Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  drakblomma

Organismgrupp Kärlväxter Dracocephalum ruyschiana
Drakblomma Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Som de flesta arterna i den kransblommiga familjen har drakblomman fyrkantiga stjälkar med korsvis motsatta blad. Blommorna är tvåläppiga och sitter i kransar i stjälktoppen. Stjälkarna, som kan bli över en halv meter men normalt är omkring 30 cm, kommer från en grenad jordstam som långsamt tillväxer och därför kan bilda stora tuvor. Drakblomman med sina smala linjära blad liknar vegetativt vitmåra, som har fyra blad i kransar. Eftersom vitmåra ofta växer tillsammans med drakblomman kan denna vara svår att få ögonen på, utom när den blommar, då de ganska stora blå blommorna lyser på långt håll. Blomställningen är axlik med normalt 3–6 kransar med 6–10 blommor i varje krans. Drakblomman blommar normalt i slutet av juni och blomningen varar ca tre veckor.
Utbredning
Länsvis förekomst för drakblomma Observationer i  Sverige för drakblomma
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Drakblomma har i Sverige de flesta lokalerna på södra Falbygden och i norra Ätradalen i Västergötland, 1996 påträffades arten på Kinnekulle. I Västergötland fanns det omkring 50 aktuella lokaler 2003. Fyra lokaler finns i Östergötland. I Småland och på Öland (ej sedd på några år) och Gotland finns numera endast en förekomst i respektive landskap. Tidigare har den haft flera lokaler i centrala Småland och i östra Östergötland. Den har även funnits i Västmanland fram till omkring 1900. Arten tycks vara tämligen stabil på de lokaler som hävdas extensivt genom bete eller slåtter. Den uppträder även stabilt på vissa lokaler som är betesfredade eller ohävdade, t.ex. klippterräng och erosionsbranter medan den på hårt betade lokaler riskerar försvinna. I Norge finns den på flera lokaler från Oslotrakten uppemot Gudbrandsdalen. Den totala utbredningen är centrala och östra Europa och västra-centrala Sibirien. Den är sällsynt i Europa (exklusive Ryssland).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)
Flest växtplatser i Västergötland (cirka 70-lokaler), i övrigt finns enstaka lokaler på Gotland och Öland samt i Småland och Östergötland. Drakblomma växer mest på krönet eller på sydsidan av backar, grusåsar och åkerholmar med kalkrik morän eller grus. Den förekommer även sällsynt i klippterräng och på hällmark. Igenväxning av buskar och träd missgynnar denna ljuskrävande art. Det finns ett årgärdsprogram framtaget för att gynna arten. Antalet reproduktiva individer skattas till 2500 (500-3000). Antalet lokalområden i landet skattas till 30 (25-40). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 35000 (28000-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 150 (100-200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Ekologi
I Sverige växer drakblomman mest på krönet eller på sydsidan av backar, grusåsar och åkerholmar med kalkrik morän eller grus. I Östergötland finns den i öppen klippterräng med basiskt vittringsgrus och på Gotland på hällmark delvis under mindre enar. Den är ljuskrävande och förekommer i en mycket artrik torrängsvegetation som ibland benämns ”stäppäng” och drakblomman har som följeväxter bl a trollsmultron, praktbrunört, kungsmynta, färgmåra, smalbladig lungört, blodnäva och backruta. De flesta arter i denna vegetation är missgynnade av hårt bete och förekommer därför mest på backar och åkerholmar som ligger i samma hägnad som åkern. Under århundraden har dessa backar hävdats med sen slåtter eller med sent bete endast då åkern varit trädad eller burit vall. Örtrik ”stäppvegetation” med drakblomma förekommer också i ohävdad, kalkrik klippterräng med mycket tunt jordtäcke, vilket motverkar uppväxt av buskar och träd och igenmyllning av förna. Etablering av nya plantor sker mest framgångsrikt i öppen blottad jord, vilket t.ex. bete, krattning och naturlig erosion skapar.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Lamiales (plisterordningen), Familj Lamiaceae (kransblommiga), Släkte Dracocephalum (drakblommor), Art Dracocephalum ruyschiana L. - drakblomma Synonymer Svensk drakblomma

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Flest växtplatser i Västergötland (cirka 70-lokaler), i övrigt finns enstaka lokaler på Gotland och Öland samt i Småland och Östergötland. Drakblomma växer mest på krönet eller på sydsidan av backar, grusåsar och åkerholmar med kalkrik morän eller grus. Den förekommer även sällsynt i klippterräng och på hällmark. Igenväxning av buskar och träd missgynnar denna ljuskrävande art. Det finns ett årgärdsprogram framtaget för att gynna arten. Antalet reproduktiva individer skattas till 2500 (500-3000). Antalet lokalområden i landet skattas till 30 (25-40). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 35000 (28000-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 150 (100-200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Konventioner Bernkonventionens bilaga I, Typisk art i 6210 Kalkgräsmarker (Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Som de flesta arterna i den kransblommiga familjen har drakblomman fyrkantiga stjälkar med korsvis motsatta blad. Blommorna är tvåläppiga och sitter i kransar i stjälktoppen. Stjälkarna, som kan bli över en halv meter men normalt är omkring 30 cm, kommer från en grenad jordstam som långsamt tillväxer och därför kan bilda stora tuvor. Drakblomman med sina smala linjära blad liknar vegetativt vitmåra, som har fyra blad i kransar. Eftersom vitmåra ofta växer tillsammans med drakblomman kan denna vara svår att få ögonen på, utom när den blommar, då de ganska stora blå blommorna lyser på långt håll. Blomställningen är axlik med normalt 3–6 kransar med 6–10 blommor i varje krans. Drakblomman blommar normalt i slutet av juni och blomningen varar ca tre veckor.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för drakblomma

Länsvis förekomst och status för drakblomma baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för drakblomma

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Drakblomma har i Sverige de flesta lokalerna på södra Falbygden och i norra Ätradalen i Västergötland, 1996 påträffades arten på Kinnekulle. I Västergötland fanns det omkring 50 aktuella lokaler 2003. Fyra lokaler finns i Östergötland. I Småland och på Öland (ej sedd på några år) och Gotland finns numera endast en förekomst i respektive landskap. Tidigare har den haft flera lokaler i centrala Småland och i östra Östergötland. Den har även funnits i Västmanland fram till omkring 1900. Arten tycks vara tämligen stabil på de lokaler som hävdas extensivt genom bete eller slåtter. Den uppträder även stabilt på vissa lokaler som är betesfredade eller ohävdade, t.ex. klippterräng och erosionsbranter medan den på hårt betade lokaler riskerar försvinna. I Norge finns den på flera lokaler från Oslotrakten uppemot Gudbrandsdalen. Den totala utbredningen är centrala och östra Europa och västra-centrala Sibirien. Den är sällsynt i Europa (exklusive Ryssland).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Lamiales - plisterordningen 
  • Familj
    Lamiaceae - kransblommiga 
  • Släkte
    Dracocephalum - drakblommor 
  • Art
    Dracocephalum ruyschianaL. - drakblomma
    Synonymer
    Svensk drakblomma

I Sverige växer drakblomman mest på krönet eller på sydsidan av backar, grusåsar och åkerholmar med kalkrik morän eller grus. I Östergötland finns den i öppen klippterräng med basiskt vittringsgrus och på Gotland på hällmark delvis under mindre enar. Den är ljuskrävande och förekommer i en mycket artrik torrängsvegetation som ibland benämns ”stäppäng” och drakblomman har som följeväxter bl a trollsmultron, praktbrunört, kungsmynta, färgmåra, smalbladig lungört, blodnäva och backruta. De flesta arter i denna vegetation är missgynnade av hårt bete och förekommer därför mest på backar och åkerholmar som ligger i samma hägnad som åkern. Under århundraden har dessa backar hävdats med sen slåtter eller med sent bete endast då åkern varit trädad eller burit vall. Örtrik ”stäppvegetation” med drakblomma förekommer också i ohävdad, kalkrik klippterräng med mycket tunt jordtäcke, vilket motverkar uppväxt av buskar och träd och igenmyllning av förna. Etablering av nya plantor sker mest framgångsrikt i öppen blottad jord, vilket t.ex. bete, krattning och naturlig erosion skapar.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Drakblomman hotas främst genom för hårt eller för tidigt bete. I Småland och på (Öland) är det låga individantalet också ett stort hot. Ett annat påtagligt hot mot drakblomman är ohävd som medför igenväxning med buskar och träd och utebliven markstörning i de tillväxande förnalagren. Andra hot är t ex bortgrävning av åkerholmar, uppläggning av sten och skräp samt oavsiktlig gödselspridning på backkanter finns också. Exploatering som t ex husbehovstäkter av grus och vägomläggningar är också ett hot.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Den viktigaste åtgärden är att betestryck och betesperiod anpassas till drakblomman på dess lokaler, på vissa lokaler kanske det ska vara betesfred vissa år. Ohävdade lokaler som hotas av igenväxning och igenmyllning bör markstöras genom exempelvis extensivt sent bete, bränning, vårkrattning, slåtter etc. Ett åtgärdsprogram för drakblomma ska upprättas och det kommer att ge förslag på fler lämpliga åtgärder. Arten övervakas av floraväktare.

Åtgärdsprogram Fastställt
Drakblomma är fridlyst. Utländska namn – NO: Drakehovud, DK: Almindelig Dragehoved, FI: Isoampiaisyrtti, GB: Northern Dragonhead.

Andersson, U.-B. & Gunnarsson, T. 2006. Floraväktarrapport 2005 Ölands botaniska förening. Krutbrännaren 15 (1): 3-49.

Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Carlsson, R.-G. 1997. Kinnekulle - överraskningarnas berg: En ny lokal för drakblomma Dracocephalum ruyschiana. Calluna 14 (1): 20–22.

Claesson, I. 1997. Smalbladig lungört och drakblomma i Ätradalen. Calluna 14 (2): 11–13.

Edqvist, M. & Rühling, Å. 1996. Floraväktarverksamheten i Småland. Årsrapport 1995. Parnassia 9 (1): 4–15.

Fridén, L. 1959. Steppäng och Stipakullar på Falbygden. I. Karvik, N. G. (red.) Från Falbygd till Vänerkust. Skaraborgs läns Naturskyddsförening.

Fægri, K. & Danielsen, A. 1996. Maps of Distribution of Norwegian Vascular Plants. III. The southeastern element. Bergen.

Högström, S. 1993. Ny sträckning av länsväg 147 vid Österby rakt över drakblommans växtlokal. Rindi 13: 31–34.

Knutsson, T. m fl 1997. Försvunna, hotade och sårbara kärlväxter på Öland. Krutbrännaren. Suppl. 2.

Lindgren, B. 1992. En invandrare. Parnassia 5 (1): 14.

Lindgren, B. 1994. Lite om drakblomman. Parnassia 7 (2): 20–22.

Petersson, J. 1999. Hotade växter på Gotland. Del 2: Sårbara arter. Rindi 19: 59-118.

Sterner, R. 1922. The continental element in the flora of south Sweden. Geografiska Annaler 1922: 221–444.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Anders Bertilsson 1994. Rev. Margareta Edqvist & Lennart Sundh 2006. ©ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Lamiales - plisterordningen 
  • Familj
    Lamiaceae - kransblommiga 
  • Släkte
    Dracocephalum - drakblommor 
  • Art
    Dracocephalum ruyschiana, L. - drakblomma
    Synonymer
    Svensk drakblomma
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Anders Bertilsson 1994. Rev. Margareta Edqvist & Lennart Sundh 2006. ©ArtDatabanken, SLU 2007.