Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  backmåra

Organismgrupp Kärlväxter Galium suecicum
Backmåra Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Backmåra är en mattbildande ört med spensliga, uppstigande, 10–25 cm höga blomskott. Bladen sitter i 7–8-taliga kransar, som är tätast ställda på de krypande, icke blommande skotten. På blomskotten är bladen mycket smala, på de krypande skotten är de bredare. De små, vita, fyrtaliga blommorna sitter i glesa knippen. Den västgötska formen är tätt och grovt hårig på bladen och stjälkens nedre del, men den sydsvenska är kal eller ytterst sällan gleshårig. Backmåran ingår i en grupp arter (Galium pumilum-gruppen) som är mycket lika, och de flesta av dessa är liksom backmåran inskränkta till små områden. I Sverige företräds gruppen av backmåra, ölandsmåra G. oelandicum och den införda parkmåran G. pumilum. Från parkmåra skiljs backmåra bäst genom att delfrukten har spetsiga vårtor (syns redan på unga fruktämnen; parkmåra har nästan släta delfrukter). Ölandsmåra bildar tätare mattor, har lägre stjälkar, något större blommor och mindre spetsiga vårtor på delfrukterna än backmåra. Backmåran är diploid (har två uppsättningar kromosomer). Det är dock osäkert om kromosomtalet har bestämts på svenskt material. Nedliggande höstskott av backmåra är bred- och tätbladiga. Sådana skott kan likna skott av stenmåra Galium saxatile, men strävborsten i bladkanterna är riktade mot bladspetsen hos stenmåra, mot bladbasen hos backmåra. Sumpmåra G. uliginosum, som kan växa på torr mark, har nedåtriktade strävborst på stjälken, medan backmåra har slät eller hårig stjälk. Backmåran blommar i början av juni till början av juli (kan blomma om på hösten). Den sprids med frö men även vegetativt genom mattbildning.
Utbredning
Länsvis förekomst för backmåra Observationer i  Sverige för backmåra
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Backmårans utbredning är unik. Den är inskränkt till nordöstligaste Skåne, västra och mellersta Blekinge och södra Smålands inland norrut till Växjö och Kosta. En avvikande form finns i norra Västergötland. Inom båda dessa områden är arten traktvis ganska vanlig och någon tendens till minskning har inte kunnat påvisas. Utposter i anslutning till båda områdena finns. Utanför Sverige är backmåra endast känd från några lokaler i norra Tyskland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2c
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Förekommer i Skåne, Blekinge och i Småland, en avvikande varitet finns i Västergötland(västgötamåra). Backmåra växer främst på torr, mager naturbetesmark, vägkanter och åkerholmar. Den är småvuxen och konkurrenssvag, den missgynnas därför av ohävd, igenväxning och gödsling. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 250 (175-325). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 23252 km² och förekomstarean (AOO) till 1172 (750-1500) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-20) % under de senaste 30 åren. Bedömningen baseras på minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2c).
Ekologi
Backmåra växer främst på torr, mager naturbetesmark, vägkanter, stigar och åkerholmar, tidigare sannolikt även i torr slåttermark. Den kan även ses i skogsgläntor och i ej alltför tät slyvegetation. Arten verkar vara föga nogräknad på underlaget. I Västergötland förekommer den på både gnejs, diabas och kalksten. Med tanke på att backmåran kan trivas i så många miljöer är det märkligt att den inte fått en större och jämnare utbredning. Dess utbredningsgränser är skarpa och har inte ändrats under ett århundrade. De sammanfaller inte med någon klimatfaktor. Man anser att backmåra (liksom ölandsmåra) kom in strax efter istiden och förmådde hålla sig kvar i öppna områden (t ex hällmarkspartier) då skogarna senare slöt sig. Sådana reliktbestånd kan ha varit mycket små och olika egenskaper kan slumpvis ha fixerats i dem. Skillnaderna mellan den sydsvenska och den västgötska formen kan ha en sådan bakgrund. I samband med jordbrukslandskapets framväxt, då man röjde av stora arealer skog för att få gräsmark, bör arten ha ökat såväl utbredning som ståndortsspektrum. Under senare, mindre dynamiska förhållanden kan dess spridning ha avstannat.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Gentianales (gentianaordningen), Familj Rubiaceae (måreväxter), Släkte Galium (måror), Art Galium suecicum (Sterner) Ehrend. - backmåra Synonymer Galium pumilum ssp. suecicum Sterner

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2c
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Förekommer i Skåne, Blekinge och i Småland, en avvikande varitet finns i Västergötland(västgötamåra). Backmåra växer främst på torr, mager naturbetesmark, vägkanter och åkerholmar. Den är småvuxen och konkurrenssvag, den missgynnas därför av ohävd, igenväxning och gödsling. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 250 (175-325). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 23252 km² och förekomstarean (AOO) till 1172 (750-1500) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-20) % under de senaste 30 åren. Bedömningen baseras på minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2c).
Konventioner Typisk art i 6230 Stagg-gräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Backmåra är en mattbildande ört med spensliga, uppstigande, 10–25 cm höga blomskott. Bladen sitter i 7–8-taliga kransar, som är tätast ställda på de krypande, icke blommande skotten. På blomskotten är bladen mycket smala, på de krypande skotten är de bredare. De små, vita, fyrtaliga blommorna sitter i glesa knippen. Den västgötska formen är tätt och grovt hårig på bladen och stjälkens nedre del, men den sydsvenska är kal eller ytterst sällan gleshårig. Backmåran ingår i en grupp arter (Galium pumilum-gruppen) som är mycket lika, och de flesta av dessa är liksom backmåran inskränkta till små områden. I Sverige företräds gruppen av backmåra, ölandsmåra G. oelandicum och den införda parkmåran G. pumilum. Från parkmåra skiljs backmåra bäst genom att delfrukten har spetsiga vårtor (syns redan på unga fruktämnen; parkmåra har nästan släta delfrukter). Ölandsmåra bildar tätare mattor, har lägre stjälkar, något större blommor och mindre spetsiga vårtor på delfrukterna än backmåra. Backmåran är diploid (har två uppsättningar kromosomer). Det är dock osäkert om kromosomtalet har bestämts på svenskt material. Nedliggande höstskott av backmåra är bred- och tätbladiga. Sådana skott kan likna skott av stenmåra Galium saxatile, men strävborsten i bladkanterna är riktade mot bladspetsen hos stenmåra, mot bladbasen hos backmåra. Sumpmåra G. uliginosum, som kan växa på torr mark, har nedåtriktade strävborst på stjälken, medan backmåra har slät eller hårig stjälk. Backmåran blommar i början av juni till början av juli (kan blomma om på hösten). Den sprids med frö men även vegetativt genom mattbildning.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för backmåra

Länsvis förekomst och status för backmåra baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för backmåra

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Backmårans utbredning är unik. Den är inskränkt till nordöstligaste Skåne, västra och mellersta Blekinge och södra Smålands inland norrut till Växjö och Kosta. En avvikande form finns i norra Västergötland. Inom båda dessa områden är arten traktvis ganska vanlig och någon tendens till minskning har inte kunnat påvisas. Utposter i anslutning till båda områdena finns. Utanför Sverige är backmåra endast känd från några lokaler i norra Tyskland.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Gentianales - gentianaordningen 
  • Familj
    Rubiaceae - måreväxter 
  • Släkte
    Galium - måror 
  • Art
    Galium suecicum(Sterner) Ehrend. - backmåra
    Synonymer
    Galium pumilum ssp. suecicum Sterner

Backmåra växer främst på torr, mager naturbetesmark, vägkanter, stigar och åkerholmar, tidigare sannolikt även i torr slåttermark. Den kan även ses i skogsgläntor och i ej alltför tät slyvegetation. Arten verkar vara föga nogräknad på underlaget. I Västergötland förekommer den på både gnejs, diabas och kalksten. Med tanke på att backmåran kan trivas i så många miljöer är det märkligt att den inte fått en större och jämnare utbredning. Dess utbredningsgränser är skarpa och har inte ändrats under ett århundrade. De sammanfaller inte med någon klimatfaktor. Man anser att backmåra (liksom ölandsmåra) kom in strax efter istiden och förmådde hålla sig kvar i öppna områden (t ex hällmarkspartier) då skogarna senare slöt sig. Sådana reliktbestånd kan ha varit mycket små och olika egenskaper kan slumpvis ha fixerats i dem. Skillnaderna mellan den sydsvenska och den västgötska formen kan ha en sådan bakgrund. I samband med jordbrukslandskapets framväxt, då man röjde av stora arealer skog för att få gräsmark, bör arten ha ökat såväl utbredning som ståndortsspektrum. Under senare, mindre dynamiska förhållanden kan dess spridning ha avstannat.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Buskmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Har betydelse)
Backmåra är småvuxen och konkurrenssvag. Den missgynnas därför av gödsling, skogsplantering och igenväxning men verkar i ganska hög grad kunna finnas kvar med livskraftiga bestånd i restbiotoper på vägkanter och stigar.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Med tanke på att utbredningen av backmåra är nästan helt begränsad till Sverige bör arten hållas under uppsikt så att tendenser till minskning kan motverkas. Backmåra i betes- eller slåttermark indikerar att denna är rik på skyddsvärda arter. Sådan mark får inte gödslas eller planteras igen. Förekomster på vägkanter gynnas sannolikt av slåtter i mitten av juli.
Utländska namn – NO: Bakkemaure, DK: Svensk Snerre, GB: Swedish Bedstraw.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Ehrendorfer, F. 1960. Neufassung der Sektion Leptogalium Lange und Beschreibung neuer Arten und Kombinationen. (Zur Phylogenie der Gattung Galium, 7.) Sitzungsber. Österr. Akad. Wissensch., Math. Nat. Kl., Abt. I, 169: 407–421.

Ehrendorfer, F. 1962. Cytotaxonomische Beiträge zur Genese der mitteleuropäischen Flora und Vegetation. Ber. Deutsch. Bot. Ges. 75: 137–152.

Janson, O. 1987. Sök västgötamåran! Calluna 4 (1): 7–13.

Johansson, L. 1999. Rödlistade kärlväxter i Blekinge. Länsstyrelsen Blekinge län.

Sterner, R. 1944. Galium pumilum Murr. i nordvästra Europa. Medd. Göteborgs Bot. Trädg. 15: 187–233.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thomas Karlsson 1992. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Gentianales - gentianaordningen 
  • Familj
    Rubiaceae - måreväxter 
  • Släkte
    Galium - måror 
  • Art
    Galium suecicum, (Sterner) Ehrend. - backmåra
    Synonymer
    Galium pumilum ssp. suecicum Sterner
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thomas Karlsson 1992. © ArtDatabanken, SLU 2007.