Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  skogssvingel

Organismgrupp Kärlväxter Drymochloa sylvatica
Skogssvingel Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Skogssvingel är ett flerårigt, kraftigt tuvbildande, 100–150 cm högt gräs. Äldre tuvor har ofta mellan 30 och 100 skott (ibland dock upp till 300). Tuvorna är långlivade och kan bli flera decennier gamla. En tuva kan börja blomma under tredje året efter etableringen. Bladskivorna är 1–1,5 cm breda och den vanligen uppåtvända undersidan är glänsande grön medan ovansidan är blågrön. Arten blommar i juni–juli med frömognad i juli. Vippan är 10–18 cm, ofta med lutande topp. Småaxen är 6–8 mm och saknar borst. Det kan bildas hundratals frön per vippa. Fröna är små (vikt ca. 1 mg) och fastnar förmodligen relativt lätt på djurpäls. Fröna har relativt hög grobarhet
Utbredning
Länsvis förekomst för skogssvingel Observationer i  Sverige för skogssvingel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Skogssvingelns huvudutbredningsområde är koncentrerat till Bohuslän (cirka 50 lokaler) och Dalsland (drygt 100 lokaler). I övrigt är arten att betrakta som mycket sällsynt och är funnen i Skåne (20), Blekinge (utgången), Småland (16), Västergötland, Östergötland, Värmland, Närke, Västmanland, Södermanland, Uppland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Ångermanland. Arten finns i Danmark och Norge. Totalutbredningen omfattar Europa, Ural samt Centralasien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Förekommer från Skåne till Ångermanland. Skogssvingel växer framförallt i bokskog, granskog och ädellövskog. Artens växtlokaler är ofta nordexponerade branter intill sjöar, bäckraviner eller vattendrag. Både uttorkning och försumpning eller avverkning på dess växtplatser missgynnar arten. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 250 (200-500). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1080 (750-2500) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)).
Ekologi
Skogssvingeln avviker från de flesta svenska gräs genom att endast två skottgenerationer normalt anläggs per år. Rotsystemet är mycket grunt och tuvorna lossnar därför lätt från marken. Härigenom blir arten betydligt känsligare för bete och tramp än flertalet gräs. Klippningsexperiment har också visat att skogssvingel är mycket känsligare mot slåtter än andra lundgräs. Skogssvingeln övervintrar med fullt utvecklade blad och gynnas därför av ett milt vinterklimat, som eventuellt kan kompenseras av ett tjockt snötäcke. Arten växer framför allt i gamla naturskogar, i Skåne bokskogar, i övriga landet granskogar och ädellövskogar. Den bildar ofta täta, sammanhängande bestånd och är en av de bästa indikatorarterna bland kärlväxterna för naturskog med lång kontinuitet. Artens växtlokaler, ofta nordexponerade branter intill sjöar, bäckraviner eller vattendrag, indikerar att den kräver skogsbestånd med hög och jämn luftfuktighet. Skogssvingeln har en relativt bred markkemisk amplitud och förekommer på neutrala till sura mulljordar. Den saknas bara på starkt sura mårjordar (pH<4.2). I skogssvingelbestånd sker ofta en betydande ackumulering av förna kring tuvorna. Detta verkar gynna de befintliga gamla tuvorna, men omöjliggör etablering av fröplantor. Gallring medför en ökad fröproduktion och gynnar etablering av fröplantor i blottlagd mineraljord.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Barrskog
Barrskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Poaceae (gräs), Släkte Drymochloa (skogssvinglar), Art Drymochloa sylvatica (Pollich) Holub - skogssvingel Synonymer Festuca altissima All., Festuca sylvatica (Pollich) Vill.

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Förekommer från Skåne till Ångermanland. Skogssvingel växer framförallt i bokskog, granskog och ädellövskog. Artens växtlokaler är ofta nordexponerade branter intill sjöar, bäckraviner eller vattendrag. Både uttorkning och försumpning eller avverkning på dess växtplatser missgynnar arten. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 250 (200-500). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1080 (750-2500) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)).
Konventioner Typisk art i 9020 Nordlig ädellövskog (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 9180 Ädellövskog i branter (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Skogsstyrelsens signalart
Skogssvingel är ett flerårigt, kraftigt tuvbildande, 100–150 cm högt gräs. Äldre tuvor har ofta mellan 30 och 100 skott (ibland dock upp till 300). Tuvorna är långlivade och kan bli flera decennier gamla. En tuva kan börja blomma under tredje året efter etableringen. Bladskivorna är 1–1,5 cm breda och den vanligen uppåtvända undersidan är glänsande grön medan ovansidan är blågrön. Arten blommar i juni–juli med frömognad i juli. Vippan är 10–18 cm, ofta med lutande topp. Småaxen är 6–8 mm och saknar borst. Det kan bildas hundratals frön per vippa. Fröna är små (vikt ca. 1 mg) och fastnar förmodligen relativt lätt på djurpäls. Fröna har relativt hög grobarhet

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för skogssvingel

Länsvis förekomst och status för skogssvingel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för skogssvingel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Skogssvingelns huvudutbredningsområde är koncentrerat till Bohuslän (cirka 50 lokaler) och Dalsland (drygt 100 lokaler). I övrigt är arten att betrakta som mycket sällsynt och är funnen i Skåne (20), Blekinge (utgången), Småland (16), Västergötland, Östergötland, Värmland, Närke, Västmanland, Södermanland, Uppland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Ångermanland. Arten finns i Danmark och Norge. Totalutbredningen omfattar Europa, Ural samt Centralasien.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Drymochloa - skogssvinglar 
  • Art
    Drymochloa sylvatica(Pollich) Holub - skogssvingel
    Synonymer
    Festuca altissima All.
    Festuca sylvatica (Pollich) Vill.

Skogssvingeln avviker från de flesta svenska gräs genom att endast två skottgenerationer normalt anläggs per år. Rotsystemet är mycket grunt och tuvorna lossnar därför lätt från marken. Härigenom blir arten betydligt känsligare för bete och tramp än flertalet gräs. Klippningsexperiment har också visat att skogssvingel är mycket känsligare mot slåtter än andra lundgräs. Skogssvingeln övervintrar med fullt utvecklade blad och gynnas därför av ett milt vinterklimat, som eventuellt kan kompenseras av ett tjockt snötäcke. Arten växer framför allt i gamla naturskogar, i Skåne bokskogar, i övriga landet granskogar och ädellövskogar. Den bildar ofta täta, sammanhängande bestånd och är en av de bästa indikatorarterna bland kärlväxterna för naturskog med lång kontinuitet. Artens växtlokaler, ofta nordexponerade branter intill sjöar, bäckraviner eller vattendrag, indikerar att den kräver skogsbestånd med hög och jämn luftfuktighet. Skogssvingeln har en relativt bred markkemisk amplitud och förekommer på neutrala till sura mulljordar. Den saknas bara på starkt sura mårjordar (pH<4.2). I skogssvingelbestånd sker ofta en betydande ackumulering av förna kring tuvorna. Detta verkar gynna de befintliga gamla tuvorna, men omöjliggör etablering av fröplantor. Gallring medför en ökad fröproduktion och gynnar etablering av fröplantor i blottlagd mineraljord.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Barrskog

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Skogssvingel växer ofta i skyddsvärd gammal naturskog och är mycket känslig mot modernt skogsbruk. Markberedning leder till att en stor del av de gamla tuvorna dör. Både uttorkning och försumpning efter kalavverkning missgynnar arten.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
De relativt fåtaliga lokalerna utanför Dalsland/Bohuslän borde helt undantas från skogsbruk. I Dalsland och Bohuslän bör slutavverkning undvikas på och kring växtplatserna. Skonsam gallring och plockhuggning torde inte medföra alltför allvarliga konsekvenser där. Markskador bör begränsas och större mängder hyggesavfall bör inte lämnas kvar.
Utländska namn – NO: Skogsvingel, DK: Skov-Svingel, GB: Wood Fescue.

Andersson, P.-A. 1978. Floristik i Dalsland. Svensk Bot. Tidskr. 72: 51–64.

Andersson, P.-A. 1981. Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. Stockholm.

Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.

Bergqvist, S. & Blomgren, E. 1994. Sotenäsets flora. Lund.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötland flora. Lund.

Bratt, L. m fl (red) 1993. Hotade och sällsynta växter i Dalarna. Dalarnas Botaniska Sällskap, Malung.

Brunet, J. 1994. Utbredning av sällsynta lundgräs i södra Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 88: 103–108.

Brunet, J. 1994. Importance of soil solution chemistry and land use to growth and distribution of four woodland grasses in south Sweden. Dissertation. Dept. of Ecology, Lund university. Lund.

Delin, A. 1992. Kärlväxter i taigan i Hälsingland - deras anpassningar till kontinuitet eller störning. Svensk Bot. Tidskr. 86: 147–176.

Fægri, K. 1960. Maps of Distribution of Norwegian Plants. I. Costal Plants. Universitet i Bergen Skrifter Nr. 26.

Gustafsson, L. 1987. Något om skogssvingel, Festuca altissima, i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 81: 337–349.

Pedersen, A. 1974. Gramineernes udbredelse i Danmark. Spontane og naturaliserede arter. Bot. Tidsskr. 68: 177–343.

Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Per-Arne Andersson 1984. Rev. Jörg Brunet 1996.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Drymochloa - skogssvinglar 
  • Art
    Drymochloa sylvatica, (Pollich) Holub - skogssvingel
    Synonymer
    Festuca altissima All.
    Festuca sylvatica (Pollich) Vill.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Per-Arne Andersson 1984. Rev. Jörg Brunet 1996.