Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  barkkvastmossa

Organismgrupp Mossor Dicranum viride
Barkkvastmossa Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Barkkvastmossa är en akrokarp bladmossa som bildar ett par centimeter höga, täta, ofta mörkgröna tuvor på barken av träd. De översta bladen är som fuktiga styvt upprätta, medan bladen längre ner är utstående och raka eller på sin höjd svagt böjda. Som torra är även de nedre bladen mer upprätta. Från en lansettlik bas smalnar bladen gradvis av mot en lång och smal övre del, vilken lätt bryts av om man exempelvis vidrör den med ett finger. De avbrutna bladbitarna kan sprida mossan vegetativt. Bladskivans celler är ganska tunnväggiga och kvadratiska eller rektangulära i hela bladet, och bladskivan är delvis tvåskiktad i övre delen av bladet. Cellerna har i tvärsnitt utskjutande cellväggar och de nedre cellerna har på sin höjd otydliga porer, och bashörnsgrupperna är tvåskiktade. Bladkanten är slät. Nerven är kraftig och utlöpande, samt har både stereider och avvikande ytceller, något som syns i tvärsnitt. Han- och honplantor är lika stora. Kapslarna är upprätta och mycket sällsynta.
Barkkvastmossa kan förväxlas med de andra arterna i släktet som har blad som lätt bryts av. Nålkvastmossa D. tauricum saknar såväl stereider och avvikande ytceller i nerven som utskjutande cellväggar. Dessutom har den längre celler i nedre delen av bladskivan och både övre delen av bladskivan och bashörnsgrupperna är enskiktade. Skör kvastmossa D. fragilifolium, som oftast hittas på ved i norra Sverige, har svagt utvecklade stereider i nerven, längre, porförsedda celler i bladbasen, enskiktad bladskiva i övre delen av bladet och dessutom krökta kapslar. Dessutom kan vissa andra arter i familjen som oftast växer på sten ibland växa på bark och sällsynt också ha lite sköra blad. Skärbladsmossa Paraleucobryum longifolium känns igen på sin mycket breda och på undersidan fårade nerv samt gråaktigt matta färgton i torka. Kvastmossa D. scoparium har bredare bladspetsar, åsar på nervryggen och porösa celler i bladet. Sydlig kvastmossa D. fulvum har bred nerv, böjda blad i både torrt och fuktigt tillstånd och tänder på bladspets och nervrygg, men i Skåne har tuvor påträffats som är svåra att skilja från barkkvastmossa (Weibull 2011).
Utbredning
Länsvis förekomst för barkkvastmossa Observationer i  Sverige för barkkvastmossa
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten förekommer i Sverige norrut till Gästrikland. Den har förgäves eftersökt på lokalerna i Skåne och Västergötland. Vid en återinventering av de dryga 30 aktuella lokalerna 2015 påträffades arten på sammanlagt 328 träd. Ofta är förekomsterna små (någon kvadratcentimeter per träd). På varje lokal förekommer arten ofta på några få träd, men på fyra av lokalerna finns den på fler än 30 träd. Barkkvastmossa förekommer också i södra Norge och södra Finland. I övrigt är den känd från de baltiska staterna, Centraleuropa, delar av Asien och östra Nordamerika. Arten är rödlistad även i flera andra länder i Europa (Hodgetts 2015).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Arten växer på bark av gamla ädellövträd. Ask är ett viktigt substrat så arten kommer att minska om asken minskar i och med askskottsjukan. Funnen på mindre än 30 lokaler i Sverige, de flesta i östra Svealand. Samtliga lokaler är individfattiga. I och med att ett åtgärdsprogam har tagits fram för arten och att arten är med på bilaga 2 i habitatdirektivet så har arten uppmärksammats extra på senare år vilket gör att kunskapsläget är relativt gott. Antalet kända aktuella trädstammar på vilka arten växer idag är dock ändå totalt färre än 200. Populationen anser vi vara kraftigt fragmenterad och de flesta förekomsterna är därför sårbara. Antalet reproduktiva individer skattas till 500 (150-1000). Antalet lokalområden i landet skattas till 25. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 250 (64-500) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). (C2a(i)).
Ekologi
Barkkvastmossa växer framförallt på barken av trädstammar - vanligen av lind, ek, ask och klibbal, men har hittats på flera andra trädslag såsom rönn, björk, lönn, asp och bok. Den hittas ofta på lutande, senvuxna eller knotiga stammar. Miljöerna utgörs ofta av äldre lövrika blandskogar med hög luftfuktighet, t.ex. i närheten av vattendrag och glupar. Lokalerna där arten förekommer har troligtvis en lång kontinuitet av lämpligt substrat. De flesta av lokalerna består idag av relativt täta skogsbestånd, men flera av lokalerna har varit öppnare trädbärande betesmarker i modern tid. I litteraturen finns uppgifter om att den även har hittats växande på klippor och andra typer av substrat. Arten är en mycket bra indikator på värdefulla skogsmiljöer och har ofta många andra rödlistade arter som följearter.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande), Epifyt
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· almar
· almar
· aplar
· aplar
· ask
· ask
· asp
· asp
· bok
· bok
· ekar
· ekar
· klibbal
· klibbal
· skogsalm
· skogsalm
· skogsek
· skogsek
· skogslind
· skogslind
· skogslönn
· skogslönn
· sälg
· sälg
Levande träd
Levande träd
· ask
· ask
· asp
· asp
· ekar
· ekar
· klibbal
· klibbal
· skogsalm
· skogsalm
· skogsek
· skogsek
· skogslind
· skogslind
· sälg
· sälg
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Dicranales, Familj Dicranaceae, Släkte Dicranum (kvastmossor), Art Dicranum viride (Sull. & Lesq.) Lindb. - barkkvastmossa Synonymer stamkvastmossa, vedkvastmossa, Dicranum fulvum var. viride (Sull. et Lesq.) Grout

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Arten växer på bark av gamla ädellövträd. Ask är ett viktigt substrat så arten kommer att minska om asken minskar i och med askskottsjukan. Funnen på mindre än 30 lokaler i Sverige, de flesta i östra Svealand. Samtliga lokaler är individfattiga. I och med att ett åtgärdsprogam har tagits fram för arten och att arten är med på bilaga 2 i habitatdirektivet så har arten uppmärksammats extra på senare år vilket gör att kunskapsläget är relativt gott. Antalet kända aktuella trädstammar på vilka arten växer idag är dock ändå totalt färre än 200. Populationen anser vi vara kraftigt fragmenterad och de flesta förekomsterna är därför sårbara. Antalet reproduktiva individer skattas till 500 (150-1000). Antalet lokalområden i landet skattas till 25. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 250 (64-500) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). (C2a(i)).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Bernkonventionens bilaga I, Typisk art i 9760 Svämädellövskog (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Barkkvastmossa är en akrokarp bladmossa som bildar ett par centimeter höga, täta, ofta mörkgröna tuvor på barken av träd. De översta bladen är som fuktiga styvt upprätta, medan bladen längre ner är utstående och raka eller på sin höjd svagt böjda. Som torra är även de nedre bladen mer upprätta. Från en lansettlik bas smalnar bladen gradvis av mot en lång och smal övre del, vilken lätt bryts av om man exempelvis vidrör den med ett finger. De avbrutna bladbitarna kan sprida mossan vegetativt. Bladskivans celler är ganska tunnväggiga och kvadratiska eller rektangulära i hela bladet, och bladskivan är delvis tvåskiktad i övre delen av bladet. Cellerna har i tvärsnitt utskjutande cellväggar och de nedre cellerna har på sin höjd otydliga porer, och bashörnsgrupperna är tvåskiktade. Bladkanten är slät. Nerven är kraftig och utlöpande, samt har både stereider och avvikande ytceller, något som syns i tvärsnitt. Han- och honplantor är lika stora. Kapslarna är upprätta och mycket sällsynta.
Barkkvastmossa kan förväxlas med de andra arterna i släktet som har blad som lätt bryts av. Nålkvastmossa D. tauricum saknar såväl stereider och avvikande ytceller i nerven som utskjutande cellväggar. Dessutom har den längre celler i nedre delen av bladskivan och både övre delen av bladskivan och bashörnsgrupperna är enskiktade. Skör kvastmossa D. fragilifolium, som oftast hittas på ved i norra Sverige, har svagt utvecklade stereider i nerven, längre, porförsedda celler i bladbasen, enskiktad bladskiva i övre delen av bladet och dessutom krökta kapslar. Dessutom kan vissa andra arter i familjen som oftast växer på sten ibland växa på bark och sällsynt också ha lite sköra blad. Skärbladsmossa Paraleucobryum longifolium känns igen på sin mycket breda och på undersidan fårade nerv samt gråaktigt matta färgton i torka. Kvastmossa D. scoparium har bredare bladspetsar, åsar på nervryggen och porösa celler i bladet. Sydlig kvastmossa D. fulvum har bred nerv, böjda blad i både torrt och fuktigt tillstånd och tänder på bladspets och nervrygg, men i Skåne har tuvor påträffats som är svåra att skilja från barkkvastmossa (Weibull 2011).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för barkkvastmossa

Länsvis förekomst och status för barkkvastmossa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för barkkvastmossa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten förekommer i Sverige norrut till Gästrikland. Den har förgäves eftersökt på lokalerna i Skåne och Västergötland. Vid en återinventering av de dryga 30 aktuella lokalerna 2015 påträffades arten på sammanlagt 328 träd. Ofta är förekomsterna små (någon kvadratcentimeter per träd). På varje lokal förekommer arten ofta på några få träd, men på fyra av lokalerna finns den på fler än 30 träd. Barkkvastmossa förekommer också i södra Norge och södra Finland. I övrigt är den känd från de baltiska staterna, Centraleuropa, delar av Asien och östra Nordamerika. Arten är rödlistad även i flera andra länder i Europa (Hodgetts 2015).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Dicranales  
  • Familj
    Dicranaceae  
  • Släkte
    Dicranum - kvastmossor 
  • Art
    Dicranum viride(Sull. & Lesq.) Lindb. - barkkvastmossa
    Synonymer
    stamkvastmossa
    vedkvastmossa
    Dicranum fulvum var. viride (Sull. et Lesq.) Grout

Barkkvastmossa växer framförallt på barken av trädstammar - vanligen av lind, ek, ask och klibbal, men har hittats på flera andra trädslag såsom rönn, björk, lönn, asp och bok. Den hittas ofta på lutande, senvuxna eller knotiga stammar. Miljöerna utgörs ofta av äldre lövrika blandskogar med hög luftfuktighet, t.ex. i närheten av vattendrag och glupar. Lokalerna där arten förekommer har troligtvis en lång kontinuitet av lämpligt substrat. De flesta av lokalerna består idag av relativt täta skogsbestånd, men flera av lokalerna har varit öppnare trädbärande betesmarker i modern tid. I litteraturen finns uppgifter om att den även har hittats växande på klippor och andra typer av substrat. Arten är en mycket bra indikator på värdefulla skogsmiljöer och har ofta många andra rödlistade arter som följearter.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande), Epifyt

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Ädellövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Triviallövskog, Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· almar - Ulmus (Har betydelse)
· aplar - Malus (Har betydelse)
· ask - Fraxinus excelsior (Viktig)
· asp - Populus tremula (Har betydelse)
· bok - Fagus sylvatica (Har betydelse)
· ekar - Quercus (Viktig)
· klibbal - Alnus glutinosa (Viktig)
· skogsalm - Ulmus glabra (Har betydelse)
· skogsek - Quercus robur (Viktig)
· skogslind - Tilia cordata (Viktig)
· skogslönn - Acer platanoides (Har betydelse)
· sälg - Salix caprea (Har betydelse)
Levande träd (Har betydelse)
· ask - Fraxinus excelsior (Viktig)
· asp - Populus tremula (Har betydelse)
· ekar - Quercus (Har betydelse)
· klibbal - Alnus glutinosa (Viktig)
· skogsalm - Ulmus glabra (Har betydelse)
· skogsek - Quercus robur (Viktig)
· skogslind - Tilia cordata (Viktig)
· sälg - Salix caprea (Har betydelse)
Skogsbruksåtgärder som minskar mängden rikbarksträd och luftfuktigheten på lokalerna är hot mot barkkvastmossa. Askskottsjukan har decimerat antalet potentiella värdträd på flera lokaler. Många av lokalerna ligger intill reglerade vattendrag, främst vid Nedre Dalälven. Den därmed ändrade vattenregimen gör att dessa skogar fortfarande är inne i en pågående förändring. Gran ökar och tränger ut och dödar flera andra trädslag. Särskilt drabbad är ek där ett flertal träd kommer att skadas eller dö inom några decennier om inte naturvårdande åtgärder görs. Historiskt har luftföroreningar inverkat menligt på populationerna t.ex. i sydvästra Sverige. Dessutom är de flesta förekomsterna av barkkvastmossa små vilket hotar arten på sikt, trots skyddsåtgärder. Ett litet antal lokaler och en begränsad population innebär att artens fortbestånd inte är säkerställd, även om flera av lokalerna idag eller inom snar framtid kommer att bli naturreservat.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss positiv effekt)
Samtliga kända lokaler måste ges ett ändamålsenligt skydd. På växtplatserna bör trädslag som ask, lind, ek och klibbal gynnas.

Åtgärdsprogram Fastställt
Utländska namn - NO: Stammesigd, FI: Katkokynsisammal.

Etymologi: viridis (lat.) = grön.
Uttal: [Dikránum víride]

KEY FACTS Forms dense, green, a few centimetres high tufts. Upper leaves rigid, erect, straight and fragile. Margin entire. Nerve stout, excurrent. Capsules very rare, erect. Vegetative propagation by caducous leaf tips. Male and female shoots of equal size. - Typically found as an epiphyte on deciduous trees, usually on lime, ash or oak, sometimes also on beech. Known from a small number of localities in Sweden, southern Norway and Finland.

Crum, H. A., & Anderson, L. E. 1981. Mosses of Eastern North America. Vol. 1. Columbia University. New York.

ECCB. 1995. Red Data Book of European Bryophytes. European Committee for Conservation of Bryophytes, Trondheim.

Enroth, J. 1989. Endangered and rare Finnish mosses. II. Dicranum viride and Orthodicranum tauricum (Dicranaceae). Mem. Soc. Fauna et Flora Fennica 65: 23-28.

Frahm, J.-P. & Frey, W. 1983. Moosflora. 522 pp. Stuttgart.

Gradstein, S. R. 1970. Dicranum tauricum Sapehin bij Oisterwijl, met opmerkningen over het genus Orthodicranum Loeske. Buxbaumia 23: 61-64.

Grout, A.J. 1928-40. Moss flora of North America north of Mexico.

Hedenäs, L. 2006. Dicranum viride barkkvastmossa, s. 364. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 6-23], Bladmossor. Sköldmossor - blåmossor : Bryophyta : Buxbaumia - Leucobryum. Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Hegewald, E. 1972. Über das Vorkommen der Laubmoose Dicranum tauricum und Dicranum viride in Nordrhein-Westfalen. Dortm. Beitr. Landesk. Naturw. Mitteil. 6: 35-44.

Hodgetts, N. G. 2015. Checklist and country status of European bryophytes - towards a new Red List for Europe. Irish Wildlife Manuals 84. National Parks and Wildlife Service, Department of Arts, Heritage and the Gaeltacht, Ireland.

Mönkemeyer, W. 1927. Die Laubmoose Europas. I L. Rabenhorsts Kryptogamen-Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz 1 (4), Ergänzungsband. Leipzig.

Nyholm, E. 1987. Illustrated flora of Nordic mosses. Fasc. 1. Nordisk Bryologisk Förening, Köpenhamn och Lund.

Takaki, N. 1972. Gepgraphical distribution of Japanese Dicranum species in the Northern Hemisphere. J. Hattori Bot. Lab. 35: 31-40.

Weibull, H. 2011: Åtgärdsprogram för barkkvastmossa, 2008-2016 (Dicranum viride). Naturvårdsverket rapport 6431.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars Hedenäs 2006, Rev. Niklas Lönnell & Henrik Weibull 2015

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Dicranales  
  • Familj
    Dicranaceae  
  • Släkte
    Dicranum - kvastmossor 
  • Art
    Dicranum viride, (Sull. & Lesq.) Lindb. - barkkvastmossa
    Synonymer
    stamkvastmossa
    vedkvastmossa
    Dicranum fulvum var. viride (Sull. et Lesq.) Grout
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars Hedenäs 2006, Rev. Niklas Lönnell & Henrik Weibull 2015