Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  alfågel (övervintrande population)

Organismgrupp Fåglar Clangula hyemalis (wintering)
Alfågel (övervintrande population) Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Alfågeln är en liten dykand; kroppslängden utan stjärtspröt uppgår till 40–47 cm och vingspann till 73–79 cm. Arten har ett komplicerat ruggningsmönster med flera skilda dräkter under olika årstider. Under våren och försommaren (april-juni) bär hannen en övervägande mörkbrun häckningsdräkt med en vit fläck runt ögat och ljus buk. Häckningsdräkten ersätts genom en partiell ruggning av en mindre kontrastrik eklipsdräkt under perioden juli-september. I slutet av september börjar ruggningen till vinterdräkt. Hannens huvud och hals blir under denna period glänsande vita och efterhand får han en stor mörk strupfläck. Honans utseende varierar enligt samma mönster som hannen, dock är hon hela tiden mera kontrastlöst färgad. Alfågeln känns under hela året igen på sina helmörka vingar och den lilla storleken. Hannarna har dessutom under en stor del av året tydligt förlängda stjärtspröt. Ungfåglar har en honlik dräkt.
Utbredning
Länsvis förekomst för alfågel (övervintrande population) Observationer i  Sverige för alfågel (övervintrande population)
Svensk förekomst
Regelbunden förekomst, ej reproducerande
Alfågeln har en cirkumpolär utbredning och häckar i arktiska och högarktiska områden. Huvuddelen av det europeiska beståndet häckar på tundraområdena i Ryssland. I Sverige häckar den sparsamt i höglänta fjällområden från Härjedalen till nordligaste Lappland (850-1800 par). Mycket stora mängder alfågel, huvudsakligen från den ryska tundran, övervintrar i egentliga Östersjön dit de anländer fr.o.m. oktober. Inventeringar från båt och flyg under vintrarna 1991/92 och 1992/93 gav vid handen att det då fanns cirka 4,3 miljoner alfåglar i området. med de största koncentrerationerna till utsjöbankarna Hoburgs bank och Midsjöbankarna, Rigabukten inklusive områden runt Ösel och Dagö, samt tyska och polska Östersjökusten. Stora mängder övervintrar även längs Gotlands ostkust. Vintrarna 1992 och 1993 beräknades 1,4 miljoner individer ha övervintrat i svenska vatten. Vid inventeringar från flyg 2007-2009 påträffades drygt 0,4 miljoner - en populationsminskning med 69 % under en dryg 15-årsperiod.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
A2abce
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
Alfågel övervintrar i stor utsträckning i egentliga Östersjön, nämligen cirka 90% av det europeiska och västsibiriska häckfågelbeståndet. Av dessa påträffas ca 50 % i svenska vatten, främst runt Gotland. Det övervintrande beståndet i Östersjön uppgick till drygt 4,3 miljoner i början av 1990-talet, men till endast 1,5 miljoner 2007-2009. Enligt studier i Tyskland har det övervintrande beståndet fortsatt att minska sedan dess. Studier vid Gotland visar en genomsnittlig andel juveniler till 11 % av beståndet, vilket är betydligt under den nivå som krävs för en stabil population. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på populationens habitat (oljeutsläpp i Östersjön men numera förmodligen i än större grad av andra faktorer som t.ex. minskad födotillgång och/eller händelser i häckningsområdet på ryska tundran) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 65 (55-75) % under de senaste 21 åren. Bedömningen baseras på direkt observation (inventeringar i Östersjön), ett för populationen lämpligt abundansindex (sträckfågelräkningar i Finska viken), minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (försämrat födoutbud i Östersjön, varmare klimat på tundran) och negativ påverkan (oljeutsläpp). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. (A2abce).
Ekologi
Alfågeln häckar framförallt vid små och grunda sjöar, gärna i områden med en mosaik av sjöar och låglänta starrängar. Särskilt föredrar den sjöar med tillgång på skyddade boplatser på småöar och holmar. Alfågeln häckar för första gången tidigast vid 2 års ålder. Honan lägger 6–9 (5–11) ägg som ruvas av honan i genomsnitt 26 (24–29) dagar. Hannarna stannar i boplatsens närhet under den första delen av ruvningen varefter de lämnar häckningsplatserna och samlas i stora flockar för att rugga. Ungarna lämnar boet inom ett dygn efter födelsen för att under ledning av honan söka sig ner till vattnet. Ungarna är flygfärdiga vid 35–40 dagars ålder. Under den första tiden livnär sig ungarna huvudsakligen på vattenlevande smådjur. Samtidigt som alfågeln till viss del är opportunistisk i sitt födoval, hittar man den främst i vatten med rik förekomst av stora eller långsamsimmande kräftdjur, insekter och snäckor. I Sverige tycks förekomsten av den stora gälbladfotingen Polyartemia forcipata (Branchio-poda, Anostraca) vara extremt viktig; undersökningar från området norr om Torneträsk visade att alfågeln enbart häckade i sjöar med denna art. Andra viktiga födodjur är gälbladfotingen Branchinecta paludosa, sköldbladfotingar (Notostraca; t.ex. Lepidurus arcticus), stora hinnkräftor (Cladocera; t.ex. Bythotrephes longimanus och Eurycercus lamellatus) samt allehanda vattenlevande insekter och insektslarver. För de gamla fåglarna är det stora skillnader i dykdjup/näringssök mellan vinter och sommar. De adulta fåglarna äter under sommaren huvudsakligen animalisk föda (ca 90 %) – förutom olika kräftdjur även musslor, snäckor, insekter och fisk. Huvuddelen av födan tas från botten. Under vintern är främst blåmussla (Mytilus), hjärtmusslor (Cardium), sandmussla (Mya), Östersjömussla (Macoma), men även skorv (Saduria entomon) gråsuggor (Isopoda) och märlkräftor (Gammaridae) viktiga födokällor. Vintertid dyker alfågeln regelbundet ned till 35 m djup under födosöket, undantagsvis ända ner till 55 m. De i Östersjön övervintrande alfåglarna anländer i stora antal från den ryska tundran i oktober. Den stora bortflyttningen sker vid månadsskiftet april/maj.
Landskapstyper
Brackvatten
Brackvatten
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· Mya arenaria
· Mya arenaria
· blåmussla
· blåmussla
· hjärtmusslor
· hjärtmusslor
· kräftdjur
· kräftdjur
· östersjömussla
· östersjömussla
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Anseriformes (andfåglar), Familj Anatidae (änder, gäss och svanar), Släkte Clangula, Population Clangula hyemalis (wintering) - alfågel (övervintrande population) Synonymer

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier A2abce
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Alfågel övervintrar i stor utsträckning i egentliga Östersjön, nämligen cirka 90% av det europeiska och västsibiriska häckfågelbeståndet. Av dessa påträffas ca 50 % i svenska vatten, främst runt Gotland. Det övervintrande beståndet i Östersjön uppgick till drygt 4,3 miljoner i början av 1990-talet, men till endast 1,5 miljoner 2007-2009. Enligt studier i Tyskland har det övervintrande beståndet fortsatt att minska sedan dess. Studier vid Gotland visar en genomsnittlig andel juveniler till 11 % av beståndet, vilket är betydligt under den nivå som krävs för en stabil population. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på populationens habitat (oljeutsläpp i Östersjön men numera förmodligen i än större grad av andra faktorer som t.ex. minskad födotillgång och/eller händelser i häckningsområdet på ryska tundran) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 65 (55-75) % under de senaste 21 åren. Bedömningen baseras på direkt observation (inventeringar i Östersjön), ett för populationen lämpligt abundansindex (sträckfågelräkningar i Finska viken), minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (försämrat födoutbud i Östersjön, varmare klimat på tundran) och negativ påverkan (oljeutsläpp). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. (A2abce).
Alfågeln är en liten dykand; kroppslängden utan stjärtspröt uppgår till 40–47 cm och vingspann till 73–79 cm. Arten har ett komplicerat ruggningsmönster med flera skilda dräkter under olika årstider. Under våren och försommaren (april-juni) bär hannen en övervägande mörkbrun häckningsdräkt med en vit fläck runt ögat och ljus buk. Häckningsdräkten ersätts genom en partiell ruggning av en mindre kontrastrik eklipsdräkt under perioden juli-september. I slutet av september börjar ruggningen till vinterdräkt. Hannens huvud och hals blir under denna period glänsande vita och efterhand får han en stor mörk strupfläck. Honans utseende varierar enligt samma mönster som hannen, dock är hon hela tiden mera kontrastlöst färgad. Alfågeln känns under hela året igen på sina helmörka vingar och den lilla storleken. Hannarna har dessutom under en stor del av året tydligt förlängda stjärtspröt. Ungfåglar har en honlik dräkt.

Svensk förekomst Regelbunden förekomst, ej reproducerande
Länsvis förekomst för alfågel (övervintrande population)

Länsvis förekomst och status för alfågel (övervintrande population) baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för alfågel (övervintrande population)

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Alfågeln har en cirkumpolär utbredning och häckar i arktiska och högarktiska områden. Huvuddelen av det europeiska beståndet häckar på tundraområdena i Ryssland. I Sverige häckar den sparsamt i höglänta fjällområden från Härjedalen till nordligaste Lappland (850-1800 par). Mycket stora mängder alfågel, huvudsakligen från den ryska tundran, övervintrar i egentliga Östersjön dit de anländer fr.o.m. oktober. Inventeringar från båt och flyg under vintrarna 1991/92 och 1992/93 gav vid handen att det då fanns cirka 4,3 miljoner alfåglar i området. med de största koncentrerationerna till utsjöbankarna Hoburgs bank och Midsjöbankarna, Rigabukten inklusive områden runt Ösel och Dagö, samt tyska och polska Östersjökusten. Stora mängder övervintrar även längs Gotlands ostkust. Vintrarna 1992 och 1993 beräknades 1,4 miljoner individer ha övervintrat i svenska vatten. Vid inventeringar från flyg 2007-2009 påträffades drygt 0,4 miljoner - en populationsminskning med 69 % under en dryg 15-årsperiod.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Anseriformes - andfåglar 
  • Familj
    Anatidae - änder, gäss och svanar 
  • Underfamilj
    Anatinae - änder 
  • Tribus
    Mergini - tunga dykänder 
  • Släkte
    Clangula  
  • Art
    Clangula hyemalis - alfågel 
  • Population
    Clangula hyemalis (wintering) - alfågel (övervintrande population)

Alfågeln häckar framförallt vid små och grunda sjöar, gärna i områden med en mosaik av sjöar och låglänta starrängar. Särskilt föredrar den sjöar med tillgång på skyddade boplatser på småöar och holmar. Alfågeln häckar för första gången tidigast vid 2 års ålder. Honan lägger 6–9 (5–11) ägg som ruvas av honan i genomsnitt 26 (24–29) dagar. Hannarna stannar i boplatsens närhet under den första delen av ruvningen varefter de lämnar häckningsplatserna och samlas i stora flockar för att rugga. Ungarna lämnar boet inom ett dygn efter födelsen för att under ledning av honan söka sig ner till vattnet. Ungarna är flygfärdiga vid 35–40 dagars ålder. Under den första tiden livnär sig ungarna huvudsakligen på vattenlevande smådjur. Samtidigt som alfågeln till viss del är opportunistisk i sitt födoval, hittar man den främst i vatten med rik förekomst av stora eller långsamsimmande kräftdjur, insekter och snäckor. I Sverige tycks förekomsten av den stora gälbladfotingen Polyartemia forcipata (Branchio-poda, Anostraca) vara extremt viktig; undersökningar från området norr om Torneträsk visade att alfågeln enbart häckade i sjöar med denna art. Andra viktiga födodjur är gälbladfotingen Branchinecta paludosa, sköldbladfotingar (Notostraca; t.ex. Lepidurus arcticus), stora hinnkräftor (Cladocera; t.ex. Bythotrephes longimanus och Eurycercus lamellatus) samt allehanda vattenlevande insekter och insektslarver. För de gamla fåglarna är det stora skillnader i dykdjup/näringssök mellan vinter och sommar. De adulta fåglarna äter under sommaren huvudsakligen animalisk föda (ca 90 %) – förutom olika kräftdjur även musslor, snäckor, insekter och fisk. Huvuddelen av födan tas från botten. Under vintern är främst blåmussla (Mytilus), hjärtmusslor (Cardium), sandmussla (Mya), Östersjömussla (Macoma), men även skorv (Saduria entomon) gråsuggor (Isopoda) och märlkräftor (Gammaridae) viktiga födokällor. Vintertid dyker alfågeln regelbundet ned till 35 m djup under födosöket, undantagsvis ända ner till 55 m. De i Östersjön övervintrande alfåglarna anländer i stora antal från den ryska tundran i oktober. Den stora bortflyttningen sker vid månadsskiftet april/maj.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Brackvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Levande djur (Har betydelse)
· blåmussla - Mytilus edulis (Viktig)
· hjärtmusslor - Cardiidae (Har betydelse)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· östersjömussla - Limecola balthica (Har betydelse)
Vatten (Viktig)
Ett påtagligt hot mot det europeiska beståndet är de ständigt återkommande illegala oljeutsläppen till havs. Cirka 50 000 fartyg passerar årligen området vid Hoburgs bank och fartygstrafiken beräknas öka kraftigt under kommande år. Under vintrarna 1993/94 – 1996/97 avlivades sammanlagt cirka 55 000 oljeskadade alfåglar enbart på Gotland och den fulla effekten av oljeutsläppen var med säkerhet betydligt värre. Undersökningar från Nordsjön och Östersjön visar att de oljeskadade fåglar som uppehåller sig eller hittas döda längs stränderna bara utgör en mycket liten del av alla de fåglar som drabbats. I en studie från Gotland var mer än 10 % av fisknätsdödade alfåglar oljeskadade vissa år. Förutom de tiotusentals och tidvis hundratusentals alfåglar som oljeskadas årligen, drunknar dessutom tusentals alfåglar i fiskenät varje år i Östersjön. Emellertid är det osäkert om den kraftiga minskningen av alfågelstammen som konstaterats under senare tid kan skyllas på oljeskador eftersom oljeutsläppen av allt att döma inte ökat i omfattning sedan början av 1990-talet. Förmodligen är det helt andra faktorer än oljeutsläpp och bifångst som svarar för den omfattande populationsminskning vi nu upplever. En tänkbar orsak kan vara att kvaliteten på musslornas näringsinnehåll försämrats i Östersjön liksom att negativa händelser skett i häckningsområdena på den arktiska tundran.

Påverkan
  • Syrgasbrist (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Viss negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
Det är ytterst angeläget att vi får bättre kunskap om förhållandena på de ur globalt perspektiv mycket viktiga övervintringsområdena i Östersjön, inte minst vad gäller födotillgång (musslor). Regelbundna inventeringar bör genomföras i Östersjön för att på ett bra sätt kunna följa alfågelns populationsutvecklingen. För att minska omfattningen av oljeutsläpp i världshaven Har en hel del åtgärder genomförts, både nationellt och internationellt, men lagstiftningen bör skärpas ytterligare och rättsväsendet måste få tillräckliga resurser för att kunna agera kraftfullt mot miljöbrott. De ur ett globalt perspektiv viktigaste övervintringsområdena, av vilka några finns i svenska vatten, måste skyddas mot all form exploatering. Detta innebär bl.a. att den mycket kraftigt trafikerade fartygsrutt som nu passerar genom Natura 2000-området Hoburgs bank bör ledas söder och öster om området. Det nyligen fattade beslutet att endast ett mindre antal fartyg med djupgående mer än 12 meter ska ledas till en ny rutt är inte tillräckligt. Etablering av vindkraftsparker på utsjöbankarna måste undvikas.
Utländska namn – NO: Havelle, DK: Havlit, FI: Alli, GB: Long-tailed duck. Alfågel är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt AEWA (African-Euroasian Waterbird Agreement).

Durinck, J., Skov, H., Jensen, F.P. & Pihl, S. 1994. Important marine areas for wintering seabirds in the Baltic Sea. EU DG XI research contract no. 2242/90-09-01, Ornis Consult report, 1994. Köpenhamn.

Fredriksson, C. & Dixelius, P. 2002. Den ryska oljan. En analys av situationen idag och utsikter för framtiden. EuroFutures AB. Stockholm.

Haapanen, A. & Nilsson, L. 1979. Breeding waterfowl populations in northern Fennoscandia. Ornis Scandinavica 10: 145–219.

Larsson, K. & Tydén, L. 2005. Effekter av oljeutsläpp på övervintrande alfågel Clangula hyemalis vid Hoburgs bank i centrala Östersjön mellan 1996/97 och 2003/2004. Ornis Svecica 15: 161–171.

Nilsson, L. 1980. De övervintrande alfåglarnas Clangula hyemalis antal och utbredning längs den svenska kusten. Vår Fågelvärld 39: 1–14.

Nilsson, L. 2012. Distribution and numbers of wintering sea ducks in Swedish offshore waters. Ornis Svecica 22: 39-59.

Pehrsson, O. 1973. Stapelfödan som populationsreglerande faktor hos ejder och alfågel. Zoologisk Revy 35: 89–92.

Stempniewicz, L. 1994. Marine birds drowning in fish nets in the Gulf of Gdansk (southern Baltic): numbers, species composition, age and sex structure. Ornis Svecica 4: 123–132.

Švažas, S., Sruoga, A., Paulauskas, A. & Butkauskas, D. 2005. Population structure among breeding and wintering Long-tailed Ducks Clangula hyemalis in the Western Palearctic. Ornis Svecica 15: 206–211.

Taylor, E.J. 1987. Foods and foraging ecology of oldsquaws (Clangula hyemalis L.) on the Arctic coastal plain of Alaska. Symposium on the ecology and management of breeding waterfowl, Winnipeg, Manitoba, August 18–22. Abstract.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kjell Larsson 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Anseriformes - andfåglar 
  • Familj
    Anatidae - änder, gäss och svanar 
  • Underfamilj
    Anatinae - änder 
  • Tribus
    Mergini - tunga dykänder 
  • Släkte
    Clangula  
  • Art
    Clangula hyemalis - alfågel 
  • Population
    Clangula hyemalis (wintering), - alfågel (övervintrande population)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kjell Larsson 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.