Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  grusnarv

Organismgrupp Kärlväxter Arenaria humifusa
Grusnarv Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Grusnarven är en mattlikt tuvad flerårig ört, 2–3 cm, med ljusa, trådlika, underjordiska utlöpare. Bladen är 3–4 mm långa och helt kala. Blommorna är ensamma och oskaftade. Kronbladen är smala, vita och av samma längd som fodret. A. humifusa avviker från den närstående skrednarven A. norvegica genom sitt väl utvecklade underjordiska skottsystem och de mindre kronbladen. Den fyller ofta ut klippspringor eller bildar glesa mattor bland mossa. Då arten växer på bergarten serpentin kan sterila exemplar vara svåra att skilja från serpentinformen av kal fjällarv Cerastium alpinum ssp. glabratum. Den senare har något större blad och grövre underjordiska skott.
Utbredning
Länsvis förekomst för grusnarv Observationer i  Sverige för grusnarv
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Grusnarven är känd från sammanlagt ca 20 förekomster i Sverige, 2 i Lycksele lappmark (Södra Storfjället i Tärna) och ca 18 i Lule lappmark (kring Virihaure i Padjelanta). Samtliga lokaler besöktes och mängduppskattades 2005. På sex av dessa lokaler är arten mycket fåtalig. På några lokaler är den mycket spridd och förekommer med 1000-tals exemplar. Bland annat inom områden norr om sjön Vastenjaure och Sallohaure i Padjelanta nationalpark.Grusnarven har en utpräglat västarktisk utbredning, omfattande arktiska Nordamerika och västra Grönland, samt ett mycket begränsat område i nordvästra Fennoskandia och på Svalbard. På fastlandet har arten fyra väl skilda centra: Fiskarhalvön i nuvarande Ryska Lappland, kustområdet Mageröy-Altenfjord samt i fjällområdet vid Virihaure (Lule Lappmark) och Hattfjelldal (intill Lycksele Lappmark). Inom sistnämnda områden är förekomsterna helt bundna till serpentin.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B1a+2a
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Förekommer sällsynt i Lule och Lycksele lappmark. Grusnarv är bunden till serpentinbergarter, där den företrädesvis växer i sprickor och på klipphyllor, gärna på vittringsgrus, som hålls fuktiga genom skugga eller tidvis översilning. Arten hotas av gruvbrytning, som är attraktiv i de mineralrika serpentinerna, samt av ett varmare klimat. Arten ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer skattas till 3200 (2000-5000). Antalet lokalområden i landet skattas till 16 (16-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 2556 (2556-3200) km² och förekomstarean (AOO) till 64 (64-92) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och antalet lokalområden är extremt få gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B1a+2a).
Ekologi
Grusnarven är i vårt land nästan helt bunden till serpentinbergarter, där den företrädesvis växer i sprickor och på klipphyllor, gärna på vittringsgrus, som hålls fuktiga genom skugga eller tidvis översilning. Den växer normalt (om ej andra kärlväxter helt saknas) tillsammans med fjällglim Silene acaulis och kal fjällarv Cerastium alpinum ssp. glabratum. Arten är främst subalpin men går även upp i lågalpina bältets lägre delar (500–900 m ö h). Grusnarven går åtminstone i fjälltakterna lätt att odla i vanlig jord och växer på öppen jord ut till kuddformiga tuvor. Tillfälligt har den även hittats på andra underlag än serpentin men det har troligen handlat om tillfälliga etableringar som spridits från den närbelägna populationen på serpentin. De nordnorska förekomsterna, som alla ligger nära kusten, är i många fall bundna till serpentin. Grusnarvens förekomster utanför Skandinavien (Fiskarhalvön, Svalbard) är inte till någon del bundna till serpentin. Det har ansetts att grusnarven överlevt sista istiden inom Skandinavien och att detta skulle ha skett inom isfria kustrefugier belägna i närheten av nuvarande utbredningscentra. Mot detta talar att grusnarven, som har en höjdgräns vid ca 900 m knappast är tillräckligt köldhärdig. Åtminstone inom sina två sydliga utbredningscentra är arten en utpräglad serpentin-relikt. Detta betyder att grusnarven under tidig postglacial tid måste haft en mer sammanhängande utbredning inom de tidigast frismälta, västliga delarna av norra Skanderna. Förekomsterna norr och öster om Skandinavien (Svalbard och Fiskarhalvön) antyder att arten kan ha kommit från Barent-regionen eller än längre österifrån. Även i Nordamerika finns isolerade förekomster av grusnarv på serpentinberg utanför det arktiska området (Newfoundland och Québec). I båda fallen rör det sig om reliktförekomster på serpentin.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Caryophyllales (nejlikordningen), Familj Caryophyllaceae (nejlikväxter), Släkte Arenaria (narvar), Art Arenaria humifusa Wahlenb. - grusnarv Synonymer Arenaria cylindrocarpa Fernald

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B1a+2a
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Förekommer sällsynt i Lule och Lycksele lappmark. Grusnarv är bunden till serpentinbergarter, där den företrädesvis växer i sprickor och på klipphyllor, gärna på vittringsgrus, som hålls fuktiga genom skugga eller tidvis översilning. Arten hotas av gruvbrytning, som är attraktiv i de mineralrika serpentinerna, samt av ett varmare klimat. Arten ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer skattas till 3200 (2000-5000). Antalet lokalområden i landet skattas till 16 (16-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 2556 (2556-3200) km² och förekomstarean (AOO) till 64 (64-92) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och antalet lokalområden är extremt få gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B1a+2a).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 7. Bestämmelsen gäller hela landet
Grusnarven är en mattlikt tuvad flerårig ört, 2–3 cm, med ljusa, trådlika, underjordiska utlöpare. Bladen är 3–4 mm långa och helt kala. Blommorna är ensamma och oskaftade. Kronbladen är smala, vita och av samma längd som fodret. A. humifusa avviker från den närstående skrednarven A. norvegica genom sitt väl utvecklade underjordiska skottsystem och de mindre kronbladen. Den fyller ofta ut klippspringor eller bildar glesa mattor bland mossa. Då arten växer på bergarten serpentin kan sterila exemplar vara svåra att skilja från serpentinformen av kal fjällarv Cerastium alpinum ssp. glabratum. Den senare har något större blad och grövre underjordiska skott.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för grusnarv

Länsvis förekomst och status för grusnarv baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för grusnarv

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Grusnarven är känd från sammanlagt ca 20 förekomster i Sverige, 2 i Lycksele lappmark (Södra Storfjället i Tärna) och ca 18 i Lule lappmark (kring Virihaure i Padjelanta). Samtliga lokaler besöktes och mängduppskattades 2005. På sex av dessa lokaler är arten mycket fåtalig. På några lokaler är den mycket spridd och förekommer med 1000-tals exemplar. Bland annat inom områden norr om sjön Vastenjaure och Sallohaure i Padjelanta nationalpark.Grusnarven har en utpräglat västarktisk utbredning, omfattande arktiska Nordamerika och västra Grönland, samt ett mycket begränsat område i nordvästra Fennoskandia och på Svalbard. På fastlandet har arten fyra väl skilda centra: Fiskarhalvön i nuvarande Ryska Lappland, kustområdet Mageröy-Altenfjord samt i fjällområdet vid Virihaure (Lule Lappmark) och Hattfjelldal (intill Lycksele Lappmark). Inom sistnämnda områden är förekomsterna helt bundna till serpentin.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Caryophyllales - nejlikordningen 
  • Familj
    Caryophyllaceae - nejlikväxter 
  • Släkte
    Arenaria - narvar 
  • Art
    Arenaria humifusaWahlenb. - grusnarv
    Synonymer
    Arenaria cylindrocarpa Fernald

Grusnarven är i vårt land nästan helt bunden till serpentinbergarter, där den företrädesvis växer i sprickor och på klipphyllor, gärna på vittringsgrus, som hålls fuktiga genom skugga eller tidvis översilning. Den växer normalt (om ej andra kärlväxter helt saknas) tillsammans med fjällglim Silene acaulis och kal fjällarv Cerastium alpinum ssp. glabratum. Arten är främst subalpin men går även upp i lågalpina bältets lägre delar (500–900 m ö h). Grusnarven går åtminstone i fjälltakterna lätt att odla i vanlig jord och växer på öppen jord ut till kuddformiga tuvor. Tillfälligt har den även hittats på andra underlag än serpentin men det har troligen handlat om tillfälliga etableringar som spridits från den närbelägna populationen på serpentin. De nordnorska förekomsterna, som alla ligger nära kusten, är i många fall bundna till serpentin. Grusnarvens förekomster utanför Skandinavien (Fiskarhalvön, Svalbard) är inte till någon del bundna till serpentin. Det har ansetts att grusnarven överlevt sista istiden inom Skandinavien och att detta skulle ha skett inom isfria kustrefugier belägna i närheten av nuvarande utbredningscentra. Mot detta talar att grusnarven, som har en höjdgräns vid ca 900 m knappast är tillräckligt köldhärdig. Åtminstone inom sina två sydliga utbredningscentra är arten en utpräglad serpentin-relikt. Detta betyder att grusnarven under tidig postglacial tid måste haft en mer sammanhängande utbredning inom de tidigast frismälta, västliga delarna av norra Skanderna. Förekomsterna norr och öster om Skandinavien (Svalbard och Fiskarhalvön) antyder att arten kan ha kommit från Barent-regionen eller än längre österifrån. Även i Nordamerika finns isolerade förekomster av grusnarv på serpentinberg utanför det arktiska området (Newfoundland och Québec). I båda fallen rör det sig om reliktförekomster på serpentin.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Fjällbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Inga aktuella hot är kända mot förekomsterna av grusnarv. På några lokaler kan dock mineralbrytning och slitage från turism vara ett tänkbart framtida hot.

Påverkan
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
Förekomsterna av grusnarv i Lule Lappmark är belägna inom Padjelanta nationalpark. Arten är dessutom fridlyst på originallokalen Unna Tuki. De två närbelägna lokalerna i Lycksele Lappmark ligger inom södra Storfjället som föreslagits få ökat skydd. De förekomster för vilka moderna data saknas bör återinventeras och arten bör övervakas.
Grusnarv är fridlyst. Den finns i odling i Fjällbotaniska trädgården vid Tärna fjällpark, Hemavan. Grusnarv beskrevs 1812 av Göran Wahlenberg på grundval av ett fynd som han några år tidigare gjort på fjällpartiet Unna Tuki på södra sidan av sjön Virihaure i sydvästra Lule Lappmark. Den nya arten blev senare ej återfunnen och föll därför i glömska. Hundra år senare blev arten upptäckt i Nordamerika, och beskrevs då med namnet A. cylindrocarpa. När därför den norske botanisten Rolf Nordhagen återfann grusnarven på Mageröy nära Nordkap trodde han först att det rörde sig om en grönländsk-amerikansk växt. Vid studium av herbariematerial återfanns Wahlenbergs typ-material av A. humifusa som visade sig identiskt med det amerikanska och därför blev det det korrekta namnet för arten. Revision av herbariematerial av närstående skrednarv, A. norvegica, gav ytterligare några lokaler för A. humifusa, flertalet från öar utanför Alta i Nordnorge. Grusnarv omfattas av EU´s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000. Utländska namn – NO: Dvergarve, DK: Dvaergearve.

Engelskjøn, T. 1965. Nye funn av Arenaria humifusa Wg. i Nordland og Lule Lappmark. Blyttia 23: 105–124.

Gjærevoll, O. 1990. Maps of Distribution of Norwegian Vascular Plants. II. Alpine Plants. Trondheim.

Kautsky, G. 1953. Der geologische Bau des Sulitelma-Salojauregebietes in den nord- skandinavischen Kaledoniden. Sv. Geol. Unders. 46, No. 4 (Ser. C, no 528). Stockholm.

Löf, Å. 1994. Hotade fjällväxter i Lule lappmark. Examensarbete på Biologisk-Geovetenskaplig linje.

Nordhagen, R. 1935. Om Arenaria humifusa Wg. og dens betydning for utforskning av Skandinaviens eldste floraelement. Bergens Museums Årbok. Naturvet. rekke: 1–186.

Rune, O. 1954. Arenaria humifusa on serpentine in Scandinavia. Nytt Mag f. Botanikk 3: 183–195.

Rune, O. 1955. Arenaria humifusa i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 49: 197–216.

Rune, O. 1963. Arenaria humifusa. En sällsynt fjällväxts märkliga upptäcktshistoria. Natur i Lappland II. (Svensk Natur): 779–792.

Rune, O. 1988. Serpentinfloran i Skandinavien. Blyttia 46: 43–51.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Olof Rune 1995. Rev Mora Aronsson & Thomas Strid 2007. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Caryophyllales - nejlikordningen 
  • Familj
    Caryophyllaceae - nejlikväxter 
  • Släkte
    Arenaria - narvar 
  • Art
    Arenaria humifusa, Wahlenb. - grusnarv
    Synonymer
    Arenaria cylindrocarpa Fernald
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Olof Rune 1995. Rev Mora Aronsson & Thomas Strid 2007. © ArtDatabanken, SLU 2007.