Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  alphumla

Organismgrupp Steklar, Bin Bombus alpinus
Alphumla Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Detta är en av våra större humlearter. Drottningen är 21–24 mm lång och hanen 18–19 mm. Arbetarna varierar i storlek, men kan vara relativt stora trots att arten i regel bara lyckas producera två till tre generationer arbetare per sommar. Pälsen är mycket tät och färgen på större delen av bakkroppen är intensivt röd. Kroppsbehåringen är för övrigt helt svart. Den svarthåriga första ryggplåten på bakkroppen bildar en skarp gräns mot den rödhåriga andra plåten, vilken som mest kan ha enstaka svarta hår på sidorna. Könen har samma färgteckning. Hanar har ibland en antydan till gul krage i form av spridda gulaktiga hår på framryggen och hjässan. Alphumla förväxlas ofta med polarhumla B. polaris som är i samma storleksklass, men även med den betydligt mindre berghumlan B. monticola. Polarhumla har blekröd till gulröd behåring på bakkroppen, en karaktär som kan vara vansklig att använda på solblekta individer. Tillförlitligare är den diffusa gränsen mellan det svarta och röda på andra ryggplåten hos polarhumlan. I stark förstoring syns också att kutikulan har kraftigare mikroskulptur (chagrinering) än hos den blankare alphumlan, vilket syns tydligast på bakskenbenens yttersida i stark förstoring (×25). Berghumla är betydligt mindre i storlek, vilket syns tydligast hos drottningen (16–18 mm). Den har proportionellt kortare kind och mindre välvd nos (munsköld). Detaljbilder på hanens genitalier m.m. finns i Løken (1973).
Utbredning
Länsvis förekomst för alphumla Observationer i  Sverige för alphumla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige har alphumla aktuella förekomster i Lapplandsfjällen i Pite, Lule och Torne lappmarker. Äldre uppgifter finns också från Lycksele lappmark samt en mycket gammal fynduppgift från Jämtland från okänd lokal (Boheman, troligen tidigt 1800-tal). Norge har en delad population med en sydlig respektive nordlig utbredning. I de södra fjällmassiven omfattas Hardangervidda till Dovre, i norr från polcirkeln till ishavskusten i Finnmark. Alphumla har en begränsat europeisk utbredning och finns också i nordligaste Finland och på Kolahalvön, samt vidare i Alperna och Kaukasus. I Centraleuropa har arten kraftiga populationssvängningar beroende på perioder med extremt hög temperatur i artens alpina habitat. Om man kan förlita sig på de prognoser som genomförts, baserade på tillgängliga klimatmodeller (Rasmont m.fl. 2014.), bedöms tillbakagången av artens beboeliga habitat vara >30 % fram till år 2050 och 58–88 % fram till 2080 med viss risk för totalt utdöende. Arten bedöms som Sårbar VU på den europeiska rödlistan (IUCN 2014).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Alphumlan förekommer på örtrik gräsmark i subalpin och lågalpin zon i Lapplandsfjällen. Arten besöker främst långpipiga blommor som vedlar, spiror och liknande. Lokalt ökat renbetestryck har minskat födoresursen för de alpina arterna, vilket sannolikt medfört att de minskat sina populationer. Klimatiska ytterligheter med extremhöga sommartemperaturer i fjällen innebär en ytterligare risk för regionala utdöenden av denna art som är anpassad för låg temperatur. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 25000 (20000-30000) km² och förekomstarean (AOO) till 800 (80-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(ii,iii,v)c(iv)).
Ekologi
Alphumlan påträffas ovan trädgränsen i fjälltrakter med rikare flora. Särskilt under sensommaren, när de utpräglade fjällväxterna blommat över, besöks också blommor i skidbackar och längs vägkanter i den subalpina fjällbjörkskogen. Under våren besöks videarter som ullvide Salix lanata och lappvide S. lapponum för nektarintag och pollensamling. Senare blir blåbär Vaccinium myrtillus och andra dvärgris, samt spiror Pedicularis, svarthö Bartsia alpina och vedlar Astragalus betydelsefulla som näringsväxter. I vägkanter o.dyl. besöks också rödklöver Trifolium pratense och mjölke Chamaenerion angustifolium. De normalt individfattiga bona med några tiotal arbetare har påträffats ytligt under markytan i övergivna bon av fjällämmel och sork. Bona misstänks parasiteras av tundrahumla B. hyperboreus på samma sätt som de närbesläktade arterna polarhumla B. polaris och fjällhumla B. balteatus, men belägg för detta saknas. Möjligen är utsikterna att lyckas invadera bon av alphumlan något mindre på grund av jämbördig storlek hos individer av båda arterna.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Bombus (humlor), Art Bombus alpinus (Linnaeus, 1758) - alphumla Synonymer stor fjällhumla, Apis alpina Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Alphumlan förekommer på örtrik gräsmark i subalpin och lågalpin zon i Lapplandsfjällen. Arten besöker främst långpipiga blommor som vedlar, spiror och liknande. Lokalt ökat renbetestryck har minskat födoresursen för de alpina arterna, vilket sannolikt medfört att de minskat sina populationer. Klimatiska ytterligheter med extremhöga sommartemperaturer i fjällen innebär en ytterligare risk för regionala utdöenden av denna art som är anpassad för låg temperatur. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 25000 (20000-30000) km² och förekomstarean (AOO) till 800 (80-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(ii,iii,v)c(iv)).
Global rödlistning VU B2b(i,ii,iii,v)c(iv) (2015)
Detta är en av våra större humlearter. Drottningen är 21–24 mm lång och hanen 18–19 mm. Arbetarna varierar i storlek, men kan vara relativt stora trots att arten i regel bara lyckas producera två till tre generationer arbetare per sommar. Pälsen är mycket tät och färgen på större delen av bakkroppen är intensivt röd. Kroppsbehåringen är för övrigt helt svart. Den svarthåriga första ryggplåten på bakkroppen bildar en skarp gräns mot den rödhåriga andra plåten, vilken som mest kan ha enstaka svarta hår på sidorna. Könen har samma färgteckning. Hanar har ibland en antydan till gul krage i form av spridda gulaktiga hår på framryggen och hjässan. Alphumla förväxlas ofta med polarhumla B. polaris som är i samma storleksklass, men även med den betydligt mindre berghumlan B. monticola. Polarhumla har blekröd till gulröd behåring på bakkroppen, en karaktär som kan vara vansklig att använda på solblekta individer. Tillförlitligare är den diffusa gränsen mellan det svarta och röda på andra ryggplåten hos polarhumlan. I stark förstoring syns också att kutikulan har kraftigare mikroskulptur (chagrinering) än hos den blankare alphumlan, vilket syns tydligast på bakskenbenens yttersida i stark förstoring (×25). Berghumla är betydligt mindre i storlek, vilket syns tydligast hos drottningen (16–18 mm). Den har proportionellt kortare kind och mindre välvd nos (munsköld). Detaljbilder på hanens genitalier m.m. finns i Løken (1973).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för alphumla

Länsvis förekomst och status för alphumla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för alphumla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige har alphumla aktuella förekomster i Lapplandsfjällen i Pite, Lule och Torne lappmarker. Äldre uppgifter finns också från Lycksele lappmark samt en mycket gammal fynduppgift från Jämtland från okänd lokal (Boheman, troligen tidigt 1800-tal). Norge har en delad population med en sydlig respektive nordlig utbredning. I de södra fjällmassiven omfattas Hardangervidda till Dovre, i norr från polcirkeln till ishavskusten i Finnmark. Alphumla har en begränsat europeisk utbredning och finns också i nordligaste Finland och på Kolahalvön, samt vidare i Alperna och Kaukasus. I Centraleuropa har arten kraftiga populationssvängningar beroende på perioder med extremt hög temperatur i artens alpina habitat. Om man kan förlita sig på de prognoser som genomförts, baserade på tillgängliga klimatmodeller (Rasmont m.fl. 2014.), bedöms tillbakagången av artens beboeliga habitat vara >30 % fram till år 2050 och 58–88 % fram till 2080 med viss risk för totalt utdöende. Arten bedöms som Sårbar VU på den europeiska rödlistan (IUCN 2014).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus alpinus(Linnaeus, 1758) - alphumla
    Synonymer
    stor fjällhumla
    Apis alpina Linnaeus, 1758

Alphumlan påträffas ovan trädgränsen i fjälltrakter med rikare flora. Särskilt under sensommaren, när de utpräglade fjällväxterna blommat över, besöks också blommor i skidbackar och längs vägkanter i den subalpina fjällbjörkskogen. Under våren besöks videarter som ullvide Salix lanata och lappvide S. lapponum för nektarintag och pollensamling. Senare blir blåbär Vaccinium myrtillus och andra dvärgris, samt spiror Pedicularis, svarthö Bartsia alpina och vedlar Astragalus betydelsefulla som näringsväxter. I vägkanter o.dyl. besöks också rödklöver Trifolium pratense och mjölke Chamaenerion angustifolium. De normalt individfattiga bona med några tiotal arbetare har påträffats ytligt under markytan i övergivna bon av fjällämmel och sork. Bona misstänks parasiteras av tundrahumla B. hyperboreus på samma sätt som de närbesläktade arterna polarhumla B. polaris och fjällhumla B. balteatus, men belägg för detta saknas. Möjligen är utsikterna att lyckas invadera bon av alphumlan något mindre på grund av jämbördig storlek hos individer av båda arterna.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Alphumlan är en art anpassad till väderförhållandena i tundramiljöer. Den är aktiv vid låga temperaturer, men blir överhettad och inaktiv vid högre temperatur. De senaste somrarnas långvariga värmeböljor tycks åtminstone ha överskridit toleransnivån hos arten i Alperna. De senaste utvecklade klimatmodellerna prognostiserar en starkt ökad frekvens av värmeböljor under somrarna. Längre varma perioder i fjällen gör att blomningstiden förkortas, och många grunt rotade växtarter slutar producera nektar och vissnar. Övriga hotorsaker är den minskande tillgången på lämpliga boplatser under perioder när populationerna av smågnagare kraschat. Detta var påtagligt under de senare decennierna av 1900-talet då de normala populationstopparna av fjällämmel uteblev.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
Ett fortsatt eftersök av arten och kartläggning kan ge bättre kännedom om artens aktuella status och förståelse för olika hotfaktorer. Klimatförändringen är dock endast möjlig att påverka genom effektiva internationella strategier och faktiska åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser.

Amiet, F. 1996. Hymenoptera Apidae, 1. Teil. Insecta Helvetica 12. Solothurn.

Franzén, M. and Molander, M. 2012. How threatened are alpine environments? A cross taxonomic study. Biodiversity Conservation 21: 517–526.

Franzén, M. and Ockinger, E. 2011. Climate-driven changes in pollinator assemblages during the last 60 years in an Arctic mountain region in Northern Scandinavia. Journal of insect conservation 16: 227–238.

IUCN. 2014. IUCN Red List of Threatened Species (ver. 2013.2). Available at: http://www.iucnredlist.org. (Accessed: 12 October 2014).

Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees (Hymenoptera, Apidae). Norsk Ent. Tidskr. 20: 1–218.

Mossberg, B. & Cederberg, B. 2012. Humlor i Sverige. Bonnier Fakta.

Pekkarinen, A., Teräs, I., Viramo, J. & Paatela, J. 1981. Distribution of bumblebees (Hymenoptera, Apidae: Bombus and Psithyrus) in eastern Fennoscandia). Notulae Entomol. 61: 71–89.

Rasmont, P. and Iserbyt, I. 2010–2012. Atlas of the European Bees: genus Bombus. STEP Project. Atlas Hymenoptera. Mons Available at: http://www.zoologie.umh.ac.be//hymenoptera/page.asp?ID=169.

Rasmont, P. and Iserbyt, S. 2012. The Bumblebees Scarcity Syndrome: Are heat waves leading to local extinctions of bumblebees (Hymenoptera: Apidae: Bombus)? Annales de la Société entomologique de France (N.S.) 48(3–4): 275–280.

Rasmont, P., Franzen, M., Lecocq, T., Harpke, A., Castro, L., Cederberg, B., Dvorák, L., Fitzpatrick, U., Gonseth, Y., Haubruge, E., Mahé, G., Manino, A., Neumayer, J., Ødegaard, F., Paukkunen, J., Pawlikowski, T., Reemer, M., Roberts, S.P.M., Straka, J. and Schweiger, O. 2014. Climatic Risk Atlas of European Bumblebees. Pensoft publishing, Sofia (i tryck).

Söderman, G. & Leinonen, R. 2003. Suomen mesipistiainen ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki.

Williams, P.H., Byvaltsev, A.M., Cederberg, B., Berezin, M.V., Ødegaard, F., Rasmussen, C., Richardson, L.L., Huang, J., Sheffield, C.S. & Williams, S.T. 2015. Genes suggest ancestral colour polymorhisms are shared across morphologically cryptic species in arctic bumblebees. PLoS ONE 10(12): e0144544.doi:10.1371/journal.pone.0144544.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2014.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus alpinus, (Linnaeus, 1758) - alphumla
    Synonymer
    stor fjällhumla
    Apis alpina Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2014.