Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  brunand

Organismgrupp Fåglar Aythya ferina
Brunand Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En medelstor dykand med en kroppslängd på 42–49 cm. De utfärgade hannarna är karaktäristiskt trefärgade med ett lysande rödbrunt huvud, svart bröst och stjärtparti, en lysande gråvit kropp och ett ilsket rött öga. Honor och ungfåglar, liksom hannar i sommardräkt, är mera diskret tecknade i olika nyanser av brunt och gråbrunt – ofta med tydliga ljusa teckningar kring ögat och på kinden. Könsfördelningen är helt jämn vid födseln medan förhållandet mellan antalet könsmogna hannar och honor är väldigt ojämnt. I många flockar går det fem–tio hannar på en hona, men mer generellt är fördelningen före äggläggningen cirka fyra hannar per hona.
Utbredning
Länsvis förekomst för brunand Observationer i  Sverige för brunand
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Brunanden är ursprungligen en stäppart med ursprung i östra Europa och Centralasien. Kring mitten av 1800-talet skedde en snabb expansion mot nordväst varvid arten etablerade sig i Finland, Sverige, Danmark och Holland. Expansionen har fortsatt i flera stora vågor och vid slutet av 1990-talet fanns häckande bestånd i så gott som samtliga europeiska länder. Europapopulationen beräknas uppgå till 210000–440000 par varav 95000–265000 par i Ryssland och 20000–30000 par i Polen. Brunanden har under perioden 1990–2000 uppvisat minskande bestånd i Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Lettland, Litauen Finland och Ryssland. I Sverige har brunanden en huvudsakligen östlig utbredning med spridda häckningsförekomster i flertalet syd- och mellansvenska landskap. Från Norrlandskusten finns ett mindre antal rapporter om häckningar upp till Norrbotten. Tyngdpunkten i det svenska utbredningsområdet ligger i nordöstra Götaland och östra Svealand. Den första häckningen konstaterades på Gotland 1849. Alltsedan dess har det svenska beståndet uppvisat en mycket stor dynamik, med ständiga förändringar i utbredning och förekomst. Av allt att döma var arten som talrikast under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Därefter har den kontinuerligt minskat i södra Sverige. I Norrland fortsatte beståndet att öka fram till 1970-talet och minskningen inleddes först mot slutet av 1970-talet. I ett europeiskt perspektiv visar resultaten från de internationella vinterräkningarna av sjöfågel på en svag minskning av beståndet efter en topp kring 1976. Vid mitten av 1970-talet uppskattades det svenska beståndet till cirka 5000 par. Som en följd av den kraftiga minskningen den senaste 30-årsperioden är populationen beräknad till endast cirka 1100 par i landet (750-1500). Det inhemska höstbeståndet kan uppskattas till cirka 8000 individer (1100 par + ytterligare 3 hannar per par + 2 flygga ungar per häckning). Övervintrande brunänder kan ses i hela Västeuropa, inklusive stora delar av Östersjöområdet. Exakt var det svenska beståndet övervintrar är okänt; ett mindre antal ringmärkningsåterfynd från Danmark, Holland och Frankrike antyder en sydvästlig sträckriktning.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Brunand häckar i grunda slättsjöar och i näringsrika småvatten. Mycket sällsynt häckar den även i brackvattenmiljö. I Sverige har brunanden en huvudsakligen östlig utbredning med spridda förekomster i flertalet syd- och mellansvenska landskap. Från Norrlandskusten finns ett mindre antal rapporter om häckningar upp till Norrbotten. Orsakerna till artens minskning är dåligt kända men kan möjligen kopplas till födotillgång i häckningssjöar och övervintringsplatser samt skrattmåsens minskning. Populationsstorleken bedöms vara lägre än vid rödlistningen 2010 (NT) vilket medför att den nu uppfyller kriterierna för VU. Antalet reproduktiva individer skattas till 2200 (1400-3000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1500 (600-2000) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 21 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. I Finland beräknas brunanden ha minskat med 69-82 % 2001-2012. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (C1).
Ekologi
Brunanden häckar i grunda slättsjöar och i näringsrika småvatten (bl.a. torvgravar, viltvatten, märgelgravar, lertäkter och gamla tegeldammar som i regel ska vara större än 5 hektar). Mycket sällsynt häckar arten i brackvattenmiljö, t.ex. i grunda skärgårdsvikar. Den föredrar grunda vatten – i regel 0,4–1 m, sällan djupare än 2,5 m. Brunanden håller till nära vegetationskanten och föredrar mosaikmiljöer med täta vassar, sävruggar eller andra vattenväxter och gärna med förekomst av små öar eller flytande vegetationsbälten. I en finsk studie häckade 29 % av alla brunänder i skrattmåskolonier, flertalet på små öar av flytande vegetation. Fåglar som häckade samman med skrattmåsar hade dessutom bättre häckningsframgång än fåglar som häckade utanför skrattmåskolonier. Genom sitt födoval är arten knuten till områden med mycket vattenväxter. I regel hittar man den i områden med stora klarvattenytor och mycket undervattensväxter (Chara, Nitella, Potamogeton, Myriophyllum, Ceratophyllum) men den kan även hålla till i partier med täta mattor av olika flytbladsväxter (Potamogeton, Polygonum, Sparganium, Nuphar, Nymphaea). Brunanden är i mångt och mycket födoopportunist. Till skillnad mot övriga svenska dykänder äter den mycket vegetabilier (uppemot 90 % av födan). Bland de viktigaste födokällorna är frön, rötter, knoppar, skott, blad och olika övervintringsorgan från vattenväxter. Över hela Palearktis är de mikroskopiska fröna från olika kransalger (Chara spp. och Nitella spp.) en mycket viktig födokälla. Utöver vegetabilier ingår små kräftdjur, vatteninsekter, snäckor, musslor, daggmask, smågrodor, grodyngel och småfisk i födan. Särskilt de små ungarna äter mycket vatteninsekter, inte minst larver av fjädermyggor – Chironomidae. Under vinterhalvåret uppehåller sig brunanden ofta i kustmiljö. Även under denna årstid äter den mycket vattenväxter, men något andra arter, främst Chara, Zannichellia, Ruppia, Potamogeton och Zostera. Dessutom ingår en stor mängd musslor och snäckor i födan, främst Mytilus, Cardium och Littorina. Vanligen dyker brunanden efter födan. Under sensommaren när frön från olika vattenväxter mognar ses den emellertid ofta snattra föda från vattenytan. En stor del av födosöket äger rum nattetid, särskilt under vinterhalvåret då brunanden ofta sällskapar med vigg och bergand i stora flockar. Brunanden födosöker ofta i direkt anslutning till sångsvanar. Liksom flera andra arter av andfåglar utnyttjar den rester och växter som slits loss när svanarna födosöker. Boet byggs inne i vegetationen, ofta långt från öppet vatten, med vattenrall, rörsångare och brun kärrhök som närmsta grannar. I regel hittar man den sothönslika balen bland tät vass, säv, ag eller storvuxna starr, mera sällan ligger det inne i videbuskar. Boet ligger vanligtvis omgärdat av vatten, mera sällan på små öar och mycket sällan uppe på land. Förekomsten av brunand är påfallande ofta kopplad till måsfågelkolonier; en stor skrattmåskoloni kan attrahera flera par brunand till mycket små dammar. Brunanden lägger en kull om 8–10 ägg (4–15) som ruvas under 24–28 dagar. Ungarna lämnar boet strax efter kläckningen och tar själva sin föda redan från början. De håller huvudsakligen till inne bland gles vegetation, i utkanterna av vassbältena. Honan stannar i regel hos ungarna fram tills att de är flygga efter 50–55 dagar.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Sjöar
Sjöar
Småvatten
Småvatten
Vattenyta
Vattenyta
Vattenmassa
Vattenmassa
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp "Allätare" (omnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· fjädermyggor
· fjädermyggor
· insekter
· insekter
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· gula näckrosor
· gula näckrosor
· igelknoppar
· igelknoppar
· natar
· natar
· slingor
· slingor
· slinken
· slinken
· sträfsen
· sträfsen
· särvar
· särvar
· trampörter
· trampörter
· vita näckrosor
· vita näckrosor
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Anseriformes (andfåglar), Familj Anatidae (änder, gäss och svanar), Släkte Aythya, Art Aythya ferina (Linnaeus, 1758) - brunand Synonymer Anas ferina Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Brunand häckar i grunda slättsjöar och i näringsrika småvatten. Mycket sällsynt häckar den även i brackvattenmiljö. I Sverige har brunanden en huvudsakligen östlig utbredning med spridda förekomster i flertalet syd- och mellansvenska landskap. Från Norrlandskusten finns ett mindre antal rapporter om häckningar upp till Norrbotten. Orsakerna till artens minskning är dåligt kända men kan möjligen kopplas till födotillgång i häckningssjöar och övervintringsplatser samt skrattmåsens minskning. Populationsstorleken bedöms vara lägre än vid rödlistningen 2010 (NT) vilket medför att den nu uppfyller kriterierna för VU. Antalet reproduktiva individer skattas till 2200 (1400-3000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1500 (600-2000) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 21 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. I Finland beräknas brunanden ha minskat med 69-82 % 2001-2012. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (C1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 3150 Naturligt näringsrika sjöar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Global rödlistning VU A2ab+3b+4ab (2015)
En medelstor dykand med en kroppslängd på 42–49 cm. De utfärgade hannarna är karaktäristiskt trefärgade med ett lysande rödbrunt huvud, svart bröst och stjärtparti, en lysande gråvit kropp och ett ilsket rött öga. Honor och ungfåglar, liksom hannar i sommardräkt, är mera diskret tecknade i olika nyanser av brunt och gråbrunt – ofta med tydliga ljusa teckningar kring ögat och på kinden. Könsfördelningen är helt jämn vid födseln medan förhållandet mellan antalet könsmogna hannar och honor är väldigt ojämnt. I många flockar går det fem–tio hannar på en hona, men mer generellt är fördelningen före äggläggningen cirka fyra hannar per hona.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för brunand

Länsvis förekomst och status för brunand baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för brunand

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Brunanden är ursprungligen en stäppart med ursprung i östra Europa och Centralasien. Kring mitten av 1800-talet skedde en snabb expansion mot nordväst varvid arten etablerade sig i Finland, Sverige, Danmark och Holland. Expansionen har fortsatt i flera stora vågor och vid slutet av 1990-talet fanns häckande bestånd i så gott som samtliga europeiska länder. Europapopulationen beräknas uppgå till 210000–440000 par varav 95000–265000 par i Ryssland och 20000–30000 par i Polen. Brunanden har under perioden 1990–2000 uppvisat minskande bestånd i Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Lettland, Litauen Finland och Ryssland. I Sverige har brunanden en huvudsakligen östlig utbredning med spridda häckningsförekomster i flertalet syd- och mellansvenska landskap. Från Norrlandskusten finns ett mindre antal rapporter om häckningar upp till Norrbotten. Tyngdpunkten i det svenska utbredningsområdet ligger i nordöstra Götaland och östra Svealand. Den första häckningen konstaterades på Gotland 1849. Alltsedan dess har det svenska beståndet uppvisat en mycket stor dynamik, med ständiga förändringar i utbredning och förekomst. Av allt att döma var arten som talrikast under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Därefter har den kontinuerligt minskat i södra Sverige. I Norrland fortsatte beståndet att öka fram till 1970-talet och minskningen inleddes först mot slutet av 1970-talet. I ett europeiskt perspektiv visar resultaten från de internationella vinterräkningarna av sjöfågel på en svag minskning av beståndet efter en topp kring 1976. Vid mitten av 1970-talet uppskattades det svenska beståndet till cirka 5000 par. Som en följd av den kraftiga minskningen den senaste 30-årsperioden är populationen beräknad till endast cirka 1100 par i landet (750-1500). Det inhemska höstbeståndet kan uppskattas till cirka 8000 individer (1100 par + ytterligare 3 hannar per par + 2 flygga ungar per häckning). Övervintrande brunänder kan ses i hela Västeuropa, inklusive stora delar av Östersjöområdet. Exakt var det svenska beståndet övervintrar är okänt; ett mindre antal ringmärkningsåterfynd från Danmark, Holland och Frankrike antyder en sydvästlig sträckriktning.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Anseriformes - andfåglar 
  • Familj
    Anatidae - änder, gäss och svanar 
  • Underfamilj
    Anatinae - änder 
  • Tribus
    Aythyini - lätta dykänder 
  • Släkte
    Aythya  
  • Art
    Aythya ferina(Linnaeus, 1758) - brunand
    Synonymer
    Anas ferina Linnaeus, 1758

Brunanden häckar i grunda slättsjöar och i näringsrika småvatten (bl.a. torvgravar, viltvatten, märgelgravar, lertäkter och gamla tegeldammar som i regel ska vara större än 5 hektar). Mycket sällsynt häckar arten i brackvattenmiljö, t.ex. i grunda skärgårdsvikar. Den föredrar grunda vatten – i regel 0,4–1 m, sällan djupare än 2,5 m. Brunanden håller till nära vegetationskanten och föredrar mosaikmiljöer med täta vassar, sävruggar eller andra vattenväxter och gärna med förekomst av små öar eller flytande vegetationsbälten. I en finsk studie häckade 29 % av alla brunänder i skrattmåskolonier, flertalet på små öar av flytande vegetation. Fåglar som häckade samman med skrattmåsar hade dessutom bättre häckningsframgång än fåglar som häckade utanför skrattmåskolonier. Genom sitt födoval är arten knuten till områden med mycket vattenväxter. I regel hittar man den i områden med stora klarvattenytor och mycket undervattensväxter (Chara, Nitella, Potamogeton, Myriophyllum, Ceratophyllum) men den kan även hålla till i partier med täta mattor av olika flytbladsväxter (Potamogeton, Polygonum, Sparganium, Nuphar, Nymphaea). Brunanden är i mångt och mycket födoopportunist. Till skillnad mot övriga svenska dykänder äter den mycket vegetabilier (uppemot 90 % av födan). Bland de viktigaste födokällorna är frön, rötter, knoppar, skott, blad och olika övervintringsorgan från vattenväxter. Över hela Palearktis är de mikroskopiska fröna från olika kransalger (Chara spp. och Nitella spp.) en mycket viktig födokälla. Utöver vegetabilier ingår små kräftdjur, vatteninsekter, snäckor, musslor, daggmask, smågrodor, grodyngel och småfisk i födan. Särskilt de små ungarna äter mycket vatteninsekter, inte minst larver av fjädermyggor – Chironomidae. Under vinterhalvåret uppehåller sig brunanden ofta i kustmiljö. Även under denna årstid äter den mycket vattenväxter, men något andra arter, främst Chara, Zannichellia, Ruppia, Potamogeton och Zostera. Dessutom ingår en stor mängd musslor och snäckor i födan, främst Mytilus, Cardium och Littorina. Vanligen dyker brunanden efter födan. Under sensommaren när frön från olika vattenväxter mognar ses den emellertid ofta snattra föda från vattenytan. En stor del av födosöket äger rum nattetid, särskilt under vinterhalvåret då brunanden ofta sällskapar med vigg och bergand i stora flockar. Brunanden födosöker ofta i direkt anslutning till sångsvanar. Liksom flera andra arter av andfåglar utnyttjar den rester och växter som slits loss när svanarna födosöker. Boet byggs inne i vegetationen, ofta långt från öppet vatten, med vattenrall, rörsångare och brun kärrhök som närmsta grannar. I regel hittar man den sothönslika balen bland tät vass, säv, ag eller storvuxna starr, mera sällan ligger det inne i videbuskar. Boet ligger vanligtvis omgärdat av vatten, mera sällan på små öar och mycket sällan uppe på land. Förekomsten av brunand är påfallande ofta kopplad till måsfågelkolonier; en stor skrattmåskoloni kan attrahera flera par brunand till mycket små dammar. Brunanden lägger en kull om 8–10 ägg (4–15) som ruvas under 24–28 dagar. Ungarna lämnar boet strax efter kläckningen och tar själva sin föda redan från början. De håller huvudsakligen till inne bland gles vegetation, i utkanterna av vassbältena. Honan stannar i regel hos ungarna fram tills att de är flygga efter 50–55 dagar.

Ekologisk grupp: "Allätare" (omnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Sjöar, Småvatten, Vattenyta, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· fjädermyggor - Chironomidae (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· gula näckrosor - Nuphar (Har betydelse)
· igelknoppar - Sparganium (Har betydelse)
· natar - Potamogeton (Viktig)
· slingor - Myriophyllum (Viktig)
· slinken - Nitella (Viktig)
· sträfsen - Chara (Viktig)
· särvar - Ceratophyllum (Viktig)
· trampörter - Polygonum (Har betydelse)
· vita näckrosor - Nymphaea (Har betydelse)
Mycket lite är känt om orsakerna till brunandens dynamiska populationsutveckling under de senaste 150 åren. Vi vet inte vad som orsakade de kraftiga expansionsvågorna mot nordväst från Centralasiens stäppområden, och vi förstår inte heller till fullo orsakerna till den pågående nedgången. Analysen försvåras dessutom av att beståndsutvecklingen skiljer sig åt mellan olika delar av Europa – i flertalet europeiska länder är beståndet stabilt eller svagt ökande. Vi vet att det finns en mycket stark koppling mellan mängden av undervattensvegetation och förekomsten av brunand. Flera av de stora fågelsjöarna (t.ex. Krankesjön och Tåkern) har under perioder av den senare delen av 1900-talet uppvisat kraftigt minskande sjöfågelbestånd. Via en flerstegsprocess har övergödning i flera fall konstaterats leda till förändringar i fisksamhällets storlek och sammansättning och som en följd av detta har bottenvegetationen konkurrerats ut av planktiska alger. När bottenvegetationen försvinner minskar tillgången av vattenlevande insekter och andra smådjur (zooplankton) och som en följd av den minskande födotillgången försvinner sjöfågeln. Brunandens tillbakagång stämmer i tiden tämligen väl överens med den kraftiga nedgången i skrattmåsbeståndets storlek. Eftersom brunanden är starkt associerad till skrattmåskolonier under häckningstiden är det möjligt att det finns ett visst samband mellan de båda arternas beståndsutveckling. En mera osäker faktor är den övergödning som drabbat många kustnära havsområden. Som en följd av detta har förekomsten av trådalger exploderat. På många håll har man kunnat konstatera att arealen ålgräsängar (Zostera) gått tillbaka. Hur beståndet av övriga marina fanerogamer (t.ex. Ruppia, Potamogeton och Zannichellia) och kransalger påverkats är mera osäkert. Vilka effekter tillbakagången av födoväxter i marin miljö kan ha på brunandens vinteröverlevnad är helt okänt.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss positiv effekt)
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Miljögifter (Viss negativ effekt)
Innan orsakssambanden bakom den dramatiska nedgången är klarlagda är det svårt att föreslå relevanta åtgärder. Helt klart är dock att det krävs åtgärder när fågellivet på ur internationell synpunkt viktiga våtmarkslokaler helt slås ut. En mycket viktig faktor i sammanhanget är att förhindra att sjöar med klart vatten och rik undervattensväxtlighet skiftar jämviktsläge till ett stadium med grumligt vatten som saknar undervattensväxter. I de fall undervattensväxter saknas måste man etablera ny växtlighet. Metoder som fungerar i stor skala saknas i dagsläget. I lite större och djupare sjöar har man lyckats förbättra förekomsten av såväl undervattensväxter som fåglar genom att ta bort stora mängder vitfisk, framför allt braxen och mört. Förekomsten av braxen förefaller vara en nyckelfaktor då de mindre braxnarna äter stora mängder djurplankton (precis som yngel av t.ex. mört och abborre). Under sitt födosök bökar de stora braxnarna runt i bottensedimenten på ett sätt som bidrar till ett kraftigt näringsämnesläckage. En alternativ metod kan vara att plantera ut stora mängder gäddyngel eller annan rovfisk, något som bl.a. testats i Danmark. Viktiga vinterområden, och då inte minst födosöksområdena, måste skyddas. I mindre vatten krävs en större återhållsamhet när det gäller olika typer av vattenbruk. Reglerna för utplantering av fisk och kräftor måste skärpas, och brott mot bestämmelserna skall beivras. Brunanden är fredad i Sverige sedan jaktåret 2001.
Utländska namn – NO: Taffeland, DK: Taffeland, FI: Punasotka, GB: Pochard. Brunand är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter), i AEWA (African-Eurasian Waterbird Agreement). Arten är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Arcanger, J.F. 2002. Nesting and reproduction in the Pochard (Aythya ferina) and the Tufted Duck (A. fuligula) in Mayenne, France. Game and Wildlife Science 19(1): 25–40.

Berg, S., Jeppesen, E. & Søndergaard, M. 1997. Pike (Esox lucius L.) stocking as a biomanipulation tool 1. Effects on the fish populations in Lake Lyng, Denmark. Hydrobiologia 342/343: 319–325.

Bezzel, E. 2005. Die Tafelente. Neue Brehm-Bücherei. Ziemsen, Wittenberg. 2 upplagan.

Blums, P. & Mednis, A. 1996. Secondary Sex Ratio in Anatinae. The Auk 113(2): 505–511.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Brönmark, C. & Weisner, S.E.B. 1992. Indirect effects of fish community structure on submerged vegetation in shallow, eutrophic lakes: an alternative mechanism. Hydrobiologia 243/244: 293–301.

Källander, H. 2005. Commensal association of waterfowl with feeding swans. Waterbirds 28: 326–330.

le Louarn, H. & Birkan, M. 2000. The impact of physicochemical and biological characteristics of ponds on the nesting of the Common Pochard (Aythya ferina) in Mayenne. Game and Wildlife Science 17(3): 129–146.

Monval, J.-Y. & Pirot, J.-Y. 1989. Results of the IWRB International Waterfowl Census 1967-86. IWRB Special Publications 8. IWRB, Slimbridge.

Nilsson, L. 1969. Food consumption of diving ducks wintering at the coast of South Sweden in relation to food resources. Oikos 20: 128–135.

Office National de la Chasse et de la Fauna Sauvage. 2001. A management plan for the pochard Aythya ferina. European Commission (red. V. Schricke). General Directorate XI. Environment, nuclear safety and civil protection. Contract no B7-8110/98/857/D2/EH.

Olney, P.J.S. 1968. The food and feeding-habits of the Pochard. Biological Conservation 1: 71–76.

Pettersson, Th. 1994. Brunand Aythya ferina i Asköviken. Fåglar i Västmanland 25: 108–115.

Phillips, V.E. 1991. Pochard Aythya ferina use of chironomid-rich feeding habitat in winter. Bird Study 38: 118–22.

Söderholm, S. 2003. Sex ratio among wintering Pochards Aythya ferina at Erstavik, Sormland. Ornis Svecica 13(1): 17-23.

Söderholm, S. 2005. Population development and breeding success of Pochard Aythya ferina at Angarnsjöängen, Uppland, in 1995-2005. Ornis Svecica 15(4): 220-228

Vääanen, V.-M. 2000. Predation risk associated with nesting in gull colonies by two Aythya species: observations and an experimental text. Journal of Avian Biology 31: 31–35.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mikael Svensson 2002. Rev. Mikael Svensson 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Anseriformes - andfåglar 
  • Familj
    Anatidae - änder, gäss och svanar 
  • Underfamilj
    Anatinae - änder 
  • Tribus
    Aythyini - lätta dykänder 
  • Släkte
    Aythya  
  • Art
    Aythya ferina, (Linnaeus, 1758) - brunand
    Synonymer
    Anas ferina Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mikael Svensson 2002. Rev. Mikael Svensson 2005.