och ofta åtföljande, hässlebrodden Milium effusum.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sötgräs

Länsvis förekomst och status för sötgräs baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sötgräs

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige är sötgräset känt från ett 50-tal lokaler i södra Norrland. Den svenska utbredningen har sin tyngdpunkt i Medelpad som hyser de flesta och rikaste lokalerna. En koncentration finns kring Indalsälven som även innefattar ett flertal lokaler kring biflödet Mjällån i Ångermanland. I Ångermanland finns totalt 12 aktuella lokaler. Övriga landskap är Värmland (1 lokal), Dalarna (4), Gästrikland (1) och Hälsingland (15). Arten har i modern tid försvunnit från flera lokaler. På några växtplatser (bl.a. Säterdalen i Dalarna) har dock arten bevisligen ökat i antal, vilket kan bero på att den tidigare hållits tillbaka av skogsbetet. Sötgräset förekommer sällsynt i södra Norge och mellersta Finland men saknas i Danmark. Även i Norge, Finland, Estland och Litauen räknas arten till hotkategori 3 (sällsynt). Växten har en cirkumpolär utbredning med sina rikaste förekomster i Nordamerika.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Cinna - sötgrässläktet 
  • Art
    Cinna latifolia(Trevir.) Griseb. - sötgräs
    Synonymer
    Cinna pendula (Bong.) Trin.
    Luktven

Artens ekologi och val av växtplatser är motsägelsefulla. Två lokaltyper kan urskiljas. Fuktiga bäckraviner nedskurna i finsediment och torra blockfält på berg. På den första lokaltypen har den ofta sällskap av krävande ravinväxter som dvärghäxört Circaea alpina, gullpudra Chrysosplenium alternifolium, trolldruva Actea spicata och lundstjärnblomma Stellaria nemorum. På block är följeslagarna mer triviala. Vanligast är här renlavar Cladonia sp., stensöta Polypodium vulgare, skogsbräken Dryopteris carthusiana, hallon Rubus idaeus, mjölkört Epilobium angustifolium, harsyra Oxalis acetosella och småplantor av löv- och barrträd. Även i bäckmiljöer växer dock sötgräset helst på block, lågor eller andra upphöjningar. De flesta blocklokaler är också skyddade mot stark solexponering även om torkan på blocken oftast slår ut smågranar och även mer torktoleranta arter. Sötgräset är en ren skogsart och får betraktas som torktålig men relativt ljuskrävande och konkurrenssvagt. Växten tycks också kräva en relativt hög luftfuktighet och skydd mot direkt solexponering.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Ovarsamt skogsbruk, vägbyggnad och annan exploatering är de största hoten mot arten. Många lokaler är små och kan lätt spolieras. Sötgräset reagerar primärt positivt på avverkning genom att bli mer storvuxet och rikblommigt. Antalet småplantor ökar också. En likartad reaktion sker emellertid även bland omgivande vegetation vilket leder till ökad konkurrens som i igenväxningsfasen missgynnar sötgräset.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Vattenreglering (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Samtliga lokaler måste skyddas mot skadliga ingrepp. De flesta lokaler bör undantas ekonomiskt skogsbruk. Förekomsterna längs Indalsälven och andra utpräglade ravinmiljöer hyser även en i övrigt rik flora, varför skyddsvärdet är stort. Vid avverkning i närheten av blocklokaler för växten måste skyddande skog lämnas så att inte temperatur och fuktighetsförhållanden förändras. Vid eventuella skogliga ingrepp i bäckmiljöer är det viktigt att vindfällen och annat bråte lämnas. På lokaler med tät likåldrig skog kan viss utglesning och gallring vara önskvärd.

Åtgärdsprogram Fastställt
Sötgräs omfattas av EU´s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000. Utländska namn – NO: Huldregras, DK: Cinnagræs, FI: Hajuheinä.

Bratt, L. m fl (red.) 1993. Hotade och sällsynta växter i Dalarna. Dalarnas Botaniska Sällskap.

Delin, A. 1979. Fynd och återfynd av Cinna latifolia, sötgräs, i Hälsingland. Svensk. Bot. Tidskr. 73: 326.

Delin, A. 1986. Sötgräset och några andra skogsväxters reaktion på kalhuggning och lövslyuppslag. VÄX 4(3): 32–39.

Delin, A. 1990. Sötgräs, Cinna latifolia, i Hälsingland. VÄX 8(1): 26–34.

Delin, A. 1992a. Sötgräset reaktion på kalhuggning 2. VÄX 10(2): 23–25.

Delin, A. 1992b. Kärlväxter i taigan i Hälsingland - deras anpassningar till kontinuitet eller störning. Svensk Bot. Tidskr. 86: 147–176.

Kotiranta, H., Uotila, P. Sulkava, S. & Peltonen, S.-L. (eds.) 1998. Red Data Book of East Fennoscandia. Ministry of the Environment, Finnish Environment Institute & Botanical Museum, Finnish Museum of Natural History. Helsinki.

Larsson, A. 1986. Tre nya sötgräslokaler i Hälsingland. VÄX 4(1): 55–57.

Mascher, J. W. 1990. Ångemanlands flora. Lund Norell, B. 1997. Sötgräs - första fyndet i Gästrikland. VÄX 15(3): 4.

Nilsson, Ö. & Gustafsson, L.-Å. 1979. Projekt Linné rapporterar 106–120. Svensk. Bot. Tidskr. 73: 353–372.

Nilsson, Ö. & Gustafsson, L.-Å. 1985. Projekt Linné: slutrapport. Svensk Bot. Tidskr. 79: 319–328.

Raatikainen, M. 1997. Hajuheinnä. I Ryttäri, T. & Kettunen, T. (red.) Uhanalaiset Kasvimme. Helsingfors.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Ståhl 1997.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Cinna - sötgrässläktet 
  • Art
    Cinna latifolia, (Trevir.) Griseb. - sötgräs
    Synonymer
    Cinna pendula (Bong.) Trin.
    Luktven
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Ståhl 1997.