Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tallstocksticka

Organismgrupp Storsvampar, Basidiesvampar Osmoporus protractus
Tallstocksticka Storsvampar, Basidiesvampar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Tallstockticka har ettårig, ibland perenna fruktkroppen som liknar från ovansidan granmusslingen Gloeophyllum abietinum. Tallstockstickan är dock tjockare, har porer istället för lameller, dess form är vanligtvis ovalt långsträckt och den blir ofta större än vedmusslingen. Den yttersta kanten är ljust gulbrun och det går att uppfatta zoneringar. Gamla fruktkroppar grånar, sitter länge kvar och är ofta möjliga att känna igen flera år.
Utbredning
Länsvis förekomst för tallstocksticka Observationer i  Sverige för tallstocksticka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
En nordlig art som framförallt förekommer i Norrlands inland och i de nordvästliga, kontinentala områdena i Dalarna. Det finns dessutom ett fynd från Örebro län. I norra Norrlands inland är arten spridd, längre söderut betydligt ovanligare. 80 aktuella lokaler kända i landet (2005). Arten förekommer i kontinentala delar av Norden från sydöstra Norge till nordöstra Finland. Den är vittspridd i Sibirien och även i Nordamerika. I Norge bedöms arten som hänsynskrävande. Arten bedöms ha minskat med mer än 30% på de senaste 20 åren, på grund att biotper med lämpligt substrat har minskat mycket snabbt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2c+3c+4c; C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Nedbrytare i grova torrakor som först stått och blivit silvergrå av sol och vind och först sedan fallit. Lever i barrskog, helst gles tallskog, även i fjällnära skog, huvudsakligen på tall, sällsynt även på gran. En brandgynnad art, som främst påträffas på solexponerade lokaler. Total population i landet bedöms ha minskat kraftigt och fortgående att minska, huvudsakligen p.g.a. krympande areal åldriga, brandpåverkade skogar med död ved av lämplig kvalitet. Antalet reproduktiva individer skattas till 2400 (840-4800). Antalet har skattats genom att multiplicera tre faktorer: 1) Troliga antalet aktuella lokaler i landet (400). 2) Bedömt antal unika mycel/lokal (3). 3) En schablon för hur många fragmenterade enheter varje unikt mycel bedöms ge upphov till (2). Antalet lokalområden i landet skattas till 350 (140-700). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1500 (712-1500) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Minskningstakten uppgår till 30 % inom 50 år. Den minskande trenden har pågått en tid och bedöms fortsätta. Bedömningen baseras på minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (A2c+3c+4c; C2a(i)).
Ekologi
Tallstocksticka uppträder på avbarkade, torra, ofta grova lågor av tall. Enstaka fynd finns även från gran. Lågorna ligger tämligen öppet till helt öppet i gles gammal tall- eller blandbarrskog eller i impedimentmiljöer som rasbranter, blockhav, hällmarker och myrkanter. Det händer att arten uppträder även på bearbetat timmer, t.ex. timmertak, ladruiner, telefonstolpar osv. Regelbundna skogsbränder i tallskog gynnar arten. Den kan även uppträda på lågor i självföryngrad ungskog efter avverkningar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· tall
· tall
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Agaricomycetes, Ordning Gloeophyllales, Familj Gloeophyllaceae, Släkte Osmoporus, Art Osmoporus protractus (Fr.) Bondartsev - tallstocksticka Synonymer Gloeophyllum protractum (Fr.) Imazeki

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2c+3c+4c; C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Nedbrytare i grova torrakor som först stått och blivit silvergrå av sol och vind och först sedan fallit. Lever i barrskog, helst gles tallskog, även i fjällnära skog, huvudsakligen på tall, sällsynt även på gran. En brandgynnad art, som främst påträffas på solexponerade lokaler. Total population i landet bedöms ha minskat kraftigt och fortgående att minska, huvudsakligen p.g.a. krympande areal åldriga, brandpåverkade skogar med död ved av lämplig kvalitet. Antalet reproduktiva individer skattas till 2400 (840-4800). Antalet har skattats genom att multiplicera tre faktorer: 1) Troliga antalet aktuella lokaler i landet (400). 2) Bedömt antal unika mycel/lokal (3). 3) En schablon för hur många fragmenterade enheter varje unikt mycel bedöms ge upphov till (2). Antalet lokalområden i landet skattas till 350 (140-700). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1500 (712-1500) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Minskningstakten uppgår till 30 % inom 50 år. Den minskande trenden har pågått en tid och bedöms fortsätta. Bedömningen baseras på minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (A2c+3c+4c; C2a(i)).
Konventioner Skogsstyrelsens signalart
Tallstockticka har ettårig, ibland perenna fruktkroppen som liknar från ovansidan granmusslingen Gloeophyllum abietinum. Tallstockstickan är dock tjockare, har porer istället för lameller, dess form är vanligtvis ovalt långsträckt och den blir ofta större än vedmusslingen. Den yttersta kanten är ljust gulbrun och det går att uppfatta zoneringar. Gamla fruktkroppar grånar, sitter länge kvar och är ofta möjliga att känna igen flera år.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tallstocksticka

Länsvis förekomst och status för tallstocksticka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tallstocksticka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



En nordlig art som framförallt förekommer i Norrlands inland och i de nordvästliga, kontinentala områdena i Dalarna. Det finns dessutom ett fynd från Örebro län. I norra Norrlands inland är arten spridd, längre söderut betydligt ovanligare. 80 aktuella lokaler kända i landet (2005). Arten förekommer i kontinentala delar av Norden från sydöstra Norge till nordöstra Finland. Den är vittspridd i Sibirien och även i Nordamerika. I Norge bedöms arten som hänsynskrävande. Arten bedöms ha minskat med mer än 30% på de senaste 20 åren, på grund att biotper med lämpligt substrat har minskat mycket snabbt.
  • Rike
    Fungi - svampar 
  • Stam
    Basidiomycota - basidiesvampar 
  • Understam
    Agaricomycotina  
  • Klass
    Agaricomycetes  
  • Underklass
    Agaricomycetes, ordines incertae sedis  
  • Ordning
    Gloeophyllales  
  • Familj
    Gloeophyllaceae  
  • Släkte
    Osmoporus  
  • Art
    Osmoporus protractus(Fr.) Bondartsev - tallstocksticka
    Synonymer
    Gloeophyllum protractum (Fr.) Imazeki

Tallstocksticka uppträder på avbarkade, torra, ofta grova lågor av tall. Enstaka fynd finns även från gran. Lågorna ligger tämligen öppet till helt öppet i gles gammal tall- eller blandbarrskog eller i impedimentmiljöer som rasbranter, blockhav, hällmarker och myrkanter. Det händer att arten uppträder även på bearbetat timmer, t.ex. timmertak, ladruiner, telefonstolpar osv. Regelbundna skogsbränder i tallskog gynnar arten. Den kan även uppträda på lågor i självföryngrad ungskog efter avverkningar.

Ekologisk grupp: Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· tall - Pinus sylvestris (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Arten missgynnas starkt dels av rationellt skogsbruk som minskar tillgången på död ved, särskilt av grova dimensioner, dels av skogsbrandsbekämpning.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
Vid avverkning måste torrakor och lågor, särskilt av tall, skonas. Restbiotoper av impedimentkarkatär skall lämnas helt utan skogliga åtgärder. Olikåldriga skogar präglade av bränder måste sparas i större utsträckning än hittills. Vissa stora områden som kan återta en naturlig branddynamik borde skyddas.
Utländska namn – NO: Langkjuke, FI: Liekokääpä.

Kotiranta, K. & Niemelä, T. 1996. Uhanalaiset käävät Suomessa (Threatened polypores in Finland). Oy Edita AB, Helsinki.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Janolof Hermansson 1997.

Namn och släktskap
  • Rike
    Fungi - svampar 
  • Stam
    Basidiomycota - basidiesvampar 
  • Understam
    Agaricomycotina  
  • Klass
    Agaricomycetes  
  • Underklass
    Agaricomycetes, ordines incertae sedis  
  • Ordning
    Gloeophyllales  
  • Familj
    Gloeophyllaceae  
  • Släkte
    Osmoporus  
  • Art
    Osmoporus protractus, (Fr.) Bondartsev - tallstocksticka
    Synonymer
    Gloeophyllum protractum (Fr.) Imazeki
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Janolof Hermansson 1997.