Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  musslor

Organismgrupp Blötdjur Klass - Bivalvia
Musslor Blötdjur

  1. 20 arter NE
  2. 20 arter NA
  3. 109 arter LC
  4. 28 arter DD
  5. 3 arter NT
  6. 7 arter VU
  7. 3 arter EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Musslor tillhör gruppen blötdjur (fylum Mollusca) dit även snäckor, ledsnäckor, tandsnäckor och bläckfiskar hör. Musslor är lätta att känna igen eftersom de alltid har två skal. Musslans mjukdelar utgörs av en mantel som är två flikar som sitter ihop upptill och omger resten av djuret och utåt avsöndrar skalhalvorna som är av kalk. Innanför manteln finns gälar, en fot, en mun med palper, en tarm och könsorgan. Huvud saknas och nervsystemet består av några ganglier. I bakänden finns andningsrören eller sifonerna för in- och utgående vatten. De flesta musslor har två slutmuskler för att stänga skalet, en främre och en bakre.
Skalen skiljer sig åt mellan olika musslor och kan användas för bestämning av de flesta arterna. Skalen rymmer mycket information och varierar vad gäller form, skulptur, muskelavtryck, om båda skalhalvorna är lika eller olika, mm. Musselskalens orientering är inte alltid uppenbar. De har ett höger- och ett vänsterskal och ett lås som sitter på ryggsidan. Sifonerna, eller andningsrören, är riktade bakåt. Hos många är höger- och vänsterskalen varandras spegelbilder, hos andra finns det subtila eller tydliga skillnader mellan båda skalen. Vissa skal är också symmetriska så att halvorna framför och bakom låset är varandras spegelbilder, men ofta är de mer eller mindre olika.
Musselskalets äldsta del kallas för buckla eller umbo. Om skalet är i fint skick kan man se resterna av larvskalet. Skalutsidorna kan ha skulptur, vanligen bestående av radiära åsar eller ribbor och koncentriska linjer. Radiära betyder att de strålar ut från bucklan, koncentriska att de är parallella med skalkanten. Vissa musslor har en avgränsad och nedsänkt area framför bucklan som kallas lunula. En nedsänkt area kan också förekomma bakom bucklan och kallas då escutcheon. Skalutsidan är ofta täckt av ett yttre lager som kallas periostracum och som ger skalet färgen.
Musslor har vanligen två slutmuskler som används för att stänga skalen, den ena i framänden och det andra i bakänden, men vissa, tex kammusslor, har bara en slutmuskel. På skalens insida kan man se ärren efter slutmusklerna och mantellinjen. Mantellinjen löper parallellt med den skalkanten och kan vara hel eller försedd med en inbuktning eller mantelbukt i bakänden där sifonerna sticker ut.
Skalhalvorna hålls på plats med hjälp av låset som fungerar som en gänga. Låset består ofta av några tänder som passar in i varandra. En del grupper, tex nötmusslor, har många likadana tänder, andra två eller tre, och några saknar tänder helt. Korta tänder placerade under bucklan kallas kardinaltänder, längre tänder på sidan om bucklan kallas lateraltänder. Vid låset finns också ligament och dessa kan vara synliga från utsidan (yttre ligament) eller bara från insidan (inre ligament). Slutmuskler, tänder och ligament gör att musslorna kan öppna och stänga sig. Slutmusklerna går tvärs igenom djuret och håller ihop skalhalvorna så att musslan kan stänga sig när musklerna dras samman och ligamenten gör att de öppnar sig när slutmusklerna slappnar av. Om musslan har inre ligament så kläms detta ihop när skalet stängs, medan yttre ligament istället tänjs ut. Båda verkar för att öppna skalet.
Musselskalet, om det är i fint skick, återspeglar hela djurets liv, så att man kan avläsa utvecklingen från larv fram till det ögonblick den dog. De äldsta delarna utgörs av larvskalet (prodissoconchen) och storleken på denna berättar om larverna haft ett långt pelagiskt stadium (litet larvskal) eller en kortare larvutveckling (stort larvskal). Många musslor har också mer eller mindre tydliga årsringar som bildas genom att födotillgången och därmed skaltillväxten varierar under året. Rekordet i livslängd innehas av Arctica islandica (islandsmussla), där över 400 år gamla exemplar påträffats.
Utbredning
Alla musslor lever i vatten och det största artantalet finns i havet. Ett 30-tal arter i Sverige finns i sötvatten.
Ekologi
Alla musslor lever i vatten och det största artantalet finns i havet. Ett 30-tal arter i Sverige finns i sötvatten. Majoriteten av alla arter lever nedgrävda i sediment, men många lever ovanpå botten eller borrar i trä. Musslor lever vanligtvis på att filtrera vatten eller på att dammsuga botten på sediment. Några få arter är rovdjur. De flesta är skildkönade men hermafroditism förekommer. Fortplantningen sker vanligen genom att ägg och spermier
skickas ut i vattnet där befruktningen sker. I typiska fall bildas en trochophora-larv efter befruktningen, följd av en veligerlarv som utvecklar två små skal. Hos andra befruktas äggen genom att hanen släpper ut spermier i fria vattnet och honan tar in dem med inandningsvattnet, och då har honan vanligtvis yngelvård.
Artfaktablad (pdf)

Klass Bivalvia Linnaeus, 1758 - musslor Synonymer Lamellibranchia, Lamellibranchiata Blainville, 1824

Musslor tillhör gruppen blötdjur (fylum Mollusca) dit även snäckor, ledsnäckor, tandsnäckor och bläckfiskar hör. Musslor är lätta att känna igen eftersom de alltid har två skal. Musslans mjukdelar utgörs av en mantel som är två flikar som sitter ihop upptill och omger resten av djuret och utåt avsöndrar skalhalvorna som är av kalk. Innanför manteln finns gälar, en fot, en mun med palper, en tarm och könsorgan. Huvud saknas och nervsystemet består av några ganglier. I bakänden finns andningsrören eller sifonerna för in- och utgående vatten. De flesta musslor har två slutmuskler för att stänga skalet, en främre och en bakre.
Skalen skiljer sig åt mellan olika musslor och kan användas för bestämning av de flesta arterna. Skalen rymmer mycket information och varierar vad gäller form, skulptur, muskelavtryck, om båda skalhalvorna är lika eller olika, mm. Musselskalens orientering är inte alltid uppenbar. De har ett höger- och ett vänsterskal och ett lås som sitter på ryggsidan. Sifonerna, eller andningsrören, är riktade bakåt. Hos många är höger- och vänsterskalen varandras spegelbilder, hos andra finns det subtila eller tydliga skillnader mellan båda skalen. Vissa skal är också symmetriska så att halvorna framför och bakom låset är varandras spegelbilder, men ofta är de mer eller mindre olika.
Musselskalets äldsta del kallas för buckla eller umbo. Om skalet är i fint skick kan man se resterna av larvskalet. Skalutsidorna kan ha skulptur, vanligen bestående av radiära åsar eller ribbor och koncentriska linjer. Radiära betyder att de strålar ut från bucklan, koncentriska att de är parallella med skalkanten. Vissa musslor har en avgränsad och nedsänkt area framför bucklan som kallas lunula. En nedsänkt area kan också förekomma bakom bucklan och kallas då escutcheon. Skalutsidan är ofta täckt av ett yttre lager som kallas periostracum och som ger skalet färgen.
Musslor har vanligen två slutmuskler som används för att stänga skalen, den ena i framänden och det andra i bakänden, men vissa, tex kammusslor, har bara en slutmuskel. På skalens insida kan man se ärren efter slutmusklerna och mantellinjen. Mantellinjen löper parallellt med den skalkanten och kan vara hel eller försedd med en inbuktning eller mantelbukt i bakänden där sifonerna sticker ut.
Skalhalvorna hålls på plats med hjälp av låset som fungerar som en gänga. Låset består ofta av några tänder som passar in i varandra. En del grupper, tex nötmusslor, har många likadana tänder, andra två eller tre, och några saknar tänder helt. Korta tänder placerade under bucklan kallas kardinaltänder, längre tänder på sidan om bucklan kallas lateraltänder. Vid låset finns också ligament och dessa kan vara synliga från utsidan (yttre ligament) eller bara från insidan (inre ligament). Slutmuskler, tänder och ligament gör att musslorna kan öppna och stänga sig. Slutmusklerna går tvärs igenom djuret och håller ihop skalhalvorna så att musslan kan stänga sig när musklerna dras samman och ligamenten gör att de öppnar sig när slutmusklerna slappnar av. Om musslan har inre ligament så kläms detta ihop när skalet stängs, medan yttre ligament istället tänjs ut. Båda verkar för att öppna skalet.
Musselskalet, om det är i fint skick, återspeglar hela djurets liv, så att man kan avläsa utvecklingen från larv fram till det ögonblick den dog. De äldsta delarna utgörs av larvskalet (prodissoconchen) och storleken på denna berättar om larverna haft ett långt pelagiskt stadium (litet larvskal) eller en kortare larvutveckling (stort larvskal). Många musslor har också mer eller mindre tydliga årsringar som bildas genom att födotillgången och därmed skaltillväxten varierar under året. Rekordet i livslängd innehas av Arctica islandica (islandsmussla), där över 400 år gamla exemplar påträffats.


Alla musslor lever i vatten och det största artantalet finns i havet. Ett 30-tal arter i Sverige finns i sötvatten.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    BivalviaLinnaeus, 1758 - musslor
    Synonymer
    Lamellibranchia
    Lamellibranchiata Blainville, 1824

Alla musslor lever i vatten och det största artantalet finns i havet. Ett 30-tal arter i Sverige finns i sötvatten. Majoriteten av alla arter lever nedgrävda i sediment, men många lever ovanpå botten eller borrar i trä. Musslor lever vanligtvis på att filtrera vatten eller på att dammsuga botten på sediment. Några få arter är rovdjur. De flesta är skildkönade men hermafroditism förekommer. Fortplantningen sker vanligen genom att ägg och spermier
skickas ut i vattnet där befruktningen sker. I typiska fall bildas en trochophora-larv efter befruktningen, följd av en veligerlarv som utvecklar två små skal. Hos andra befruktas äggen genom att hanen släpper ut spermier i fria vattnet och honan tar in dem med inandningsvattnet, och då har honan vanligtvis yngelvård.

Omkring 140 musselarter är kända i svenska hav. Artsammansättningen varierar något över tid (t ex med varmare/kallare temperatur i vattnen) - därför anger vi inte en exakt siffra på hur många arter vi har.

Appeltans, W., Bouchet, P., Boxshall, G.A., De Broyer, C., de Voogd, N.J., Gordon, D.P., Hoeksema, B.W., Horton, T., Kennedy, M., Mees, J., Poore, G.C.B., Read, G., Stöhr, S., Walter, T.C., and Costello M.J. (eds) (2012). World Register of Marine Species: WoRMS. Accessed at [http://www.marinespecies.org] on 2013.

Bieler, R. 2010. Classification of bivalve families. Malacologia 52, 113-173.

Bieler, R. and Mikkelsen, P. 2000. Bivalvia-A look at the branches. Zoological Journal of the Linnean Society 148, 223-235.

Bouchet, P. and Rocroi, J.-P. 2010. Nomenclator of bivalve names of the family group and above.. Malacologia 52, 1-90.

Hansson, H.G. 1998. Sydskandinaviska marina flercelliga evertebrater. Länsstyrelsen Västra Götaland 1998:4.

Høisæter, T. 1986. An annotated check-list of marine molluscs of the Norwegian coast and adjacent waters. Sarsia 71, 73-145.

Møller Christensen, J. 1979. Musslor i havet. Wahlström och Widstrand, Stockholm.

Ockelmann, W.K. 1958. Marine lamellibranchiata. Meddelelser om Grønland 122, 1-256.

Oliver, P. G., Holmes, A. M., Killeen, I. J. and Turner, J. A. 2010. Marine Bivalve Shells of the British Isles (Mollusca: Bivalvia). Amgueddfa Cymru - National Museum Wales. Available online at [http://naturalhistory.museumwales.ac.uk/britishbivalves]. [ Accessed: 2013 ].

Oliver, P.G. and Killeen, I.J. 2002. The Thyasiridae (Mollusca: Bivalvia) of the British Continental Shelf and North Sea oil fields. An identification manual. Studies in Marine Biodiversity and Systematics fron the National Museum of Wales. BIOMÔR Reports 3, 1-73.

Tebble, N. 1966. British bivalve seashells. Trustees of the British Museum (Natural History), London.

Ziegelmeier, E. 1957. Die Muscheln (Bivalvia) der deutschen Meeresgebiete. Helgoländer Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen 6, 1-56

Taxonomi:

CLEMAM (Check List of European Marine Mollusca) [http://www.somali.asso.fr/clemam/index.clemam.html]

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Fredrik Pleijel och Malin Strand 2016.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Bivalvia - musslor
    Synonymer
    Lamellibranchia
    Lamellibranchiata Blainville, 1824
Mer information
Faktakällor

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Fredrik Pleijel och Malin Strand 2016.