Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  brun gräsfjäril

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Coenonympha hero
Brun gräsfjäril Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Detta är en av våra minsta gräsfjärilarter. Vingarnas ovansidor är jämnt chokladbruna, bakvingarna har orange kantlinje och en till fyra orangefärgade ringar längs ytterkanten. Vingovansidorna exponeras endast mycket kortvarigt i flykten. Fjärilen känns i vila lätt igen på bakvingens undersida som, betraktad från ytterkanten och inåt, är vitfransad med tre smala linjer i mörkbrunt, orange respektive silver. Innanför dessa ligger en serie med normalt sex orangeringade ögonfläckar och därefter ett vitt hackigt tvärband. Inre delen av vingen är mörkt brun. Framvingens undersida har hos honan ljusare brun färg, särskilt mot vingspetsen, vilken i regel har en ögonfläck. Vingspann 27–32 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för brun gräsfjäril Observationer i  Sverige för brun gräsfjäril
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Brun gräsfjäril är i Sverige under de senaste 100 åren funnen inom två skilda utbredningsområden, dels ett sydligt som från centrala och nordöstra Skåne sträcker sig ett litet stycke in i sydöstra Kronobergs län, dels ett mellansvenskt i Värmland och södra halvan av Dalarna samt angränsande delar av Dalsland, Västergötland, Närke, Västmanland, Gästrikland och Hälsingland. Gamla uppgifter föreligger också från Uppland och Östergötland. De syd- och mellansvenska populationerna har såvitt känt inte varit i kontakt med varandra i modern tid, och kan ha olika invandringshistoria. Fram till 1955 var brun gräsfjäril rapporterad från ett tiotal lokaler inom det sydliga utbredningsområdet mellan Svalöv, Axelvold, Skäralid, Ribetuaröd och Broby i Skåne och Middingsbråten nära sjön Mien i Småland. Arten har sedan dess gått tillbaka drastiskt i området och anses försvunnen från den sista lokalen 1996, belägen väster om Höör i Skåne. Även dess mellansvenska utbredningsområde har krympt. Under de fem senaste decennierna föreligger inga fynd från Dalsland (tidigare känd från Gunnarsnäs, Fröskog och Bengtsfors) eller Hälsingland (tidigare känd från Bollnäs). Fynd föreligger från början av 1970-talet i Närke vid Svartå (Ängsslätten) och i Västmanland vid Norberg (Brunnsjön resp. Storsjön) och Viker (Älvhyttan resp. Bengtstorp). Det finns också sentida fynd från Viker sydväst om Älvlången. Arten är under 1960–80-talet funnen i norra Västergötland i Tivedenområdet vid Finnerödja (Styvanäs) och Otterbäcken samt under senare år vid Beateberg, Undenäs (Bölets ängar) och Gullspångstrakten. Därtill i sen tid funnen i Gästrikland vid Hofors (Edske masugnsruin resp. Söderåsen), norr om Torsåker samt Kalvnäs. Artens verkliga kärnområde i Sverige, Norden och troligen hela Västeuropa utgörs av Värmland samt södra och mellersta Dalarna, där den ännu är relativt jämnt spridd på lämpliga marker. I Dalarna är den rapporterad från drygt 200 lokaler mellan 1921 och 2006, varav över 90 fr.o.m. 1990. Fyndområdet begränsas av Malingsbo i söder, Alderängarna vid Mora i nordväst, Ore i norr och By i sydost. Flertalet av dalafynden fram till 1950-talet härrör från Borlänge-Sätertrakten, där flera mycket aktiva entomologer var verksamma. Idag är förekomsten där starkt utglesad. De flesta nuvarande fyndlokalerna är i stället koncentrerade till Ludvika- respektive Siljanstrakten. I Värmland, där färre entomologer varit aktiva, är det totala antalet rapporterade lokaler lägre än i Dalarna. Efter ökad uppmärksamhet på arten i Värmland under senare år har den rapporterats från åtminstone 80 lokaler fr.o.m. 1980, inom ett område begränsat av Karlstad (Höja) i söder, Långserud (Botten) i sydväst, Sulvik (Gränsjön) i väst, en linje mellan Östmark (Rännberg) – Fensbol – Bergsäng (Rudsängen) i norr och Älvsbacka – Väse (Lövhöjden) i ost–sydost. I övriga Norden förekommer brun gräsfjäril på vissa platser i Norge i norra delen av Östfold, hela Akershus och södra delen av Hedmark (Hansen 1993). I Danmark dog arten ut 1981 från sin sista lokal på Själland (Stoltze 1996). I Finland togs en individ på sydkusten 1968, som troligen hade flugit dit över Finska Viken. Flera gamla fynd finns också från Karelska Näset (Marttila et al. 1991). Arten betecknas som sällsynt och lokal till tämligen allmänt före-kommande i Estland och ovanligare i Lettland och Litauen. I Mellaneuropa förekommer arten sällsynt och mycket lokalt i nordöstra Frankrike, Belgien, Schweiz, Österrike och Tyskland. Den är försvunnen från Luxemburg, Nederländerna och Tjeckien, och rödlistad i alla europeiska förekomstländer inklusive Polen, Vitryssland, Rumänien, Ukraina och Ryssland (van Swaay & Warren 1999). Artens utbredningsområde sträcker sig vidare österut genom Ryssland till Amur, Korea och Japan.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Brun gräsfjäril är knuten till äldre tiders jordbrukslandskap i skogsbygderna. Där har den flugit över slåtterängar, periodiskt outnyttjade betesmarker, men också på successionsytor i gräsrika skogar på berggrund med kalk, grönsten och hyperit. Idag är dessa miljöer gradvis försvinnande och arten för en mer och mer marginaliserad tillvaro på igenväxande kulturmarker och hyggen med en rikare flora. Den förekom tidigare i två separata utbredningsområden i Sverige. I Sydsverige i centrala och norra Skåne, västra Blekinge och angränsande del av sydligaste Småland. Därifrån försvann den helt efter 1995. I Mellansverige utgör dess historiska utbredningsområde ett brett band från västra Värmland över södra och mellersta Dalarna till Gästrikland med sydgräns i Tiveden i Västergötland och östgräns i västra bergslagen i Örebro län. För närvarande finns det kvar flera populationer i södra Dalarna och i centrala Värmland, samt dessutom enstaka isolerade populationer i övriga omnämnda län. Den är troligen mest trängd i Västra Götalands län varifrån rapporter saknats under senaste åren. Larverna lever av ganska vanliga gräsarter (Poa m.fl.), men är möjligen gynnade av att markunderlaget är mineralrikt. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 39000 (34000-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 1000 (900-1500) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (igenväxning av eller skogsplantering på blomrika ängshabitat, gödsling), antalet lokalområden (fragmentering) och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Brun gräsfjäril är i Sverige en utpräglad inlandsart, som i första hand finns i trakter med ett småskaligt jordbrukslandskap. Den flyger på blomrika, väl solexponerade ängsmarker omgivna av skog. Dessa ängsmarker är i regel av friskängskaraktär, ibland fuktängar, och består dels av slåtterängar som idag slås med hjälp av traktor, dels av ”skogsängar” i form av övergivna ängs-, åker- eller betesmarker som motstått igenväxning, ofta under flera decennier, och behållit eller utvecklat en örtrik ängsvegetation. Karaktäristiska örter på dessa skogsängar brukar vara humleblomster, vanlig smörblomma, teveronika, hundkex, misommarblomster, gulvial, kråkvicker och stormåra. Fjärilen har setts söka nektar på främst smörblomma. Den flyger strax ovanför gräset, ofta längs ängarnas kanter eller där det finns glest med buskar eller träd. I trakter med täta populationer flyger arten även längs skogsvägkanter, på hyggen och i kraftledningsgator som erbjuder ett rikt fältskikt. Det är mycket möjligt att arten förr utnyttjade tidiga, ört- och gräsrika successionsstadier på brandfält. Den trivs inte på marker som är hårt betade, men kan tolerera ett svagt betestryck. Arten tycks vidare undvika lokaler utan skyddande skog intill, förmodligen p.g.a. att den är känslig för stark vindexponering. Den påträffas inte heller på högt belägna skogsängar, t.ex. gamla sätrar i höjdlägen. En anledning till artens relativt starka fäste i Värmland och södra Dalarna torde vara att där ännu finns en jämförelsevis rik, om än glesnande, mosaik av lämpliga skogsängshabitat. Den sista lokalen i Skåne utgjordes av blomrika fäladsmarker. Dessa var troligen för hårt betade mot slutet, då fjärilen endast sågs flyga i områdets kanter. I övrigt har de gamla lokalerna i Skåne vuxit igen med gran och annat. Honan lägger äggen ett och ett på torr vegetation nära marken och utspritt på ängsmarkerna. Larven lever på olika gräs och övervintrar sittande på vegetation nära marken, vanligen i 3e-stadiet. Larver har fötts upp fram till övervintringen på bl.a. fårsvingel Festuca ovina, rödven Agrostis capillaris, krypven A. stolonifera och vitgröe Poa annua. Fårsvingel och vitgröe har med framgång använts även efter övervintringen. Larven fortsätter sin tillväxt tidigt på våren och förpuppar sig i femte stadiet i slutet av maj upphängd på fjolårsgräs ett stycke ovanför marken (Cassel 2002). Fjärilen kläcks och flyger främst under mitten och andra halvan av juni, med successivt minskande antal individer i början av juli.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Lövskog
Lövskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· bergslok
· bergslok
· gräs
· gräs
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Nymphalidae (praktfjärilar), Släkte Coenonympha, Art Coenonympha hero (Linnaeus, 1761) - brun gräsfjäril Synonymer Papilio hero Linnaeus, 1761

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Brun gräsfjäril är knuten till äldre tiders jordbrukslandskap i skogsbygderna. Där har den flugit över slåtterängar, periodiskt outnyttjade betesmarker, men också på successionsytor i gräsrika skogar på berggrund med kalk, grönsten och hyperit. Idag är dessa miljöer gradvis försvinnande och arten för en mer och mer marginaliserad tillvaro på igenväxande kulturmarker och hyggen med en rikare flora. Den förekom tidigare i två separata utbredningsområden i Sverige. I Sydsverige i centrala och norra Skåne, västra Blekinge och angränsande del av sydligaste Småland. Därifrån försvann den helt efter 1995. I Mellansverige utgör dess historiska utbredningsområde ett brett band från västra Värmland över södra och mellersta Dalarna till Gästrikland med sydgräns i Tiveden i Västergötland och östgräns i västra bergslagen i Örebro län. För närvarande finns det kvar flera populationer i södra Dalarna och i centrala Värmland, samt dessutom enstaka isolerade populationer i övriga omnämnda län. Den är troligen mest trängd i Västra Götalands län varifrån rapporter saknats under senaste åren. Larverna lever av ganska vanliga gräsarter (Poa m.fl.), men är möjligen gynnade av att markunderlaget är mineralrikt. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 39000 (34000-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 1000 (900-1500) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (igenväxning av eller skogsplantering på blomrika ängshabitat, gödsling), antalet lokalområden (fragmentering) och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga II, Typisk art i 9070 Trädklädd betesmark (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet. Undantag (13 §): Trots förbuden i 6, 8 och 9 §§ får enstaka exemplar samlas in, om 1. det har betydelse för dokumentering av arten, 2. det inte finns något annat tillfredsställande alternativ och den berörda populationens fortbestånd inte påverkas negativt, 3. den som är ansvarig för insamlingen senast den 31 januari kalenderåret efter insamlingen redovisar till länsstyrelsen a) vilken eller vilka arter som omfattas av insamlingen, b) antalet insamlade exemplar av varje art, c) var exemplaren har tagits, och d) syftet med insamlingen, 4. den som är ansvarig för insamlingen anmäler till Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet a) fullständiga fynduppgifter för påträffade nya lokaler för arten, och b) var de insamlade exemplaren förvaras, och 5. det insamlade materialet hålls tillgängligt för forskning.
Detta är en av våra minsta gräsfjärilarter. Vingarnas ovansidor är jämnt chokladbruna, bakvingarna har orange kantlinje och en till fyra orangefärgade ringar längs ytterkanten. Vingovansidorna exponeras endast mycket kortvarigt i flykten. Fjärilen känns i vila lätt igen på bakvingens undersida som, betraktad från ytterkanten och inåt, är vitfransad med tre smala linjer i mörkbrunt, orange respektive silver. Innanför dessa ligger en serie med normalt sex orangeringade ögonfläckar och därefter ett vitt hackigt tvärband. Inre delen av vingen är mörkt brun. Framvingens undersida har hos honan ljusare brun färg, särskilt mot vingspetsen, vilken i regel har en ögonfläck. Vingspann 27–32 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för brun gräsfjäril

Länsvis förekomst och status för brun gräsfjäril baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för brun gräsfjäril

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Brun gräsfjäril är i Sverige under de senaste 100 åren funnen inom två skilda utbredningsområden, dels ett sydligt som från centrala och nordöstra Skåne sträcker sig ett litet stycke in i sydöstra Kronobergs län, dels ett mellansvenskt i Värmland och södra halvan av Dalarna samt angränsande delar av Dalsland, Västergötland, Närke, Västmanland, Gästrikland och Hälsingland. Gamla uppgifter föreligger också från Uppland och Östergötland. De syd- och mellansvenska populationerna har såvitt känt inte varit i kontakt med varandra i modern tid, och kan ha olika invandringshistoria. Fram till 1955 var brun gräsfjäril rapporterad från ett tiotal lokaler inom det sydliga utbredningsområdet mellan Svalöv, Axelvold, Skäralid, Ribetuaröd och Broby i Skåne och Middingsbråten nära sjön Mien i Småland. Arten har sedan dess gått tillbaka drastiskt i området och anses försvunnen från den sista lokalen 1996, belägen väster om Höör i Skåne. Även dess mellansvenska utbredningsområde har krympt. Under de fem senaste decennierna föreligger inga fynd från Dalsland (tidigare känd från Gunnarsnäs, Fröskog och Bengtsfors) eller Hälsingland (tidigare känd från Bollnäs). Fynd föreligger från början av 1970-talet i Närke vid Svartå (Ängsslätten) och i Västmanland vid Norberg (Brunnsjön resp. Storsjön) och Viker (Älvhyttan resp. Bengtstorp). Det finns också sentida fynd från Viker sydväst om Älvlången. Arten är under 1960–80-talet funnen i norra Västergötland i Tivedenområdet vid Finnerödja (Styvanäs) och Otterbäcken samt under senare år vid Beateberg, Undenäs (Bölets ängar) och Gullspångstrakten. Därtill i sen tid funnen i Gästrikland vid Hofors (Edske masugnsruin resp. Söderåsen), norr om Torsåker samt Kalvnäs. Artens verkliga kärnområde i Sverige, Norden och troligen hela Västeuropa utgörs av Värmland samt södra och mellersta Dalarna, där den ännu är relativt jämnt spridd på lämpliga marker. I Dalarna är den rapporterad från drygt 200 lokaler mellan 1921 och 2006, varav över 90 fr.o.m. 1990. Fyndområdet begränsas av Malingsbo i söder, Alderängarna vid Mora i nordväst, Ore i norr och By i sydost. Flertalet av dalafynden fram till 1950-talet härrör från Borlänge-Sätertrakten, där flera mycket aktiva entomologer var verksamma. Idag är förekomsten där starkt utglesad. De flesta nuvarande fyndlokalerna är i stället koncentrerade till Ludvika- respektive Siljanstrakten. I Värmland, där färre entomologer varit aktiva, är det totala antalet rapporterade lokaler lägre än i Dalarna. Efter ökad uppmärksamhet på arten i Värmland under senare år har den rapporterats från åtminstone 80 lokaler fr.o.m. 1980, inom ett område begränsat av Karlstad (Höja) i söder, Långserud (Botten) i sydväst, Sulvik (Gränsjön) i väst, en linje mellan Östmark (Rännberg) – Fensbol – Bergsäng (Rudsängen) i norr och Älvsbacka – Väse (Lövhöjden) i ost–sydost. I övriga Norden förekommer brun gräsfjäril på vissa platser i Norge i norra delen av Östfold, hela Akershus och södra delen av Hedmark (Hansen 1993). I Danmark dog arten ut 1981 från sin sista lokal på Själland (Stoltze 1996). I Finland togs en individ på sydkusten 1968, som troligen hade flugit dit över Finska Viken. Flera gamla fynd finns också från Karelska Näset (Marttila et al. 1991). Arten betecknas som sällsynt och lokal till tämligen allmänt före-kommande i Estland och ovanligare i Lettland och Litauen. I Mellaneuropa förekommer arten sällsynt och mycket lokalt i nordöstra Frankrike, Belgien, Schweiz, Österrike och Tyskland. Den är försvunnen från Luxemburg, Nederländerna och Tjeckien, och rödlistad i alla europeiska förekomstländer inklusive Polen, Vitryssland, Rumänien, Ukraina och Ryssland (van Swaay & Warren 1999). Artens utbredningsområde sträcker sig vidare österut genom Ryssland till Amur, Korea och Japan.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Satyrinae - gräsfjärilar 
  • Tribus
    Coenonymphini  
  • Släkte
    Coenonympha  
  • Art
    Coenonympha hero(Linnaeus, 1761) - brun gräsfjäril
    Synonymer
    Papilio hero Linnaeus, 1761

Brun gräsfjäril är i Sverige en utpräglad inlandsart, som i första hand finns i trakter med ett småskaligt jordbrukslandskap. Den flyger på blomrika, väl solexponerade ängsmarker omgivna av skog. Dessa ängsmarker är i regel av friskängskaraktär, ibland fuktängar, och består dels av slåtterängar som idag slås med hjälp av traktor, dels av ”skogsängar” i form av övergivna ängs-, åker- eller betesmarker som motstått igenväxning, ofta under flera decennier, och behållit eller utvecklat en örtrik ängsvegetation. Karaktäristiska örter på dessa skogsängar brukar vara humleblomster, vanlig smörblomma, teveronika, hundkex, misommarblomster, gulvial, kråkvicker och stormåra. Fjärilen har setts söka nektar på främst smörblomma. Den flyger strax ovanför gräset, ofta längs ängarnas kanter eller där det finns glest med buskar eller träd. I trakter med täta populationer flyger arten även längs skogsvägkanter, på hyggen och i kraftledningsgator som erbjuder ett rikt fältskikt. Det är mycket möjligt att arten förr utnyttjade tidiga, ört- och gräsrika successionsstadier på brandfält. Den trivs inte på marker som är hårt betade, men kan tolerera ett svagt betestryck. Arten tycks vidare undvika lokaler utan skyddande skog intill, förmodligen p.g.a. att den är känslig för stark vindexponering. Den påträffas inte heller på högt belägna skogsängar, t.ex. gamla sätrar i höjdlägen. En anledning till artens relativt starka fäste i Värmland och södra Dalarna torde vara att där ännu finns en jämförelsevis rik, om än glesnande, mosaik av lämpliga skogsängshabitat. Den sista lokalen i Skåne utgjordes av blomrika fäladsmarker. Dessa var troligen för hårt betade mot slutet, då fjärilen endast sågs flyga i områdets kanter. I övrigt har de gamla lokalerna i Skåne vuxit igen med gran och annat. Honan lägger äggen ett och ett på torr vegetation nära marken och utspritt på ängsmarkerna. Larven lever på olika gräs och övervintrar sittande på vegetation nära marken, vanligen i 3e-stadiet. Larver har fötts upp fram till övervintringen på bl.a. fårsvingel Festuca ovina, rödven Agrostis capillaris, krypven A. stolonifera och vitgröe Poa annua. Fårsvingel och vitgröe har med framgång använts även efter övervintringen. Larven fortsätter sin tillväxt tidigt på våren och förpuppar sig i femte stadiet i slutet av maj upphängd på fjolårsgräs ett stycke ovanför marken (Cassel 2002). Fjärilen kläcks och flyger främst under mitten och andra halvan av juni, med successivt minskande antal individer i början av juli.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark, Lövskog, Människoskapad miljö på land, Buskmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· bergslok - Melica nutans (Har betydelse)
· gräs - Poaceae (Viktig)
Brun gräsfjäril är främst hotad av igenväxning och igenplantering av ängar och övergivna åkermarker som utvecklat en örtrik ängsvegetation. I åtminstone Värmlands län har Skogsstyrelsen uppmärksammat problemet sedan början av 1990-talet och upphört med att rekommendera igenplantering, men igenplantering sker många gånger ändå på privat initiativ. Därtill har under senare år observerats att på traktorslåttrade ängsmarker som ej erhållit miljöstöd har det slagna höet ofta fått ligga kvar, vilket kan ha en negativ effekt på bl.a. larvutveckling, samt påskynda utvecklingen av en mera ensartad kvävegynnad flora. Fjärilen är föga benägen att sprida sig utanför lämpliga habitat och ett scenario där metapopulationer försvagas till en nedre kritisk gräns, där arten riskerar att hastigt försvinna, är mycket möjligt. Arten tycks behöva ett finmaskigt nät av lämpliga ängsmarker som är minst 0,5 ha stora och inom 1 km avstånd från varandra, med spridningskorridorer emellan (Cassel-Lundhagen 2004). Den genetiska variationen har visat sig vara mindre i svenska populationer än i mera centrala delar av artens utbredning (Cassel & Tammaru 2003). Vidare har i Värmland demonstrerats signifikanta genetiska skillnader mellan närbelägna lokala populationer, vilket indikerar att individer idag inte flyger obehindrat mellan ängar i ett område. Det finns också tecken på inavelsdepression hos små och isolerade populationer (Cassel m.fl. 2001). Märkning – återfångststudier har visat att enstaka fjärilar kunde flyga upp till 1200 m men över 75% återfångades endast på den äng där de märktes, oftast mindre än 50 m från märkningsplatsen (Cassel-Lundhagen & Sjögren-Gulve 2006). Brun gräsfjäril påträffas sällan tillsammans med sin nära släkting pärlgräsfjäril (Coenonympha arcania), och det är möjligt att dessa två arter angrips av samma parasitoider och därför har svårt att samexistera under längre perioder utan att den ena arten får ett övertag (Eliasson m.fl. 2005). Pärlgräsfjärilen visar nu tendenser till att sakta sprida sig norrut i södra Dalarna, västra Västmanland och södra Värmland och kanske brun gräsfjäril i framtiden kommer att trängas undan till följd av global uppvärmning.

Påverkan
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Ängsmarker inklusive ohävdade f.d. åkermarker som utvecklat en örtrik ängsvegetation bör inte planteras igen med vare sig gran eller något annat trädslag. Ängsmarker av fuktig karaktär bör inte heller utdikas. Även om ingen utförlig inventering företagits i varje enskilt fall kan man utgå ifrån att kvarvarande skogsängar generellt utgör en mycket värdefull biotop för såväl krävande fjärilar som många andra insekter. Brun gräsfjäril kan sägas vara en galjonsfigur för dessa miljöer. På lång sikt kommer skogsängarna att växa igen utan vissa röjningsingrepp. Det behövs dock inga omfattande röjningar eftersom träd har svårt att etablera sig på ängarnas täta grässvål. Det torde vara tillräckligt att med knappt tio års mellanrum röja tätnande grupper av buskar och träd. Vissa mindre grupper, särskilt av sälg och vide, bör sparas. Det allra bästa är givetvis om markägarna själva har tid och ork att utföra det praktiska röjningsarbetet. När så inte är fallet är det rimligt att lokala jaktlag får ta ansvaret, eftersom det i hög grad även är en viltvårdsangelägenhet med öppna skogsängar. I trakter med gott om gamla torp kan även intresserade hembygdsföreningar hjälpa till. Skogsängarna kan även gärna slås, idag flyger arten på ängar som slås med hjälp av traktor strax efter midsommar. Särskilt lämpligt kan vara att i ett givet område alternerande slå olika ängar eller delar av en äng under olika år. På så vis försäkrar man sig om att arter som eventuellt missgynnas av slåttern har refugier hela tiden, samt att det finns tillgång till nektarblommor hela sommaren. Det är viktigt att den slagna vegetationen fraktas bort. I trakter där arten flyger på rika hyggen vore det lämpligt att hålla ca 10 m breda zoner permanent trädfria på ömse sidor om gynnsamma skogsvägsträckor, där en örtrik ängsvegetation kan upprätthållas. I kraftledningsgator där arten flyger bör skuggande sly röjas ca vart femte år. På särskilt värdefulla lokaler med bl.a. brun gräsfjäril bör Skogsstyrelsen eller Länsstyrelsen överväga att erbjuda markägaren naturvårdsavtal eller biotopskydd med lämpligt anpassad skötsel. Dit hör även lokaler som kan behöva restaureras genom avverkning av tätnande granplanteringar. Sverige har ett speciellt ansvar för den bruna gräsfjärilens framtid genom att arten här har ett av sina starkaste fästen i Västeuropa.
Brun gräsfjäril är fridlyst i Sverige och inom övriga länder i EU. Den ingår i EUs Habitatdirektiv bilaga 4, vilket bl.a innebär att det är förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Anna Cassel-Lundhagen och Claes Eliasson har bidragit till faktabladet med värdefulla synpunkter och uppgifter.

Ander, K. 1941. Fenologiska och djurgeografiska anteckningar om syd- och västsvenska fjärilsfynd. Opusc. ent. 6(2-4): 37–44.

Berglind, S.-Å. 1990. Övergivna skogsängar måste bevaras – Ängsfjärilar på väg att ersättas av granplantor. Värmlandsnatur 1990 (4): 12–17.

Berglind, S.-Å. 1994. Naturvårdsdiplom till fjärilsvänner som fällde sin granplantering. Ent. Tidskr. 115(3): 98–100.

Cassel, A. 2002. Conservation biology and genetic structure of fringe populations of the Scarce heath butterfly in Sweden. Ph.D thesis, Dept of Conservation Biology and Genetics, Uppsala University. Acta Univ.

Upsaliensis, Comprehensive summaries of Uppsala dissertations from the faculty of science and technology 749.

Cassel, A. & Tammaru, T. 2003. Allozyme variability in central, peripheral and isolated populations of the scarce heath (Coenonympha hero: Lepidoptera, Nymphalidae): Implications for conservation. Conservation Genetics 4: 83–93.

Cassel, A., Windig, J., Nyhlin, S. & Wiklund, C. 2001. Effects of population size and food stress on fitness-related characters in the scarce heath, a rare butterfly in Western Europe. Conservation Biology 15 (6): 1667–1673.

Cassel-Lundhagen, A. 2004. Igenväxning och isolering hotar den bruna gräsfjärilen (Coenonympha hero) i jordbrukslandskapet. Ent. Tidskr. 125 (4): 173–179.

Cassel-Lundhagen, A. & Sjögren-Gulve, P. 2006. Limited dispersal by the rare scarce heath butterfly – potential consequences for population persistence. Journal of Insect Conservation 11(2): 113–121.

Cassel-Lundhagen, A., Sjögren-Gulve, P. & Berglind, S-Å. 2007. Effects of patch characteristics and isolation on relative abundance of the scarce heath butterfly Coenonympha hero (Nymphalidae). Journal of Insect Conservation, [on line publication 2007-04-13].

Ebert, G. (ed.) 1991. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs, Band 2, Tagfalter II. Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, C., Ryrholm, N. & Gärdenfors, U. 2005. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperiidae-Nymphalidae. National-nyckeln till Sveriges flora och fauna, ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Gärdenfors, U., Aagard, K. & Biström, O. (eds). 2002. Hundraelva nordiska evertebrater. Nordiska minister-rådet och ArtDatabanken, Uppsala.

Hansen, L.O. 1993. Status for apollosummerfugl (Parnassius apollo) og herosommerfugl (Coenonympha hero) i Norge. NINA Utredning 046: 1–43.

Henriksen, H.J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Odense.

Marttila, O., Haahtela, T., Aarnio, H. & Ojalainen, P. 1991. Suomen Päiväperhoset. Helsinki.

Nilsson, M. & Berglind, S-Å. 2004. Dagflygande ängsfjärilar i Värmlands län 2004 – en inventering i Östmark-Höljes-området. Länsstyrelsen i Värmlands län, Miljöavdelningen, Rapport 2004: 25.

Nilsson, M. & Berglind, S-Å. 2006. Övervakning av ängsfjärilar och humlor i Värmlands län 2005 – områdena Brunsberg, Örtensjöarna, Fensbol och Östmark, med en studie av biotopval för några fjärilar.

Länsstyrelsen i Värmlands län, Miljöavdelningen, Rapport 2006: 31.

Nordström, F. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. Lund.

Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, København..

van Swaay, C. & Warren, M. 1999. Red data book of European butterflies (Rhopalocera). Council of Europe Publishing, Strasbourg, Nature and Environment No 99.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven-Åke Berglind 1996. Rev. Sven-Åke Berglind 2007. ©ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Satyrinae - gräsfjärilar 
  • Tribus
    Coenonymphini  
  • Släkte
    Coenonympha  
  • Art
    Coenonympha hero, (Linnaeus, 1761) - brun gräsfjäril
    Synonymer
    Papilio hero Linnaeus, 1761
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven-Åke Berglind 1996. Rev. Sven-Åke Berglind 2007. ©ArtDatabanken, SLU 2008.