Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vildris

Organismgrupp Kärlväxter Leersia oryzoides
Vildris Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vildris är ett flerårigt, oftast 50–100 cm högt, beståndsbildande gräs med tunna, greniga jordstammar. Stråna är enkla eller nedtill greniga och har håriga leder. Bladslidorna och de 1–2 dm långa och 6–12 mm breda, gulgröna bladen är strävhåriga. Bladkanterna är dessutom försedda med krökta småtaggar som gör kanten mycket sträv. Arten bildar 5–10 cm långa, glesa vippor med fina, vågiga grenar som bär enblommiga, 5–6 mm stora småax. Småaxen saknar skärmfjäll. De jämnlånga agnarna är genomskinliga, pergamentartade och kort styvhåriga. Arten blommar i augusti-september och förökar sig med frön, men framförallt vegetativt genom sina jordstammar.
Utbredning
Länsvis förekomst för vildris Observationer i  Sverige för vildris
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Vildris är känt från Skåne, Blekinge, Småland, Halland, Bohuslän (1 lokal 2004) och Västergötland. Antalet aktuella lokaler i Skåne och Blekinge är få. I Skåne har den varit känd från sammanlagt drygt 60 lokaler och förefaller ha gått tillbaka under senare decennier. I Blekinge är 13 lokaler aktuella idag och där har inte någon tillbakagång kunnat påvisas. I sydvästra Småland och i Halland till Viskan i norr finns vildris på många lokaler, ofta i stora bestånd. Under landskapsinventeringen i Småland noterades arten på 18 lokaler och under inventeringen i Halland har den blivit funnen i 57 inventeringsrutor (5 x 5 km). I detta område har vildriset inte minskat. I Danmark har vildris funnits på två lokaler på norra Själland, men har inte iakttagits sedan 1960. Vildris är inte känt från Norge. I sydöstra Finland växer vildris i tre lokalgrupper vid Finska viken. Dessa ansluter till ryska förekomster på Karelska näset. Arten betraktas som hotad i Finland. Vildris har en vid utbredning i Europa, Asien och Nordamerika. I Europa finns arten från norra Portugal och södra England i väster till Uralbergen i öster. Sydgränsen går genom norra Spanien, Italien och Grekland, medan de skandinaviska förekomsterna bildar nordgräns för arten. I många delar av sitt europeiska utbredningsområde är vildriset sällsynt och lokalt förekommande. I Asien finns spridda förekomster i Mindre Asien, i Pamir samt i Japan och angränsande kusttrakter av Kina och Korea. I sistnämnda områden har en egen varietet urskiljts som var. japonica. I Nordamerika finns vildris i södra Kanada och över hela USA, där den är vanligast i de östra delarna. Arten finns även angiven från Västindien och Chile.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Förekommer i Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Västergötland och Bohuslän. Vildris växer på finsediment i eller invid dammar, sjöar och långsamt flytande åar och större bäckar. Igenväxning av strandzonen missgynnar arten. Vattenreglering eller andra åtgärder som påverkar de hydrologiska förhållandena på de enskilda växtplatserna är ett annat hot. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (5000-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 440 (350-650) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)).
Ekologi
Vildris växer på finsediment i eller invid dammar, sjöar och långsamt flytande åar och större bäckar. Här kan den bilda stora och iögonfallande, ljusgröna bestånd. Arten trivs med ganska näringsrikt vatten, men förekommer mest där berggrunden inte består av kalk. Vildriset förefaller något svag i konkurrens med andra vassbildande gräs som jättegröe Glyceria maxima och vass Phragmites australis. Vildriset koloniserar gärna blottlagd mark som exempelvis genom vattenståndsändringar hålles mera konkurrensfria. Det är endast under varma somrar som vildriset bilda toppställda vippor och det är tveksamt om frukterna på dessa hinner mogna. Istället brukar arten sätta frukt från kleistogama blommor (självbefruktande blommor som inte öppnar sig) på sidoskott som sitter dolda i de övre, spolformigt uppblåsta bladslidorna.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Poaceae (gräs), Släkte Leersia (vildrissläktet), Art Leersia oryzoides (L.) Sw. - vildris Synonymer Oryza oryzoides, Oryza clandestina A. Br.

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Förekommer i Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Västergötland och Bohuslän. Vildris växer på finsediment i eller invid dammar, sjöar och långsamt flytande åar och större bäckar. Igenväxning av strandzonen missgynnar arten. Vattenreglering eller andra åtgärder som påverkar de hydrologiska förhållandena på de enskilda växtplatserna är ett annat hot. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (5000-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 440 (350-650) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)).
Vildris är ett flerårigt, oftast 50–100 cm högt, beståndsbildande gräs med tunna, greniga jordstammar. Stråna är enkla eller nedtill greniga och har håriga leder. Bladslidorna och de 1–2 dm långa och 6–12 mm breda, gulgröna bladen är strävhåriga. Bladkanterna är dessutom försedda med krökta småtaggar som gör kanten mycket sträv. Arten bildar 5–10 cm långa, glesa vippor med fina, vågiga grenar som bär enblommiga, 5–6 mm stora småax. Småaxen saknar skärmfjäll. De jämnlånga agnarna är genomskinliga, pergamentartade och kort styvhåriga. Arten blommar i augusti-september och förökar sig med frön, men framförallt vegetativt genom sina jordstammar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vildris

Länsvis förekomst och status för vildris baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vildris

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Vildris är känt från Skåne, Blekinge, Småland, Halland, Bohuslän (1 lokal 2004) och Västergötland. Antalet aktuella lokaler i Skåne och Blekinge är få. I Skåne har den varit känd från sammanlagt drygt 60 lokaler och förefaller ha gått tillbaka under senare decennier. I Blekinge är 13 lokaler aktuella idag och där har inte någon tillbakagång kunnat påvisas. I sydvästra Småland och i Halland till Viskan i norr finns vildris på många lokaler, ofta i stora bestånd. Under landskapsinventeringen i Småland noterades arten på 18 lokaler och under inventeringen i Halland har den blivit funnen i 57 inventeringsrutor (5 x 5 km). I detta område har vildriset inte minskat. I Danmark har vildris funnits på två lokaler på norra Själland, men har inte iakttagits sedan 1960. Vildris är inte känt från Norge. I sydöstra Finland växer vildris i tre lokalgrupper vid Finska viken. Dessa ansluter till ryska förekomster på Karelska näset. Arten betraktas som hotad i Finland. Vildris har en vid utbredning i Europa, Asien och Nordamerika. I Europa finns arten från norra Portugal och södra England i väster till Uralbergen i öster. Sydgränsen går genom norra Spanien, Italien och Grekland, medan de skandinaviska förekomsterna bildar nordgräns för arten. I många delar av sitt europeiska utbredningsområde är vildriset sällsynt och lokalt förekommande. I Asien finns spridda förekomster i Mindre Asien, i Pamir samt i Japan och angränsande kusttrakter av Kina och Korea. I sistnämnda områden har en egen varietet urskiljts som var. japonica. I Nordamerika finns vildris i södra Kanada och över hela USA, där den är vanligast i de östra delarna. Arten finns även angiven från Västindien och Chile.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Leersia - vildrissläktet 
  • Art
    Leersia oryzoides(L.) Sw. - vildris
    Synonymer
    Oryza oryzoides
    Oryza clandestina A. Br.

Vildris växer på finsediment i eller invid dammar, sjöar och långsamt flytande åar och större bäckar. Här kan den bilda stora och iögonfallande, ljusgröna bestånd. Arten trivs med ganska näringsrikt vatten, men förekommer mest där berggrunden inte består av kalk. Vildriset förefaller något svag i konkurrens med andra vassbildande gräs som jättegröe Glyceria maxima och vass Phragmites australis. Vildriset koloniserar gärna blottlagd mark som exempelvis genom vattenståndsändringar hålles mera konkurrensfria. Det är endast under varma somrar som vildriset bilda toppställda vippor och det är tveksamt om frukterna på dessa hinner mogna. Istället brukar arten sätta frukt från kleistogama blommor (självbefruktande blommor som inte öppnar sig) på sidoskott som sitter dolda i de övre, spolformigt uppblåsta bladslidorna.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Vattendrag

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
I Skåne förefaller vildriset ha gått tillbaka, kanske på grund av igenväxning av konkurrenskraftigare gräs och halvgräs som en följd av ökad eutrofiering av vattendragen. Förekomsterna i Blekinge, Halland och Småland tycks däremot inte för närvarande vara hotade. Här finns många och stora bestånd av arten. Vattenreglering eller andra åtgärder som påverkar de hydrologiska förhållandena på de enskilda växtplatserna, utgör självfallet direkta hot mot bestånd av vildris.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Vattenreglering (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
I Halland och i Småland bör antalet lokaler för vildris och beståndsutvecklingen på dessa hållas under uppsikt. I Skåne vore det värdefullt om arten eftersöktes på tidigare lokaler i ett försök att utröna orsakerna till växtens förmodade tillbakagång och för att få en aktuell bild av artens status i landskapet Arten bör övervakas av flroaväktarna.
Släktet Leersia, som består av omkring 15 företrädesvis tropiska och subtropiska arter, står mycket nära släktet Oryza. I det sistnämnda släktet ingår den viktiga kulturväxten ris Oryza sativa. Utländska namn – NO: Villris, DK: Risgræs, FI: Hukkariisi, GB: Cut-grass.

Ahokas, H. 1994. Uhanalaisen hukkariisin (leersia ozyroides) nykytilasta Suomessa. Lutukka 10: 18–20.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Fröberg, L. 2006. Blekinges flora. SBF-förlaget, Uppsala.

Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund.

Holm, T. & Olsson, K.-A. 1997. Vildris, Leersia oryzoides, i Skåne. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 1997 (2): 9–11.

Hård av Segerstad, F. 1924. Sydsvenska florans växtgeografiska huvudgrupper. Malmö.

Kemppainen, E. 1995. Mitä kuuluu uhanalaisille putkilokasveille ja niiden suojelulle. Lutukka 11: 3–20.

Kurtto, A. 1997. Hukkariisi. I Ryttäri, T. & Kettunen, T. (red.) Uhanalaiset Kasvimme. Helsingfors.

Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen.

Pedersen, A. 1974. Gramineernes udbredelse i Danmark. Spontane og naturaliserede arter. Bot. Tidsskr. 68: 177–343.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kjell-Arne Olsson 1996. ©ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Leersia - vildrissläktet 
  • Art
    Leersia oryzoides, (L.) Sw. - vildris
    Synonymer
    Oryza oryzoides
    Oryza clandestina A. Br.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kjell-Arne Olsson 1996. ©ArtDatabanken, SLU 2007.