Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  azurguldstekel

Organismgrupp Steklar, Guldsteklar Spinolia unicolor
Azurguldstekel Steklar, Guldsteklar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En mellanstor (4–6 mm), parallellt byggd, ganska dovt enfärgat metallblå, marklevande guldstekel, som endast kan förväxlas med den allmänna, likaledes blåfärgade Trichrysis cyanea (en art som mest ses på död ved i skogsterräng). Från denna smala och gracila art skiljes den på sin bredare och sattare gestalt, sin grovt skulpterade (krenelerade) bakkroppsända (ej 3 otydliga tänder), samt sin betydligt kortare och blint slutande radialnerv i framvingen som lämnar en stor lucka ut mot vingspetsen.
Utbredning
Länsvis förekomst för azurguldstekel Observationer i  Sverige för azurguldstekel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Azurguldstekeln är en mycket sällsynt art, i Sverige endast känd genom några få, tidsmässigt spridda fynd. Den beskrevs ursprungligen av lundaentomologen Dahlbom på basis av material som han själv insamlat under exkursioner i västra Skåne 1830. Han fann den då både vid Lomma och Kävlinge. Ytterligare lokala populationer måste emellertid ha funnits i västra Skåne, ty långt senare (1916) återfann Ringdahl arten även vid Helsingborg. Andra fynd från artonhundratalet gjorda av Roth och P.F. Wahlberg härrör troligen också från områden i västra Skåne. Med tanke på denna västskånska fynddominans är det intressant att notera att det enda någorlunda moderna fyndet, f.ö. också det senaste i landet, gjordes 1958 vid Vitemölla på skånska östkusten. Troligen är det där som den också har haft störst chans att klara sig kvar. År 1920 upptäcktes en population av arten vid Hornsjön på norra Öland. Lokalen utgjordes av några glest bevuxna sandkullar på sjöns östra sida, ungefär i höjd med dess mitt, och finns avbildad i Jansson (1922). Sannolikt finns inte arten kvar där, eftersom lokalen vuxit igen med tät tallskog. Senare fynd från Öland är inte kända och möjligen är arten nu utgången från landet. Värdarten lever dock kvar på några sydsvenska lokaler, varför det inte kan uteslutas att någon eller några små populationer kanske klarat sig in i vår tid. I Nordeuropa i övrigt är den endast känd genom gamla fynd från Danmark och norra Tyskland, samt ett sentida fynd vid Skagen (1967). Utbredningen omfattar Väst- och Mellaneuropa (ej Storbritannien och medelhavsregionen), österut mot Ryssland och Mongoliet. Arten verkar i Europa ha en inskränkt utbredning med tyngdpunkten i Centraleuropa. Förr betraktades den som lokalt allmän, t.ex. vid Nürnberg i Tyskland, men synes numera uppträda sällsynt, sporadiskt och ytterst lokalt, sannolikt som ett resultat av värdartens tillbakagång och lämpliga livsmiljöers försvinnande.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
Azurguldstekel är under 1900-talet känd från Öland (vid Hornsjön 1920), Halland (Skummeslöv 1937) och Skånes västkust (Vitemölla senaste belägg 1958). Lokalerna är idag igenväxta med tallskog eller exploaterade. Öppna marker med ytterst sparsam förekomst av värdarten sandgeting Pterocheilus phaleratus finns fortfarande kvar vid Vitemölla. Sandgeting EN är en sällsynt sandhedsart med bara två kända aktuella lokaler i landet. Antalet reproduktiva individer skattas till 40 (20-80). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (1-2). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 200 (2-500) km² och förekomstarean (AOO) till 4 (1-8) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Tidigare utbredd från Halland, via Skåe till Öland. Idag endast en känd mycket exklusiv sandstäppslokal. Förmodad värd, sandgeting, uppvisar också den en starkt nedgående kurva. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Denna högsommarart är marklevande och parasiterar troligen solitära getingar. Svenska fynd finns från 21 juni till 14 augusti och tycks genomgående vara gjorda på varma, öppna, solexponerade torrmarker med gles vegetation av bl.a. sandstarr Carex arenaria, revfingerört Potentilla reptans och gullusern Medicago falcata. De gamla västskånska lokalerna utgjorde troligen en del av det förr i tiden vidsträckta flygsandområde, som intog trakten nordväst om Lund, men som nu nästan helt är uppodlad eller tallplanterad. Fyndet vid Vitemölla gjordes 31/7, sannolikt ute på sandfälten norr om samhället. Där sågs också flera exemplar, vilket indikerar att värdgetingen sannolikt hade en större population på platsen. I Tyskland föreligger fynd från torra, ofta stadsnära, ruderatområden med följearter såsom läppstekel Bembix rostrata, Episyron rufipes och sandgeting Pterocheilus phaleratus bland gaddsteklarna. De två sistnämnda förekom f.ö. på ölandslokalen också. Azurguldstekeln uppehåller sig gärna på marken, solandes, antingen direkt på sanden eller på kringspridda föremål. Den besöker dock även blommor, bl.a. Achillea, Potentilla, Thymus och Hieracium. I litteraturen uppges i regel små rovsteklar av släktet Tachysphex som värdarter för azurguldstekeln, t.ex. den allmänna och vitt spridda T. nitidus. Detta synes emellertid märkligt med tanke på dess extrema sällsynthet. Iakttagelser i Sverige och Danmark indikerar i stället att den sällsynta och ytterst lokala solitära getingen sandgeting Pterocheilus phaleratus i själva verket utgör värdarten. Detta styrks bl.a. av att övriga Spinolia-arter har solitära getingar som värdarter, samt att man sett att guldstekeln bara uppträder på de få kvadratmeter där även Pterocheilus finns, trots att Tachysphex finns i omgivningen. Azurguldstekeln söker värdbon genom en pendlande flykt varefter ingången försiktigt närmas flygande. När lokaliseringen är helt säker tränger guldstekelhonan in i bogången för att lägga ägg. Äggläggningen tar 1–2 minuter varefter stekeln kommer upp och flyger iväg.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Kleptoparasit
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· sandgeting
· sandgeting
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Chrysididae (guldsteklar), Släkte Spinolia, Art Spinolia unicolor (Dahlbom, 1831) - azurguldstekel Synonymer Chrysis unicolor Dahlbom, 1831, Chrysura unicolor (Dahlbom, 1831), Achrysis unicolor (Dahlbom, 1831)

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Azurguldstekel är under 1900-talet känd från Öland (vid Hornsjön 1920), Halland (Skummeslöv 1937) och Skånes västkust (Vitemölla senaste belägg 1958). Lokalerna är idag igenväxta med tallskog eller exploaterade. Öppna marker med ytterst sparsam förekomst av värdarten sandgeting Pterocheilus phaleratus finns fortfarande kvar vid Vitemölla. Sandgeting EN är en sällsynt sandhedsart med bara två kända aktuella lokaler i landet. Antalet reproduktiva individer skattas till 40 (20-80). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (1-2). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 200 (2-500) km² och förekomstarean (AOO) till 4 (1-8) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Tidigare utbredd från Halland, via Skåe till Öland. Idag endast en känd mycket exklusiv sandstäppslokal. Förmodad värd, sandgeting, uppvisar också den en starkt nedgående kurva. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (D).
En mellanstor (4–6 mm), parallellt byggd, ganska dovt enfärgat metallblå, marklevande guldstekel, som endast kan förväxlas med den allmänna, likaledes blåfärgade Trichrysis cyanea (en art som mest ses på död ved i skogsterräng). Från denna smala och gracila art skiljes den på sin bredare och sattare gestalt, sin grovt skulpterade (krenelerade) bakkroppsända (ej 3 otydliga tänder), samt sin betydligt kortare och blint slutande radialnerv i framvingen som lämnar en stor lucka ut mot vingspetsen.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för azurguldstekel

Länsvis förekomst och status för azurguldstekel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för azurguldstekel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Azurguldstekeln är en mycket sällsynt art, i Sverige endast känd genom några få, tidsmässigt spridda fynd. Den beskrevs ursprungligen av lundaentomologen Dahlbom på basis av material som han själv insamlat under exkursioner i västra Skåne 1830. Han fann den då både vid Lomma och Kävlinge. Ytterligare lokala populationer måste emellertid ha funnits i västra Skåne, ty långt senare (1916) återfann Ringdahl arten även vid Helsingborg. Andra fynd från artonhundratalet gjorda av Roth och P.F. Wahlberg härrör troligen också från områden i västra Skåne. Med tanke på denna västskånska fynddominans är det intressant att notera att det enda någorlunda moderna fyndet, f.ö. också det senaste i landet, gjordes 1958 vid Vitemölla på skånska östkusten. Troligen är det där som den också har haft störst chans att klara sig kvar. År 1920 upptäcktes en population av arten vid Hornsjön på norra Öland. Lokalen utgjordes av några glest bevuxna sandkullar på sjöns östra sida, ungefär i höjd med dess mitt, och finns avbildad i Jansson (1922). Sannolikt finns inte arten kvar där, eftersom lokalen vuxit igen med tät tallskog. Senare fynd från Öland är inte kända och möjligen är arten nu utgången från landet. Värdarten lever dock kvar på några sydsvenska lokaler, varför det inte kan uteslutas att någon eller några små populationer kanske klarat sig in i vår tid. I Nordeuropa i övrigt är den endast känd genom gamla fynd från Danmark och norra Tyskland, samt ett sentida fynd vid Skagen (1967). Utbredningen omfattar Väst- och Mellaneuropa (ej Storbritannien och medelhavsregionen), österut mot Ryssland och Mongoliet. Arten verkar i Europa ha en inskränkt utbredning med tyngdpunkten i Centraleuropa. Förr betraktades den som lokalt allmän, t.ex. vid Nürnberg i Tyskland, men synes numera uppträda sällsynt, sporadiskt och ytterst lokalt, sannolikt som ett resultat av värdartens tillbakagång och lämpliga livsmiljöers försvinnande.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Chrysidoidea  
  • Familj
    Chrysididae - guldsteklar 
  • Underfamilj
    Chrysidinae  
  • Tribus
    Chrysidini  
  • Släkte
    Spinolia  
  • Art
    Spinolia unicolor(Dahlbom, 1831) - azurguldstekel
    Synonymer
    Chrysis unicolor Dahlbom, 1831
    Chrysura unicolor (Dahlbom, 1831)
    Achrysis unicolor (Dahlbom, 1831)

Denna högsommarart är marklevande och parasiterar troligen solitära getingar. Svenska fynd finns från 21 juni till 14 augusti och tycks genomgående vara gjorda på varma, öppna, solexponerade torrmarker med gles vegetation av bl.a. sandstarr Carex arenaria, revfingerört Potentilla reptans och gullusern Medicago falcata. De gamla västskånska lokalerna utgjorde troligen en del av det förr i tiden vidsträckta flygsandområde, som intog trakten nordväst om Lund, men som nu nästan helt är uppodlad eller tallplanterad. Fyndet vid Vitemölla gjordes 31/7, sannolikt ute på sandfälten norr om samhället. Där sågs också flera exemplar, vilket indikerar att värdgetingen sannolikt hade en större population på platsen. I Tyskland föreligger fynd från torra, ofta stadsnära, ruderatområden med följearter såsom läppstekel Bembix rostrata, Episyron rufipes och sandgeting Pterocheilus phaleratus bland gaddsteklarna. De två sistnämnda förekom f.ö. på ölandslokalen också. Azurguldstekeln uppehåller sig gärna på marken, solandes, antingen direkt på sanden eller på kringspridda föremål. Den besöker dock även blommor, bl.a. Achillea, Potentilla, Thymus och Hieracium. I litteraturen uppges i regel små rovsteklar av släktet Tachysphex som värdarter för azurguldstekeln, t.ex. den allmänna och vitt spridda T. nitidus. Detta synes emellertid märkligt med tanke på dess extrema sällsynthet. Iakttagelser i Sverige och Danmark indikerar i stället att den sällsynta och ytterst lokala solitära getingen sandgeting Pterocheilus phaleratus i själva verket utgör värdarten. Detta styrks bl.a. av att övriga Spinolia-arter har solitära getingar som värdarter, samt att man sett att guldstekeln bara uppträder på de få kvadratmeter där även Pterocheilus finns, trots att Tachysphex finns i omgivningen. Azurguldstekeln söker värdbon genom en pendlande flykt varefter ingången försiktigt närmas flygande. När lokaliseringen är helt säker tränger guldstekelhonan in i bogången för att lägga ägg. Äggläggningen tar 1–2 minuter varefter stekeln kommer upp och flyger iväg.

Ekologisk grupp: Kleptoparasit

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö, Öppna gräsmarker

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· sandgeting - Pterocheilus phaleratus (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
Under förutsättning att Pterocheilus phaleratus är huvudvärd för arten utgör hotet först och främst värdartens tillbakagång. Denna är sannolikt i sin tur kopplad till förstörelsen av gamla eller potentiella bolokaler på glest bevuxna sandmarker, t.ex. genom exploatering, igenväxning och annan ändrad markanvändning. Eftersom redan värdarten är mycket sällsynt med en starkt fragmenterad utbredning, och dess parasit därför rimligen bör ha en ännu mindre och glesare population, löper guldstekelns populationer troligen risk att slås ut även av rent slumpmässiga faktorer.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
Arten bör eftersökas och återinventeras på sina gamla förekomstlokaler, främst på Öland, där chansen att arten finns kvar kanske är störst. Kända boplatser för värdarten bör också inventeras för att klargöra en eventuell förekomst. Skulle arten återfinnas måste lokalen fredas och åtgärder vidtas för att förhindra igenväxning, exploatering mm. Detta gäller även alla kända boplatser för värdarten Pterocheilus phaleratus, t.ex. i Skåne, Halland och på Öland.

Erlandsson, S. 1968. The occurrence of the solitary wasp Pterochilus phaleratus Panz. in the Scandinavian countries (Hym. Eumenidae). Ent. Tidskr. 89 (3-4): 173–176.

Jansson, A. 1922. Faunistiska och biologiska studier över insektlivet vid Hornsjön på norra Öland. Arkiv för Zoologi 14(23): 1–81.

Kunz, P.X. 1994. Die Goldwespen Baden-Württembergs. Beihefte zu den Veröffentlichungen für Naturschutz und Landschaftspflege in Baden-Württenberg 77: 1–188.

Linsenmaier, W. 1997. Die Goldwespen der Schweiz. Ver. Nat.-Mus. Luzern 9. 140 pp.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mikael Sörensson 2003. Rev. Björn Cederberg 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Chrysidoidea  
  • Familj
    Chrysididae - guldsteklar 
  • Underfamilj
    Chrysidinae  
  • Tribus
    Chrysidini  
  • Släkte
    Spinolia  
  • Art
    Spinolia unicolor, (Dahlbom, 1831) - azurguldstekel
    Synonymer
    Chrysis unicolor Dahlbom, 1831
    Chrysura unicolor (Dahlbom, 1831)
    Achrysis unicolor (Dahlbom, 1831)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mikael Sörensson 2003. Rev. Björn Cederberg 2010.