Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  bivråk

Organismgrupp Fåglar Pernis apivorus
Bivråk Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Något större och mer långvingad än ormvråken, men på avstånd är den lätt att förväxla med denna. Vingspann 113–135 cm. Skiljs från ormvråken på smalare och längre hals samt längre och fylligare stjärt. Glidflyger på nedåtkupade vingar, kretsar med plan vinghållning. Variabel dräkt men alltid med några få glesa, mörka tvärband i vingar och stjärt i motsats till ormvråkens tätare och mindre tydliga tvärbandning.
Utbredning
Länsvis förekomst för bivråk Observationer i  Sverige för bivråk
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Häckar i samtliga landskap utom på Gotland. Arten är generellt sett troligen vanligare i landets östra delar än i dess västra. I norra Norrlands inland är förekomsten mycket gles. Den svenska populationen har nyligen beräknats uppgå till cirka 6700 par. Antalet årligen höstflyttande bivråkar vid de standardiserade flyttfågelräkningarna i Falsterbo var i medeltal 12 700 ex. 1973-1980, 7650 ex. 1981-1990 och 4500 1991-2000. Under åren 2001-2009 var medeltalet 4050 individer. Enligt falsterbosiffrorna har bivråken således minskat med 2/3 sedan 1970-talet, och beståndet torde alltså ha uppgått till cirka 20 000 par vid denna tidpunkt. Under de senaste 30 åren (tre generationer) har bivråken minskat med närmare 50 %. Bivråken är en europeisk och västasiatisk häckfågel. I delar av västra Europa är förekomsten gles och ojämn och åtminstone lokalt minskande. I England finns på sin höjd 70 par. I Norge är bivråken fåtalig i de sydöstra delarna och har gått markant tillbaka sedan förra århundradet, medan den i Finland förekommer i landets södra del upp till 67°N (3000-4000 par, minskade med 20 % 1990-2000). I Danmark häckar 600-700 par, framför allt i de lövskogsrika östra delarna av landet. Europapopulationen beräknas uppgå till minst 110 000 par varav ca 70 000 i Ryssland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2bcde
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Bivråk förekommer i samtliga landskap utom på Gotland. I Norrlands inland är förekomsten mycket gles. Arten häckar i tät, ogallrad skog på högproduktiv mark, i södra Sverige främst i lövskogsrika trakter, i Norrland till stor del i högproduktiv granskog, Födan består av getinglarver och -puppor, men även av fågelungar och groddjur. Rödlistningskategori ändras från VU (2010) till NT p.g.a. att den standardiserade flyttfågelräkningen vid Falsterbo uppvisat en sentida stabilisering av sydflyttande individer. Antalet reproduktiva individer skattas till 13200 (10400-16200). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Minskningstakten har uppgått till 25 (20-30) % under de senaste 30 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex (standardiserad flyttfågelräkning Falsterbo), minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (skogsavverkningar i övervintringsområdet), faktisk eller potentiell exploatering av arten (jakt i Medelhavsområdet och i Afrika) och negativ påverkan (predation från duvhök, mård etc.). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2bcde).
Ekologi
Bivråken anländer till Sverige från övervintringsområdet i tropiska Afrika under senare hälften av maj till början av juni. Bygger risbon som i allmänhet placeras högt i löv- eller barrträd (gran). Biotoperna vid boplatserna karaktäriseras av en högre andel lövträd än i genomsnittsskogen (södra Sverige) och boplatserna ligger i genomsnitt närmare sjöar och andra vattenrika marker än vad utlagda slumpytor i skogsmark gör. I norra Sverige behöver bivråken granskog av hög bonitet för sin häckning. Som gemensam nämnare för bivråkens boplatskrav i Sverige tycks således preferensen för den högproduktiva skogsmarken gälla. I optimala områden kan tätheten av bivråk uppgå till 10-15 par/100 km2 fastmarksyta (slutet av 1980-talet). Redan 7-14 dagar efter ankomsten till boplatsen värper bivråken 1-2 ägg (mediandatum i östra Svealand 1-2 juni). Enligt studier i Uppland uteblir emellertid äggläggningen för igenomsnitt 37 % av paren. Detta har tolkats som så att vissa nyanlända fåglar från Afrika är i så pass dålig kondition - starkt varierande antal från år till år troligen beroende på vädret under flyttningen - att de inte förmår producera ägg. Enstaka par i dålig kondition lyckas emellertid bygga upp fettreserven och lägger ägg i senare delen av juni. Ruvningstid ca 35 dygn. Ungarna blir flygga vid 40 dygns ålder, men matas vid boet av åtminstone en förälder ytterligare ca 14 dagar innan de flyttar söderut, huvudsakligen under september. Vid Falsterbo sker årligen en markerad förbiflyttning av gamla bivråkar under någon eller några dagar i slutet av augusti. Förmodligen utgörs huvuddelen av dessa fåglar av par som inte häckat eller av par som misslyckats med häckningen. Svenska adulta bivråkar flyttar till tropiska Afrika huvudsakligen via Gibraltar medan ungfåglarna flyttar på en bredare front över Medelhavsregionen. Åtminstone en viss andel (majoritet?) av norrlandsvråkarna flyttar till och från Afrika förbi öster om Medelhavet liksom de finska fåglarna. Det huvudsakliga övervintringsområdet för syd- och mellansvenska bivråkar ligger inom det stråk med tropisk skog som finns nära den västafrikanska kusten, från Guinea i väster till Kongo-Brazzaville i öster. Majoriteten av de ettåriga bivråkarna stannar i Afrika och återvänder inte till Europa förrän under sitt tredje kalenderår. Under maj-juni jagar bivråksparet (könen byter av varandra i ruvningen och söker föda var för sig) i skogsmark runt boplatsen (25-50 km2) och födan utgörs då huvudsakligen av småfågelungar (främst trastar) och i viss mån av grodor. Även ryggradslösa djur som snäckor, maskar samt humlelarver/-puppor m.m. kan tänkas vara viktig föda under denna tid. Förmodligen är bivråksparen territoriella under maj-juni, eftersom produktiva skogsområden är en bristvara. I slutet av juni har de sociala getingarternas samhällen vuxit till sig så att de börjar utgöra en viktig näringskälla. Sju sociala getingarter med olika fenologi, samhällsstorlek och åtkomlighet utnyttjades i ett undersökt område i Uppland. Bivråksungarna uppföds nästan uteslutande på larver och puppor från dessa sju getingarter, vars fenologi och talrikhet påverkar bivråkens häckningsresultat. Under år då någon eller flera av getingarterna är fåtaliga, tidiga i sin egen reproduktion eller misslyckas med sin fortplantning p.g.a. födobrist (getingar är rovdjur som är beroende av en god insektsrikedom), blir resultatet att bivråksungarna i stor omfattning svälter till döds. Under juli-augusti födosöker bivråken över mycket stora arealer (100-tals km2) och platser med god getingförekomst (huvudsakligen gläntor, inägor, öppningar i skog, hyggeskanter och andra kantzoner mot skog, lövskog etc., nästan aldrig på stora öppna fält i jordbrukslandskapet) utnyttjas ofta av många bivråkspar utan att stridigheter uppkommer. Reproduktionen i östra Svealand 1986-91 var 0,6 ungar/studerat par (n = 99) och andelen lyckade häckningar av samtliga studerade par var 35 %. En hög andel av bivråksungarna blir tagna av duvhök och mård (drygt 20 % i östra Svealand 1986-1991). Den låga reproduktionstakten kompenseras av en genomsnittlig lång livslängd. De äldsta kända vilda bivråkarna blev 29 respektive 28 år gamla.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Ädellövskog
Ädellövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
Levande träd
Levande träd
Levande djur
Levande djur
· groddjur
· groddjur
· steklar
· steklar
· tättingar
· tättingar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Accipitriformes (hökfåglar), Familj Accipitridae (hökartade rovfåglar), Släkte Pernis, Art Pernis apivorus (Linnaeus, 1758) - bivråk Synonymer Falco apivorus Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2bcde
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Bivråk förekommer i samtliga landskap utom på Gotland. I Norrlands inland är förekomsten mycket gles. Arten häckar i tät, ogallrad skog på högproduktiv mark, i södra Sverige främst i lövskogsrika trakter, i Norrland till stor del i högproduktiv granskog, Födan består av getinglarver och -puppor, men även av fågelungar och groddjur. Rödlistningskategori ändras från VU (2010) till NT p.g.a. att den standardiserade flyttfågelräkningen vid Falsterbo uppvisat en sentida stabilisering av sydflyttande individer. Antalet reproduktiva individer skattas till 13200 (10400-16200). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Minskningstakten har uppgått till 25 (20-30) % under de senaste 30 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex (standardiserad flyttfågelräkning Falsterbo), minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (skogsavverkningar i övervintringsområdet), faktisk eller potentiell exploatering av arten (jakt i Medelhavsområdet och i Afrika) och negativ påverkan (predation från duvhök, mård etc.). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2bcde).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, CITES bilaga A
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Något större och mer långvingad än ormvråken, men på avstånd är den lätt att förväxla med denna. Vingspann 113–135 cm. Skiljs från ormvråken på smalare och längre hals samt längre och fylligare stjärt. Glidflyger på nedåtkupade vingar, kretsar med plan vinghållning. Variabel dräkt men alltid med några få glesa, mörka tvärband i vingar och stjärt i motsats till ormvråkens tätare och mindre tydliga tvärbandning.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för bivråk

Länsvis förekomst och status för bivråk baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för bivråk

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Häckar i samtliga landskap utom på Gotland. Arten är generellt sett troligen vanligare i landets östra delar än i dess västra. I norra Norrlands inland är förekomsten mycket gles. Den svenska populationen har nyligen beräknats uppgå till cirka 6700 par. Antalet årligen höstflyttande bivråkar vid de standardiserade flyttfågelräkningarna i Falsterbo var i medeltal 12 700 ex. 1973-1980, 7650 ex. 1981-1990 och 4500 1991-2000. Under åren 2001-2009 var medeltalet 4050 individer. Enligt falsterbosiffrorna har bivråken således minskat med 2/3 sedan 1970-talet, och beståndet torde alltså ha uppgått till cirka 20 000 par vid denna tidpunkt. Under de senaste 30 åren (tre generationer) har bivråken minskat med närmare 50 %. Bivråken är en europeisk och västasiatisk häckfågel. I delar av västra Europa är förekomsten gles och ojämn och åtminstone lokalt minskande. I England finns på sin höjd 70 par. I Norge är bivråken fåtalig i de sydöstra delarna och har gått markant tillbaka sedan förra århundradet, medan den i Finland förekommer i landets södra del upp till 67°N (3000-4000 par, minskade med 20 % 1990-2000). I Danmark häckar 600-700 par, framför allt i de lövskogsrika östra delarna av landet. Europapopulationen beräknas uppgå till minst 110 000 par varav ca 70 000 i Ryssland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Accipitriformes - hökfåglar 
  • Familj
    Accipitridae - hökartade rovfåglar 
  • Släkte
    Pernis  
  • Art
    Pernis apivorus(Linnaeus, 1758) - bivråk
    Synonymer
    Falco apivorus Linnaeus, 1758

Bivråken anländer till Sverige från övervintringsområdet i tropiska Afrika under senare hälften av maj till början av juni. Bygger risbon som i allmänhet placeras högt i löv- eller barrträd (gran). Biotoperna vid boplatserna karaktäriseras av en högre andel lövträd än i genomsnittsskogen (södra Sverige) och boplatserna ligger i genomsnitt närmare sjöar och andra vattenrika marker än vad utlagda slumpytor i skogsmark gör. I norra Sverige behöver bivråken granskog av hög bonitet för sin häckning. Som gemensam nämnare för bivråkens boplatskrav i Sverige tycks således preferensen för den högproduktiva skogsmarken gälla. I optimala områden kan tätheten av bivråk uppgå till 10-15 par/100 km2 fastmarksyta (slutet av 1980-talet). Redan 7-14 dagar efter ankomsten till boplatsen värper bivråken 1-2 ägg (mediandatum i östra Svealand 1-2 juni). Enligt studier i Uppland uteblir emellertid äggläggningen för igenomsnitt 37 % av paren. Detta har tolkats som så att vissa nyanlända fåglar från Afrika är i så pass dålig kondition - starkt varierande antal från år till år troligen beroende på vädret under flyttningen - att de inte förmår producera ägg. Enstaka par i dålig kondition lyckas emellertid bygga upp fettreserven och lägger ägg i senare delen av juni. Ruvningstid ca 35 dygn. Ungarna blir flygga vid 40 dygns ålder, men matas vid boet av åtminstone en förälder ytterligare ca 14 dagar innan de flyttar söderut, huvudsakligen under september. Vid Falsterbo sker årligen en markerad förbiflyttning av gamla bivråkar under någon eller några dagar i slutet av augusti. Förmodligen utgörs huvuddelen av dessa fåglar av par som inte häckat eller av par som misslyckats med häckningen. Svenska adulta bivråkar flyttar till tropiska Afrika huvudsakligen via Gibraltar medan ungfåglarna flyttar på en bredare front över Medelhavsregionen. Åtminstone en viss andel (majoritet?) av norrlandsvråkarna flyttar till och från Afrika förbi öster om Medelhavet liksom de finska fåglarna. Det huvudsakliga övervintringsområdet för syd- och mellansvenska bivråkar ligger inom det stråk med tropisk skog som finns nära den västafrikanska kusten, från Guinea i väster till Kongo-Brazzaville i öster. Majoriteten av de ettåriga bivråkarna stannar i Afrika och återvänder inte till Europa förrän under sitt tredje kalenderår. Under maj-juni jagar bivråksparet (könen byter av varandra i ruvningen och söker föda var för sig) i skogsmark runt boplatsen (25-50 km2) och födan utgörs då huvudsakligen av småfågelungar (främst trastar) och i viss mån av grodor. Även ryggradslösa djur som snäckor, maskar samt humlelarver/-puppor m.m. kan tänkas vara viktig föda under denna tid. Förmodligen är bivråksparen territoriella under maj-juni, eftersom produktiva skogsområden är en bristvara. I slutet av juni har de sociala getingarternas samhällen vuxit till sig så att de börjar utgöra en viktig näringskälla. Sju sociala getingarter med olika fenologi, samhällsstorlek och åtkomlighet utnyttjades i ett undersökt område i Uppland. Bivråksungarna uppföds nästan uteslutande på larver och puppor från dessa sju getingarter, vars fenologi och talrikhet påverkar bivråkens häckningsresultat. Under år då någon eller flera av getingarterna är fåtaliga, tidiga i sin egen reproduktion eller misslyckas med sin fortplantning p.g.a. födobrist (getingar är rovdjur som är beroende av en god insektsrikedom), blir resultatet att bivråksungarna i stor omfattning svälter till döds. Under juli-augusti födosöker bivråken över mycket stora arealer (100-tals km2) och platser med god getingförekomst (huvudsakligen gläntor, inägor, öppningar i skog, hyggeskanter och andra kantzoner mot skog, lövskog etc., nästan aldrig på stora öppna fält i jordbrukslandskapet) utnyttjas ofta av många bivråkspar utan att stridigheter uppkommer. Reproduktionen i östra Svealand 1986-91 var 0,6 ungar/studerat par (n = 99) och andelen lyckade häckningar av samtliga studerade par var 35 %. En hög andel av bivråksungarna blir tagna av duvhök och mård (drygt 20 % i östra Svealand 1986-1991). Den låga reproduktionstakten kompenseras av en genomsnittlig lång livslängd. De äldsta kända vilda bivråkarna blev 29 respektive 28 år gamla.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Ädellövskog, Trädbärande gräsmark, Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· groddjur - Amphibia (Har betydelse)
· steklar - Hymenoptera (Viktig)
· tättingar - Passeriformes (Viktig)
En trolig delförklaring till minskande bivråksstammar är att det i dagens skogs- och jordbruksbygder finns ett sämre utbud av insektsrika biotoper jämfört med förhållandena för 20-40 år sedan. Minskad insektsrikedom innebär förmodligen en lägre täthet av sociala getingsamhällen och därmed sämre förutsättningar för bivråkens häckning. En allmän "förtorkning" av landskapet (täckdikning, dikning av skogsmark etc.) liksom omföring av lövträdsrika marker till täta produktionsskogar av barrträd medför dessutom en försämrad förekomst av tättingar (trastar etc.) och grodor, vilket sannolikt påverkar bivråken negativt (sämre förutsättningar för bivråken att producera ägg eftersom god tillgång på småfågelungar och groddjur är en viktig förutsättning under maj-juni). Långlivade fåglar med låg reproduktionstakt som bivråken, är betydligt känsligare för jakt än kortlivade arter med hög reproduktion. Den jakt som fortfarande bedrivs på bivråk i Medelhavsområdet är därför starkt negativ för bivråken. Inom övervintringsområdena i Afrika sker dessutom en icke försumbar jakt som dessutom med största sannolikhet har ökat under senare tid som en följd av växande befolkning med förbättrade möjligheter att införskaffa skjutvapen. Den accelererande avverkningen av tropiska skogar inom bivråkens övervintringsområden är ytterligare en starkt negativ påverkansfaktor.

Påverkan
  • Händelser utanför Sverige (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Granplantera inte inägor, skogslyckor eller andra öppna/halvöppna ytor i eller intill skogsmark. Spara trädridåer och lövträd. Bevara lövskogar och öka andelen löv i barrskog. Gallra inte i onödan och helst inte alls i sumpskog. Dika inte ut vattensamlingar, sumpskogar, alkärr eller andra våta miljöer. Undvik att täckdika. Bevara i möjligaste mån betad ängs- och skogsmark. Undvik bekämpningsmedel mot insekter, speciellt i skogstrakter. Tolerera ogräs och andra örter i åkermark och lämna åtminstone en sprutningsfri zon. Det är angeläget att populationsutvecklingen i Sverige följs upp, bl.a. genom årliga räkningar av sydflyttande fåglar vid Falsterbo. Det är även angeläget att jakten upphör i Medelhavsområdet. Bivråken bör studeras i dess övervintringsområden i tropiska Afrika, där bl.a. jakt och biotopförändringar med stor sannolikhet är bidragande orsaker till vikande populationer i Europa.
Utländska namn – NO: Vepsehauk, DK: Hvepsevåge, FI: Mehiläishaukka, D: Wespenbussard, F: Bondrée apivore, GB: Honey Buzzard. Bivråk är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) och CITES bilaga A. Bivråken är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Amcoff, M., Tjernberg, M. & Berg, Å. 1994. Bivråkens Pernis apivorus boplatsval. Ornis Svecica 4: 145-158.

Bensusan, K.J., Garcia, E.F.J. & Cortes, J.E. 2007. Trends in abundance of migrating raptors at Gibraltar in spring. Ardea 95(1): 83-90.

Bijlsma, R.G. 1986. Voorkomen en broedbiologie van de Wespendief Pernis apivorus op de ZW-Veluwe en in de ZO-Achterhoek. Limosa 59: 61-66.

Bijlsma, R.G. 2002. Life-history traits of Honey Buzzards (Pernis apivorus) in Africa. Vogelwarte 41(4): 240-248.

Edwards, R. 1980. Social wasps. Their biology and control. East Grinstead.

Fox-Wilson, G. 1946. Factors affecting populations of social wasps, Vespula species, in England (Hymenoptera). Proceedings of the Royal Entomological Society of London (A), 21: 17-27.

Galea, C. & Massa, B. 1985. Notes on the raptor migration across the central Mediterranean. I; Newton, I. & Chancellor, R.D. (red.). Conservation Studies on Raptors. ICBP Technical Publication No. 5, s. 257-261. Cambridge.

Gamauf, A. 1999. Is the European Honey-buzzard (Pernis apivorus) a feeding specialist? The influence of social hymenoptera on habitat selection and home range size. Egretta 42(1-2): 57-85.

Hagen, Y. & Bakke, A. 1958. The food of some Honey-Buzzards (Pernis apivorus (L.)) in Norway. Medd. Statens viltundersökelser 2: 1-28.

Hake, M., Kjellen, N. & Alerstam, T. 2003. Age-dependent migration strategy in honey buzzards Pernis apivorus tracked by satellite. Oikos 103(2): 385-396.

Hake, M., Kjellén, N. & Alerstam, T. 1999. En doldis på spåren. Vår Fågelvärld 58(5): 6-11.

Holstein, V. 1944. Hvepsevaagen (P. apivorus). Kopenhagen.

Jörgensen, H.E. 1989. Hvepsevåge Pernis apivorus. I: Danmarks Rovfugle - en statusoversigt. s. 65-78. Fredrikshus.

Kirkwood, J.K. 1982. Food requirements for deposition of energy reserves in raptors. I: Newton, I. & Chancellor, R.D. (red.). Conservation Studies on Raptors. ICBP Technical Publication No. 5, s. 295-298. Cambridge.

Kjellén, N. & Roos, G. 1999. Population trends in Swedish raptors demonstrated by migration counts at Falsterbo, Sweden 1942-1997. I: Kjellén, N. 1999. Differential migration in raptors. Dissertation, Lund 1999.

Kjellen, N. 2010. Sträckfågelräkning vid Falsterbo. www.skof.se/fbo

Kostrzewa, A. 1984. Pestizide in Eiern des Wespenbussards (Pernis apivorus). J. Orn. 125: 482-483.

Kostrzewa, A. 1985. Zur Biologie des Wespenbussards (Pernis apivorus) in Teilen der Niederrheinischen Bucht mit besonderen Anmerkungen zur Methodik bei Greivogeluntersuchungen. Ökol. Vögel (Ecol. Birds) 7: 113-134.

Kostrzewa, A. 1987. Einflüsse des Wetters auf Siedlungsdichte und Fortpflanzung des Wespenbussards (Pernis apivorus). Die Vogelwarte 34: 33-46.

Kostrzewa, A. 1987. Quantitative Untersuchungen zur Habitattrennung von Mäusebussard (Buteo buteo), Habicht (Accipiter gentilis) und Wespenbussard (Pernis apivorus). J. Orn. 128: 209-229.

Kostrzewa, A. & Kostrzewa, R. 1988. Bestandstrends der Greifvögel (Falconiformes) in der Niederrheinischen Bucht. J. Orn. 129: 457-461.

Nilsson, K-G. & Peterz, M. 1986. Vårsträcket av rovfåglar över nordvästra Skåne. Vår Fågelvärld 45: 267-274.

Smith, N.G., Goldstein, D.L. & Bartholomew, G.A. 1986. Is long-distance migration possible for soaring hawks using only stored fat? The Auk 103: 607-611.

Spredbery, J.P. 1973. Wasps. An account of the biology and natural history of solitary and social wasps with particular reference to those of the British Isles. Sidgwick & Jackson. London.

Staav, R. 1985. Ringmärkningssiffror, mellanårsvariationer och populationstrender hos bivråk och pilgrimsfalk. Ringinform 8: 26-30.

Søgård, S. & Østerby, G. 1989. Höststräcket av bivråk Pernis apivorus vid Falsterbo 1977-1986. Vår Fågelvärld 48: 191-201.

Tjernberg, M. & Ryttman, H. 1994. Bivråkens Pernis apivorus överlevnad och beståndsutveckling i Sverige. Ornis Svecica 4: 133-139.

van Manen, W. 2000. Reproductive strategy of Honey Buzzards Pernis apivorus in the northern Netherlands. Limosa 73(3): 81-86.

Voskamp, P. 2000. Population biology and landscape use of the Honey Buzzard (Pernis apivorus) in Salland. Limosa 73(2): 67-76.

Ziesemer, F. 1999. New results from telemetric studies of Northern Goshawk (Accipiter gentilis) and European Honey-buzzard (Pernis apivorus). Egretta 42(1-2): 40-56.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Martin Tjernberg 1992. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Accipitriformes - hökfåglar 
  • Familj
    Accipitridae - hökartade rovfåglar 
  • Släkte
    Pernis  
  • Art
    Pernis apivorus, (Linnaeus, 1758) - bivråk
    Synonymer
    Falco apivorus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Martin Tjernberg 1992. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.