Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  laxkremla

Organismgrupp Storsvampar, Basidiesvampar Russula incarnata
Laxkremla Storsvampar, Basidiesvampar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hatten är 3–6 cm i diameter, plan till något nedtryckt i mitten, i formen oregelbundet rund, hattkanten är länge något invikt och kan ibland vara kort fårad. Hatthuden är avdragbar, matt, tydligt överdragen med ett vitt mjöligt skikt , som kan bilda tunna skorpor av små vita korn, speciellt i hattmitten. Färgen är vanligtvis blekt laxrosa, köttrosa, många gånger också helt vit eller med utspridda rosa fläckar och mer gräddfärgad mitt. Ibland kan den vara helt gräddgul med kanten rosafärgad. Foten är 2–4 cm hög och omkring 1 cm tjock. Den är vit och i ytan något ådrad och vitpudrad i den översta delen. Lamellerna är vita och glesa till medeltäta. Köttet är vitt och har mild smak och spröd konsistens. Sporfärgen är rent vit. Sporerna mäter 6–9 x 5,5–7.5 µm och har isolerat till linjeformigt kort sammanbundna, trubbiga vårtor som blir högst 1 µm långa. Hatthuden har inga pileocystidier, däremot finns det långa inkrusterade primordialhyfer med avsmalnande toppar, 3–7µm breda. Det är dessa som ger kornigheten på hattytan. Vidare finns det hatthudshår som är 3–7 µm breda och i topparna ofta klubbformade. Förväxlingsarter: Russula raultii Quélet (citronkremla), som kan vara nästan vit och blekgul i mitten och av samma storlek som laxkremla. Men smaken är skarp, hattytan har inget vitpudrat skikt och sporerna har nätlikt förbundna vårtor och hatthuden saknar inkrusterade primordialhyfer. Russula velutipes Velen. (rosenkremla) kan någon gång vara vit och små exemplar är lätta att förväxla med ovan avhandlade art. Rosenkremlan har överst på foten ett nätliknande flockigt vitt skikt. Mikroskopiskt finns också skillnader; sporernas vårtor är lägre och förenade till ett brutet zick- zacknät och primordialhyferna är tydligt smalare. Sporpulvret är inte så vitt och det har en tendens att anta en blekgul ton vid torkning. Russula lactea (Pers.) Bres. har hittats i bokskog i Sverige. Detta är dock en större art med fastare kött och alltid vit med något ockrafärgad hattmitt. Den har inga laxrosa nyanser. Lamellerna är tätare och sporfärgen är vit till gulvit. Hatthudshåren är avsmalnande i topparna och glesare septerade än hos laxkremlan.
Utbredning
Länsvis förekomst för laxkremla Observationer i  Sverige för laxkremla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Den är funnen på 4 lokaler i landet, alla i Skåne (2005). Det maximala antalet fyndplatser överstiger sannolikt inte 50 vilket motsvarar ungefär 80 genetiskt unika mycel (bedöms motsvara 800 individer enligt IUCN:s definitioner). Den lokal som har den största förekomsten består av mellan 5–10 genetiskt olika mycel. Arten finns i Alperna och Pyrenéerna och även i Bayern i Tyskland. Vidare finns den i de centrala delarna av Italien. Quélet som namnsatte laxkremlan fann den i Österrike. Även i Danmark förekommer den. Det är en sannolikt mycket sällsynt art som befinner sig på sin nordligaste utbredningsgräns. Lokalerna där man finner den har maximal solinstrålning och lång vegetationssäsong.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Bildar mykorrhiza med bok, i bokskog och annan ädellövskog på basisk mark med rörligt grundvatten. Total population i landet liten. Missgynnas av avverkningar av värdträd och försämrad habitatkvalité. Svårt att bedöma ev. populationsförändringar. Antalet reproduktiva individer skattas till 500 (60-1000). Antalet har skattats genom att multiplicera tre faktorer: 1) Troliga antalet aktuella lokaler i landet (25). 2) Bedömt antal unika mycel/lokal (2). 3) En schablon för hur många fragmenterade enheter varje unikt mycel bedöms ge upphov till (10). Antalet lokalområden i landet skattas till 25 (3-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10000 (164-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 100 (12-100) km². Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Laxkremlan bilda mykorrhiza med bok, och den är också uppgiven förekomma under gran i Alperna och Pyrenéerna. Italienska fynd är gjorda i bokskog och danska fynd i bokskog på lerig jord. En av de skånska växtplatserna är en mullrik bokskog med vissa lundartade områden. Skogen är mycket gammal och förmodligen mycelen av laxkremla också. Lokalen med de rikaste förekomsterna ligger i en långsträckt, mäktig sprickdal på en av åsarna som sträcker sig i NV-SO riktning över det skånska landskapet. På denna plats råder mycket bra värme- och fuktighetsförhållanden. I dalbotten ligger ett vattendrag, som i regel är vattenförande även torra år. Bergarterna i området består av gnejs och diabas. Den sistnämnda bildar smala stråk i samma riktning som åsens utsträckning. Sluttningarna i ravinen är trädbevuxna med gammal bokskog och här finns öppna storblockiga talusbranter omväxlande med rena stup. Uppe på platåhöjderna dominerar bokskogen. Ofta är bokarna högstammiga och många är angripna av vedsvampar. Här är floran typisk för artfattig bokskog. Boken går i vissa delar ända ned till bäcken och emellanåt dominerar al längs stränderna. Högst upp i sluttningarna finns blåbärsris och på riktigt fattig mark även ljung och lingon. Där gnejsen dominerar är floran och fungan i branterna liknande den på höjdplatåerna. Men där diabasstråken drar fram förändras artsammansättningen radikalt. Dalgången slingrar sig fram i olika riktningar och ibland hamnar sluttningarna i sydligt läge. I partier av dessa kan lutningen vara kraftig och här blir mineraljorden blottad pga vind och regn. Det är i dessa områden som svamptillgången är störst. Lokaler med god tillgång på blåsippa är överlägset artrikast. På en sådan, ca 40 x 40 meter stor, finns mellan 30–40 rödlistade svamparter. Det är i dessa hotspots som laxkremlan bildar fruktkroppar. På en del av de ställen av branten som är skuggiga kan mossor dominera. Örtvegetationen är bitvis riklig; Blåsippa, vispstarr, nästrot, gulplister, murgröna, skogsvicker, vippärt och piprör. Som exempel på svampar kan nämnas; Clavariadelphus helveticus, Gomphus clavatus, Russula aurea, Amanita phalloides, Peziza succosa, Craterellus cinereus, Phellodon niger, Tricholoma atrosquamosum, många Ramaria- arter i subsekt. Ramaria bland andra R. pallida, R. formosa och R. sanguinea. Bok är det absolut dominerande trädslaget men det finns enstaka inslag av ek, björk, rönn, oxel, hassel och spridda små tynande granar. De år som det kommer gott om regn under sommar och höst kan laxkremlan börja sin säsong i juli och vissa år hittas ända in i oktober. Men området är mycket känsligt för vindars uttorkande effekt och likaså står solen ofta i rät vinkel mot marken med åtföljande kraftig vatten avdunstning. Så om det är en nederbördsfattig svampsäsong har det hänt att inga svampar bildar fruktkroppar. Den absolut största delen av svamparna är mykorrhizabildande. På de kända lokalerna uppträder som regel fruktkroppar av laxkremla bara på någon enstaka platser. Varje plats rymmer troligtvis en genetiskt unik svampindivid (genet) som kan fragmenteras till flera frilevande men genetiskt identiska mycel (rameter, motsvarar IUCN:s definition av individ). Fruktkropparna är kortlivade, medan markmycelet kan ha en lång livslängd, flera decennier och potentiellt kan leva lika länge som mykorrhizasvampens värdträd kontinuerligt finns på platsen.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Mykorrhiza
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· bok
· bok
Mark/sediment
Mark/sediment
Levande träd
Levande träd
· bok
· bok
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Agaricomycetes, Ordning Russulales, Familj Russulaceae (kremlor och riskor), Släkte Russula (kremlor), Art Russula incarnata Quél. ss. Blum - laxkremla Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Bildar mykorrhiza med bok, i bokskog och annan ädellövskog på basisk mark med rörligt grundvatten. Total population i landet liten. Missgynnas av avverkningar av värdträd och försämrad habitatkvalité. Svårt att bedöma ev. populationsförändringar. Antalet reproduktiva individer skattas till 500 (60-1000). Antalet har skattats genom att multiplicera tre faktorer: 1) Troliga antalet aktuella lokaler i landet (25). 2) Bedömt antal unika mycel/lokal (2). 3) En schablon för hur många fragmenterade enheter varje unikt mycel bedöms ge upphov till (10). Antalet lokalområden i landet skattas till 25 (3-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10000 (164-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 100 (12-100) km². Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Hatten är 3–6 cm i diameter, plan till något nedtryckt i mitten, i formen oregelbundet rund, hattkanten är länge något invikt och kan ibland vara kort fårad. Hatthuden är avdragbar, matt, tydligt överdragen med ett vitt mjöligt skikt , som kan bilda tunna skorpor av små vita korn, speciellt i hattmitten. Färgen är vanligtvis blekt laxrosa, köttrosa, många gånger också helt vit eller med utspridda rosa fläckar och mer gräddfärgad mitt. Ibland kan den vara helt gräddgul med kanten rosafärgad. Foten är 2–4 cm hög och omkring 1 cm tjock. Den är vit och i ytan något ådrad och vitpudrad i den översta delen. Lamellerna är vita och glesa till medeltäta. Köttet är vitt och har mild smak och spröd konsistens. Sporfärgen är rent vit. Sporerna mäter 6–9 x 5,5–7.5 µm och har isolerat till linjeformigt kort sammanbundna, trubbiga vårtor som blir högst 1 µm långa. Hatthuden har inga pileocystidier, däremot finns det långa inkrusterade primordialhyfer med avsmalnande toppar, 3–7µm breda. Det är dessa som ger kornigheten på hattytan. Vidare finns det hatthudshår som är 3–7 µm breda och i topparna ofta klubbformade. Förväxlingsarter: Russula raultii Quélet (citronkremla), som kan vara nästan vit och blekgul i mitten och av samma storlek som laxkremla. Men smaken är skarp, hattytan har inget vitpudrat skikt och sporerna har nätlikt förbundna vårtor och hatthuden saknar inkrusterade primordialhyfer. Russula velutipes Velen. (rosenkremla) kan någon gång vara vit och små exemplar är lätta att förväxla med ovan avhandlade art. Rosenkremlan har överst på foten ett nätliknande flockigt vitt skikt. Mikroskopiskt finns också skillnader; sporernas vårtor är lägre och förenade till ett brutet zick- zacknät och primordialhyferna är tydligt smalare. Sporpulvret är inte så vitt och det har en tendens att anta en blekgul ton vid torkning. Russula lactea (Pers.) Bres. har hittats i bokskog i Sverige. Detta är dock en större art med fastare kött och alltid vit med något ockrafärgad hattmitt. Den har inga laxrosa nyanser. Lamellerna är tätare och sporfärgen är vit till gulvit. Hatthudshåren är avsmalnande i topparna och glesare septerade än hos laxkremlan.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för laxkremla

Länsvis förekomst och status för laxkremla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för laxkremla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Den är funnen på 4 lokaler i landet, alla i Skåne (2005). Det maximala antalet fyndplatser överstiger sannolikt inte 50 vilket motsvarar ungefär 80 genetiskt unika mycel (bedöms motsvara 800 individer enligt IUCN:s definitioner). Den lokal som har den största förekomsten består av mellan 5–10 genetiskt olika mycel. Arten finns i Alperna och Pyrenéerna och även i Bayern i Tyskland. Vidare finns den i de centrala delarna av Italien. Quélet som namnsatte laxkremlan fann den i Österrike. Även i Danmark förekommer den. Det är en sannolikt mycket sällsynt art som befinner sig på sin nordligaste utbredningsgräns. Lokalerna där man finner den har maximal solinstrålning och lång vegetationssäsong.
  • Rike
    Fungi - svampar 
  • Stam
    Basidiomycota - basidiesvampar 
  • Understam
    Agaricomycotina  
  • Klass
    Agaricomycetes  
  • Underklass
    Agaricomycetes, ordines incertae sedis  
  • Ordning
    Russulales  
  • Familj
    Russulaceae - kremlor och riskor 
  • Släkte
    Russula - kremlor 
  • Art
    Russula incarnataQuél. ss. Blum - laxkremla

Laxkremlan bilda mykorrhiza med bok, och den är också uppgiven förekomma under gran i Alperna och Pyrenéerna. Italienska fynd är gjorda i bokskog och danska fynd i bokskog på lerig jord. En av de skånska växtplatserna är en mullrik bokskog med vissa lundartade områden. Skogen är mycket gammal och förmodligen mycelen av laxkremla också. Lokalen med de rikaste förekomsterna ligger i en långsträckt, mäktig sprickdal på en av åsarna som sträcker sig i NV-SO riktning över det skånska landskapet. På denna plats råder mycket bra värme- och fuktighetsförhållanden. I dalbotten ligger ett vattendrag, som i regel är vattenförande även torra år. Bergarterna i området består av gnejs och diabas. Den sistnämnda bildar smala stråk i samma riktning som åsens utsträckning. Sluttningarna i ravinen är trädbevuxna med gammal bokskog och här finns öppna storblockiga talusbranter omväxlande med rena stup. Uppe på platåhöjderna dominerar bokskogen. Ofta är bokarna högstammiga och många är angripna av vedsvampar. Här är floran typisk för artfattig bokskog. Boken går i vissa delar ända ned till bäcken och emellanåt dominerar al längs stränderna. Högst upp i sluttningarna finns blåbärsris och på riktigt fattig mark även ljung och lingon. Där gnejsen dominerar är floran och fungan i branterna liknande den på höjdplatåerna. Men där diabasstråken drar fram förändras artsammansättningen radikalt. Dalgången slingrar sig fram i olika riktningar och ibland hamnar sluttningarna i sydligt läge. I partier av dessa kan lutningen vara kraftig och här blir mineraljorden blottad pga vind och regn. Det är i dessa områden som svamptillgången är störst. Lokaler med god tillgång på blåsippa är överlägset artrikast. På en sådan, ca 40 x 40 meter stor, finns mellan 30–40 rödlistade svamparter. Det är i dessa hotspots som laxkremlan bildar fruktkroppar. På en del av de ställen av branten som är skuggiga kan mossor dominera. Örtvegetationen är bitvis riklig; Blåsippa, vispstarr, nästrot, gulplister, murgröna, skogsvicker, vippärt och piprör. Som exempel på svampar kan nämnas; Clavariadelphus helveticus, Gomphus clavatus, Russula aurea, Amanita phalloides, Peziza succosa, Craterellus cinereus, Phellodon niger, Tricholoma atrosquamosum, många Ramaria- arter i subsekt. Ramaria bland andra R. pallida, R. formosa och R. sanguinea. Bok är det absolut dominerande trädslaget men det finns enstaka inslag av ek, björk, rönn, oxel, hassel och spridda små tynande granar. De år som det kommer gott om regn under sommar och höst kan laxkremlan börja sin säsong i juli och vissa år hittas ända in i oktober. Men området är mycket känsligt för vindars uttorkande effekt och likaså står solen ofta i rät vinkel mot marken med åtföljande kraftig vatten avdunstning. Så om det är en nederbördsfattig svampsäsong har det hänt att inga svampar bildar fruktkroppar. Den absolut största delen av svamparna är mykorrhizabildande. På de kända lokalerna uppträder som regel fruktkroppar av laxkremla bara på någon enstaka platser. Varje plats rymmer troligtvis en genetiskt unik svampindivid (genet) som kan fragmenteras till flera frilevande men genetiskt identiska mycel (rameter, motsvarar IUCN:s definition av individ). Fruktkropparna är kortlivade, medan markmycelet kan ha en lång livslängd, flera decennier och potentiellt kan leva lika länge som mykorrhizasvampens värdträd kontinuerligt finns på platsen.

Ekologisk grupp: Mykorrhiza

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Ädellövskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· bok - Fagus sylvatica (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Levande träd (Viktig)
· bok - Fagus sylvatica (Har betydelse)
All avverkning av på laxkremlans växtplatser är direkt förödande.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Lokalerna för laxkremla bör kontinuerligt följas upp så att inga stora förändringar i miljön görs. Ökade kunskaper om svampens ekologi behövs liksom fortsatta eftersök av potentiella skogar där laxkremla kan förekomma för att få ett bättre grepp om artens utbredning. Skog med rikliga förekomster av laxkremla bör få någon form av områdesskydd för att säkerställa artens fortlevnad.
I Danmark kallas den kornet skörhat.

Blum, J. 1962. Les Russules, Editions P, Lechevalier, Paris.

Einhellinger, A. 1985. Die gattung Russula in Bayern. Hoppea. Denkschr. Regensb. Bot. Ges. 43: 1–148. (Bild) Einhellinger, A. & Jurkett, W. 1996. Russula lactea (Pers.) Bres. Ist doch eine eigenständige Art und keine albinotische Form irgendeiner anderen Lilaceinae. Z.Mykol. 62 (1): 3–11.

Krieglsteiner, G. J. 2000. Die Grosspilze Baden- Württenbergs, Bd. 2. Ulmer, Stuttgart.

Romagnesi, H. 1967. Les Russules dEuropé et dAfrique du Nord. - Bordas. Paris.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lennart Söderberg 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Fungi - svampar 
  • Stam
    Basidiomycota - basidiesvampar 
  • Understam
    Agaricomycotina  
  • Klass
    Agaricomycetes  
  • Underklass
    Agaricomycetes, ordines incertae sedis  
  • Ordning
    Russulales  
  • Familj
    Russulaceae - kremlor och riskor 
  • Släkte
    Russula - kremlor 
  • Art
    Russula incarnata, Quél. ss. Blum - laxkremla
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lennart Söderberg 2005.