Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kalkbräken

Organismgrupp Kärlväxter Gymnocarpium robertianum
Kalkbräken Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Kalkbräken är en 30 cm hög, flerårig ormbunke, vars höga skaft bär en triangulär bladskiva. Arten liknar ekbräken, men bladskivan är mer långsmalt triangulär med det nedre parets primärsegment mindre avvikande från de övriga. Bladskivan är dessutom mörkare och mer glänsande grön samt (fr a på undersidan) tätt glandelprickig. Doften från glandelkörtlarna kan varma dagar vara en nog så god karaktär – växten luktar apelsin, eller snarare “romerska bågar”!
Utbredning
Länsvis förekomst för kalkbräken Observationer i  Sverige för kalkbräken
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige förekommer kalkbräken uteslutande i kalktrakter, där den överallt är påfallande sällsynt. Arten är idag känd från cirka 60 lokaler i: Skåne (1), Öland (16), Gotland (5), Västergötland (8), Östergötland (2), Västmanland (2), Dalarna (5-tal), Jämtland (15-tal), Lycksele lappmark (1), Lule lappmark (1) och Torne lappmark (2). Den har noterat en svårförklarlig tillbakagång under senare decennier. Från Östergötland, Dalarna och Jämtland har äldre förekomster spårlöst försvunnit. Från Norsjö i Västerbotten är artens hybrid med ekbräken känd, dock utan närvaro av föräldraarterna. Kalkbräken är inte känd från Danmark, men i Norge har arten en spridd, östligt betonad utbredning i låglandet från Oslo och Hordaland över Hedmark och Nordland ända till Finnmark. Den finska utbredningen inskränker sig till ett litet antal lokaler i Kuusamo nära ryska gränsen. Kalkbräken är att betrakta som en borealt cirkumpolär art. Dess exklusiva substratkrav gör dock kartbilden splittrad och den euroasiatiska utbredningen sträcker sig från Pyrenéerna och Alperna över Balkan till Afghanistan, för att mer sporadiskt återkomma i fjärran Östern och i västra och norra Nordamerika. Arten är kontinental och dess europeiska huvudförekomster delas mellan å ena sidan Nordens lågland och å andra sidan Alperna och Pyrenéerna (upp till 2000 möh).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Förekommer sällynt spridd från Skåne till Torne lappmark samt på Öland och Gotland. Kalkbräken hör till våra mest utpräglade kalkälskande arter. Växer i skrevor och på avsatser i sydvända kalkklippor eller i sprickor i alvarkast. Igenväxning av karstsprickor med slån och rosor är ett problem. I vissa landskap växer den främst i kalkbarrskogar och här förfaller den trivs bäst i skuggiga - halvöppna lägen. Här är avverkningar med efterföljande vegetationsförändring med ändrad konkurrenssituation största hotet. Kalkbräken hamnar i en lägre hotkategori 2015 än i tidigare rödlistor eftersom det är tveksamt om denna sporspridda art kan klassas som säkert kraftigt fragmenterad, trots att det är stora avstånd mellan många lokaler. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (5000-20000). Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (40-90). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 350 (300-400) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,iv,v)).
Ekologi
Kalkbräken hör till våra mest utpräglat kalkväxande arter. Den återfinns endast på kalk, vilket dess fragmentariska utbredning tydligt avspeglar. Den föredrar betydligt torrare och öppnare miljöer än sin släkting ekbräken, och påträffas ofta i skrevor och på avsatser i sydvända kalkklippor eller i sprickor i alvarkarst (>1 dm breda); gärna i rasmark nedom kalkberg eller vid övergivna gamla kalkbrott. På Gotland är arten påträffad i klappervallar. I Jämtland växer den främst i öppen till sluten, frisk till fuktig kalkmarkskog, vanligtvis grandominerad med rörligt markvatten eller källpåverkan, i några fall i anslutning till mindre bäckar. Kalkbräken förefaller vara kulturskyende; På Öland (ett par av förekomsterna) samt på sin skånska lokal växer den i öppen betesmark intill en stenmur. Till denna lokal kan dock arten möjligen ha blivit oavsiktligt införd. Arten är mer konkurrenssvag än sin släkting ekbräken, delvis beroende på sitt substratval, delvis emedan den saknar förmågan till allelopati, dvs kemisk rotkonkurrens.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Barrskog
Barrskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Polypodiopsida (ormbunksväxter), Ordning Polypodiales (stensöteordningen), Familj Cystopteridaceae (stenbräkenväxter), Släkte Gymnocarpium (ekbräknar), Art Gymnocarpium robertianum (Hoffm.) Newman - kalkbräken Synonymer Lastrea robertiana (Hoffm.) Newman, Dryopteris robertiana (Hoffm.) C. Chr., Polypodium dryopteris ssp. robertianum, Aspidium robertianum, Phegopteris robertiana, Polypodium robertianum Hoffm.

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Förekommer sällynt spridd från Skåne till Torne lappmark samt på Öland och Gotland. Kalkbräken hör till våra mest utpräglade kalkälskande arter. Växer i skrevor och på avsatser i sydvända kalkklippor eller i sprickor i alvarkast. Igenväxning av karstsprickor med slån och rosor är ett problem. I vissa landskap växer den främst i kalkbarrskogar och här förfaller den trivs bäst i skuggiga - halvöppna lägen. Här är avverkningar med efterföljande vegetationsförändring med ändrad konkurrenssituation största hotet. Kalkbräken hamnar i en lägre hotkategori 2015 än i tidigare rödlistor eftersom det är tveksamt om denna sporspridda art kan klassas som säkert kraftigt fragmenterad, trots att det är stora avstånd mellan många lokaler. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (5000-20000). Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (40-90). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 350 (300-400) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,iv,v)).
Konventioner Typisk art i 8240 Karsthällmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Kalkbräken är en 30 cm hög, flerårig ormbunke, vars höga skaft bär en triangulär bladskiva. Arten liknar ekbräken, men bladskivan är mer långsmalt triangulär med det nedre parets primärsegment mindre avvikande från de övriga. Bladskivan är dessutom mörkare och mer glänsande grön samt (fr a på undersidan) tätt glandelprickig. Doften från glandelkörtlarna kan varma dagar vara en nog så god karaktär – växten luktar apelsin, eller snarare “romerska bågar”!

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för kalkbräken

Länsvis förekomst och status för kalkbräken baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kalkbräken

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekommer kalkbräken uteslutande i kalktrakter, där den överallt är påfallande sällsynt. Arten är idag känd från cirka 60 lokaler i: Skåne (1), Öland (16), Gotland (5), Västergötland (8), Östergötland (2), Västmanland (2), Dalarna (5-tal), Jämtland (15-tal), Lycksele lappmark (1), Lule lappmark (1) och Torne lappmark (2). Den har noterat en svårförklarlig tillbakagång under senare decennier. Från Östergötland, Dalarna och Jämtland har äldre förekomster spårlöst försvunnit. Från Norsjö i Västerbotten är artens hybrid med ekbräken känd, dock utan närvaro av föräldraarterna. Kalkbräken är inte känd från Danmark, men i Norge har arten en spridd, östligt betonad utbredning i låglandet från Oslo och Hordaland över Hedmark och Nordland ända till Finnmark. Den finska utbredningen inskränker sig till ett litet antal lokaler i Kuusamo nära ryska gränsen. Kalkbräken är att betrakta som en borealt cirkumpolär art. Dess exklusiva substratkrav gör dock kartbilden splittrad och den euroasiatiska utbredningen sträcker sig från Pyrenéerna och Alperna över Balkan till Afghanistan, för att mer sporadiskt återkomma i fjärran Östern och i västra och norra Nordamerika. Arten är kontinental och dess europeiska huvudförekomster delas mellan å ena sidan Nordens lågland och å andra sidan Alperna och Pyrenéerna (upp till 2000 möh).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Monilophytae  
  • Klass
    Polypodiopsida - ormbunksväxter 
  • Ordning
    Polypodiales - stensöteordningen 
  • Familj
    Cystopteridaceae - stenbräkenväxter 
  • Släkte
    Gymnocarpium - ekbräknar 
  • Art
    Gymnocarpium robertianum(Hoffm.) Newman - kalkbräken
    Synonymer
    Lastrea robertiana (Hoffm.) Newman
    Dryopteris robertiana (Hoffm.) C. Chr.
    Polypodium dryopteris ssp. robertianum
    Aspidium robertianum
    Phegopteris robertiana
    Polypodium robertianum Hoffm.

Kalkbräken hör till våra mest utpräglat kalkväxande arter. Den återfinns endast på kalk, vilket dess fragmentariska utbredning tydligt avspeglar. Den föredrar betydligt torrare och öppnare miljöer än sin släkting ekbräken, och påträffas ofta i skrevor och på avsatser i sydvända kalkklippor eller i sprickor i alvarkarst (>1 dm breda); gärna i rasmark nedom kalkberg eller vid övergivna gamla kalkbrott. På Gotland är arten påträffad i klappervallar. I Jämtland växer den främst i öppen till sluten, frisk till fuktig kalkmarkskog, vanligtvis grandominerad med rörligt markvatten eller källpåverkan, i några fall i anslutning till mindre bäckar. Kalkbräken förefaller vara kulturskyende; På Öland (ett par av förekomsterna) samt på sin skånska lokal växer den i öppen betesmark intill en stenmur. Till denna lokal kan dock arten möjligen ha blivit oavsiktligt införd. Arten är mer konkurrenssvag än sin släkting ekbräken, delvis beroende på sitt substratval, delvis emedan den saknar förmågan till allelopati, dvs kemisk rotkonkurrens.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Barrskog, Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Människoskapad miljö på land, Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Där kalkbräken växer i skuggiga rasmarker eller karstsprickor undgår den vanligtvis direkta hot i form av exploatering, men igenväxning av karstsprickorna med slån och rosor är ett problem. På kalkklippor eller i rika sumpskogar är däremot hoten desto mer påtagliga. Kalkbrytning kan ligga bakom försvinnandet från öländska och dalska lokaler och även om exponering inte direkt missgynnar arten, torde den vara uppenbart känslig för avverkning och markförstörelse. Exploatering av gamla stenbrott med bortforsling av skrotsten där arten växer är ett hot.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Alla artens kalkklippförekomster måste pekas ut och skonas från brytning, eventuellt med stöd av biotopskyddslagen. Artens skogsförekomster bör i alla händelser skyddsklassas som nyckelbiotoper. Ytterligare riktade efterforskningar bör utföras på Öland. Kalkbräken bör övervakas av floraväktare.
Kalkbräkens hybrid med ekbräken Gymnocarpium x achriospora, är hittills rapporterad från Jämtland, Dalarna, Västerbotten, Torne lappmark och Gudbrandsdalen i Norge. I Finland (Kuusamo, Salla och Utsjoki) och Norge (Alta) finns den närstående, för övrigt i Ryssland och Nordamerika växande östbräken G. continentale, vilken tidigare förbisetts genom sin likhet med kalkbräken. Hybrider mellan kalkbräken och östbräken är kända från Finland. Östbräken bör eftersökas på kalkförekomster i nordöstra Sverige. Kalkbräken förekommer i odling bl a i Göteborgs Botaniska Trädgård. Utländska namn – NO: Kalktelg, DK: Kalk-Egebregne, FI: Kalkki-imarre, GB: Limestone Fern.

Andersson, N.A. & Elfström, M. 1980. Kalkbräken, Gymnocarpium robertianum, ny art för Skåne. Svensk Bot. Tidskr. 74: 257–260.

Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Bratt, L. m fl (red.) 1993. Hotade och sällsynta växter i Dalarna. Dalarnas Botaniska Sällskap.

Gartmann, F. 1988. Habitat-related differences between the vicarious fern species Gymnocarpium dryopteris and G. robertianum. Ann. Bot. Fenn. 25: 261–274.

Petersson, J. 1995. Nyheter i Gotlands flora 1994. Rindi 15: 4–17.

Prelli, R. 1985. Guide des Fougères et plantes alliées. Éditions Lechevalier, Paris.

Sarvela, J. 1978. A synopsis of the fern genus Gymnocarpium. Ann. Bot. Fenn. 15: 101–106.

Sarvela, J. 1980. Gymnocarpium hybrids from Canada and Alaska. Ann. Bot. Fenn. 17: 292–295.

Sarvela, J., Britton, D.M. & Pryer, K. 1981. Studies in the Gymnocarpium robertianum-complex in North America. Rhodora 83: 421–431.

Ulvinen, T. 1997. Kalkki-imarre. I Ryttäri, T. & Kettunen, T. (red.) Uhanalaiset Kasvimme. Helsingfors.

Øllgaard, B. 1993. Scandinavian Ferns. Rhodos, Copenhagen.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Ljung 1996. Rev. Margareta Edqvist 2006. ©ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Monilophytae  
  • Klass
    Polypodiopsida - ormbunksväxter 
  • Ordning
    Polypodiales - stensöteordningen 
  • Familj
    Cystopteridaceae - stenbräkenväxter 
  • Släkte
    Gymnocarpium - ekbräknar 
  • Art
    Gymnocarpium robertianum, (Hoffm.) Newman - kalkbräken
    Synonymer
    Lastrea robertiana (Hoffm.) Newman
    Dryopteris robertiana (Hoffm.) C. Chr.
    Polypodium dryopteris ssp. robertianum
    Aspidium robertianum
    Phegopteris robertiana
    Polypodium robertianum Hoffm.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Ljung 1996. Rev. Margareta Edqvist 2006. ©ArtDatabanken, SLU 2006.